”There are many ways
of being modern.”
John Gray
Tolerans är inte ett särskilt
samtida värde. Vi är alla indränkta i uppfattningen att vi lever i
den tolerantaste av tider, något man kan uppskatta eller oroa sig
över. Lika lite som systertanken att liberalismen har segrat ihjäl
sig är den dock sann. Självklart är toleransen för vissa sorters
normavvikelser långt högre i dag än i historisk tid. Det gäller
särskilt sådant som har att göra med sexuell utlevelse eller andra
uttryck för individuella autonoma livsval. Men samtidigt har
toleransen minskat för andra livsval, och vi ser inte minst en
uppmålad konflikt mellan olika sorters tolerans, tydligast kanske
uttryckt i det vi kan kalla nederländsk liberalism.
För från ett håll utmanas toleransen av
kulturernas krig och det begrepp som kallas intolerans mot de
intoleranta, men som oftast mynnar ut i intolerans mest i allmänhet.
Muslimerna är intoleranta och behandlar kvinnor illa, alltså bör
de inte finnas här, lyder idén i kortform. När man intolererar
yttranden och uppfattningar som inte bryter mot några lagar finns
det dock inga rimliga flyktvägar in i frihetligheten. Det franska
medborgaridealet laïcité,
där människor tillåts vara olika bara så länge det inte märks i
offentligheten, må vara åtminstone ytligt sett jämlikt intolerant,
men intolerant likafullt.
Ett annat slags intolerans är den som
drivs gemensamt av enstaka religiösa fanatiker och av den ömsint
omhändertagande överhet som förutsätter att huvuddelen i vissa
religiösa grupper är så lättstött att man hellre spikar igen
museiportarna än släpper fram det potentiellt sårande. Muslimer är
ju irrationella vilddjur, tänker de senare, de kommer larma och göra
sig till om vi sätter upp dansföreställningar med koranverser
eller ställer ut fotografier från Jerusalems bögkvarter, och om de
väl blir upprörda vet man aldrig vad de gör. Jag säger inte att
det inte finns muslimska fundamentalister som kan riskera att hota
konstnärer, det har vi alla sett. De finns på samma sätt som det
finns nazister som river ner fotografier de betecknar som barnporr,
eller som det finns kristna som demonstrerar utanför utställningar
för att hindra besökande att ta sig in och islamofober som skjuter
oskyldiga barn för att han ser dem som landsförrädare. Människor
blir ibland upprörda över sin omvärld. Den är ofta upprörande.
Att ge någon totalt tolkningsföreträde
och anpassa det offentliga samtalet efter den mest potentiellt
lättsårade är dock inte någon särskilt bra lösning. Inte minst
är det förminskande av de utpekat lättkränkta. Det finns ingen
anledning att behandla vare sig muslimer eller buddhister som barn
som inte får uppröras, eftersom det blir så otrevligt om de blir
arga. Det finns självfallet ingen anledning att uttalat agera för
att kränka människor heller, men på många sätt är det ändå
mindre förolämpande.
Ytterligare en form av motstånd mot
toleransen kommer från radikalt progressiva som anser att liberal
tolerans är alldeles för mjäkigt. För dem är toleransen en
lättmjölksideologi att gömma sig bakom för den som inte
egentligen accepterar och omfamnar främmande sätt att leva. Det är
förstås helt korrekt. Det är å andra sidan den enda hållning man
rimligen kan förvänta sig av sina medmänniskor i ett pluralistiskt
samhälle. Att tvinga alla att tycka om allting som alla andra gör
kräver inte bara omfattande folkuppfostran, det kommer också med en
rejäl inneboende dos av just intolerans. Att däremot tolerera det
som andra gör, är lättare. Inte lätt alltid, sannerligen inte,
men görbart.
Kanske måste vi backa en smula. Det är
lätt att få för sig att liberalismen var först med tolerans.
Olika versioner av (oftast multikulturalistisk) tolerans präglade
dock samhällen som zoroastriska Persien för 3 000 år sedan, det
Ottomanska riket och det buddhistiska Indien. Under huvuddelen av
världshistorien har Europa varit mycket långt från världens
toleranscentrum. Ändå kan man inte tala om tolerans utan att tala
om John Locke, och därmed placera toleransen mitt i den liberala
traditionen.
Lockes tolerans var av ett särskilt slag.
