Är det det här du kallar kärlek?

Någon efterlyste texter om kärlek på bloggen. I dag skriver jag om det i tidningen. Detär inte särskilt skojig läsning.

På den fjärde smäller det

De senaste veckorna har jag blivit intervjuad av Femina, Damernas Värld, Nöjesguiden, Amelia, Tidningen Boken, Dalarnas tidning och något till som jag glömt. Boken kommer alltså den 4 maj (fattar ni exakt hur konstigt och tufft det känns att kunna länka till sin egen bok på Adlibris?), det kommer utdrag också på flera ställen och i dag i telefon fick jag så mycket beröm för den av Björn Wiman att jag nästan började gråta. Det känns inte riktigt klokt. Det känns helt fantastiskt och vansinnigt läskigt och alldeles alldeles underbart. Lyckligtvis dunsade jag ner på jorden när någon på lunchen i dag frågade om jag skulle bli rik nu. Jag fnittrade. Eh, nej. Om inget extremt oförutsett inträffar. Ungefär 25 spänn per bok på f-skatt. En förstaupplaga på kanske 5000 böcker. Och jag har redan fått förskott som ska dras bort från den summan, om nu allihop skulle gå åt.

Det är inte för pengarna som man skriver böcker i Sverige.

Nu finns i alla fall den första av de där intervjuerna, i Nöjesguiden, ute.

Big NoNos

Via Agnes hittade jag den här listan över historiens största modemissar. Jag kan dock inte komma ifrån den kliande insikten att listan är full av ingrepp för att förvandla och förvanska den manliga kroppen (som min favorit Prins Albert, alltså en penispiercing som fästs runt låret för att inte det manliga könsorganet ska inkräkta på byxans slanka linje), men bara innehåller en som gör likaledes mot den kvinnliga (kinesisk fotbindning). Detta trots att det senare är minst lika vanligt genom historien, om än generellt lite senare i tiden.

Kan det vara för att ingrepp på kvinnor, som bortopererade revben, inte framstår som riktigt lika bisarrt som ingrepp på män eller att moderna trender, som bortbotoxade ansiktsuttryck, ännu inte uppnått kuriosa-status?

Läs! Läs!

Att Journalisten är en av Sveriges tråkigaste tidningar är ju en så etablerad sanning att det känns banalt att ens påpeka. Samma sak gäller redaktionens syn på all journalistik som inte bedrivs iförd grävarmanchester - den sammanfattas enklast: "Usch!" (Jag skrev förresten i vintras en text som bl a utifrån Maja Aases egna ledare behandlade hennes uppenbara förakt för yrkeskunskapen hos ledarskribenter, men av lite olika anledningar trycktes den aldrig.)

Det är därför särskilt skojigt att läsa Maja Aases (eller någon presumtiv namnes) ilska mot Olle Lidbom. Om hon uttryckte sig sådär skarpt oftare skulle hennes tidningen onekligen bli roligare att läsa.

Glenn Hysén: Det är bedrövligt

Vilken eller vilka av följande nyheter har faktiskt kommenterats av Glenn Hysén? Och varför?

"Vi köper porr - för 690 miljarder. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Stockholmare jobbmobbas i Lund. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Cigaretter farligare än cannabis. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

Elefant gick till attack - två dog. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Ny studie - mogna kvinnor vill ha mer sex. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

Förlåt mig, komplett med tips som avledande manöver

Jag vet att jag inte skrivit särskilt intressanta saker här på ett tag. Jag vet att jag mest bara tipsar om texter som jag själv eller andra skrivit någon annanstans och där lagt ner långt mycket mer ansträngning än vad jag själv haft ork eller möjlighet att göra här. Jag ber om ursäkt för det. Det finns massor av skäl, tidsbrist, orkeslöshet, krasslighet, mot- och medgångar som gör det vanliga livet viktigare än beskrivningen av detsamma.

Jag kommer igen. Jag lovar. Läs så länge Natalias briljanta text från Gräv 07. (Parentetiskt sitter jag också klistrad framför Persson i rutan och begriper ingenting av alla kinkiga kritiker. I kväll är sista avsnittet. Jag vill köpa dvd-boxen med drivor av bortklippt extramaterial. SVT måste ordna det.)

Läs också Karin Thunbergs intervju med Maria Sveland från i söndags. Thunberg är Sveriges bästa intervjuare, men just den här texten är inte präglad så mycket av det som av Svelands berättigade ilska. "Om män nu påstår att de älskar oss, hur kommer det sig då att de fortsätter förtrycka oss rent privat? Varför anstränger de sig inte mer?" Det kan man verkligen fråga sig. Svelands Bitterfittan är inte stor konst rent litterärt, men den borde ändå läsas av alla som förtvivlat undrat just det där. Som undrat om varför småbarnspappor fortfarande är den grupp som arbetar allra mest, om varför det anses gnälligt att kräva att rättvisa i en parrelation faktiskt ska innebära att man har lika mycket fritid var, varför fortfarande 2007 är en man som tar ut tre-fyra månaders pappaledighet en feministisk hjälte medan kvinnor skulle anses sinnessjuka om de inte var hemma längre än så. Det måste fan gå snabbare än så här.

Klass mot klass

I dag skriver jag om hur klassamhället skaver i mig.

Stor liten humor

Alldeles nyss skrattade vi alla på redaktionen hejdlöst åt Alex Schulmans Celebrity Flipper. Det behöver inte vara så svårt jämnt. Roligast är Filip Hammar.

Här och där

"Kubanska myndigheter smygläser svensk post och orsakar diplomatisk kris. Detta samma vecka som statsministern hotar med politisk kris om svenska myndigheter inte tillåts göra detsamma."

Peter Wennblad på Neo.

För knark, mot barn

I dag har vi en ledarsida som är mot barn och för knark. Det gläder mig förstås. Bortom den upplyftande blixtbilden har vi alltså en utmärkt krönika av Johannes Forssberg om Birgitta Rydbergs hat mot missbrukarna och en ledare om Barnombudsmannens bisarra syn på fakta.

I går kom nämligen BO:s stora rapport om barns hälsa där myndigheten bl a hävdade att en tredjedel av alla svenska barn inte knyter an till sina föräldrar. Det är en väldigt hög siffra, inte minst som svenska föräldrar (i de flesta fall mammor) trots allt tillbringar ett år eller mer på betald heltid med sina små barn. När vi började rota i materialet visade det sig genom hänvisningar till gamla rapporter som i sin tur hänvisade till gamla rapporter att de enda faktiska svenska siffror som finns på det här området rör forskning på 60-talet, främst gällande pojkar födda mellan 1939 och 1946. Det är förstås ledsamt om pojkar som föddes i Sverige under andra världskriget inte knöt an till sina föräldrar ordentligt, men Barnombudsmannen går alltså ut med dessa uppgifter som en braskande nyhet i år, 2007, och kräver åtgärder.

Den enda slutsatsen är att BO inte tycker att de behöver använda korrekta siffror. Att målet att värna barnen gör att medlet, att helt grundlöst påstå att en tredjedel av de barn som är små i sverige i dag inte skulle klara anknytningen till föräldrarna, blir helt okej. Det är okej att ljuga, och på så sätt oroa massor av dagens föräldrar, för en god sak. Och förstås för potentiellt högre anslag till Barnombudsmannen.

Okej, tillbaka till gå (var god passera fängelse på vägen)

Det var väl det jag visste. Att ha Thomas Bodström som bräckligt värn för det fria samhället var lite väl bräckligt. Nu är bollen alltså tillbaka hos de verkliga liberaler som hotats med statsministeravgång och allmänna interna repressioner om de inte är med och röstar igenom det avskaffande av den personliga integriteten som Reinfeldt och Odenberg tagit med sig in ett nu helt kringmålat hörn.

