onsdag, maj 31, 2006

Politisk censur är inte okej

Så har polisen alltså putsat fjäderbatongerna, tagit på sig sina allra stiligaste kravalluniformer och slagit till stort mot fildelare i hela världen. Eller i alla fall beslagtagit the Pirate Bays servrar.

Det är en sak. Det är visserligen en rätt fånig sak eftersom det med största sannolikhet inte finns något olagligt alls på dessa, men stackars konstaplarna kan kanske inte rå för att de inte förstår sig på det där med data.

Men vad de också gjort är alltså att stänga ner Piratbyråns sajt. En opinionsbildande sajt driven av en ideell opinionsbildande organisation. Ingen, inte ens Henrik Pontén (eller förresten kanske just Pontén) kan hävda att det informationsmaterial som fanns där var ens i närheten av ett lagbrott. Visst, Piratbyrån argumenterar för att upphovsrättslagstiftningen ska förändras och anser att dagens lagar är fel. Timbro tycker att skattelagstiftningen är fel. Miljöpartiet tycker att miljöbalken borde ändras. Den enda rimliga slutsatsen av det här polisingripandet är att svensk polis utan att blinka skulle stänga ner deras hemsidor också, om tillräckligt rika särintressen lobbade tillräckligt hårt för det.

Detta är ett långt mer flagrant exempel på politisk censur än när UD gjorde diskreta påstötningar för att stänga ner Sverigedemokraterna. Vilka kommer den här gången ställa sig på Piratbyråns sida? Var är politikerna som säger att det faktiskt är fel att med våldsmakt förhindra människor från att uttrycka sina åsikter? Att politisk censur faktiskt inte är okej.

Sänd mina rötter regn har en bra sammanfattning av det som hänt.

Nicklas Lundblad skriver om tveksamheterna i tillslaget mot Pirate Bay

Piratbyrån har en tillfällig sajt.

Några personer som inte ska sommarprata

Jonas Hassen Khemiri

Sigge Eklund

Ika Johannesson

Fredrik Virtanen

Sara Stridsberg

Viggo Cavling

Pernilla Wahlgren

Magnus Linton

Linda Rosing

Zoran Lukic

Ebba von Sydow

Marcus Birro

Sanna Lundell

Camilla Läckberg

Martin Jönsson

FCZ-Tore

tisdag, maj 30, 2006

Topp fem bästa förkylningsmedlen

5. Kycklingssoppa. Judiskt penicillin. Det är känt i hela världen att kycklingssoppa är bra mot sjukdomar och någonstans har jag läst att man nu slutligen upptäckt dess bakteriedödande effekt i något laboratorium. Det kan förstås vara ZOG-propaganda, men jag tror benhårt på den. Tyvärr är den här punkten bättre när det inte är jag som är sjuk eftersom jag gör en fantastiskt läkande kycklingssoppa med kneidlach i. När det är jag som är sjuk får jag nöja mig med det som erbjuds, vilket i alla fall sällan är substantiella men ändå i idealfallet fluffiga matze-dumplings.*

4. Cocillana-Etyfin. Jag har aldrig lyckats få någon särskilt rolig sidoeffekt, men det funkar onekligen mot hosta.

3. Whisky. Jag ogillar av princip single malt, men om det är det enda som bjuds dricker jag förstås.

2. Kärlek. Nej, jag snackar inte om erotik, vem vill hångla när man snorar och måste andas genom munnen och emellanåt hostar upp skumma grågröna slemklumpar? Och framförallt, vem skulle vilja hångla med en? Jag menar i stället någon som säger stackars liten och kommer med te och lagar kycklingsoppa eller potatismos eller kaka och erbjuder vatten och hyr dåliga romantiska komedier på dvd när man inte orkar något annat än att kolla på Jennifer Lopez som typ är städerska på hotell men ändå har perfekt manikyr och provar nån rik gästs kläder och sen kommer nån annan rik gäst in och hon låtsas vara rik och sen blir de kära och sen får han inte upptäcka att hon är från the hood för då kommer han inte att gilla henne längre. Fast det gör han förstås.

1. Sudafed Severe Cold. När jag sist var i USA försökte jag köpa 20 paket av den här lilla godingen på Walgrens i Seattle. Tyvärr fick man inte köpa så många eftersom man enligt killen som jobbade i affären och som rodnande tog emot mina förbluffade frågor, lär kunna tillverka typ Crystal Meth av tabletterna om man krossar dem och gör något annat jag inte kommer ihåg. Det gör förstås själva tabletten ännu coolare. Plus att den fungerar som en dröm. Litet minus möjligen för att man blir för frisk. Inte den minsta bomullseffekt för sargade själar alltså. För det krävs mer av hemmaapotekar/hemmakemist-kunskaper än vad jag har i alla fall.

Bubblare: Te med rom och honung i.

Avstå: Vitt vin. Särskilt mousserande vitt vin. Bubblorna gnider sig liksom in i såren på halsmandlarna och ökar smärtan nära nog exponentiellt. Allehanda rökverk gör faktiskt inte heller något bättre.

* Jag ändrade lite här, för tyvärr blir de bara sådär lätta ibland och jag vet inte riktigt vad jag gör för fel när de blir mer kompakta. Även de kompakta versionerna är förstås närande och bra för sjuklingar. I konflikt med alla matlagar gör jag dem förresten med smör och inte med schmaltz.

Pantertanter

Är det ändå inte en liten aning coolt att få kondylom när man är 80?

måndag, maj 29, 2006

Och hon också!

Läs förresten också Natalias fantastiska maning till sprituppror:

"För exakt vad är felet med att vi gillar att dricka stora stark i snygga partyblåsor, fyllehångla, hänga i barer och festa hela natten? Att mascaran kletar? Att man verkar lite pinsam? Att man dansar fult? En utekväll som slutar före fyra på morgonen ser jag faktiskt som misslyckad."

Herregud vad bra hon är!