Den, liksom hela den lockeanska friheten syftar till att alla
människor, om de får frihet att välja, till slut kommer välja
rätt. Friheten är blott ett medel för att nå sanning. För Locke
fanns det ett rätt sätt (som exempelvis inte inkluderade
katolicism, en religion han inte var beredd att tolerera) att leva,
ett rätt sätt att tänka. Han såg friheten som det bästa sättet
för människor att ta sig fram till det rätta, en fri marknad för
idéer där det bästa vinner. Den här sortens monistiska
upplysningstradition är fint sammanfattad i den svenske
upplysningspoeten Thomas Thorilds kända devis: ”Att tänka rätt
är större.”
Den synen lever kvar, att friheten ska
sålla bort felaktigheter och successivt leda till högre och högre
grad av mänsklig förfining och konvergerande livsstilar är grunden
för många liberaler än i dag. Snart kommer alla leva som vi, säger
man och myntar slagkraftiga teorier om att två länder där det
finns McDonald’s-restauranger aldrig gått i krig mot varandra. Det
är visserligen sakligt fel, men det säger något om de
förhoppningar som vilar på modernitet och kommersialism. När alla
bara blivit moderna upphör alla konflikter.
Självklart är den moderna livsstilen
attraktiv för många, också utanför västvärlden. Det finns
inslag i det moderna som måste ses som otvetydigt kvalitativt bättre
än traditionella livsstilar. I den moderna livsstilen gifter man
inte bort barn (även om man kan klä upp dem i sexiga vuxenkläder
och fotografera dem för stora tidningar), man bränner inte änkor,
har inte dödsstraff för homosexuella (även om mycket illegalt våld
riktas mot homosexuella). Bortom sådant, som rimligen är
självklarheter, betyder det emellertid inte att en västerländsk
modern livsstil är den enda som kan leda till ett gott liv.
Liberalism behöver heller inte bygga på den sortens universalism
som Locke predikade. Liberal tolerans kan också vara så radikal att
den erkänner just detta. Det finns många sätt som är lika bra.
Man bör alltså inte förväxla det med
värderelativism. Det finns sådant som är fel också. Men det finns
mycket som är rätt, och ibland står absoluta värden i konflikt
utan att det finns ett självklart svar på vad som är mest värt.
Flera sanningar kan finnas samtidigt. I vissa former har liberalism
kommit att handla om universella principer, där alla värden i en
enda alexanderfläta ska kunna förenas i ett. Tyvärr har den formen
nackdelen att det inte går.
Den engelske filosofen John Gray menar i
sin essäsamling Two faces of
liberalism att vi måste
förkasta de teorier som lovar en slutgiltig lösning på alla
moraliska konflikter. Sådana är med nödvändighet både
förytligande och falska. I stället måste målet med liberalismen
vara att hitta ett sätt att organisera samhället så att olika
värdekonflikter antingen kan lösas på civiliserade sätt, som i
domstolar, eller helt enkelt ignoreras.
I traditionell rättighetstroende
liberalism är allting så enkelt. Allting kan föras tillbaka till
om huruvida en handling respekterar andras liv, frihet och egendom,
och om den gör så är handlingen rätt. Det finns ett facit. Det är
så lockande. Det finns visserligen konflikter, som den mellan
föräldrar och barn, men oftast löses de genom att man helt enkelt
definierar om problemet och ändrar utgångspunkterna. Barn har inga
rättigheter. Et voilà.
Vi kan fortsätta låtsas att alla svar hänger ihop.
Om man lämnar den tryggheten är
plötsligt ingenting enkelt. Klassiska dygder är ständigt i
konflikt med varandra. Är rättvisa eller vänskap viktigast? Bör
du överge din vän när han eller hon gjort fel eller ställa dig
framför och ta emot omvärldens vrede i vännens ställe? Mod eller
klokhet? Frihet eller kärlek? Är det viktigare att hålla ingångna
avtal eller att rädda en döende. Om ditt barn svälter, måste du
då respektera andras äganderätt? Också inom olika värden finns
svårlösliga konflikter. Yttrandefriheten står ständigt mot
friheten från att utsättas för hot och förtal. Även för den som
till slut klarar att välja sida i vilket som är viktigast är det
dåraktigt att låtsas som om konflikten inte finns, eller att kloka
människor inte skulle kunna komma till motsatta slutsatser. Isaiah
Berlin bygger hela sin grundläggande frihetsteori på insikten om
att det finns många olika friheter och att dessa står i konflikt
med varandra. Till skillnad från en del av de efterföljare som
hävdar den negativa frihetens primat såg han inte de konflikterna
som enkla, eller oviktiga. Tvärtom. ”Det kan mycket väl finnas
många ojämförbara friheter och nivåer av frihet och de kan kanske
inte placeras på samma skala.” Berlin må ha kommit fram till att
den negativa friheten ändå var viktigare, men det betyder inte att
han underkände annan frihet. Tvärtom, det är just detta hans
grundläggande värdepluralism handlade om.
