fredag, mars 03, 2006
Elit-eländet fortsätter
Nej, jag är inte särskilt intresserad av det här längre. Men diskussionen fortsätter. Och många verkar på allvar tycka att den utmärkta journalisten Jan Söderqvists karriär står, eller bör stå, inför stupet. Läs därför Söderqvists ursäkt till Hanne Kjöller hos Oscar Swartz. Ursäkten skickades alltså (enligt Söderqvist själv i alla fall) en månad eller så innan Mustafa Cans artikel publicerades. Det gör faktiskt Hannes text lite konstigare. Inte så att man måste godta alla ursäkter om man anser sig illa behandlad, men uppbragtheten får ändå sättas i perspektiv till att någon så förbehållslöst sagt förlåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Är detta inte bara en (tragisk, beklagansvärd, eller för att citera Uffe Lundell, "kissnödig") reaktion som är alltför vanlig bland ledarskribenter (och nej, IHK, dig räknar jag inte till den skaran i detta avseende..) att bli 'indignerade', 'upprörda', av minsta lilla, helt enkelt för att the news cycle kräver en reaktion inom en 3-4, 7, timmar...? man tar till det tunga artilleriet, även om evidence to the contrary (och att skriva i affekt i privata sammanhang är väl en alldeles utmärkt "förklaring" till att man tar i lite för hårt? been there, done that) talar emot...
Som en ledarskribent uttryckte det för mig, på förmiddagen läser man vad alla andra har sagt, "på eftermiddagen före [press]läggning spyr man galla över det, oavsett innehåll..."
Nja, kissnödigt är inte ordet. Snarare har några (på DN) sysslat med vad vi kunde kalla underförstått moraliserande journalistik (han har sagt att hon är tjock, så fååår man inte säga).
Det hittills bästa argumentet/motivet jag hört för denna märkliga publicering är att några (på DN) själva blivit baktalade på Bards lista och vill ge igen.
I brist på mer trovärdiga förklaringar tror jag faktiskt på detta motiv/argument. Sandlåda är alltså ordet vi söker. Sandlåda.
Javisst, har man satt sig i elit-sandlådan och återupplivar barndomens mobbning så är det inte så konstigt att man bölar på det sätt Jan Söderqvist gör i sin pudel. Såklart hade ursäkten varit ok om han varit ett barn, men nu är det som bekant inte så.
Jan har i detta nu förverkat sin karriär som skribent av flera orsaker. Tanken på att han författat "Netokrati" om IT och globalisering utan att förstå att massmail läcker är inte så lite skrattretande.
Har man inte förmågan att sansa sig – i skrift, märk väl, inte i en hetsig fikarumsdiskussion! – så bör man kanske inte vara med på epostlistor. Blir man sedan ledsen för att någon uppmärksammar att man häver ur sig otidigheter mot icke närvarande människor, ja, då är man nog lite för känslig för verksamheten. Och nej, det är inte alltid som en ursäkt räcker. Varför skulle Kjöller acceptera Söderqvists ursäkt? Hon vet ju att han säger en sak till henne, och en helt annan till sina vänner.
Någon slrev om Anders Ehnmarks Machiavelli-bok när den kom för nästan tjugo år sedan,att det känns befriande att boken struntar i understucket moraliserande och kokett positionering - underförstått att det är vanliga synder bland svenska politiska skribenter. Det är fortfarande väldigt sant.
Skicka en kommentar