Liv och död och kärlek. Det är det abortfrågan handlar om. Svåra viktiga allvarliga saker. Därför blir jag så innerligt ledsen när jag ser det här utfallet från Linda Skugge apropå Åsa Petersens kloka text om aborter. Du är ju en god människa Linda. Du bryr dig om människor. Och jag kan bara inte begripa hur du kan göra ett så lågt och smutsigt personangrepp av något så viktigt.
Dessutom, och jag vet att jag upprepar mig, de sena aborterna är inte bekvämlighetsaborter. Ingen väntar till v 20 för att göra abort för att man inte tycker att barnet passar just nu. De sena aborterna beror på fosterskador, psykisk eller fysisk sjukdom hos kvinnan, missbruk eller väldigt låg ålder hos den gravida. Du hittar helt enkelt inga karriärkvinnor som inte har tid för en skrikande bebis eller självcentrerade 22-åringar som hellre vill back-packa i Vietnam än dra barnvagn i vår sorgliga skara.
Visst, de aborterna finns också. Men de sker tidigt. Om man vill bli av med sådana aborter måste man ta bort aborträtten helt. Nu talar jag förstås om legala aborter. Illegala aborter kommer alltid att finnas, och ju fler som tvingas till det desto fler kvinnor kommer att dö och desto fler barn kommer aldrig att födas för att deras presumtiva mödrar blev sterila efter ett smutsigt ingrepp.
Jag förstår dina känslor, Linda. Jag kan också tycka att vi i moderniteten i alltför stor utsträckning vill detaljplanera våra liv. Att vi, män och kvinnor, har svårt att se miraklet i att inte endast och främst finnas till för oss själva. Att vi har gjort barnabärandet till något så sagoskimrande slutgiltigt att vi bara kan tänka oss det i de perfektaste omständigheter.
Men det spelar ingen roll att vi känner så, du och jag. För det är inte våra liv det handlar om. Det är inte vår ångest över bristande moderskärlek, inte vår oro över att inte räcka till, inte vår sorg över förlorade chanser till ett annat liv än det som slumpen råkat erbjuda. Inte vår vilja. På samma sätt som jag vill att andra ska respektera mina val vill jag respektera deras. Jag kan inte dra gränser mellan min sorg och min vilja och någon annans. Säga att deras är mindre viktig, mindre värd. För det är den inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
31 kommentarer:
Tack för allt du skrivit om detta ämne. Du verkar vara en av de få som orkar försöka ge en nyanserad bild av verkligheten. Jag blir också både förvånad och upprörd över Skugge.
Skugges påhopp var verkligen på en överraskande låg nivå. Jag är förvånad.
/Goesta
Jag håller helt med, Linda Skugge är helt ute och cyklar.
Problemet är inte de sena aborterna, fokuseringen är felriktad tycker jag. Hur jag än ser på min abort i v.18 så blir jag så ledsen när jag hör unga tjejer prata om en aborter som en lite mer omständig variant av dagen efter-piller. Jag känner flera som gjort det gång efter annan, ser på det som en rotfyllning. Så avdramatiserat har det blivit. Visst det är deras val men många tjejer inser inte vilket val det är de faktiskt tvingas göra. "Alla gör abort förr eller senare" säger många, som om man vore en erfarenhet rikare i positiv bemärkelse.
/Sonja
Isobel, det Du skriver är bra och viktigt. Framförallt skriver Du väl. Vad Linda beträffar har jag slutat att läsa och bry mig om henne. Men det är synd. Barn förändrar människor. På gott och ont.
/Ingrid
Tack för att du sätter ned foten, Isobel.
Jag är f ö inte så säker på att Linda är en god människa längre Då är man inte så medvetet plump och nedrig.
Jag gjorde abort redan i vecka 8, förvisso av egoistiska skäl då jag - vid ringa ålder 17 - kände att ett barn inte var något jag var kapabel till att ta hand om. Då det begav sig kändes det som ett enkelt beslut, och det var relativt smärtfritt, både fysiskt och psykiskt. Däremot kan jag så här - 2 år senare - då och då känna att jag begått ett misstag, ur ett emotionellt perspektiv förstås, jag är fortfarande inte förmögen till att ta hand om ett barn. Jag kan därför inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det känns när någon som gått så långt som till vecka 18-22 tvingas - för något annat än tvång är det inte tal om - göra abort. Och utifrån den erfarenheten övergår Lindas påhopp mina sinnen. Obotligt korkat skrivet.