Berlin kritiserar i Political
ideas in the romantic age den
strävan efter harmonisk perfektion som finns hos åtskilliga
upplysningsfilosofer: ”Vi hittar hos dem samma grunduppfattning:
att svaren på alla stora frågor med nödvändighet måste vara
kompatibla; för de måste ju hänga ihop med verkligheten och
verkligheten är en harmonisk helhet. Om det inte vore så, så finns
ju kaos i hjärtat av allting; vilket vore otänkbart. Frihet,
jämlikhet, ägande, kunskap, säkerhet, praktiskt kunnande,
karaktärsstyrka, uppriktighet, godhet, rationell egenkärlek, dessa
värden får inte (om de är sanna värden) stå i konflikt med
varandra; om de tycks göra det måste det handla om ett
missförstånd.”
Om något ser ut att inte passa ihop
försöker den lockeanske liberalen definiera om det så att det
passar. Om teorier inte återspeglar en perfekt harmoni, måste det
vara fel på teorierna. Det är nämligen inte tänkbart att
verkligheten skulle vara förvirrad, förvirrande, mångtydig och
konfliktfull. Man ser här ganska tydligt de religiösa dimensionerna
i upplysningstänkandet. Visionen om ett fullkomligande, om den
kommande harmoniska perfektionen har uttalat kristen grund. Berlin
däremot påstod att det fanns ett värde i sig i det pluralistiska
brokiga samhället, där många olika sorters liv levs fredligt sida
vid sida. Han gjorde det i direkt kontrast mot exempelvis den
lockeanska synen att pluralism bara har ett värde som medel att
sålla fram det rätta, enda. Åter, detta betyder inte att allting
är lika bra. Det finns odiskutabel grymhet. Slaveri, tortyr,
folkmord. Men dessa företeelser kan ju förekomma också i uttalat
liberala stater. Det amerikanska slaveriet är inte i den meningen en
olycklig historisk parentes att vifta undan som den tidens rasism och
bristande utveckling, det är också en illustration på att liberala
rättigheter alls inte är något säkert värn mot fasan. Det beror
på hur man definierar.
En viktig poäng hos både John Gray och
Berlin är att det inte finns något självklart samband mellan
liberalism och det goda, hederliga samhället. Det anständiga
samhället kanske inte respekterar och skyddar alla olika liberala
friheter, men det kan samtidigt vara mer eftersträvansvärt och
bättre att leva i, än ett huvudsakligen liberalt samhälle som på
vissa punkter inte respekterar grundläggande mänsklig anständighet.
Samhällen där människor utsätts för oanständig grymhet från
staten, genom sådant som tortyr, tvångssteriliseringar, slaveri, är
sämre än samhällen där människor inte gör det. Oavsett vilka
principer man hänger upp det på.
Men i stället för att se liberalism som
ett antal principer kan man se det som ett försök att leva
tillsammans utan att vi alla delar samma värdehierarkier, samma
livsmål. Gray och andra kallar det modus
vivendi, ett sätt att leva, en
tillfällig hantering av en komplicerad situation som dock inte är
mer tillfällig än att man hela tiden måste göra om, förhandla
om, hantera vidare. Vi lever alla i mångkulturalismen, antingen i
köttet (oftast) eller digitalt. Vi konfronteras ständigt med
människor som inte tycker som vi, som inte delar våra drömmar.
Värdekonflikter uppstår och måste kunna lösas utan våld. Målet
med liberalismen blir då att skapa institutioner där detta kan ske,
att försöka bygga strukturer där man kan jämka intressen.