Ett tjugotal moderata riksdagsledamöter ska ha uttryckt starkt missnöje mot signalspaningsförslaget. Tydligast bland dem har Henrik von Sydow varit, som förstås vet att han inte kan rösta för det här förslaget om han ska ha kvar någon som helst trovärdighet hos alla sina personröstare. Frågan är dock på intet sätt en skiljelinje mellan gamla och nya moderater. Moderaterna har tvärtom en lång partihistoria av sund skepsis mot staten och känner traditionellt inte alls den oerhörda tilltro till godheten i dess maktapparat som Odenbergs förslag förutsätter. Det senare kan förstås bero på det långa socialdemokratiska maktinnehavet, men oavsett anledning har rättsstaten och stabila rättsliga institutioner till skydd för den enskilde alltid varit viktigt för svenska moderater. Därför ser man lika stor misstro till FRA-förslaget hos gamla bunkermän som Mats Johansson som hos yngre liberaler. Att Reinfeldt alls hotade med sin avgång beror förstås på just detta. Han vet att han inte har partiet med sig. Nu är det upp till bevis för både Reinfeldt och riksdagsgruppen.

Samma sak gäller hos både folkpartiet och centern. Hur kommer liberaler som Fredrik Malm, Birgitta Ohlsson, Fredrik Federley, Annie Johansson, Johan Linander nu ställa sig till den socialdemokratiska tvärvändningen? Kommer de våga stå upp för sina värderingar och kräva att riksdagen åtminstone inväntar integritetsskyddskommitténs förslag innan man avskaffar den elektroniska integriteten? Eller kommer ni spotta era väljare i ansiktet. Det borde vara ett lätt val, men det klart att har man en så politiskt omogen statsminister att han hotar med kabinettsfråga efter ett halvår vid makten blir det klurigare. Det var fan inte det här jag röstade på.

Favorit i repris

Vad var det jag sade om isbjörnsungar? Just det, sötast i världen.

Till den som har allt

Hos Olle Lidbom hittade jag den här roliga annonsen där man lockas att köpa en årsuppsättning av tidningen Connoisseur.

Riktiga pappor

Läs också Jan Söderqvists artikel från i går om pappor och barn. Mycket klokt och bra.

"Och det skulle inte förvåna mig om det är familjepolitiken som blir borgerlighetens fall i nästa val, när en möjligen reformerad socialdemokrati med en Mona Sahlin som partiledare kan locka till sig alla de otåliga kvinnor – och män – som inte längre står ut med den inskränkta gubbigheten i arbetsliv och politik."

Dolly, några dagar senare

I dag har jag en stump om Dolly i tidningen.

Grattis Malte!

Jag har inte läst boken själv än och har alltså ingen egen uppfattning, men vilket fenomenalt segertåg Malte Perssons Dikter far fram på genom den svenska offentligheten. Bara att fira och sedan vänta på alla stipendier och priser alltså. Grattis! (En detaljkommentar är att han har hemskt snygga pressbilder där han står med svart rock och glasögon och ser allvarlig ut utan att det blir särskilt klyschigt alls.)

Ps. Apropå recensioner kan jag inte låta bli att länka till Marcus Birros vansinnigt roliga sågning av Pelle Andersson: "Det är någon blaha blaha historia om återkomst och vänsterideal. Han är med på stor bild i sin egen tidning. Andersson är vänster och har hästsvans."

Politisk biografi

Läs Cecilia Sjöholm om en avhandling om Agneta Klingspor och om en tid när det personliga var politiskt. Som om det senare egentligen någonsin skulle förändras.

När jag i går efter det rafflande dubbelavsnittet på Greys Anatomy planlöst zappade runt hamnade jag i något rättrådigt drama om rasmotsättningar i det amerikanska femtiotalet och slogs med full kraft av det uppenbara faktum att Adrien Brody måste vara världens vackraste man.

Cry me a river

Fånigaste texten i dag.

Posh porn och chick lit

Hos Bokhororna hittade jag en länk till en mycket intressant artikel av en för mig hittills okänd Anna Friman. Jag kan inte riktigt formulera det jag känner ännu, men om man är intresserad av sånt som sex, litteratur och samtidens könskonstruktioner bör man absolut läsa.

Frågan är om man får sniffa

Den 29e mars öppnar Hallwylska muséet en utställning om parfymens historia.

Uppsnappat hos Hotspot.

Put on you red shoes and dance the blues

Det här är alltså en man som är emot Pride-festivalen. Själv bär han röda lackskor och guldmantel och ser ut som senator Palpatine. Queer är bara början. Att han samtidigt slår fast att celibat är det enda rätta bör ses i skenet från de blanka skorna.

Tack till Emelie!

It's raining men

I går sa jag något syrligt till Björn Wiman om det där med könsbalansen på sidorna. "Vet du vad jag ska ha imorgon?" kontrade han. Det visste jag inte. "8000 tecken om den norrländska mannens sexualnöd."

Jag blev faktiskt lite till mig redan när jag hörde hur P O Enqvist för några veckor sedan ringde och ville ha Lissa Nordins Man ska ju vara två, om gammpojkar i norrland och deras närmast queera upplevelse av sexbrist och utanförskap. Kombinationen av skribent och ämne andades både kongenial kontrast och självklarhet. Resultatet måste läsas. Emellanåt befogar ju faktiskt långa texter av en Bo, Anders, eller Per-Olof även det utrymme de så frikostigt tilldelas.

In deed rising

Åh, vad ledsen jag är över att det aldrig ordnade sig med tekniken till Fountain och att vi alla följaktligt tröttnade. För stoltare över ett uppdrag har jag knappast blivit än när Anna Hellsten mailade och frågade om jag ville vara med. Jag?! Med henne och Annina Rabe som typ varit mina idoler sedan jag tog mina allra första stapplande steg in i tanken att bli kulturskribent. Jag visste knappt vad jag skulle säga. Mer än ja. Förstås.

Därför är det så fantastiskt bra att de nu ändå har en egen blogg om en del av de saker som vi skulle ha skrivit om i Fountain (och i vissa fall också gjorde).

Eftersom jag personligen faktiskt råkar tycka att exempelvis vackra sminkförpackningar eller klassåtskilda skönhetsideal är minst lika intressanta som lagrådsremisser får jag själv i Fountan-vakan helt enkelt börja skriva om sånt här i stället.

Någon bor ett tag i ett stort hus och hittar gud

Världshistoriens bästa teveserie alltså. I lördagstidningen kommer resultatet. Berättelsen har beskrivits ungefär som i rubriken till det här inlägget. Jag är mycket nöjd med även de andras röstande.

Ge Odenberg en ordbok

I dag fortsätter jag min oförtrutna kamp mot det som Mikael Odenberg kallar integritet och för det jag själv menar med samma begrepp.

Ärlig fråga

Apropå diskussionen nedan:

Låt oss anta att man som ledarskribent får ett visst antal läsarmejl och att man utifrån dessa kan dra vissa slutsatser. I mitt fall kan jag t ex enkelt se att av alla de rasistmejl och dito telefonsamtal som jag fått under de 7 år eller nåt jag jobbat med det här har nästan alla kommit från män. Då räknar jag alltså de som undertecknar med ett namn eller skickar från en mejladress där ett namn syns. I vissa fall kan det säkert vara en gemensam mejladress för hela familjen som ser ut som en mans adress.

Det finns en tant som ibland ringer till Expressen och inleder med att rart tala om nästan vad som helst men ofelbart efter några meningar börjar först tala, sedan skrika om invandrarna. Efter ett tag tror jag dock att jag känner igen mönstret såpass väl att jag nästan helt kan säga att det handlar om en och samma äldre kvinna (äldre och kvinna att döma av röst och vokabulär).

Som jag skrev nedan är det bland människor som hör av sig till tidningar för att framföra rasistiska åsikter en extrem överrepresentation av namn som är vanligast bland män i medelåldern eller uppåt. Det handlar om relativt sett icke-klassbundna namn som Göran, Leif och Ove.

Det måste ha blivit ett missförstånd dock när det gäller stavningsförmågan. Jag menade uttryckligen att rasistmejlen både kan vara språkligt välformulerade, eller åtminstone helt korrekta, och inte alls.

Inom parentes är de kvinnohatande mejlen (som också förekommer rikligt i perioder) lite annorlunda. De skrivs också nästan uteslutande av män (eller av människor som presenterar sig som män) men är något oftare vad jag av språket kan uttyda högutbildade, om än glada i könsord. De männen är också mindre angelägna om att dölja sina verkliga identiteter. Det är lite roligt på något sätt att få "Vem har du sugit av för att få skriva i tidningen din obegåvade fitta" av någon Göran som skickar från sin vanliga jobbadress på Nordea.

