"Isobel" svarade jag med min allra mest påklistrat käcka professionalism. "Sov du?" frågade han muntert. Klockan var knappt tio imorse. Det gick alltså inte att lura redaktör Wiman. För det gjorde jag förstås. Det blev lite sent efter kulturkalaset i går. "Den där texten du lovade, var är den?" fortsatte han obarmhärtigt. Jag tiggde till mig tid till klockan tolv. Nu är den åtminstone skickad. Åter till kalasrapporteringen.
Gunilla har en lista över kvällens begivelser, men antingen uppsnappade hon inte de mest färgstarka detaljerna eller också blygdes hon över att publicera dem. Det kan jag förstå. För när Andres säger: "Du måste älska med XX till Let's get it on och absolut inte till nånting av nån tysk eller belgisk grupp med snedlugg" till Björn af Kleen måste man nästan censurera något led. Eller i alla fall avpersonalisera. Samma sak när extremt kända kulturkvinnor berättar om sina dramatiska förlossningar. Eller när gratisvinet gör vissa festdeltagare mer upprymda än lokalen eller deras egna kroppar klarar av.
"Nån har rökt gräs inne på damtoaletten" sa jag till Malte och en för kvällen charmerande stridslysten Malin Ullgren. Hon tycker att sidan är slentrianhöger. Att vi peppar på påven och dissar muslimer. Eftersom hon samtidigt tyckte att jag och Dilsa ska skriva mera hängde det olösta dilemmat som ett annat moln över bardisken. "Hur vet du det?" frågade nån. Vad ska man säga? Eh, för att jag känner igen just den lukten. Men det var inte jag, så mycket måste jag påpeka. Wiman försvarade kultursidespopulismen så att man bara ville kramas. Han var för övrigt såväl stiligt nyklippt som tjusigt uppklädd. Gunilla förklarade lite tidigare att männen på redaktionen mest har gröt i hjärnan och bara talar om bäbisar. Tre nyblivna fäder och nybliven morfar skapar visst en speciell stämning.
Efter en sammanlagd konversation på 20 minuter blev jag sedan på väg ut från Olssons oceremoniellt inbjuden till Andres och Lisas kommande bäddsoffa i Notting Hill. Vad säger man om något sådant? Mer än att man faktiskt inte kan låta bli att älska den där mannen. Mer än att mitt liv har blivit lite lite konstigt. Konstigt fast bra. Sen efterfester av det allra bästa slaget. Sen sova en helt kort stund och bli väckt av en redaktör i telefonen. Jag får faktiskt skylla mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Vem är XX? Kom igen nu! Sluta med tråkcensur.
Olssons? otippat.
/Goesta
I valet mellan vänskap och att lägga ut ocensurerat skvaller på bloggen utan att ens få betalt väljer jag det första. Björn hånglade förresten också med en seriöst otippad person på Spy Bar i fredags. Jag säger inte vem det var heller.
Jag har sett ett mönster, men jag vet inte vad det betyder: det är EXTREMT vanligt förekommande att bloggande Expressenmedarbetare nämner Wimans frippa.
Hur kommer det sig?
Det var i vart fall inte jag som hade rökt gräs på damtoan. Ska man misstänka teatergruppen eller Babel-redaktionen?
Andres avpersonaliserade replik hade med Fredrik Strages senaste intervju att göra, kan jag tipsa nyfikna läsare om, men på vilket sätt lämnar jag till fantasin att avgöra...
Jag har fortfarande huvudvärk.
Stackars Malte! Och du väcktes inte ens av redaktör W imorse.
Talade förresten med B, som inte är säker på vad han tycker om att hans iofs anonyma partyhångel hamnar i bloggen. Å andra sidan kan man ju inte motstå den här sortens uttalanden: "Plötsligt hade jag tungan mot xx tänder och jag visste inte hur jag hamnat där".
Och Wimans hår har onekligen en ärofull historia i den svenska bloggosfären. Men den som konfronteras med de där svallande lockarna måste nästan kommentera dem. Fast nu svallade det mindre än vanligt.
När det gäller gräset vill jag inte spekulera, mer än att jag gissar på någon av de många pristagarna.
Man borde gräva mer i det här med Wimans frippa. I till exempel LEO LÄDERSKÄRPS fall handlar det ju om rena fixeringen, jag hittar omedelbart två exempel – här och här – och jag vet att det finns ännu mer att hämta där. Möjligen började det med det här Diagnosinlägget, men jag tror att historien går ännu längre tillbaka än så.
Inte Fåfängans fyrverkeri-nivå på det här bluddret, direkt.
Jag måste erkänna att jag ibland funderar över vilka själsliga sår någon måste ha för att skriva något som den där sista kommentaren. Vilken skärande tomhet i sitt inre har man om man vill fylla det med meningslösa elaka kommentarer på okända människor bloggar? Det är en annan sak med intressant och uppriktig kritik, eller förstås med avvikande uppfattningar. Men detta. Bara ett avmätt avfärdande av en text som alldeles uppenbarligen inte var menad som ett litterärt storverk. Jag försöker begripa de psykologiska grunderna till att vilja skriva en sådan kommentar och sedan göra det och sedan posta den. Men den analys jag kommer fram till blir för deprimerande för att jag ska vilja tro på den. Kanske "norma" bara hade en dålig dag. Jag vill så mycket hellre tro det.
Skicka en kommentar