En sådan struktur, kanske den bästa vi
hittills funnit, är lagen och domstolarna. Det är just
kombinationen som är fantastisk. För lagen är antikaos. Men
eftersom verkligheten är kaos behövs människor som tolkar lagen.
Man kan göra jämförelsen med judiska Talmudtolkningar, där de
heliga skrifterna bara är utgångspunkten för ständigt pågående
ofta pragmatiska tolkningar av hur lagen ska jämkas ihop med
människors liv och behov. Under påskveckan, pesach,
får man exempelvis i sin bostad inte ha några livsmedel som kan
jäsa i kontakt med vatten: "Du ska under denna vecka i ditt
territorium inte ha något jäst”, säger Gud. Detta för att
minnas att man vid flykten från Egypten inte hann få med sig något
jäst, syrat, bröd. Det är förstås lite besvärligt för
människor att kasta allt sitt mjöl för en enda vecka – och det
är oväntat många saker som kan jäsa i ett vanligt skafferi – så
den samtida tolkningen blir att det är okej att ställa upp alltihop
på vinden. Vinden räknas inte till bostaden, enligt så oväntat
kompatibla bedömare som fastighetsmäklare och moderna rabbiner.
Lagen tolkas och tolkas ständigt om, förändras och anpassas efter
verklighetens myller. Detta är sann antifundamentalism. Ordet finns
där i botten, respekteras, men får genom tolkningen ständigt nya
möjligheter att uppfylla nya behov.
Fundamentalism är emellertid den tendens
i USA som gror särskilt inom Tea Party-rörelsen att dyrka
konstitutionen som vore den en religiös urkund. Den amerikanska
konstitutionen är en utmärkt text, men den måste tolkas för att
kunna användas, något författningsfäderna var fullt medvetna om.
Dagens amerikaner står inte inför samma värdekonflikter som Thomas
Jefferson och Alexander Hamilton gjorde, också bortom det enkla
faktum att de två varken såg svarta eller kvinnor som människor.
Vad som måste stå fast är
rättsskipningens former. Lagen stiftas av människor (bortom
religionen), lagar kan vara mer eller mindre rimliga, också sådana
stiftade av demokratiska församlingar. Men om vi utgår från
demokratin har man åtminstone teoretisk möjlighet att förändra
lagstiftningen genom sin rösthandling. Det viktigaste med lagen i
den här meningen är därför inte skriften utan proceduren. Just
för att konflikter ska kunna lösas utan våld måste alla parter
uppfatta processerna som någorlunda rättvisa. Det bästa sätt
människor hittills kommit på för detta är genom det som på
engelska kallas due process,
ett begrepp som saknar exakt svensk översättning, men som ungefär
motsvarar rätten till en rättvis rättegång. I detta inkluderas,
utöver att en rättegång alls ska hållas före eventuell
straffutmätning,
sådant som rätten att få reda på anklagelserna och rätten att
försvara sig, liksom i de flesta samhällen att grundprincipen är
att hellre fria än fälla. Om man helt enkelt inte vet om någon är
skyldig bör han eller hon betraktas som icke skyldig. I ett vidare
perspektiv handlar det om att polis och domstolar måste uppfattas
som relativt opartiska, att alla människor ska känna att det bästa
sättet att lösa konflikter är genom systemet snarare än att göra
upp på gatan.
Om de procedurerna inte följs kommer
förtroendet för rättsväsendet att gröpas ur och det kommer inte
längre kunna lösa konflikter utan våld. Resultatet syns i
korrumperade stater, liksom i enskilda områden i många länder där
polisen av olika anledningar inte längre uppfattas som ett reellt
skydd. När människor väljer att lösa allvarliga konflikter
utanför lagen innebär det alltid att de svagaste och mest utsatta
får det sämre än annars. Lagen och staten är ju till för att
väga upp styrkeförhållandena, vara den svages värn.
Det är inte alltid lätt att försvara
rättssäkerheten. Den innebär ju exempelvis per definition att
skyldiga går fria och att samhället bidrar till att de vidrigaste
av brottslingar får rätt att försvara sig, rätt att betraktas som
oskyldiga till fällande dom. Efter dödandet av Usama bin Laden har
det exempelvis hörts åtskilliga förklara att rättssäkerhet helt
enkelt inte gällde i hans fall, eftersom det han gjort är så
förfärligt. Inte bara gladdes människor åt hans död, något som
emotionellt är lätt att begripa, man ansträngde sig också för
att förklara varför dödandet var rätt, varför det hade varit fel
att tillfångata honom och ställa honom inför domstol. I Sydsvenska
Dagbladet skrev professorn i
praktisk filosofi Per Bauhn att Usama bin Ladin hade ”förverkat
sin rätt till liv och fysisk integritet” till skillnad från andra
brottslingar som inte står ”utanför samhället” och ”Därför
behåller /…/ vissa rättigheter, som till exempel rätten till en
rättegång, där hans fall prövas.”