Ni måste läsa underbara Katrine i Expressen i dag om plastikirurgi. Om det inte är såhär själsfrändskap känns vet jag inte vad det är.

söndag, maj 28, 2006

Allt om min mamma

Det finns en bild från när jag är nyfödd där min mamma ser exakt ut som jag. Lite kortare, lite mörkare hår. Hon har en aning smalare näsa också. Men ansiktsuttrycket, sättet hon lägger huvudet lätt på sned, leendet. Det skulle kunna vara jag. På bilden är hon två år äldre än jag är i dag. Jag gillar att vi är så lika.

Så har det inte alltid varit. I många år strävade jag tvärtom efter att bli så olik henne som möjligt. Inte för att jag inte älskade henne, absolut inte. Och inte menade jag främst utseendet heller. Men för att hennes värld, hennes perspektiv, hennes lott verkade så futtig. Jag ville mer. Med tonåringens känslokyla uttryckte jag det förmodligen precis så. Med barnets hänsynslöshet sa jag inte bara nej tack till hennes omsorg, jag hånade henne för att hon ville ge den. Inte medvetet kanske, men genom att så tydligt säga att "sån tänker jag minsann inte bli". Sån som ger kärlek utan att kräva tillräckligt tillbaka. Sån som låter sig utnyttjas hellre än säger nej. Sån som lever för och genom andra.

Vi kan ta en liten skrattpaus nu, jag och de av er som känner mig på riktigt. För det har ju inte gått så bra, det där med att bli olik.

Vi kan för all del tala lite feministisk filosofi också. Jag ville vara individ, obunden och oberoende. Min mamma var mamma. Jag har än i dag inte klurat ut hur det där skulle gå att riktigt kombinera.

Min strävan bort handlade förstås inte heller bara om att frigöra mig från den där kärleken och beroendet. Jag ville också göra det som skulle kunna kallas en klassresa, men som egentligen bara skett inom medelklassen, från land till stad, från den sorten som är sjuksköterskor och har figurativt måleri på väggarna till en Stockholmsk innerstadsklass där folk har fondväggar i espressobrunt från Alcro Designers och jobbar med public affairs.

Nej, jag börjar om. Jag vill inte låta föraktet förstöra den här texten. Om man ska tala om eliter och de andra så har väl förresten fondväggarna vid det här laget nått till Ludvikavillorna och då är de inte lika roliga att håna längre. I öppenhetens tecken kan jag förresten berätta att jag har en fondvägg i turkos mosaik i badrummet och tycker att den är underbar. Och jag gillar figurativt måleri. Vi hade massor av böcker hemma också när jag var liten. Det är i mindre saker skillnaderna märks.

Therese skrev så fint om sin mamma för ett tag sen, och det kändes lite som när man oförsiktigt petar upp något svartbränt ur brödrosten med en gaffel. Jag jämför med Karins Ströms vackra ord till sin mamma poeten och ser konturerna av något som kanske är min egen resa.

För detta mycket mer än inredningsstilarna handlar det om. Att vara lik och olik, att få sitt modersmål och att själv skapa det. Och att komma fram till att det där med att sakta förvandlas till sin mamma kanske ska ses som en ynnest mer än en förbannelse.

I många år sa min mamma aldrig någonting om något jag skrivit. Jag berättade om allt, jag sa liksom i förbigående "i dag var jag förresten i tidningen". Det här var alltså långt innan detta skedde dagligen eller veckligen och en artikel i deras tidning (Svenska Dagbladet) var något så tjusigt och fint att jag höll på att spricka. "Jo, vi såg det. Det var fint med din namnteckning." kunde hon säga. Jag grät tyst.

Sådär fortsatte det. Jag säger inte att det inte kan ha berott på att jag skrev sämre då, för det gjorde jag definitivt. Men en dag orkade jag bara inte längre. Då hade hon börjat berätta om vad andra människor tyckte. "Ingrid tyckte att du skrev så bra" eller "Maggan sa att hon läste nåt du skrivit som hon tyckte så mycket om." Aldrig en egen åsikt. Grannar jag aldrig hade träffat sa både det ena och det andra, själv tyckte hon aldrig någonting.

Någon kväll, säkerligen efter ett par glas vin, kunde jag inte hålla tyst längre. "Jag bryr mig inte om vad grannarna tycker, kan du inte någon enda gång säga vad du kände när du läste något? Läser du alls det jag skriver?" sa jag. Jag grät nog också, när jag tänker efter. Kanske gjorde hon det också. Och som de där tårarna var berättigade. För det verkligt sorgliga i alltihop är att hon inte hade känt att det var viktigt. Hennes lilla åsikt, hennes känslor var nog inte intressanta för mig. Trodde hon. När allt jag ville var att höra att jag någon gång hade lyckats skrivit något som rörde vid just hennes hjärta.

"Vår dotter författaren" mallar de sig nu. Bara delvis på skoj. Och jag kan inte ens uttrycka min lycka. Det är en känsla som jag inte väjer för att benämna arketypisk. Att göra henne stolt, att göra dem stolta. Vad finns det att sträva efter som är större än det?

I dag har jag som en hyllning till alla mödrar bakat min mormors banankaka. Nej, jag ljuger. Det finns ett recept, men bakar man efter det blir resultatet något helt annat än den kakan hon bakade. Hon måste ha haft någon hemlighet. Jag hade heller inte hemma alla ingredienser som enligt receptet ska i, så jag improviserade lite. Den är i ugnen. Snart får vi reda på om mina spontaniteter gick hem.

lördag, maj 27, 2006

Jag vill vara Stig Larsson

Jag vill vara Stig Larsson. Jag vill mirakulöst omskapa min person efter hans. Jag vill vara som Stig Larsson. Jag känner honom förstås inte, men jag parallell-läser Autisterna och hans samlade artiklar mellan 1975 och 2004 och tänker oupphörligen: jag vill också vara sån. Så briljant förstås, men det är inte alltihop. Jag vill ha den där absolut säkerheten, den där vattenklara insikten om, ja, om allting. Det är inte det att han inte har ångest, människor helt utan ångest är ointressanta, men hans ångest tycks aldrig så futtig som min, som de flestas. Stig har ångest över de stora tingen, mänsklighetens förfall, apokalypsens antåg. Inte över om han är bra nog eller älskad tillräckligt.

