Osorterat: DN, nagellack, lättja och bra telefonsamtal

Jag är ledsen att jag inte skrivit så mycket på sistone. Mitt liv har varit antingen för ointressant eller för privat för att skriva om (hörde du Helle, även jag gör sådana distinktioner till slut). Hur kul vore det i längden för er att läsa om att jag ligger i sängen och läser eller kollar på teve, plockar ögonbrynen eller på andra sätt försöker undvika att jobba. Jag är hopplös med vaga deadlines. Ge mig ett klockslag, snälla redaktörer, helst klockan halv sju samma eftermiddag! Då jävlar är jag effektiv. Annars blir det mycket daytime-TV, mycket slöfika med kompisar, oändliga förtjusande eftermiddagar i lättjans och obeslutsamhetens tecken.

Min hittills enda insålda text till DN Kultur försvann förresten i intet på just det där sättet. Jag hade läst en bok (The dark heart of Italy av Tobias Jones och ringde uppeldad till Maciej Zaremba med spännande idéer och analystrådar. "Skriv då" sa han entusiastiskt. "När vill du ha den?" frågade jag och förväntade mig nog svaret imorgon bitti. "Det är mycket viktigare att texten blir riktigt bra än att den kommer en viss tid" sa han. Grattis. Jag fick alltså hålla på hur länge som helst, men det förväntades ett fucking masterpiece. Det blev ingen artikel. Jag kan ha målat tånaglarna mörklila i stället.

Mörklila är visst inne igen som nagellacksfärg. Men min inre got har alltid levt sig ut just på nagellacksfronten. Jag vet inte varför, men jag känner nog inte att spindelnät målat på kinden med kajalpenna skulle kännas så rätt på just mig längre. Jo, jag erkänner. Jag är förstås sjukt avundsjuk på Christian, Christofer, Malin, Anders, Manne, Herman och många många fler för vad de gjorde i går. Själv är jag för fattig och för dåligt planerad. Nu ska jag nog inte prata mer om det där. Men Herman gick till och med på båda konserterna, först i Göteborg, sen åkte han hit och gick här också! Nej, jag ska inte låta mig ätas upp av avund. Jag menar, vad gjorde jag i går kväll? Somnade till den där patetiska imitationen av ett landslag. Zlatan var den ende som var okej. I sammanhanget var det djupt logiskt att han skadade sig. På en plan där det två dagar tidigare spelats rugby. Det märktes, om man säger.

Men jag har gjort en god sak mitt i slapparfestivalen. På måndag kommer jag kanske att berätta mer. Jag älskar känslan av att faktiskt ha gjort något bra och oegennyttigt. Nåja, riktigt så ska man kanske inte se det, jag gör gott lika mycket för att jag gillar att känna mig god som av kärlek till nästan. Man ska inte underskatta de rent egoistiska motiven bakom det vi kallar snällhet. Jag är fullt medveten om att jag drivs lika mycket av viljan att bli omtyckt som viljan att göra andra glada. Jag kommer inte ihåg vem, men någon jag gillar skrev att det är en förfärlig egenskap att vilja vara oundgärlig. Det sved. För jag vill det. Jag är förstås ödmjuk nog att inse att det knappast kommer bli så, men driften finns där.

Äh, ni hör, jag har inga spännande idéer att delge er eller fantastiska formuleringar att roa er med. Bara osorterade tankar om lite av varje. I dag fick jag ett fantastiskt telefonsamtal. Jag häpnar över hur bra det verkar lösa sig för mig just nu. Jag hinner förstås ännu förstöra allting, det är en annan av mina oanade talanger, men det finns ett korn här som gör att jag kanske ändå vågar vara så obekymrat optimistisk som bara jag kan. Jag hoppade upp och ner i vardagsrummet och gjorde små glada läten strax efter att jag lagt på luren. Exakt så väl kan jag verbalisera känslor. Ha.