Här ser vi än en gång behovet av att
alla värden till varje pris ska sammanfalla. Värdet att Usama bin
Ladin inte längre kan planera och genomföra terroristdåd är
otvetydigt, men filosofiprofessorn tycks inte klara av att detta
värde skulle stå i konflikt med värdet av rättssäkerhet. Alltså
definierar han om rättssäkerheten, så att den inte gäller just
här, på just de sätt som den brukar.
Men värden kolliderar hela tiden. Man kan
utmärkt väl se det goda i att bin Ladin är borta samtidigt som man
ser att någon rättvisa olyckligt nog inte alls har skipats.
Rättvisa kräver rättssäkerhet och procedurer. Annars är det bara
cowboy-rätt, en rätt som primärt definieras av den starkes rätt –
alltså raka motsatsen till due
process.
Ett annat sammanhang där absoluta värden
uppenbart kolliderar är i abortfrågan. Liberaler vägrar i
allmänhet att se konflikten, och definierar i stället om frågan så
att man slipper låtsas om fostret, och slipper se och hantera
värdekollisionen. Allt måste vara enkelt. Ingenting får störa
harmonin. Kartan är viktigare än terrängen.
Ibland kanske det till och med är rätt
att bryta mot lagen. Lagar kan vara orättfärdiga, det egna samvetet
kan kräva att man hjälper en flykting stanna i Sverige trots att
Migrationsdomstolen har beslutat om utvisning till Irak, lagen kan
kräver att din döde bror ruttnar och äts upp av vilddjuren hellre
än tillerkänns en riktig begravning, för att hänvisa till
Sofokles. Konflikten mellan laglydnad och värden som
familjelojalitet och kärlek är i dag förutsedd i många länders
lagar, där du inte kan tvingas vittna mot din make eller maka. Men
hur skulle vi i dag se på om någon beskyddade en familjemedlem som
var upprorsmakare mot staten, det vi i dag ibland kallar terrorist?
Filosofiskt är det ingen enkel fråga.
Ingen säger heller att det är enkelt att
leva med samexisterande, kontrasterande värden. Än mindre kanske
när det handlar om att olika grupper lever sida vid sida med
radikalt olika värdesystem, radikalt olika prioriteringar. Kanske är
det då värt att påminna sig om att det viktigaste i staten inte är
sanning utan fred. Vi behöver inte nå fram till någon gemensam
evig sanning, någon sådan står sannolikt ändå inte att finna. Vi
behöver bara låta bli att ha ihjäl varandra, behöver bara ge
andra samma frihet att leva enligt våra egna mått som vi själva
kräver. Det är inget bara i det, egentligen. Den verkligt radikala
toleransen ligger kanske i ointresset, att faktiskt inte bry sig
tillräckligt mycket om hur andra människor organiserar sina liv för
att döma eller fördöma. Det är svårt att nå dit, och det finns
otaliga fall där detta upphöjda ointresse inte kan vara normen, då
det skulle innebära att blitt betrakta förtryck och våld mot
personer som inte kan försvara sig. De gränserna måste ett
civiliserat samhälle vara uppmärksam på, det är inte tolerant att
acceptera hedersvåld eller misshandel av autistiska barn bara för
att vissa grupper påstår att det ingår i just deras normsystem.
Men bortom sådant, bortom uppenbara övergrepp, finns ändå många
olika sätt att leva som just jag inte kommer begripa. På samma sätt
kommer andra inte begripa mina val. Ändå måste vi försöka leva
tillsammans.
Så anspråkslöst, och samtidigt oändligt
komplicerat, är uppdraget.
(Den här essän ingick i "Frihet och fruktan" som kom ut på Natur & Kultur 2011)
(Den här essän ingick i "Frihet och fruktan" som kom ut på Natur & Kultur 2011)