Om sitt eget skrivande vet han två saker som ristat i blod. När det är bra och när det är dåligt. Det senare är lika viktigt. Han skriver inte romaner längre, just för att det inte kan bli lika lika bra som tidigare. Och han är inte intresserad av att skriva något som bara är okej enligt hans egen standard. Tänk att kunna se det och ändå inte vilja dö.

Tänk att vara så i grunden obekymrad, nej, ointresserad, av omvärldens dom. Tänk att vara sin egen hårdaste kritiker och leva med det utan att hata sig själv.

Tänk om det inte blir bra, tänk om den här meningen är den sista jag kan skriva, tänk om jag plötsligt mister förmågan, tänk om allt hittills bara varit en slump. Så mal jag i stället, lågfrekvent, hela tiden som ett dovt brus i mellangärdet. Tänk om de har rätt som hatar mig. Nåja, det kan de ju även om jag fortfarande kan skriva. Det var ett irrspår. Allt hakar i varann som fiskekrokar och osäkerheten stiger högre för varje andetag. Metaforiken påverkas också, som ni märker.

Jag vill vara Stig Larsson i stället.

Det är det förresten inte bara jag som vill. Åtminstone är det inte bara jag som kliver omkring i Stigs värld för ögonblicket. I senaste Arena nämndes hans namn i fyra av artiklarna och Gabriella Håkanssons intressanta text om äktheten som det nya bra (finns tyvärr inte på nätet) faller precis in i de debatter om kvalitet i kulturen och kulturjournalistiken som förs lite varstans. (Det finns massor av fler, men jag hittar inte artiklarna nu.) Odd at Large vill lansera skarpkultur som om 90-talet inte fanns, Martin Gelin definierar finkulturjournalistikens inställning som: "I konventionell media är man dock begränsad till två alternativ; antingen får man skriva det vanliga slabbskvallret (var kräktes Paris Hilton?) eller så måste man göra en gravallvarlig kultursidesanalys med akademikercred (vad betyder Paris Hilton?)" och själv vill jag våga tro på mina egna sinnen.

Uppdatering: Jag undrar om Stig verkligen är sådär säker. Han säger att han låter vännerna läsa allting han skriver innan han skickar iväg till förlag eller teatrar*, kanske är det jag upplever som det stig larssonska absolutismen (eh, ofrivilligt roligt) bara en total förtröstan i andra, i vissa andra, i den närmaste kretsen. Själv litar jag nästan aldrig på om någon säger att något är bra. Däremot idisslar jag redaktör Wimans lakoniska "okej" i veckor.

* Det är en rolig anekdot förresten, om någon gång på 80-talet när Stig och Jan Guillou hade kommit överrens om att skriva varandras böcker. Att Stig skulle publicera under sitt namn något Guillou skrivit och tvärtom. Bara för att se kritiken. Bara för att undersöka vilken respekt som finns för vilket namn, vad förväntningarna gör, i vilken mån kritikerna egentligen läser verken eller skriver utifrån annat utomstående, ovidkommande. Genial tanke. Det föll tyvärr på just detta att Stig inte tycker sig kunna lämna ifrån sig texter utan att låta dem läsas av vännerna först. Jag hade annars så gärna velat läsa de recensionerna. Och ännu mer texterna efteråt, när det avslöjades. Som sagt. Jag vill också vara Stig.

torsdag, maj 25, 2006

Snart börjar det

Man kan faktiskt bara kalla det en Stefan Rehn-passning, den där chippen i 76e. Så klinisk, tekniskt mästerlig, så konstnärlig. Och så blir det inte mål ändå.

Nåja. Den var i alla fall värd att titta på. Den och friställningssvepet precis i början. Det kan man kanske inte säga om resten av matchen.

Min granne i gårdshuset har förresten en gigantisk svensk flagga på sin balkong. Vid varje annat tillfälle än just nu skulle det vara djupt suspekt.

onsdag, maj 24, 2006

Why red?

En man jag gillar gillar inte rött läppstift. Det var inte ens ett svar på en fråga, han bara sade det sådär ändå. Rakt ut i luften. Rött läppstift är inte bara grunden i hela min sminkgarderob, det är också för mig ett ideologiskt ställningstagande. Det ledde till vissa konflikter, det där uttalandet.

Jag vet inte om det finns en grundläggande skillnad mellan män som gillar och män som inte gillar röda läppar. Mannen jag pratar om är alltså inte något "vacker-utan-spackel"-pucko, han kan uppskatta en välskuggad globlinje eller nattsvart eyeliner lika väl som någon annan. Bara inte röda läppar.

Men just de röda läpparna är speciella. Som Carina Burman skriver i dag, och som jag skrivit tidigare ligger det en alldeles särskild aura av frigjord kvinnlighet i det röda läppstiftet. Precis det som får Ebba von Sydow att döma ut dem som billiga, förstås. Rött läppstift är inte för de fina flickorna. Och nån sån är ju inte jag heller. Rött är för alla oss som trots allt brutit upp från huset strax intill, som skriver våra egna manus och gör våra egna regler som vi sen bryter mot.

Burman läser förresten uppenbarligen min blogg. Fast hon säger det inte rakt ut. Jag är bara "en blogg". Men jag vet ju att det var jag som skrev det där med att hångla på krogen.

Å andra sidan kan ju de mest förkalkade av grottmän gilla körsbärsläppar. De fattar inte att de inte är till för dem. De fattar inte att det röda på just mina är ett up yours mot hela deras världsbild. Nåja. De upptäcker det ju tids nog.

Topp tre röda läppstift:

MAC Russian Red
Chanel Aqualumière Portofino
Versace Hydrating 80229

Det sista nämner jag motvilligt då jag föredrar tankeväckande färgnamn snarare än nummer. Men färgen är klassiskt brandbilsröd i exakt rätt nyans och glans för mig. På bilden har jag Versacestiftet som jag toppat med MAC Oceanberry och därefter druckit en kopp kaffe.