Skugge är ofattbart dum och okänslig. Jag har gjort abort i vecka 18 pga fosterskador som var oförenliga med liv. Det var bland det värsta jag varit med om. Men jag ångrar ingenting. Nu är jag äntligen gravid igen, och vill naturligtvis undivka en lika sen abort, om olyckan skulle vara framme. MEN, med de tester som finns tillgängliga för mig kommer jag att vara någonstans i vecka 18 igen, om jag skulle bli tvungen att genomgå samma sak igen. Det är en sak att vara abortmotståndare. Det är en annan att trampa på dem som redan ligger.
Puss och kram till Isobel!
Utmärkt inlägg -- du skriver bra, Isobel, som alltid. Men är Linda Skugge verkligen en god människa, jag har sett mycket lite som tyder på det.
Min flickvän, Katrine Kielos, har kommenterat ditt inlägg och Skugge på sin blogg här.
Förstår ärligt talat inte vad som var fel med Lindas kommentar. Hon är trött på feminism-vinkeln pga fittstim, det kan man väl förstå. Sen gör hon ett utfall i kafferums/elitliste stil som ju är allmänt accepterat idag. Man får ju säga vad man känner för utan att ta ansvar då det är slutna listor.
Jag förtår inte riktigt varför Isobel och andra uppfattar Linda som e "god människa". Jag har alltid uppfattat Linda som en fasciskt -- en rolig fascist när hon var yngre, en tråkig fascist nu.
Aja. Rättstavat. JAg är full.
............Var det inte ett alldeles vanligt ogenomtänkt Skugge-utfall utan bakgrundskunskaper...?
linda varker uppenbarligen ha svårt att skilja på vad som är hennes djupt emotionella personliga reaktion och hur det kan vara för andra personer. hon har ju många gånger påpekat att hon har svårt at få barn men gärna vill ha fler, kanske försöker hon få barn och det går inte och därför fått knäppen. sedan kan hon inte lyfta blicken. jag håller helt med dig isobel.
Skugges påhopp var verkligen på en överraskande låg nivå
Då har du antingen aldrig läst Skugge förr, eller gjort det väldigt selektivt. Hon har aldrig någonsin lycktas hitta en hög nivå på något som helst sätt. Skönt att se att allt fler börjar inse det.
Elin skrev:Jag gjorde abort redan i vecka 8, förvisso av egoistiska skäl då jag - vid ringa ålder 17 - kände att ett barn inte var något jag var kapabel till att ta hand om.
Fråga: Varför blev du på smällen då?? Vet inte alla hur man skyddar sig nuförtiden? Visst, använder du kondomen fel så är det ju så, och p-piller är väl inte 100 procent säkra. Men de riskerna känner de flesta också till. Så om du inte är beredd att ta hand om ett barn så är du nog inte mogen att sex heller!
Jo, faktiskt. Men jag var smart nog att inte bli gravid när jag var 17 ändå. Man är nästan myndig när man är 17, kan man inte tänka sig för då?
Visst kan Linda Skugge vara lite burdus i sitt sätt att skriva - men det är ju hennes grej. Däremot tycker jag det är tråkigt att det inte går att föra en saklig debatt i ämnet. Hon förespråkar inte förbud mot abort. Däremot problematiserar hon och skriver att man kanske bör reflektera lite kring om det ska vara en självklarhet att kunna kontrollera precis allt i våra liv. "Idag passar inte barn - det får bli om ett år..."
Hon skriver inte heller att man inte skall få göra sena aborter på grund av fosterskador. Det står det inte heller något om i den debattartikel som bla. Alf Svensson skrev som satte igång debatten.
Åsa Petersens text och påhopp som tar upp allt från tredje världen till illegala aborter har därför ingenting med det som Linda Skugge skriver att göra! Ska hon ge sig på Skugge kan hon väl i alla fall bemöda sig att i sak bemöta det som Skugge diskuterar.
Dessutom är jag trött på alla som förenklar frågan med allt prat om vars och ens rätt till sin kropp. Visst...det bör man väl ha.
Men den där lilla kroppen som nuförtiden kan klara sig allt tidigare utanför moderns kropp - när får den sina rättigheter?
Det är ju liksom just det där med att barn som föds strax efter vecka 20 överlever idag som ställer till det - när man samtidigt tillåter aborter i vecka 20. Vi måste våga se att vi hamna i ett etiskt dilemma här! Och vad gör vi den dagen ett barn som föds vid vecka 15 kan överleva utanför mammans kropp?
Det är inga enkla frågor med enkla svar och det finns inga självklara gränser - så jag tror att nyanser och ödmjukhet är viktigt från alla håll i diskussionen.
Tack för mig!
anonymous här på slutet: tack för ett förklarande inlägg!