Till frågan. Är det rasistiskt, eller diskriminerande, eller fördomsfullt, att konstatera att medelålders män tycks överrepresenterade bland de som hör av sig till tidningar med rasistiska (eller sexistiska) drapor? För jag måste ju erkänna att den här kontakten genom åren har fått mig rätt benägen att tro att medelålders män är mer rasistiska än t ex unga kvinnor, och det är otvetydigt ett grupptänkande.

Ronnie!

Nu har Ronnie Sandahl blivit totalsågad av Stefan Spjut i Svenska Dagbladet och hyllad av Jan Arnald i DN. Intressant med så skilda uppfattningar. Personligen tycker jag förstås att Arnalds utsaga är långt mycket mer spännande, just eftersom förväntningarna på boken varit så låga. Anna Hellsten skriver också om boken, en sågning som dock innehåller långt mindre galla än Spjuts.

Nu måste jag nog faktiskt läsa den och inte bara bläddra i det exemplar som legat i en hög på jobbet.

Tillägg: Som Olle Lidbom påpekat handlar inte Spjuts text så mycket om själva boken som om att han tycker illa om Sandahl (och illa om att den senare jobbar på en kvällstidning, är ung, har vaxat hår och ett citat från Fredrik Virtanen på omslagsfliken). Det är förstås elakt av Spjut och något av en karikatyr givet att texten publicerats på den kanske allra mest ansträngt lowbrow-hatande kultursidan i landet.

Det gör inte heller min egen skräck för recensionsdatumet lindrigare. Men innebär det i sig att Spjuts text är dålig? Jag vet inte alls om jag tycker det.

Lite allmän tankeväckande läsning

Om den manliga dominansen bland de stora tidningarnas skribenter - Sydsvenskan.

Om klass och varför det visst fortfarande betyder något - Det ljuva livet. Finns förresten en påminnande artikel i senaste Bang om att vara ensam arbetarklass bland engagerade feminister. En annan bra text i Bang, som jag inte heller kan länka, är Karin Eder-Ekmans betraktelse över stekare, new indie och silikonbimbon som det eviga lägsta att positionera sig mot.

Prisutdelning och allmänna glada tillrop

I kväll delades Björn Nilsson-priset ut till en mycket välförtjänt person. Det borde kanske heta välförtjänande. Jag är för trött för att reda ut det där. Den personen mejlade en gång mig när jag hade skrivit en positiv recension av en av personens böcker. Det var ett glatt mejl. Vi förstod varandra. Det var trevligt. Jag orkade tyvärr inte gå på Expressens kulturkalas då själva prisutdelningen gick av stapeln. Jag skickar mina gratulationer elektroniskt.

Däremot har jag mer än orkat, ja, jag har glatt kastat mig över denna veckas tevespecial på kulturen. Bra tema, riktigt bra texter, bra extrainformation. (Okej, vi som läser tevebloggar kanske inte tycker att det är så revolutionerande, men så här mycket allvar på en gång brukar verkligen inte kulturjournalistiken ägna det folkligaste mediet av dem alla)

Mot slutet av veckan korar vi världshistoriens bästa teve-serie. Jag har suttit i juryn. Jag kände mig lite mindre högkulturell än en del andra. Jag tror att det blir en värdig vinnare även där.

Uppdatering! Det var alltså underbare Göran Greider som vann! Jag tycker nog inte som Greider i någon enskild politisk fråga, men han är oupphörligen intressant, språkligt nydanande och han har en politicopoetisk känslighet som kanske inte märks i hans Metro-krönikor men däremot i reportageböckerna där han kan få vårdandet av en syrén att bli till en hel folkhemsträdgård.

Ur mejlskörden

Efter min krönika om Bodström har jag fått mejl från de skojigaste människor. Ur högen:

"Ingen riktig svensk bryr sig om de där jävla egyptierna, vi bryr oss om att minska invandringen"

"bara bra med terrorister i sverige, hoppas att de börjar smälla av bomber i sverige så att många människor dör.
Först då kan sverige bli ett normalt land när alla inser att invandring = en pestsmitta som endast kan botas med innbördeskrig, hoppas den dagen snart är här så vi kan rensa vårat land på parasiter en gång för alla."

Det senare kom från en Göran Nyberg. Det förvånar inte. De läskigaste mejlen kommer nästan alltid från personer som heter Leif, Göran, Lars eller Ove. Ibland kan de stava, ibland inte.

Låt oss lyssna på varandra

Läs förresten smarta Zaida om möjligheterna till bordläggning av Mikael Odenbergs vansinniga avlyssningsförslag. Medan Federley redan lagt sig raklång för regeringen (vilket Oscar Swartz så bra påpekat) har Birgitta Ohlsson sagt till tidningen NU att hon känner sig överkörd i frågan och Henrik von Sydow förklarade sin syn på förslaget i en debattartikel i januari. Det finns alltså personer i riksdagen som skulle kunna stå upp för mossigheter som integritet även mot sin "egen" regering. Tre av fyra ur mina egna endorsements alltså. Det var inte så illa.

Nu hoppas jag dock att både Henrik och Birgitta vågar stå fast för sina övertygelser när det blåser. Det här är inte folkliga frågor, men någon måste klara av att säga och göra det som är rätt också. Att rösta för en bordläggning är dessutom inte samma sak som att gå emot den egna regeringen, om det nu känns läskigt för enskilda riksdagsledamöter. Det är att säga att ursäkta, nu jäktar ni igenom saker som faktiskt behöver tänkas igenom lite mer. Herregud, de är ju inte ens överrens inom regeringen, och de egna experterna dömer ut förslaget som tekniskt omöjligt.

Karnivor galore

Nyss kom det hem en man till mig med en halv ko från latinamerikanskt livs. Kött är vägen till kvinnors hjärtan. Det hjälper också med snygga ögonbryn, intelligens och humor. Men kött kommer först.

Tjohoo!

I dag kom någon hit på googlingen "bitter gravid isobel". Ibland kan jag inte låta bli att älska internet.

Mer Bodström

I dag har jag en text i tidningen om Bodström.

Thomas Bodström är inte riktigt klok

Något äckligare har jag faktiskt sällan hört. Den förre justitieministern, tillika gamle försvarsadvokaten, står alltså upp och säger att det inte är någon skillnad mellan att konstatera att en person t ex på starka skäl misstänks för terrorism och att med hjälp av utländsk säkerhetstjänst under förnedrande former (utan att pröva misstankarna i domstol) deportera personen till ett land där han riskerar att utsättas för tortyr.

Har han någonsin hört talas om den gamla mossiga idén om rättssäkerhet?

Allmän självömkan

Jag har förkylningen från helvetet. Jag hade förkylningen ett par kretsar längre ner i helvetet i går (jag kan inte riktigt välja mellan om det var som att brinna i evighet i en öppen grav eller att kokas i blod, svår avvägning) och ändå var jag tvungen att jobba. Min tapperhet när jag, beväpnad med åtskilliga näsdukspaket och ständig påfyllnad av hett te med citron och honung, satte mig vid datorn för att skriva en ledare var nära nog obeskrivlig. Jag säger inte detta för att få medlidande (ha, jag säger det förstås precis för att få medlidande!) utan bara för att understryka vilken professionell och exekutiv person jag är när det gäller. Jag lyckades till och med undvika att hosta upp gröna slemklumpar på tangentbordet. Det hade blivit lite obehagligt att städa sen.

Varför var jag inte sjukskriven då, kan man fråga sig? Och det kan man onekligen. Jag vill understryka att det nog inte är tidningens policy att folk ska jobba när de är så sjuka som jag var i går, men en av redaktionens fyra medlemmar var i Saudiarabien, en annan åkte Vasalopp och den tredje hade jobbat två helger i rad och jag nänndes bara inte ringa och fråga henne om hon kunde tänka sig att jobba när det nu var min tur enligt schemat. Nu hoppas jag bara desperat att textjäveln blev något sånär begriplig och pedagogisk och att jag inte hoppade över något viktigt led i resonemanget i feberdimmorna.