PS.
Förresten tänkte jag länka till det där Kulturfredag när jag var med och pratade om hotet mot den fria kvinnliga sexualiteten också, men inslaget finns inte där längre. Hur svårt skulle det vara för SR att ha ett ljudarkiv på nätet så att man faktiskt kunde lyssna på sånt som sändes för mer än en vecka sedan?

PS 2. Det här hade jag förstås kunnat skriva på Fountain.

Mer hjälp

Jag inser att jag använder bloggen som min egen anslagstavla just nu, men jag lovar att återgälda alla tips med en massa annat skrivande så småningom.

Just nu är det så att jag fyller år i sommar. Och jag vill ha en fest. Helst utomhus, men med möjlighet för skydd från väder och vind. Och toaletter. För en massa människor, typ 40-50. Och man måste kunna ha sin egen alkohol. Och kunna föra oväsen utan att folk blir för störda. Är det någon som har något tips på någon fin uthyrbar scoutstuga eller liknande i Stockholmstrakten?

tisdag, maj 23, 2006

Mer Danielsson

Ok, hur kul är det här egentligen? Kanske såhär pass?

Annars citerar jag gärna Ali Esbati från Katrine: "Lars Danielsson var i allas våra hjärtan på annandagen. Liksom alla andra dagar förstås."

"Mellanvästern är det landskap du skulle få om du tog Bosse Ringholm och kavlade ut honom till en geografisk yta"

Jag är visst en vecka för sent ute, men det spelar ingen roll. För så här fina texter måste uppmärksammas. Citatet jag valde som rubrik är förresten egentligen missvisande i sin burleska skärpa. Hakke är ofta en karikatyr av sig själv numera, men det finns kärlek bakom de där polisongerna också. Till Roanoke.

Party like it's 1992

Läs också Johan Hilton!

Reaktionär renässans

Ni måste läsa Rasmus Fleischers gästblogg hos darling Krohnman. Man kan bli reaktionär för mindre.

måndag, maj 22, 2006

Att avstå är inte ett alternativ

Jag fattar inte att jag skriver det här nu. Jag fattar inte att jag kastade mig ur sängen redan halv åtta. Jag fattar inte att samma sak hände i går (i säng två, ändå upp spontant halv sju).

Jag och sömnen är plötsligt inte lika såta vänner som fordom. Nej, det är inte som i somras, inte insomnia tills man kräks och yrar, bara ett drastiskt minskat sömnbehov. Det är praktiskt förstås. Jag skriver bra tidiga morgnar.

För det känns som bara några timmar sedan jag och Katrine låg i Aarons säng och hans granne hade precis knackat på och skrikit om vår ljudnivå och det enda berusningmedel jag faktiskt inte kände alls för var Aarons Cochillana-hostmedicin. Grannen hade kanske lite rätt. Men i ett så lyhört hus går det nästan inte att undvika grannstörningar vid den här sortens allra roligaste tremannaefterfester. Och så högt spelade vi heller inte.

Det kommer bli en lång sommar. Jag är redan lite sliten. När jag vaknade med tuppen låg halva ansiktet kvar på kudden och den syn som mötte mig i spegeln hade mer med finsk monsterrock att göra än vad som kändes riktigt bekvämt. Om jag ska klara det här livet behöver jag skärpa mig. Köpa en bra dagenefter-mask till exempel.

Och nej. Att avstå från utsvävningar är inte ett alternativ. Det skulle inte ni heller tycka.

söndag, maj 21, 2006

Jag skäms

I dag skriver jag i Expressen varför jag skäms för att jag också skvallrade om Lars och Helen.

Edit: Nu funkar länken igen!

Allmän fråga

Är det någon som vet var i Stockholm man kan köpa saltinlagda citroner?

lördag, maj 20, 2006

Helgens vintips

Jag har tre kriterier för bra viner:

1) Jag gillar när de är rosa
2) Jag gillar när de har bubblor
3) Jag gillar när de har djur på etiketten

I kväll drack jag, bland mycket annat (och om jag stavr som en kratt aksyller jag på detta), ett vin som uppfyllde alla kritwerierna.

Hardys Pinot noir-chardonnay, Australian sprakliing wine rosé, nr 98244, 89:-

Det är jätterosa, med massor av bubblor och har ett vansinnigt rart näbbdjur (som benämns som platypus) på etiketten. Hur kan man motstå? Dessutom sjukt gott och man får hela huvudet fullt av glada rosa tankar på söta djur och snygga män och annat som är bra i livet. Som bonus blev man rätt bra på att sjunga country. Jag rekommenderar!!

fredag, maj 19, 2006

Ja!


Nu känns förlusten lite lättare att bära.

Apropå spelare med klubbhjärta (eller nåt) blev det ingen motståndarhyllning till Johan Mjällby när han la skorna på den berömda hyllan. Jag tänkte tanken, men det blev aldrig av. Inte för att han inte skulle förtjäna den, men av någon annan anledning som ligger begravd i någon av de tusentals pappershögar som dekorerar mitt skrivbord, samt även golvytan kring skrivplatsen, och förresten lite andra ytor i närheten också.

För jag är rädd att jag inte kan låta bli att förtjusas. Andra må vara legoknektar, Mjällby har en AIK-tatuering. Visst kan man tycka att det tyder på allmän sinnesförvirring, men jag måste beundra att hans hjärta är hållfast när knäna sviker. Sånt är vackert och alltför ovanligt.

Fåfängt fjäsk

Fanfanfan. Katrine kommer hata min roman (se orsaker i kommentarsfältet nedan). Jag som vill att hon ska gilla mig. Som fåfängt fjäsk ger jag er därför en av de allra vackraste sångerna från en av våra gemensamma idoler. Dagens låt från Dolly, alltså.

Mer S&M i politiken

I många år har GT:s ledare skrivits av olika varianter av män med mustasch och namn av typen Carl-Agaton Sax. Det har inte varit särskilt kul. Säkert fina åsikter och rekorderliga utgjutelser. Men som sagt, mer sax än sex.