Håller verkligen med den föregående anonyme. Obegripligt att dels ingen diskuterar det som saken gäller, nämligen att MINSKA antalet aborter och att se det stora antalet aborter som ett problem. Så fort man påpekar att det ÄR ett problem att så många gör abort, så jämförs man med den konservativa amerikanska högern. Jag tycker att det är osmakligt med allt detta känslomässiga engagemang för, som Isobel, uttryckte det, "rätten att döda". Det finns ingen sån rätt och det finns ingen självskriven rätt till ens egen kropp. Och att abortera foster som inte är överlevnadsbenägna är det väl INGEN som är emot - vare sig Alf Svensson eller Linda Skugge. Det är noga besett en fråga som inte har ngt med abortdebatten alls att göra.
Om man vill ha en saklig debatt är det nog åtminstone smartare att inte tryffera sina inlägg med lägsta sortens personangrepp. Det kommer om inte annat vara lättare för folk att uppfatta att man vill föra just en saklig debatt då.
Och sedan tycks det vara en sak som ni abortmotståndare på slutet inte har förstått. Jo Alf Svensson vill förbuda aborter efter v 18 oavsett skäl. Det är det man säger när man säger att man rent generellt vill sänka gränsen. I dag går den abslut gränsen vid v 22-23 (lite beroende på hur man räknar). Efter det får man inte abortera oavsett skäl. Det är den gränsen han vill sänka till v 18. Linda Skugge har sagt att hon vill tillåta aborter p g a fosterskador efter v 18.
Å andra sidan måste man då börja dra upp andra gränser. Krävs det absolut visshet att barnet kommer att dö? Hur är det med 50-50 chanser? Hur är det med svåra handikapp som inte leder till döden förrän någon gång under de tio första levnadsåren? Var någonstans kommer föräldrarnas egen kunskap om sin smärttålighet in? Var kommer föräldrarnas vilja in?
Jag tycker absolut också att det är sorgligt med aborter som görs av vuxna kvinnor för att "det inte passar nu". Men det är jag, med mina utgångspunkter. Jag kan inte ta mina erfarenheter och lägga dem som ett raster över allas liv, över allas kroppar.
Dessutom hör inte diskussionerna ihop. De sena aborterna är nämligen en helt annan sorts aborter än de där "det passar inte nu"-aborterna. Om man vill sänka gränsen betyder det att man vill tvinga psykiskt sjuka kvinnor att föda barn. Eller 13-åringar. Eller tvinga kvinnor att föda just skadade barn. För det är sådana situationer de sena aborterna handlar om.
Sedan finns det en intressant fråga också, apropå Kajsas påstående att vi inte alls självklart har rätten till våra kroppar (bortsett från den filosofiska frågan om vem som i såfall har den rätten, är det staten?), hur kommer det sig i såfall att föräldrar inte har någon plikt att exempelvis donera organ eller blod eller benmärg till sina barn? En far skulle visserligen ses som klar moraliskt suspekt om han vägrade ge av sin ovanliga blodgrupp eller sin njure eller sin benmärg till sitt eget barn. Men han måste inte enligt lagen. Inte ens om det är det enda som skulle rädda barnet till livet. Och då är ju blodgivning ändå ett rätt mycket mindre ingrepp i den egna kroppen än att bära ett barn i 9 månader.
isobel, nu blev ju diskussionen faktiskt lite vettigare. du har ju helt rätt i att ingen behöver ställa upp enligt lag för att ge blod till sina barn eller en njure. Detta har dock ingen betydelse för hur vi bedöner det moraliskt. Jag tycker att det moraliskt riktiga är att i det fallet ge blod och jag skulle tycka att det vore bisarrt om massa människor var känslomässigt engagerade för människor som vägrat donera en njure och lika bisarrt om människor skrev artiklar där de påstod sig vara stolta över att ha vägrat donera ett organ till sitt dödssjuka barn.
Sedan tycker jag personligen att det är en fråga för läkarna att ta ställning till hur man vill agera med ett dödsdsjukt foster, och att det inte är nåt som alf svensson behöver lägga sig i med lagstiftning.Det enklaste är naturligtvis om man ser till att få sånt undersökt tidigt under graviditeten.
För det tredje tycker jag att man kan uppfatta det som ett problem att folk gör abort lättvindigt utan att man för den skull dömer olika kvinnor som gjort abort. Det vet du lika väl som jag att det finns många kvinor som gjort abort och som för den skull håller med om att frågan inte är enkel och jag tycker att det är lika mkt att sätta sig till doms när man påstår att dessa kvinnor är likställda med amerikanska religiösa fundamentalister och tillika högerextremister. Nu har kanske inte du gett utttryck åt den åsikten, men den verkar ju helt vedertagen i dessa kommentarer liksom i petersens artikel.