Gräv ej en grop åt andra

Expressen är alltså nominerad till Guldspaden för sitt grävande kring Maria Borelius. Det hade varit en helt rimlig nominering om det inte hade varit för att Magnus Ljungkvist faktiskt var före med exakt samma avslöjanden. Expressen-journalisterna har visserligen hävdat att de inte sett eller inspirerats av vad som var den svenska bloggvärldens hetaste potatis de där höstdagarna, men borde inte Grävande Journalister ändå beakta att nyheten i tidningen inte var någon nyhet?

Perversion for profit

Eff gick in och tittade på en länk som lagts till i mina kommentarer. Åh, jag ska aldrig mer vara så slö så att jag inte kollar upp sånt själv, för det här lilla Crossfire-avsnittet där Frank Zappa lugnt och metodiskt förklarar varför så kallade fula ord visst måste vara tillåtna är helt lysande.

Atrocitainment och allmän leda

Det är som oförmågan att kunna vända bort blicken från en bilolycka eller naturkatastrof på teve. Jag kan bara inte låta bli att läsa kommentarerna till ledar- och debattartiklarna på expressen.se. Den som tycker att Ring P1 utmanar ens sinne för normalitet (vem minns inte programmet som i sin helhet ägnades åt att pensionärer ringde in och diskuterade könshår med Täppas Fogelberg) nedsänks i kommentarerna till en offentlighet i helt ny skepnad. Även om man bortser från alla hatare av olika valörer finns där också emellanåt en sådan brist på inre sammanhang att man undrar om de som skriver antingen är fulla eller studentspexare.

Jag är i och för sig hemskt trött på det mesta som folk skriver just nu. Bara de som skriver om att torka egen socialistisk salami och Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis får mer än godkänt.

Många verkar t ex ha tycks att Martin Gelin var bra i senaste Rodeo när han sågade Ronnie Sandahl och moderaterna och lite annat. Själv kände jag bara hur Sandahl-hatandet nu nått nivåer som känns mer tröttsamt än t o m människor som skriver kommentarer på tidningsartiklar.

Ja, jag har kollat på hans roman och den verkar onekligen inget vidare, men till slut blir det bara lite för mycket ändå. Det där är en rolig parallell till Carl Bildt förresten, hur det visst anses vara synd om honom och hans kritiker anklagas för barnsliga vendettor när de inte gillar hans affärskontakter med diverse diktatorer. Samtidigt är det uppenbarligen helt okej med evig mobbning av någon som inte gjort mer mot mänskligheten än att vara en styltig stilist och precis lagom folklig för att sälja kvällstidningar i utbyte mot en förmodat okej lön. Ursäkta utvikningen, jag är halvsjuk och har inte direkt själv någon stilistisk bajonettskärpa för ögonblicket.

Det är också ett generellt dystert faktum för kulturskribenter att det ofta blir rätt ytligt när människor som i grunden inte kan särskilt mycket om politik försöker skriva om det. Ändå verkar alla vilja göra det. Som om det är finare att ha en slentrianintervju med Stig-Björn Ljunggren än att skriva om Queens klubbscen, även om det är det senare man har verklig koll på.

Helvetisk komedi

Så här går det när det som skulle ha kunnat vara en intressant diskussion om det sätt Carl Bildt använder sig av bloggen för att exempelvis tacka nej till debatter i medierna hanteras av någon som, milt talat, inte begripit mediet.

Kulturskymning

När jag först såg nyheten trodde jag att Realtid i det fallet hade plankat The Onion. Det handlade om att Westchester County förbjöd användningen av ordet "nigger". Det som gjorde ironin uppenbar var förstås slutklämmen:

"Alla har dock inte stått bakom den nya lagen. En del amerikanska advokater anser att förbjudandet av vissa ord inkräktar på yttrandefriheten."

Aha. En del advokater minsann. Vilka ordmärkare, de där ordvrängarna.

Sen glömde jag bort det. Men nu skriver alltså Lennart Pehrson i DN om att New York City i dag ska rösta om ett likadant förbud. I en smäktande text, av oklar anledning illustrerad av en av Benettons "Sentenced to death"-annonser, beskriver han hur obehagligt äldre människor på tunnelbanan tycker att det är att ett gäng svarta killar vänskapligt kallar varann just för n-ordet. Artikeln har också en faktaruta där man får lära sig de etymologiska grunderna (lat. niger = svart).

Tro nu inte att jag inte begriper det unika i den amerikanska rasismen mot svarta. Häromdagen kom det exempelvis fram att Al Sharptons förfäder en gång varit slavar åt Strom Thurmonds släktingar. Det handlar inte ens om särskilt många generationer tillbaka. Sharptons gammelfarfar Coleman Sharpton ägdes som slav av Julia Thurmond, vars barn i sin tur var sysslingar med Strom Thurmond. Självklart spelar Thurmonds politiska försvar för rassegregationen in i upplevelsen av den kunskapen, men även utan modern politik är det häpnadsväckande.

Så låt oss en gång för alla lösa detta. Låt oss förbjuda ett ord! Sådärja. Nu känns det genast mycket bättre.

(Synd bara att man får rensa i sin musiksamling så att den skulle kunna höra hemma hos Tipper Gore. )

Tills polisen kommer

Inspirerad av Annas trumpeter för den där nya plattan som aldrig verkar komma började jag lyssna på gamla Maxwell-låtar. Inte för att jag medvetet slutat, men man glider ju ibland ifrån skivor i perioder. Det är verkligen precis lika smeksamt glimrande som då.

Dikt och verklighet

Niklas Rislund bevakar för Dagens Medias räkning sin egen begäran om prövningstillstånd hos HD (och kallar blygsamt sig själv för "stjärnreporter"). Ungefär som om Niklas Svensson skulle blogga från sin egen rättegång.

(Tack Richard!)

Bellinis och böcker

Åh, jag missade Bellinis & books på New York Stories imorse. Sprit och böcker hör annars verkligen ihop. Bokreatips regnar ju omkring oss för ögonblicket, så jag ska inte trötta er med det. Mer än att man kan köpa både Nigella Lawsons Feast och Anthony Bourdains franska kök på de flesta bokhandlar och om man inte redan har dem och gillar sån mat som jag skriver om bör man nog göra det också. Dessutom J D Salingers Räddaren i nöden och Sylvia Plaths dagböcker. Och Sartres Äcklet, Birgitta Stenbergs Alla vilda och en vacker samlingsvolym med Lars Gustafssons Sorgemusik för frimurare, Bernard Foys tredje rockad och En kakelsättares eftermiddag. De senare på Adlibris. Okej, det blev några tips ändå. Sorry.

(Även om jag inte hann dit tackar jag de förtjusande bokhororna för Bellini-tipset)

Tjuvlyssnat:tjack i tuben

Plats: En fullsatt tunnelbanevagn någonstans mellan t-centralen och odenplan.
Två män i inte särskilt välsittande kostymer:
Man1: "Gud vilket bra tjack."
Man2: "Ja, verkligen. Det var länge sen man fick nåt så bra."
Jag såg mig omkring. Okej för att jag när en viss drogromantik ibland, men det här var ändå förvånande öppenhjärtligt. De rörde heller inte en min när jag sneglade, intresserad av deras samtalsämne.

Konversationen fortsatte några entustiastiskt berömmande varv till och det var inte förrän de började diskutera efterrätten som jag insåg att det de pratade om sannolikt inte var amfetamin utan något slags norrländskt uttalat "käk".

Läs Donnie Loewe

Det här är kanske bara roligt om man regelbundet läser DN Söndag. Det bryr jag mig inte om.

Mer fett

I helgen gjorde jag förresten Heston Blumenthals klyftpotatisar med smält oxmärgsfett. Ren och skär perversion förstås. Och precis lika vidunderligt som det låter.

Representativitet

Då jag halvhjärtat letar efter en större lägenhet kollar jag ibland bostadsannonser. Att de innehåller en alldeles särskild prosa behöver man inte kunna stava till representativa detaljer för att se, men ibland blir syftningarna ändå lite oklara. Som apropå en lägenhet på Industrigatan som jag tittade på:

"Det eftertraktade området har ett fantastiskt urval av butiker, banker, caféer och restauranger." säger mäklaren.