Så i går fanns där en ledarkrönika med ordet "hångelpolis" i rubriken. WTF?! Har Carl-Agaton gone hay-wire? Nä. Men fine Johan Hiltons assnygge kille Henrik Torehammar tycks ha börjat på tidningen. Det var verkligen på tiden.

torsdag, maj 18, 2006

Skatteverket smet från skatten

Det här är faktiskt osannolikt roligt.

Radiotips!

Jag ska förresten vara med i Studio Ett i dag och prata aborter. Kl 16.10.

Linda Skugge är en stilistisk gigant

Hos Virren i går blev det en liten diskussion om Linda Skugge. Hon sågades ju jäms med fotknölarna i DN, intressant nog inte av en vanlig litteraturkritiker utan av redaktionssekreterare Helena Lindblad. Sågningen ligger förresten fortfarande på förstasidan på dn.se. Leo, som är lagd för konspirationer, såg det som en ren hämnd på Linda efter hennes attacker på DN Kultur och Maria Schottenius.

Själv ser jag det mer som att Lindblad är dum i huvudet. För Ett tal till min systers bröllop är absolut fenomenal. Nästan ingen begriper Linda Skugges stilistiska storhet. Man ser det hon skriver som uthälld gröt, som om hon bara oreflekterat öste ur sig. Ingen verkar se den språkliga förnyelsen, rytmen, omkvädena, den rakbladsvassa skärpan. Ingen utom typ Stig Larsson. Eftersom Stig alltid har rätt känns det förstås tryggt att ha honom på min sida.

Anna tycker också som jag. Och Stig. Så vi är i alla fall tre. Jag tycker verkligen att ni ska läsa boken.

Det är er förtjänst också att det blev en bok

Nu är det offentligt. Senaste numret av Arena dök upp i brevinkastet i dag. Jag är en av de skribenter som presenteras med bild och liten text i början. Det är förresten ett oerhört bra nummer som ni alla bör köpa och läsa, men det är inte det den här texten ska handla om.

För som det står i den där lilla presentationen har jag skrivit en roman. Som kommer ut nästa vår. På Albert Bonniers förlag.

Jag har tänkt att jag skulle berätta det i månader. Ja ungefär sedan måndagen den 13 mars när jag hade bestämt mig och ringde upp min förläggare på Bonniers och sa att ja tack, jag vill gärna ge ut min roman hos er.

Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan. Att mina ord ska bli till en bok med hårda pärmar och ges ut och läsas och bedömas och kanske, om jag har tur, röra vid människors hjärtan. Det borde kanske inte vara någon skillnad. Jag har skrivit i tidningar i många år. Jag är van vid att bli läst och förstådd eller missförstådd och kritiserad och ibland gillad.

Men det är annorlunda nu. Det är ju bara mina åsikter. Det här är mina inre organ.

"Vad handlar den om då" frågar folk när jag berättar. Och det är svårt att säga. Det finns självbiografiska drag. Den handlar om livet och kärleken och det genuina vansinne som den extrema sorgen bär med sig.

Det är inte en självbiografi. Men det vore förmätet att säga att det inte handlar om mig. Inte minst i förhållande till er som läst allt jag skrivit här, som gråtit med mig, som skickat era varma tröstande tankar när allting har känts som om ingenting någonsin kommer bli bra igen. Vem är jag att dra upp de exakta gränserna mellan fiktionen och verkligheten? Jag vet förresten knappt var de där gränserna går längre.

Förresten vill jag passa på att säga tack. Igen. För den kärlek ni vävde runt mig, för de känslor mina texter väckte, som i sin tur gav mig styrka att ta både mig själv och skrivandet vidare. Det är er förtjänst också att det blev en bok.

Jag skriver fortfarande. Ett färdigt manus ska lämnas om några veckor. Det är spännande och läskigt och hemskt och alldeles alldeles underbart.

Vi och dom, en berättelse om avgrunden mellan oss

Jag är en fruktansvärt dålig förlorare. I vissa sammanhang kan jag lura mig själv att det inte betyder så mycket, som i sällskapsspel. Då blir jag bara tyst och sur.

I andra sammanhang finns inte den möjligheten. Som i fotboll.

Det finns någon grundläggande psykologisk skillnad mellan oss som förstår hur allvarligt fotboll är, och dem som inte gör det. De som inte förstår hur man kan slita sitt hår, som inte förstår att känslan vid ett avgörande mål kan vara bokstavligen himmel eller helvete. Som inte begriper att den känslan till varje pris måste ut ur kroppen innan man exploderar.

I går konfronterades jag med de andra.

Kvällen inleddes annars trivsamt. Jag och Leo körde formligen över poppanelen i the battle of the panels. Fredrik Strage såg ett tag ut som om han höll på att börja gråta. Förmodligen berodde det mer på Leos bulldozer-utfall mot DN Kultur än på att han och Jonna Sima inte ens kunde popfrågorna. Å andra sidan, om man själv, som Strage gjorde, säger att Otto Sjöberg borde ställas inför Haagtribunalen har man liksom satt och accepterat en rätt låg nivå redan från början. Jag och Jonna kan förresten ha fått honom ur balans en smula redan innan sändning när vi påpekade att hans bröstvårtor syntes genom skjortan.

Lite senare skrek jag, innan Virren ens ställt klart frågan, att Göran Perssons pressekreterare heter Anna Helsén. Strage/Sima trodde att jag sa Anna Hellsten och blev oerhört förvånade. Helsén hade de aldrig hört talas om.

Vi vann en varsin flaska Åkessons mousserande. Jag har båda stående hemma i köket. Leo placerade sin i min väska och försvann. Han får skylla sig själv. Jag auktionerar nu ut den till högstbjudande. Budgivningen sker i kommentarerna nedan.

Från Virrens releasefest på Riche, där jag förresten för första gången någonsin fotograferades för tidningen Stureplan och hälsade på alltifrån Gustav Gelin till Albert Bonnier. Den senare tyckte att vårt Virtanen-program från i måndags var toppenbra. Det kändes fint. Därifrån via Federleys kampanjstart till slutlig destination Rosa Drömmar på Lilla Essingen, där Champions League-finalen skulle avnjutas.

