Atrocitainment och allmän leda

Det är som oförmågan att kunna vända bort blicken från en bilolycka eller naturkatastrof på teve. Jag kan bara inte låta bli att läsa kommentarerna till ledar- och debattartiklarna på expressen.se. Den som tycker att Ring P1 utmanar ens sinne för normalitet (vem minns inte programmet som i sin helhet ägnades åt att pensionärer ringde in och diskuterade könshår med Täppas Fogelberg) nedsänks i kommentarerna till en offentlighet i helt ny skepnad. Även om man bortser från alla hatare av olika valörer finns där också emellanåt en sådan brist på inre sammanhang att man undrar om de som skriver antingen är fulla eller studentspexare.

Jag är i och för sig hemskt trött på det mesta som folk skriver just nu. Bara de som skriver om att torka egen socialistisk salami och Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis får mer än godkänt.

Många verkar t ex ha tycks att Martin Gelin var bra i senaste Rodeo när han sågade Ronnie Sandahl och moderaterna och lite annat. Själv kände jag bara hur Sandahl-hatandet nu nått nivåer som känns mer tröttsamt än t o m människor som skriver kommentarer på tidningsartiklar.

Ja, jag har kollat på hans roman och den verkar onekligen inget vidare, men till slut blir det bara lite för mycket ändå. Det där är en rolig parallell till Carl Bildt förresten, hur det visst anses vara synd om honom och hans kritiker anklagas för barnsliga vendettor när de inte gillar hans affärskontakter med diverse diktatorer. Samtidigt är det uppenbarligen helt okej med evig mobbning av någon som inte gjort mer mot mänskligheten än att vara en styltig stilist och precis lagom folklig för att sälja kvällstidningar i utbyte mot en förmodat okej lön. Ursäkta utvikningen, jag är halvsjuk och har inte direkt själv någon stilistisk bajonettskärpa för ögonblicket.

Det är också ett generellt dystert faktum för kulturskribenter att det ofta blir rätt ytligt när människor som i grunden inte kan särskilt mycket om politik försöker skriva om det. Ändå verkar alla vilja göra det. Som om det är finare att ha en slentrianintervju med Stig-Björn Ljunggren än att skriva om Queens klubbscen, även om det är det senare man har verklig koll på.