Än är jag alltför uppfylld för att skriva. Åtminstone för att skriva väl. Åtminstone för att få ur mig ord formade till intelligenta meningar som ger mer än den allra minsta aning om de känslor som väller upp ur magen eller mjälten eller var nu skärningspunkten mellan känsla och intellekt sitter rent kroppsligt. Kanske hjärtat, förresten. Nej, skivan funkade inte i min påstått regionsfria DVD-spelare. Den planerade filmkvällen med min yngsta och smartaste vän blev i stället till en middag där jag muttrade om min egen tekniska inkompetens minst en gång för mycket. Han hade dessutom inte kunnat hålla sig till den planerade premiärdaten utan smygsett filmen i förväg. Så han strödde repliker som den i rubriken omkring sig medan jag hade dåligt samvete över teknikhaveriet. Nåja.
Så en dag som i dag med en egenhändigt införskaffad förkylning och jag flyttade den nya fina datorn till sängens fotända. 17 tum är faktiskt okej att se film på. I alla fall "dialogfilm". I alla fall film där varje ord och fras och bildruta ger sådana rusningar genom kroppen av, är det nostalgi? Jo, visst. Metropolitan och Brideshead revisited och Twin Peaks. Där har ni mitt tidiga 90-tal. Olika men lika. Det där matta klarröda läpptstiftet på ett i övrigt osminkat ansikte återfinns i alla fall i två av tre.
"Jag läser inte böcker, jag föredrar litteraturkritik" Jag hatade och älskade honom då som nu, Tom. Han är så vidrigt underbart ungdomligt pretentiös att man måste sluta honom till sitt hjärta och samtidigt ogilla sig själv för att man gör det. Bedårande Charlie med sina monologer om bourgeoisiens kommande undergång. Förfärlige Nick med all ångest under den kvicka charmfulla ytan. Och Audrey! Än en gång slås man av hur befriande kvinnoidealet trots allt var ännu där i början av nittiotalet. Eller vilken uppsjö av ideal som fanns att välja mellan. Denna smarta, blyga och förstås förtjusande söta men i grunden rätt oansenliga unga kvinna var den som alla trånade efter. Självklart. Utan förklaringar. Och det berodde nog inte bara på det där läppstiftet.
5 kommentarer:
Den här recensionen känns det som att jag redan har läst - hos Kjell. Men jag får inte mindre lust att införskaffa filmen själv.
OCH Barcelona.
Angående Stilman tycker själv betydligt bättre om Last Days of Disco. Tycker att dialogen där lyfter ännu bättre. Lady och Lufsen diskussionen är underbar, och musik skådespelare och kläder är snyggare rakt igenom.
Angående Audrey så funderar jag på att införskaffa sådana där golfskor som hon använder till kjol, fast tänkte ha dem till jeans. Och trots att Kyle Maclahan har skabbat ner sig rejält så har jag fortfarande en crush på Agent Cooper...
Hälsningar
Katrine
Den här texten var fruktansvärt bra! Och då har jag inte ens sett filmen.
Jag skrev om Kjells text redan någon gång i vintras, men någon medveten härmning handlar det här verkligen inte om. När jag läste hans utmärkta artikel nu igen ser jag inte heller några direkta likheter, förutom att vi verkar ha ungefär samma upplevelse av filmen. Och samma förtjusning, förstås. Kjell verkar lite mindre inne på läppstift än jag är.
Jag syftar inte på något plagiat, jag kände bara igen karaktärerna eftersom Kjell redan hade beskrivit dem så väl. Och visst citerar ni väl samma litteraturkritik-monolog. Men som sagt, jag blir jättesugen att fixa filmen åt mig själv.
Skicka en kommentar