Det var där det plågsamma började. Stig Larsson var såklart där. Det var inte det som var problemet.

Jag ser rätt ofta fotboll på lokal. Bortamatcher är roligare i sällskap än hemma vid teven (det här var alltså innan radiosporten fick sitt senaste uppsving genom Lagrells kriminellt klantiga förhandlande). Jag är van vid publiken. Det här var en annan sorts. Jag kan bara beskriva det som skillnaden mellan människor som älskar fotboll och människor som gillar stora evenemang. Tänk skillnaden mellan Råsunda på ett derby och Råsunda på en vänskapslandskamp mot Norge. Skillnaden mellan blod, svett och tårar och "titta så trevligt det ser ut".

När Titis skott fenomenalräddades i femte minuten vrålade jag rakt ut. En kille som satt strax bredvid vände sig om och hyssjade. Han såg ut ungefär som en fastighetsmäklare. En stund senare gjorde Eboué en av jordens vackraste brytningar. Jag gjorde allmänna ljud av glädje. Han såg ogillande ut. Sedan utvisningen. Jag skrek igen. "Måste du skrika?" sa han. Jag bara stirrade på honom. "Men det är ju fotboll" försökte jag. "Man behöver väl inte skrika för det." Jag visste ärligen inte vad jag skulle säga. När Campbell gjorde 1-0 skrek jag ändå. Sen bad jag honom om ursäkt. "Ja, det är väl rätt okej när det blir mål" sa han, som tycktes ta min ursäkt på allvar. Det var bara glädjen som avhöll mig från att hälla min öl över hans bakåtkammade lockar.

Sen gick det ju som det gick. Och jo, Henkes framspelning till 1-1 var så jävla vacker att man inte kunde annat än att stirra med uppspärrade ögon och längta till VM. Och det klart att det är en bragd i sig att leda till i 80:e minuten när man fått målvakten rätt hårt utvisad i 22:a. Mot Barcelona. Som man måste erkänna var värdiga vinnare. Men vad bittert ändå. Jag tänker på Titis sorgsna kyssar på Highburys gräs i söndags. Hans oändliga ärevarv. Han kommer nog aldrig tillbaka. Det hade varit vackert om han fått avsluta med att bärga den finaste pokalen av dem alla till klubben som älskat honom så innerligt,och som jag faktiskt tror att han älskat tillbaka.

onsdag, maj 17, 2006

I kväll

Ikväll är det the battle of the panels i Studio Virtanen. Nej, det är inte jag som har hittat på namnet. Jag och Leo ska tävla mot Strage och Jonna Sima. Jag vet inte om vad. Ni kan ju kolla om ni vill. Jag är den som har en prickig klänning. 10.30 på TV8.

Sen har Fredrick Federley kampanjupptaktskalas. Jag är bjuden. Jag är mycket missnöjd över att inte hunden kommer. Och så Champions League-final. Och releasefest för Virrens bok. Jag känner mig som en lady who lunches, om man nu kan säga det när en fotbollsmatch är en av punkterna. I vanliga fall är jag mer av en slacker who munches.

From the people who brought you banking

Äntligen! Äntligen finns allt samlat, hela berättelsen om hur judarna genom seklerna har kontrollerat oss alla. Och inte bara det, nu får man vara med själv! Jag har nyss registrerat mig på International Jewish Conspiracy.

Hur gick det till, kanske ni undrar, kvinnan som ser bacon och skaldjur som skapelsens krona? Men IJC är en equal opportunity conspiracy, ser ni. Gojims är också välkomna. Man får vara tacksam. Jag fyllde i att jag är mest intresserad av världsherravälde över lite av varje. Man kunde också välja finansmarknader, medierna och delis. Om ni också blir medlemmar kan vi enkelt ta över världen. Ja, alltså det som ännu inte är övertaget ännu.

tisdag, maj 16, 2006

Men så ring då!

Via Rasmus upptäcker jag fantastiska Ring P1:ismer. Jag rekommenderar särskilt inslagen om kroppshår.

Man kissar nästan på sig

Dida, Julio Cesar, Rogerio Ceni, Cafú, Cicinho, Lucio, Juan, Roberto Carlos, Gilberto, Cris, Luisao, Edmilson, Juninho, Emerson, Ze Roberto, Gilberto Silva, Kaka, Ricardinho, Ronaldo, Robinho, Ronaldinho, Adriano, Fred.

måndag, maj 15, 2006

Berättelsen är allt: jag har också gjort abort

Lisa tipsade mig den här artikeln. Hon sa att den fick henne att tänka på mig. Och jag förstår varför! Och jag blir så glad att i alla fall en person har förstått vad det är jag försöker göra när jag fortsätter att tala om det elände jag knappt orkar prata om längre.

Jag försöker ge en berättelse, en kropp, en röst, en mening åt det som annars riskerar att bli teori och kyla. Aborträtten behöver våra berättelser. Torra fakta och kalla principer kommer alltid förlora mot den goda berättelsen. Vi måste därför orka prata om det, våga se känslostyrkan, våga ta in det som är både vitt och svart samtidigt. Därför kan det här också vara så bra. Inte för att det finns något specifikt hyllningsvärt i aborten, men för att det finns ett stort värde i att kvinnor öppet hävdar vårt egenbestämmande. Inte triumfatoriskt men konstaterande. Jag gjorde det här, jag skäms inte över det. jag skulle göra det igen. Jag är beredd att slåss för din rätt att fatta samma beslut.

I kväll pratar vi Danielsson

I kväll ska jag och Virren och Leo snacka om vad Lars Danielsson egentligen gjorde på annandagen 2004 och varför ingen journalist skriver det rakt ut i tidningen, fastän alla tror sig veta. 10.30 på TV8.