Alltså, lägenheten verkar jättefin, och jag har inget emot Kungsholmen, men vilket fantastiskt urval av restuaranger och caféer menar de? Jag kan komma på ett antal schysta etablissemang: Dovas, Fridhem, Teodoras, f d Lion bar, numera Grabbarnas, Biljardpalatset mm, men bara för att jag gillar sunkställen känns det inte som självklart att man gör det i mäklarprosa. Det är svårt att föreställa sig något som känns mindre homestageat än, tja, Fridhem.

Avlyssning

I dag har jag en ledare om avlyssning.

Statusproletärer vid alla redaktioner

Via Lisa och Gunilla hittade jag till Johan Berggrens gamla artikel om frilansjournalister - de nya statusproletärerna. Han och jag har nog inte särskilt lika uppfattning om hur arbetsmarknaden i stort bör förändras, men det betyder inte att jag inte håller med om nästan varje ord i just den här texten (fast han har fel om journalistförbundet som faktiskt protesterade mot förra regeringens bisarra förslag att korta las-tiderna, i sammanhanget torde det dock mest gå att placeras under kategorin blinda hönor och korn).

Inte minst är det intressant och sant det där med det negativa sambandet mellan en redaktions upplevda finhet och seriositet och de ersättningar de ger frilansar. Att jobba åt SR och SVT betalar uselt, att jobba åt Elle ger mer. Undantaget är möjligen DN som faktiskt har vettiga ersättningsnivåer. SvD däremot ger enligt mina källor sämst i hela dagstidningsbranchen. Låt i detta resonemang ingen skugga falla över Expressen kultur, jag må numera ofta vara kritisk mot mina redaktörers konstiga bedömningar av vad sorts sida de egentligen vill göra, men de betalar faktiskt helt okej. (nu kommer väl någon lustigkurre i kommentarerna hävda att det beror på att vi verkar i det slafsiga fältet, men snälla, allmänt kvällstidningshat biter helt enkelt inte på mig, bespara er mödan). Förresten fick jag vanlig månadslön från tidningen i går och känner mig följaktligt våldsamt förmögen och kommer inom kort att göra av med stora summor på typ paljettögonskuggor, så denna reflektion gäller mer branchen i allmänhet än som återknytning till mitt gamla gnäll om mina egna proletära inkomstnivåer.

Ändå läser jag nya numret av Vanity Fair och drömmer om amerikanska ersättningar. Lika mycket som jag kommer fantisera om tyska försäljningssiffror senare i vår. Man föddes in i fel språk, det är plågsamt uppenbart.

Ingen meddelarfrihet mer

SVT:s mail går via England. Både Expressens och DN:s går enligt uppgifter här på redaktionen via USA. Försvarsminister Mikael Odenbergs förslag om att Försvarets radioanstalt ska ha rätt att avlyssna och spara all elektronisk kommunikation som går utanför Sveriges gränser innebär alltså i realiteten ett komplett upphävande av den grundlagsskyddade meddelarfriheten.

När jag i höstas inför valet rekommenderade enskilda riksdagsledamöter i olika partier var min man i Moderaterna Henrik von Sydow. Var är du nu Henke? Du kan rimligen inte låta det här förslaget gå igenom.

Han måste gå

I dag skriver jag ledare om Bildt.

Fett och politik

Caroline hävdar sig se en linje mellan nyliberalism och ätande av griskinder. Undrar vad K säger om det? Eller var det måhända den ideologiska överbyggnaden snarare än luftfuktigheten som gjorde att hans kind möglade.

(Jo, jag vet att det är ungefär lika faktiskt korrekt att kalla mig nyliberal som det vore att kalla Mona Sahlin för maoist, men jag har full respekt för behovet av att klistra skräckingivande etiketter på sina motståndare.)

Hejdå fontänen

Vi har förresten lagt ner Fountain. Jag tror att Anna kommer lägga ut någon liten text om det senare.

Vådan med läsarkontakt

De senaste dagarna har jag fått mail med innebörden att det 1) Minsann inte var Kennedy som startade Vietnam-kriget 2) Minsann inte var Nixon som drog tillbaka de amerikanska trupperna 3) Att George Bush verkligen inte är en idépolitiker 4) Att båda Kennedys (det står inte, men jag tror att han menar RFK och JFK, inte pappa Joseph eller Teddy. Eller för den delen John-John.) borde fått Nobels fredspris.

Alla utom ett av de här försöken till kommunikation är späckade med uttryck som "lilla du", "om du hade läst på bättre" "du förstår uppenbarligen inte bättre", "ta reda på fakta innan du skriver" "jag fattar inte att en sån som du får skriva i tidningen". Jag har både uppmanats att ta av mig min palestinasjal och anklagats för att vara en äcklig Bush-supporter. En person som var generellt uppskattande tyckte att det var bra att jag förklarade att det främst är vänsteraktivister som startar krig.

Tidigare under mina hittills tre veckor på tidningen har jag också fått anklagelser om att befinna mig "på den yttersta vänsterkanten", vara "fascist", gå "högerns ärenden" samt bara i allmänhet "gläfsa". En man tyckte att jag borde skämmas. Och då har jag inte ens börjat prata om människorna som kommenterar på Expressen.se. Jag vet inte var allt det där hatet vällde ut innan tidningarna började tillåta kommentarer, men det är en kontakt med det kollektiva undermedvetna som i alla fall oftast skrämmer mig.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta. Mer än att det inte alltid är särskilt kul att ha kontakt med läsarna. På samma sätt som när en anonym kommentator här häromdagen hävdade att jag hade hjärnan full med grisfett, blir det ibland bara för mycket. Jag vill vara humanist, jag vill tro alla om gott, jag vill leva i den möjligen debila tron att människor i allmänhet är kloka och civiliserade. Liberala önskedrömmar, jag vet.

Så om jag framstår som lite sur vet ni i alla fall vad det beror på. Jag sitter här surrad i palestinasjalar och rambo-patronbälten och försöker komma på vad det är jag förväntas skämmas för.

Förresten

Jag glömde att hänvisa till Natalias briljanta sågning av machojournalistikidealet och dess självupplevt råhårda tillskyndare.

Mer media

I dag blev jag moraltestad i Christer i P3. Jag fick ett okej betyg i alla fall. (Inslaget kommer ca 14.20)

Bobbyism

I dag skriver jag om min rädsla och svaghet för idealistiska politiker.

Fläsket brinner

Detta är en stilstudie i fett. Detta är matminimalism när den är som bäst. Detta är, som jag smög fram och berättade för griskindsleverantören själv i personalmatsalen i dag, en av mitt livs godaste köttupplevelser.

Receptet är enklare än det mesta. Tag en griskind. Klappa in med salt och peppar. Lägg i en form med höga kanter. Häll på olivolja så att det täcker (ca 7-8 dl). Sätt in i 125 grader i ca 4-4,5 timmar. Ta ut ur ugnen och låt svalna i oljan. Kyl. Ta upp kinden ur oljan. Skär bort den yttersta svålen. Skär i halvcentimetertjocka skivor. Fräs i het panna till knapriga.

Servera med ex senap, tärnade äpplen och grovt rotsellerimos. (Jag vet att det ligger ruccolasallad på tallriken på bilden, och dess pepprighet var faktiskt inte dum heller till, men egentligen är det för mycket crossover för just den här rätten.)

När vi slagit oss ner i söndags med de här faten framför oss såg vi andäktigt ner. Vi tog en varsin tugga. Det frasade mellan tänderna. Konsistensen var krasande och len samtidigt, dessutom med en oanad lätthet, som vore det invispad luft i fettvecken. Vi såg upp på varann. Sa ingenting. Våra stora blanka ögon matchade vår hänförelse. Vi tog en tugga till. Fras, fras. Den fettnötiga sältan fyllde hela munnen, hela huvudet. "Herregud" sa jag. "Ja" mumlade han. Vi testade de olika senapssorterna. Tog en äppeltärning. "Det finns inga ord" sa jag tyst. Han skakade instämmande på huvudet. Munnen full med grisfett. Huvudet fullt med fettlycka.

Läs! Läs!