Fortfarande är det ingen som berör frågan om när barnet får sina rättigheter. Är det vid vecka 40 oavset när det föds? Är det när föräldrarna bestämt att barnets liv är värt att kämpa för oavsett hur skadat/handikappat barnet är? Handikappade människor har ju rättigheter när de väl finns, men uppenbarligen inte om deras föräldrar inte vill ha dem innan de har fötts. Om man upptäcker att fostret är skadat i vecka 22 kan man alltså göra abort. Om man föder ett barn i vecka 22 gör man allt för att rädda det trots att det kan få stora skador.
Jag vill inte döma någon, men jag vill peka på att det handlar om jättesvåra frågor där vi alltid pratar om mammans rätt till sin kropp, rätt att slippa föda ett handikappat barn (finns det för övrigt gränser för hur handikappat?) osv. men där vi aldrig pratar om när barnet får sina rättigheter.
Man skulle kunna tänka sig att en mamma, som kanske missbrukar eller är psykiskt sjuk och anser sig inte kunna ge sitt barn en god uppväxt inser detta när barnet är tre månader och på ett väldigt smärtfritt sätt tar livet av sin baby - som ju inte kan klara sig på egen hand. Detta får man inte - hur "goda" intentionerna än må vara. Det kan tyckas vara ett extremt exempel. Men jag tror inte ens att du, Isobel tycker att detta är okej, även om du inte vill sätta dig till doms över andra? På något sätt anser vi alltså att detta lilla barn som inte kan klara sig själv har rättigheter.
Så frågan kvarstår. När får barnet sina rättigheter?
Jag har inga svar - men jag tycker att det är viktiga frågor som rör ett mycket viktigt ämne där jag inte alls vill sätta mig till doms över någon.
Vill betona att jag inte är abortmotståndare. Jag anser att beslutet måste ligga hos kvinnan, men att det handlar om svåra gränsdragningar som vi måste våga diskutera. Jag har oerhört svårt för att man i ena rummet gör allt för att rädda ett barn som fötts i vecka 22 och i rummet bredvid aborterar ett barn som är lika gammalt. Det känns faktikst inte okej i ett civiliserat samhälle. Man kan ju faktiskt som förälder inte "ångra" sig när barnet är fött. Måste man då kunna ångra sig så sent som i vecka 22?
Ett problem med alla "feministiska" debattörer i denna fråga är att de envisas med att förenkla den till bara en fråga om "min rätt till min egen kropp" utan att erkänna att även en annans individs rättigheter och intressen berörs. Typiskt också hur de alltid ska klumpa ihop alla som vill problematisera och debattera (dvs alla som inte är extremfeminister) med någon stollig (klyschig) bibelbälteshöger. Genom att bara våga ställa ett par kritiska frågor blir man direkt "abortmotståndare" i Isobels svartvita värld. Ja jösses...
Sarah: Du insåg inte hur dumt ditt svar var va?
Jisses, det var så befängt att jag bara måste svara på det.
Varför blev du på smällen?
Svar: Det är sådant som händer när man är dumdristig, eller när preventivmedlet inte fungerar som det ska.
Vet inte alla hur man skyddar sig nuförtiden?
Svar: Man kan ju hoppas det. Och så ber jag att få hänvisa till texten under där du skrev:
"Visst, använder du kondomen fel så är det ju så, och p-piller är väl inte 100 procent säkra."
Men de riskerna känner de flesta också till.
Svar: Ja, men det är ju som med allt annat "det händer inte mig". Precis som att det är farligt att gå ensam på kvällen, eller att köra bil. Alla gör det.
Så om du inte är beredd att ta hand om ett barn så är du nog inte mogen att sex heller!
Svar: Du har rätt, jag borde ha idkat avhållsamhet tills jag fyllt 30.
Jösses!
"Om man upptäcker att fostret är skadat i vecka 22 kan man alltså göra abort. Om man föder ett barn i vecka 22 gör man allt för att rädda det trots att det kan få stora skador" skriver en anonymous.
Det pratas sällan om det, men det är ju faktiskt inte sant. Man gör inte alltid allt man kan för att rädda ett för tidigt fött barn. Det beror på vilka överlevnadschanser barnet bedöms ha.
Jag är så besviken på min favorit Skugge. Alf Svensson-varning... Gaaaahhhh!!!!! Läskigt.
Håller med om att Skugge är plump, dåligt påläst och saknar empati. Det sorgliga är att det har hon alltid varit. När hennes offer förr var mål för den politiskt korrekta vänstern och den radikala feminismen var det dock få som protesterade. Det är ni själv som skapat denna skribent och hennes plattform. Nu får ni leva med det. Abortsiffrorna kommer att fortsätta vara höga så länge individualismen är religion främst hos vänstern men även hos delar av borgerligheten.
Skicka en kommentar