Allt genast

Dagens låt handlar om sånt jag gillar. Omedelbar behovstillfredsställelse. Handklapp också. Vad mer kan man begära?

söndag, maj 14, 2006

Det är inte sommar förrän...

...man börjat förvara Camparin i kylskåpet. Nu har jag iofs min gin i frysen året runt, så jag är kanske fel person att uttala mig.

Jag inser förresten att mitt bloggande numera handlar om en del politik, en del trivialiteter och en del alkohol. Nåja. Det är ungefär som mitt liv. Späd på med kärlek bara. Nu lät jag svåruthärdligt förnöjsam. Det är jag inte riktigt alltid. Men jag är ju rätt nöjd med mitt liv igen! Jag vet bara inte riktigt hur jag ska kommunicera det utan att bli plågsam för omgivningen.

Bästa Campari-drinken:
En del Campari
En del blodgrapejuice
En del apelsinjuice
Mycket is. Man kan lyxa med en limeklyfta.

Det funkar faktiskt också utmärkt med den alkoholfria bittern som säljs i små flaskor på ex Vasastans ost. Den blandad med blodapelsinjuice var typ det enda jag drack när jag var gravid som kändes det allra minsta roligt.

Upphovsrättsfrågor

Jag skulle vilja ha ett eget artikelarkiv. En hemsida ungefär som den Jan Gradvall har, där jag samlar allt jag skriver. Eftersom jag, inshallah, kommer fortsätta arbeta som frilansskribent i många år till vore det bra om folk enkelt kunde hitta allt jag skrivit på ett ställe i stället för att leta i än det ena än det andra specifika tidningsarkivet. Tidskriftartiklar finns ju förresten sällan i öppna arkiv över huvud taget.

Men hur funkar det rent upphovsrättsligt? Skulle jag ha rätt att lägga ut mina texter på en egen sida även om jag sålt dem till en publikation? Om det är någon som vet är jag tacksam för tips och råd.

lördag, maj 13, 2006

Jag Iso, du pannkaka


Anna skrev om sin kärlek till crumpets häromdagen. Jag kan väl säga att jag delar den. Rätt rejält. I själva verket är min passion för de anglosaxiska frukostbakverken så intensiv att det jag minns med störst värme från hela min bilresa längs den amerikanska västkusten förrförra hösten är de pösiga pannkakorna med färska aprikoser och pecan-nötter på det där lilla ekologiska fiket i Ashland, Oregon.

Himmelriket finns i gränslandet mellan afternoon tea och äggfrukost. Kan man få in en mimosa också är lyckan smidd i de högre hållfasthetsgraderna.

I dag gjorde jag blåbärspannkakor. De kan lindra den eländigaste huvudvärk och lätta det grymmaste tungsinne. Och en dag som i dag, när livet kändes mer än okej redan från början, blir man efter en sån här tallrik så outhärdligt kvittrande att omgivningen vill slå en i huvudet med samma stekpanna man nyss stekte de små skönheterna i. Då är det tur att man gjorde till dem också.

ps.
mycket enkelt recept
för 4 hungriga
5 1/4 dl vetemjöl eller hälften hälften vete/dinkel
1 tsk salt
1 msk socker
2 tsk bakpulver
2 ägg
3 1/2 dl mjölk
2 msk smält smör
en rejäl näve blåbär.

Sikta ihop de torra ingredienserna. Vispa äggen rätt fluffiga (behövs ej elvisp), tillsätt ägg, mjölk och smält smör i mjölbunken. Ha i bären. Rör så lite som möjligt. Hetta upp en teflonpanna med lite olja i till medelhög värme. Skeda i smet till ca tre små pannkakor/oregelbundna plättar per omgång i pannan. När det blir stora bubblor i ytan vänder man.

Serveras ex med lönnsirap, flytande honung el socker och smör. Eller bara som de är.

fredag, maj 12, 2006

La vie en rose

Som darling Goesta så riktigt påpekade i kommentarerna nedan blir nästan allting roligare med rosé. I kväll drack jag alltså först tre glas på Paus uteservering ihop med en av mina allra mest förtjusande unga vänner. Vi kan kalla honom B. Han är en framgångsrik ung kulturjournalist. Strax efter att jag kommit hem fick jag ett mess. Jag upptäckte det nyss. "Du drack mig under bordet" sa han. Jag vet inte riktigt hur hans definition av att vara under bordet lyder, men antingen drack han mer än jag, jag mer än jag minns eller också klarar min kanske lite trinda men ändå rätt begränsade kroppshydda mer än slanka stiliga 1,85-män. Eller också menar vi olika saker med att befinna oss under möblemanget. Själv tyckte jag att tre glas gav ett perfekt buzz.

Det förhindrade mig förstås inte från att korka upp ytterligare en flaska senare. Eller korka och korka. Den hade skruvkork. Sånt gillar jag. Praktiskt. Metallomslaget kring korken var desutom klart rosa. Det gillar jag ännu mer.

Det smakar som rosévin ska smaka. Man kan dricka ohämmat utan att vare sig få konstig smak i munnen eller tunga moln över tinningarna. La vie en rose, typ. Jag vill säga hallonsaft, men det är mest färgen, smaken är mer jordgubbar. Belgiska lite smaklösa jordgubbar med socker och limeskal. Plus en touch av Etro Ambra. Exakt smaken av svensk sommar, alltså.

McGuigan Estate Shiraz Rosé, 98713, 73 kronor.

Salongsfylleblogg

Jag ber om ursäkt för om det här bara är underhållande om man har duckit tre glas rosévin.

En person kom nyss hit efter att ha sökt: "skaffa dig en snubbe så att du får kuk i kväll"

Jag känner mig på något sätt nöjd över att personen kom just hit. Och extremt intresserad av de mänskliga mekanismer som får någon att fylla i just den meningen i google och trycka enter och hoppas på det bästa.

För ett tag sedan hade någon förresten sökt på "visa fittan i Ronneby". Det framgick aldrig om personen ville visa sin egen eller var ute efter andra specifika Ronneby-exibitionister.