Läs Karolina Ramqvist om läget för den samtida feminismen.

Engelsk polischef vill legalförskriva heroin

Via Pressylta hittade jag den här intressanta Independent-artikeln.

Saker håller verkligen på att hända. (Tja, inte i Stockholms läns landsting då, där politikerna tycker att tunga missbrukare gott kan dela sprutor och sjukdomar, men runt om i världen.)

Jag vet inte om jag tycker att legalförskrivning är rätt i varje läge, men jag blir så glad över själva inställningen. Syftet måste vara att minska människors lidande.

Indiedrottning

Alltså, jag är helt kär i den här lilla bedårande indie-flickan. Obs, jag känner inte hennes föräldrar mer än vem som helst som ibland gått ut i Stockholm det senaste decenniet. En gång beställde Emelie för all del en text av mig. Det här är bloggens förtjänst. Det plus att alla veckogamla knyten ger mig hormonchocker.

Wet'n'green

Förresten har jag hört att stackars Oskar Öholm blivit våldsamt attackerad i yngre moderata kretsar för den här kloka artikeln.* Det säger ganska mycket om hur långt vissa människor (eh, typ yngre moderater) befinner sig från verkligheten. Och om varför Fredrik Reinfeldt för allt i världen bör se till att de också hålls så långt borta från makten som möjligt.

* Jag skulle ju aldrig kalla mig konservativ, men i sammanhanget känns det som mer av en etikettsfråga.

Kategorier!

Jag har upptäckt att jag också kan ha kategorier för mina inlägg. Mycket roligt.

Två hål i väggen

Klockan var kanske fem i nio i fredags kväll. Vi satt vid bardisken på Annakhan, hade precis fått varsitt gräsgrönt cocktailglas framför oss. Introt till Strangelove ljöd ur högtalarna. Vi smakade, nynnade, gladdes. Tvärs över baren satt Gustav Gelin och såg nedstämd ut. (I efterhand har jag insett att det kanske handlade om 0-3 i en träningsmatch mot Gif Sundsvall tidigare på dagen.) Han kände inte igen mig, antingen hade han glömt att sätta i linserna, eller också var han för upptagen av ett par söta tjejer som verkade försöka muntra upp honom. Det senare framstår förstås som verkligt rimligt i sammanhanget. Så plötsligt, mitt i en refräng tar allting slut. Det blir beckmörkt. Eller rättare sagt, rätt mörkt, lite varstans i lokalen finns tända värmeljus. Däremot blir det helt tyst. Ingen mer Dave Gahan. Ingen mer el.

Efter ett par förvirrade utrop finner sig folk väl. Herregud, dricka kan man väl göra i mörker. Några överförfriskade killar intill mig börjar sjunga så kallat ekivoka sånger som tycks handla om att de vill knulla 13-åringar. Gustav stämmer för att kontra upp i "en råtta svart och gul". Jag kan förstås inte låta bli att sjunga med. Killarna intill blir sura. En av dem säger "Fan, man borde ringa firman". Jag börjar fnittra. De tittar hotfullt på mig. Jag känner mig måttligt hotad.

Tyvärr leder inte den frånvarande elen, som i en av mina favoritfilmer Dinner Rush, till att man får gratisdrinkar och leker frågelekar med bartendern. Efter 20 minuter lyckas någon visst byta en propp. Ljuset kommer tillbaka. Kvällen kan fortsätta.

Ps. Tidigare på kvällen såg vi Bobby. Den ska jag dock skriva om i tidningen, så jag tänker inte avslöja mina tankar här. Mer än att alla politiker borde se den om inte annat för modetips. Det går att se snygg och seriös ut samtidigt.

Älskade tabloider

I dag ståtar båda tidningarna med riktiga underbara tabloidnyheter:

Hos Aftonbladet: "Fick räkpizza, drog vapen"

Hos Expressen: "Maddes hundvakt jobbade svart"

Jag gillar som bekant kvällstidningar och de här nyheterna har allt som krävs. De är sanna (hoppas jag), de är spektakulära och de tar båda två upp verkliga allvarliga samhällsproblem, i det första fallet det ökande oprovocerade (för det måste man väl ända kalla en miss i pizzabeställningen) våldet, i det andra hur asylsökande utnyttjas som billig arbetskraft.

Själv ägnar jag mig åt att confitera en griskind. På sitt sätt även det spektakulärt, vanvördigt (hejdå fettskräck) och förstås fullkomligt vansinnigt. Jag hoppas det blir gott.

News AND views

Å, vad jag hoppas att TV4-nyheterna igår kväll sågs och begrundades av massorna. Själv satt jag och skrek och jublade framför teven som vore det en för de flesta andra oviktig match i svenska cupen mot Väsby United.

Förstanyheten redogjorde glasklart för stockholms-politikernas ideologiskt grundade önskan att så många missbrukare som möjligt lider i hepatit och hiv. För någon annan slutsats kan man inte dra av deras motstånd mot att dela ut rena sprutor till heroinister. Birgitta Rydberg framstod som precis lika känslokall som den förda politiken och förhoppningsvis begrep en och annan som tittade äntligen hur den klassiska svenska narkotikapolitikens nollvision mot knark i verkligheten blir en nollvision mot missbrukare. Ju fortare de dör av dessto bättre.

Sedan nästa nyhet, från Kalla Faktas reportage samma kväll, om hur politiker, i det här fallet i Håbo, glatt sparar in på lärartjänster och skolmat, alltmedan utbildningsadministrationens tjänstemän och politiker åker på ledarskapskurser och personalfester i fröjd och gamman. Elevernas resultat är förstås bland de sämsta i Sverige. Och den ansvariga politikern, nyligen avsatta s-kommunalrådet, tyckte verkligen inte att man kunde ställa de två utgifterna mot varandra. Vilka utgifter som faktiskt ska ställas mot varann i strävan att hålla kostnaderna nere framgick inte? Mer än att man uppenbarligen fick välja mellan skolböcker och lärare åt sina ettagluttare.

Pirater

Svenska pirater i Vanity Fair.

Svart eller inte

Jag fattar inte hur man ska göra för att posta en filmsnutt här, men gå till Emma och kolla på The Colbert Report om huruvida Barack Obama egentligen är svart. "If he isn't black, we need a new word" "Exactly" "What about nouveau black?" Jag dör.

Om man inte kände till en smula om det postmoderna amerikanska politiska diskussionen skulle man knappt tro att Debra Dickerson var på riktigt.

Dagens, veckans, eller kanske årets upptäckt!

Fryst grillad anka! Jag säger bara fryst grillad anka. Köpes i en benfri klump på valfri asiatisk livsmedelsaffär, kostar ca 80-100 kronor för 700-900 gram. Tina i kylen över natten, ta fram på kvällen, skiva upp, fräs snabbt i het oljad panna. Resultatet är det knaprigaste skinnet, det mest smältande köttet och den där fantastiska tröstande söttunga anksmaken som jag i min enfald trodde krävde långt större finansiell och tidsmässig investering. Kvack!

Deliver us from all evil

Om man ska vara religiös bör man helst be såhär vackert.

Lästips om blondiner och män

Några (kvinnliga) bloggare skriver bra om en förfärlig text från Lars Lindström. Vilken tur att tidningen också hyser några kloka och bra (kvinnliga) skribenter, som älsklings-Katrine.

Att fly arbetet

Märks det förresten att jag sitter på redaktionen och totar med en ledare till imorrn. Jag är mästare på att undvika arbete. När jag är här kan jag dock inte få för mig att organisera om mina sminkböcker eller (erkännes extremt ovanligt under alla omständigheter) diska. Så jag bloggar och läser bloggar i stället. Känns mycket konstruktivt.

Mat (och sprit) från NY

Precis som jag alltid tycks att kommentars-Karin varit det bästa med Martin Gelins (för all del också bra) blogg, så är hon självklart den lysande stjärnan på den nya mat-och-sprit-bloggen de startat.

