tisdag, mars 21, 2006

Walking on sunshine


Minnena slog emot mig i samma sekund som jag klev in i båset. Nr 2. Den där speciella lukten. Skenet från lysrören. Hushållspappersrullen. Den omedelbara insikten att för en liten liten stund kan man verkligen glömma världen utanför.

Nej, jag har tyvärr inte varit på videoklubb. Jag har solat solarium.

Hur var det hon sjöng igen, i den där scenen när de övar i studion och hon har knälånga jeansshorts och kryper mot honom på alla fyra. Oooh, baby, my sweet baby, ooh my baby, you're the one. Jag hörde den där texten i huvudet som vore det i går när jag gick in på Solklart, som mitt närmaste solarieställe heter. I solariet i källaren på min pappas jobb där jag i högstadiet stekte mig tropicopopbrun året runt fanns nämligen bara två kassettband i bandspelaren. Ett med Roxette. Och ett med soundtracket till Dirty Dancing. Jag låg där, en halvtimme i sträck, en eller två gånger i veckan, och lyssnade på Baby och Patrick Swayze och drömde om ett liv som definitivt inkluderade män med hår på bröstet som kunde dansa och lyfta en över huvudet. Jag vet inte om det bara är att solarierören är mer effektiva numera, eller om det också handlar om, tja, cancer och sånt, men i går solade jag efter instruktionsskyltens anvisningar bara i 8,5 minuter. I ipoden hann jag med La concubine de l'hémoglobine och halva To Zion. Jag lovar att det inte syns någon som helst skillnad. Jag har undersökt saken noga.

Jag vet att jag borde ha en bra förklaring till mitt solariesolande, kanske en spänstig klassanalys eller ett tjusigt rebelliskt manifest. Up yours, alla alabastervita finkulturmänniskor, typ. Men jag orkar inte. Jag är trött på klassanalyser. Att tala om solariebrudarnas uppror mot tråkestetik och DN Kultur är ju en artikel som snart till och med kommer kunna publiceras på DN Kultur. Dessutom låg det inget intellektuellt bakom. Jag är bara så vanvettigt trött på grustäckta trottoarer och minusgrader att jag tänker börja låtsas som om våren har kommit.

Det finns inga dåliga kläder, det finns bara dåligt väder. Och det finns artificiell sol som lugnar och smeker och som, i alla fall på några fler sessioner än en, förhoppningsvis tar mig från grönvit till åtminstone ljust ljust gyllene.

5 kommentarer:

Kattis sa...

Lysrörssol är nog så helande. Och visst blir man nostalgisk av lukten, sprejet och pappersrullen, som att ta ett steg tillbaka till sent åttiotal. Underbart!

Max sa...

Ah, MC Solaar, var det någon sorts dubbelmening med att välja just den låten eller (med tanke på vad han heter...).

Anonym sa...

La concubine de l'hemoglobine är fin. Måste genast föra över den plattan till iPoden. Tack för att du påminde mig.

Maggie sa...

"Det finns inga dåliga kläder, det finns bara dåligt väder."

Tack, det är det jag alltid har sagt!

Isobel sa...

Nä, det råkade faktiskt bara slumpa sig så att de låtarna låg där. Intressant sammanträffande dock, som jag inte ens hade tänkt på själv förrän du påpekade det.