Det här är sånt som gör att man älskar bloggen

Emelie Thorén håller alltså på och får, eller har redan fått sin unge. Och det fick man reda på i små små steg i går, inklusive allmän ilska mot lång-Kalle som valt att åka till Trondheim för en spelning strax innan hennes förvärkar satte igång (han tycks alltså ha kommit hem i tid ändå, hata honom inte). Jag har hängt intensivt på Emilies blogg på sistone och följt hennes kamp mot loftsängen, vidrigheterna på Babyland (furu!) och den allmänna sysslolösheten i väntan på att barnet skulle behaga komma ut. Och nu är det typ ute. Eller på väg. Spänningen är olidlig.

Den där ledaren

Jag snodde ihop en abortledare i alla fall.

Citronbitare

Jag har tyvärr något av en matsnobb i mig. Angränsande matnörden, men oändligt mycket tristare, sitter den där på axeln och fnyser åt snabbmat och halvfabrikat, såtillvida de inte har oläsbara kinesiska etiketter förstås, och talar i stället om svårhittade arabiska kryddor, gräsuppfött nötkött och matlagning som kräver en hel diskarmé. Jag bekämpar matsnobben, jag gör verkligen det. Inte minst för att den en gång hade mig att köra i 14 timmar i sträck längs USA:s västkust eftersom inget av snabbmatshaken vi passerade fann nåd i dess ögon. Då hade jag iofs nyss läst en hel massa om e-coli också.

Men man måste bekämpa sin inre matsnobb ändå. Snabbmat kan ju vara jättegott, och det finns faktiskt en anledning till att folk gillar hamburgare. Det smakar, i idealfallet, underbart. Samma sak gäller fiskpinnar. Då jag för ögonblicket lunchar i tidningsdrakarnas personalmatsal, en kulinarisk öken och helvetisk hemvist åt den särskilt gummitrista panerade fisken, vet jag förstås att det inte alltid stämmer. Men i går gjorde jag fiskpinnar som skulle kunna få fin-gourmeter och genomsnittliga 4-åringar att sjunga ikapp.

Isobels citronbitare
2 personer

ca 300 gram fisk
Jag frågade Stockholms sötaste fiskhandlare, Pär-Anders på Hav i Hötorgshallen alltså, vilken fisk han rekommenderade till fiskpinnar. Han såg lite roat på mig, men gav mig sen en bit hälleflundra. Den visade sig vara perfekt. Bara att skära till fina fingrar, ca 1/2 cm tjocka och ta bort skinnet.
vetemjöl
finrivet skal av 1 citron
1/2 näve fint strimlad basilika (går att ersätta med persilja)
1 ägg
salt o peppar
pankosmulor, ca 1 dl (finns att köpa på asiatiska affärer, ex HongKong Trading på Kungsgatan och den kinesiska affären i källaren på Olofsgatan. Är just nu slut på China Market på Olof Palmes gata)

Vispa ägget och häll i en djup tallrik. Häll upp vetemjöl på ett fat. Häll upp pankosmulorna och blanda med citronskalet, basilikan, salt och peppar. Vänd först fiskpinnarna i vetemjöl, därefter i ägg och sist i smulorna. Lägg upp på en skärbräda.


Hetta upp smör i pannan och lägg i när det precis börjat ryka. Sänk då värmen och stek ca 2 minuter per sida.

Servera med mos. Jag gjorde ett potatismos med purjolök och mycket senap.

La Famiglia

Nyss insåg jag att jag måste ha haft Pella och Märta Myrsteners pappa som lärare på litteraturvetenskapen i Uppsala. Jag är så dålig på att fatta sånt där, när man är från landet utgår man aldrig från att folk faktiskt skulle kunna vara släkt med andra människor inom någon slags intellosfär. Mina släktingar är typ hantverkare i Sandviken. Det tog jättelång tid innan jag begrep att Eva Ström var Karins Ströms mamma (och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis moster) också. Nej, jag är faktiskt inte avundsjuk, tro det eller ej. Jag gillar att den lilla position jag har är en jag kämpat mig fram till helt själv.

I senaste Arena intervjuar Karolina Ramqvist och Per Wirtén Eva och Åsa Beckman om makt- och släktbanden i svenskt kulturliv. "Sverige är ett litet land. Ni är systrar. Alla som sitter i det här rummet är beroende av varandra. Åsa ger frilansjobb till Karolina och är gift med en inflytelserik förläggare som publicerar Pers nästa bok." Det är lite obehagligt och extremt intressant.

Grattis förresten till CRFN som blir ny redaktionschef på Rodeo. Natalia blir ny konstredaktör, men hon är såvitt jag vet inte släkt med någon annan inom offentligheten.

PS. Det här skriver jag främst för att jag inte riktigt vet hur jag ska få ihop en ledare om abort. Att undvika arbete är också en konst.

Förresten

skrev jag igår om de kommunala prioriteringar som går ut på att handbollsträning åt vuxna är viktigare än stöd för misshandlade kvinnor.

Grabbar?

Det är med bedrövelse jag läser hos Elin att klassiska sunkhaket Lion bar har stängt. Jag tröstar mig med att i dess ställe Grabbarnas snart öppnar. Elin har vissa invändningar mot namnet, men jag tror att hennes oro härör sig från ren begreppsförvirring. Åtminstone har jag svårt att tolka namnet i strikta maskulinitetstermer (och bortse nu från Mendel-Enk ett ögonblick) snarare än som ett lockrop till killar som vill slåss i grusgropar, men som också kan förbrödras över fulöl och järnglas. Vackert. Birgit Friggebo skulle kunna stämma upp en sång.

Matnörderi

Det var alltså det där med oväntade uppdragsgivare. För inte hade jag någonsin väntat mig att DN På Stan skulle höra av sig och fråga om jag ville skriva för dem. Jag har ju inte direkt hållit inne med min kritik. Men Elin Sandström ringde och uppdraget att skriva om Stockholms saluhallar var så roligt att jag förstås inte övervägde att tacka nej. Särskilt inte när hon tycktes helt obekymrad om min skeptiska inställning till hennes produkt. "Då får väl du hjälpa till att göra den bättre."

Det får vi allt se om jag lyckades med. Men läs gärna min text i alla fall.

Jag tog bort ett inlägg här för att jag var osäker på hur okej det egentligen var att låna en bild av en annan bloggare. För gärna pälsdiskussionen i posten nedan där jag nämner Ninas leopardkappa.

Och förresten

De där tre vise männen. Jo. Nej. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Mer än att de uppenbarligen tycker att de äldre männen fått för snålt utrymme på sistone.

I sammanhanget hjälper det bara mycket lite att Nina Lekander varje morgon dyker upp på redaktionen i en äkta leopardpäls från 30-talet och är coolast i världen.

Uppdatering:
Det bästa svaret på alltsammans är förstås att fråga. De tre vise männen alltså. Som Linda och Lisa föreslår i kommentarerna, och Hanna Löfqvist gör på sin blogg.

Skicka alltså din egen fråga till Anders, Nisse eller Lasse!

Mer isobel

I dag skriver jag om hur borgarna riskerar att schabbla bort den emanciperande kraften i ökat egnahemsägande genom att främst sälja ut undervärderade innerstadslägenheter till den redan välbeställda medelklassen.

I går kväll insåg jag en av anledningarna till att jag alltid haft så svårt för Christer Sturmark

Underbara kvinnor med pennor

Ännu vet jag inte riktigt vad som kommer att bli av Karin Thunbergs blogg, men om den i det allra minsta förmår leva upp till hennes journalistiska gärning kan vi vänta oss storverk. I skymundan, både genom de så kallat lättviktiga ämnesvalen och genom själva sin stillsamma gestalt, är Thunberg nämligen en av Sveriges verkligt stora journalistiska berättare. Kan det måhända också bero en liten liten aning på kön att hon alltid varit mindre vederbörligt hyllad än alla jämnåriga oftast underlägsna manliga kollegor?

Jack with one eye

Jag står nästan inte ut med denna förväntan. I min hand håller jag en box med episoderna 8 till 18 av Twin Peaks. Exakt, den andra säsongen har äntligen änligen äntligen släppts på DVD* och jag äger den. Jag har hittills blott haft den på inspelade VHS samt nedladdad i halvkass kvalitet på spanska. Jag vet, jag begriper vilken nörd det gör mig till.

Min glädje har nästan inga gränser. Som av en händelse köpte jag dessutom nästan ett par svartvita brogues i förra veckan, som tagna från Audrey Hornes näpna fötter. Förbered er på mycket körsbärspajer, servitrisuniformer och hemliga dagböcker framöver.

* Det som släppts är alltså bara första delen av säsong 2, fram till episod 18 i vilket Andrew Packard dyker upp levande, David Duchovny som den transexuella DEA-agenten Denise utreder Dale Coopers agerande och Nadine Hurley blir ihop med Mike Nelson.

Faderskärlek

Dagens låt tillägnas alla pappor som älskar och tar hand om sina barn.

Luther Vandross - Dance with my father.

Varning för lågtrafik

I går började jag ett vikariat på Expressen, så det finns risk för mindre frekvent bloggande framöver. PM inledde vårt samarbete med att bekymrat titta på mig och fråga om jag inte borde börja äta järntabletter. Jag ser visst hemskt trött ut. Jag berättade inte för honom att det också kan bero på att jag kvällen innan bland mycket annat var på Baba Sonic för första gången på flera år. Jag fick förunderligt nog visa körkort i dörren. Särskilt förunderligt med tanke på att de övriga gästerna fortfarande huvudsakligen såg ut som om de knappt börjat gymnasiet. Det är något med mig och 18-årsställen på söder. Jag är såvitt jag vet den också enda person över 30 som fått visa leg för att komma in på Carmen.

Rösta själva: Miss Atom 2007

Tack Pelle för direktlänken! Tyvärr förstår jag inte ryska, så jag vet inte om det är en ren utseendetävling eller om de också förväntas, i Fröken Sverige-anda, gilla barn och vara för fred.

Apropå elitism

"Vem har till exempel läst ut en hel bok av Sartre?"
Detta frågar sig MUF:s nyvalde ordförande Niklas Wykman. Hans huvudsakliga invändningar mot den franske filosofen och författaren tycks vara att denne använder för mycket "förkortningar, komplicerade uttryck och facktermer".

Tack Ali!

Fröken Atom

För andra året ska visst "Fröken Atom" utses, den snyggaste bruden inom rysk kärnkraftsindustri. Det är bara lite mindre roligt än att E-type valts in i Stockholms skönhetsråd.

Kvinnor och böcker

Läs förresten om Lisas utmaning till några manliga bloggkompisar att läsa tio kvinnliga författare på raken och om den underbara lista på förslag som radas fram i kommentarerna.

Hur man blir, eller i alla fall uppfattas som, en köksgudinna

I söndags hade jag världens bästa och snyggaste brödrapar på middag. Förutom att jag hävde i dem gindrinkar, vin och hemgjord korv med polsk mjölksyrad surkål gjorde jag det som måste betraktas som det här årets hittills överlägset godaste kaka. Alltså, vi pratar kakhimlen nu, kakans högsta stadium, det som skulle kunna vara kakans platonska idé. Ja, såklart innehöll den tillräckligt med smör för att i smält form kunna dränka ett mindre husdjur, men det är tyvärr kakformelns bistra sanning.

Äppel- och mandelkaka

Skal:
290 g vetemjöl
50 g socker
180 g smör
en nypa salt
2-3 msk kallt vatten

Fyllning:
350 gram mandlar
300 g smör
300 g socker
3 ägg
3 stora syrliga äpplen

För skalet:
Kör mjöl, socker, salt och smör i matberedaren tills det smular sig, ha i två-tre msk vatten medan maskinen går. det ska bli en smulig boll. kör inte för länge! Lägg degen i plastfolie i kylen minst 30 minuter.

Skiva max 0,5 cm tjocka skivor (helst tunnare om det går) av degen och lägg i en form med ca 5 cm höga avtagbara kanter (de flesta vanliga runda kakformar funkar). Lägg ihop bitarna upp på kanten också som ett pussel och tryck ihop med fingrarna så att det blir ett helt pajskal. Sätt hela formen i frysen minst 30 minuter, helst en timme.

Sätt ugnen på 180 grader. Ta formen direkt från frysen och grädda i 20 minuter.

Under tiden kokar du upp och skalar mandlarna och kör dem i matberedaren till fint mandelhack. De ska inte malas, det ska vara hela bitar. Häll ur mandelhacket i en skål. Kör i matberedaren (som inte behöver diskas mellan) smör och socker tills det är ljust och krämigt. I en tredje skål vispar du de tre äggen lätt, det räcker med en stunds energisk vispning med vanlig handvisp. Vänd sedan ner smörsockret och äggen i mandeln, det blir en tjock smet. Skala och klyfta äpplena.

När du har tagit ut pajskalet ur ugnen och låtit det svalna i ett par minuter har du i mandelröran i formen och trycker därefter ner äppelklyftorna i ett fint mönster. Grädda i 180 grader i ca 1 timme, tills toppen är gyllenbrun och fast när man tar på den. Låt svalna innan man äter. Den är nästan ännu godare dagen därpå direkt ur kylen.

Vändande vindar

Precis såhär vill jag att Expressens kultursida ska vara. Allvarligt, politiskt, underhållande och stilistiskt fullkomligt blankslipat. Om det inte var för att de skribenter på sidan som skriver såhär nästan alltid är kvinnor skulle jag kanske inte ens bråka så mycket om könsfördelningen heller.

(Nej, alla texter bör inte handla om Saltön, eller om teve eller ens om det döende patriarkatet. Men se lusten i språket, den exakt avvägda frivolitet som för den mindre uppmärksamme kan tas som slängighet, intensiteten där inte en bokstav mer kan skalas bort!)

Ps. Jag tyckte förresten tyvärr inte att Björns text i går var just så stilistiskt fulländad, men analysen är klockren - vår fascination för överklassen handlar om familj och blodsband snarare än pengar.

Den gudarna älskar får såna här till frukost

"Det här måste vara en bloggsmörgås", sa han andäktigt, mellan tuggorna. "Varför har jag aldrig gjort sådana här förut?" svarade jag.

Det finns faktiskt inget bra svar på det. Men om livet känns hårt och kallt en morgon och om det blev lite mycket av det ena eller andra kvällen innan kan jag inte tänka mig ett bättre motmedel än dessa. Om du har någon i närheten som är lite mindre bakis/trött/ynklig än du som kan laga dem åt dig är det förstås ännu bättre. Och om du själv vill att det där toppenfina hemsläpet ska stanna kvar ett tag och kanske bli något mer än så är det bara att kliva upp och börja skiva bröd och hetta upp pannor.

Smörgåsar för två (med inspiration från Bill Granger)

Skivat bröd. Toast går bra, men skivat riktigt bröd är förstås ännu bättre.
En burk hela tomater, helst Mutti.
Två schalottenlökar, finhackade. Ersätt med en halv rödlök om så önskas.
En vitlöksklyfta, finhackad/riven
lite smulad torkad chili
salt och peppar
en rejäl driva riven/smulad ost, ta någon du gillar, jag använde två olika sorters getost som jag råkade ha i kylen
Olivolja
Smör
(Om jag hade haft någon färsk örtkrydda hemma, t ex basilika, hade jag haft i det också)

Häll ut burktomaterna i en sil och låt vätskan rinna av, dela dem grovt med en gaffel och låt droppa av medan du gör resten.
Pensla brödskivorna med lite olivolja på ena sidan. Blanda i en skål tomater, lök och
ost. Salta, peppra och chilikrydda efter smak. Lägg ut ett lager tomatröra på oljesidan av varannan brödskiva. Lägg på den andra skivan ovanpå med oljan neråt.

Hetta upp en stekpanna med lite smör och olja i. När smöret slutar fräsa och börjar mörkna lägger du i mackorna och sänk värmen till medel. Lägg därefter en tallrik ovanpå dem och sätt något tungt ovanpå tallriken (en konservbruk t ex) för att trycka ihop dem. Vänd efter ett par minuter och upprepa på andra sidan.

Banalt är bra

Apropå den där kvinnohataren i Norrbottens-kuriren skriver jag i dag om det som verkligen är fel med den svenska samtidslitteraturen.

Cutesurfing

Förresten tror jag att det är klarlagt att isbjörnsungar är världens sötaste varelser. Kunde man inte ha några sådana här på St Erikplan för att pigga upp i snögloppet?