Xiomara skrev en dikt av sina söksträngar. Den blev rätt bra.

torsdag, maj 11, 2006

Shaky

Jag hade glömt att man blir såhär skakig av astmamedicin. Jag ser ut som jag behöver en fix. Kan inte hålla en kaffekopp, knappt heller pricka rätt tangenter. Jag hatar pollen.

Sveriges bästa ledarskribenter

Det har förekommit listor över den svenska VM-truppen i, ja vad är det, journalistik, mediedebatt, kröniköreri?

Jag tackar förstås ödmjukast för förtroendet, även om jag i mina mer självupptagna/självömkande stunder mest identifierar mig med Pär Zetterberg. Lite för egensinnig, svår att passa in i en förutbestämd mall, lite för dålig på att hålla tyst och se snäll ut när det krävs. Eller rättare sagt, jag är nog i såfall mer av en Marcus Lantz. Lite måste man väl väga in själva kompetensen också.

Men det är roligt att ranka skribenter. Om lite mer än en månad börjar jag skriva ledare igen. Det är därför bra att ha koll på konkurrensen. Den är kanske inte så hård, kan man tycka. Det skrivs tyvärr väldigt många dåliga ledartexter. Eller dåliga och dåliga. Tråkiga. Ointressanta. Oengagerande. Såna texter där man redan på förhand vet hur varje ord och stavelse kommer se ut. Där stilistiken är hämtad från statskommunikéer och innehållet direkt från något partiprogram. Såna som man måste ha betalt för att orka läsa.

Men det finns annat. Det finns de som är riktigt jävla bra också. Här är min lista över Sveriges bästa ledarskribenter.

1. Ann-Charlotte Marteus, Expressen.
2. Göran Greider, Dalademokraten.
3. Per T Ohlsson, Sydsvenskan.
4. Malin Siwe, DN (ibland)
5. Peter Wennblad Neo/Expressen/Olle Svenning, Aftonbladet.

Jag kunde inte välja på sista platsen. Peter borde förstås petas av den enkla anledningen att han inte är ledarskribent längre, men det beror ju mer på hur arbetsmarknaden ser ut än något annat. Och hans penna är en av landets vassaste och hans språk och ämnesval frustar av egensinne.

Det är annars svårt att motivera rangordningen från nr 3 till 5. Jag läser dem alla med glädje, håller med ibland, ibland inte. Per T och Svenning är ryggraden. De har alltid funnits, kommer förmodligen alltid att finnas. Driver sina egna linjer oberoende av omvärldens förståelse, skapar sina egna arenor, bildar sina egna opinioner. Malin Siwe ser det vi andra borde se. Tillvarons vansinne. Hon ringer och kollar och läser utredningar på riktigt för att se vad som finns bakom de tjusiga pressreleaserna. Det säger en del om mediearbetsmarknaden att hon slavar som emellanåt-vikarie.

Men de två i toppen har faktiskt ingen konkurrens. Inga andra har ett så utmejslat eget språk, en konstnärlighet i uttrycket som spänner över långt mer än de där fåtaligt tilldelade tecknen. De formar också sin egen dagordning. Greiders partitillhörighet kan man visserligen inte tvivla på, men han är aldrig rädd för att stå på fel sida stängslet i förhållande till partitopparnas önskningar. Och få formulerar de urklassiska, om än inte alltid dagspopulära, sosse-värdena med större frejdighet eller större uppriktighet. Greider är på riktigt.

Ann-Charlotte går sin helt egen väg. Inte kanske för att uppfattningarna alltid skiljer sig från de gängse på liberala ledarsidor. Inte heller för att hon och jag alltid skulle vara överrens. Men hennes väg fram till det hon tycker, hennes bevekelsegrunder för sin liberalism är alldeles för sorgligt ovanlig. Socialt patos och engagemang för verkliga människor snarare än teorier. Det och en stilistisk säkerhet som ingen annan. Jag är så glad att jag får jobba med henne.

onsdag, maj 10, 2006

En röst på oss eller en röst på Bobbys mördare

Jag har inte skrivit något alls om Bobby. Jag har knappt orkat läsa om honom. Det är för hemskt, för svårt att ta in, för ofattbart att betrakta ondskan. Ändå sipprar uppgifterna in i ens medvetande. Tortyren. Den totala känslokylan. Mamman som frenetiskt tvättar sina nedblodade händer.

När metaforen blir en så konkret beskrivning av verkligheten svartnar det för ögonen.

Jag skulle kunna säga något om det intressanta att skulden hittills i alla fall i pressens ögon fördelats efter kön, trots att det just när det gäller våld mot barn faktiskt inte finns några könsskillnader. Vår syn på kvinnans inneboende godhet sitter kanske allra djupast i rättsväsendet.

Nu börjar det ändå svänga i bevakningen. Den här gången kanske vi tvingas se att även kvinnor kan vara monster. Inte minst för att den moraliska skulden i att med öppna ögon låta någon annan slå ihjäl ens barn kanske är ännu större än att faktiskt utföra själva brottet.

Så jag orkade inte formulera något kring detta, det allra värsta. Men så fick jag syn på den här debattartikeln. Jag vet inte om det är jag som är överkänslig eftersom Bobbys öde berört mig så djupt, men jag har sällan sett en så skamlös partipolitisering av en enskild mänsklig tragedi.

"Alla barn ska ha det bra" säger statsministern, hans förra vice statsminister och ordföranden för en socialdemokratisk ungdomsorganisation. Med tydlig hänvisning till Bobby. "Därför är det viktigt med en politik som stödjer de barn som lever under sämre villkor. Ett samhälle som ger en bra start i livet för alla barn – inte bara för några. Inga barn ska hamna utanför eller lämnas efter." Alla ska med. "Med hjälp av vår gemensamma välfärd – skolan, barnbidragen, biblioteken och mycket mer – skapar vi en miljö där alla barn får plats att utvecklas, leka och lära."

Jag fattar inte att inte någon sade stopp. Att inte någon tänkte efter innan statsministern sade att "röstar du på någon annan riskerar fler barn att bli ihjältorterade i tysthet". För jag tror inte att de menar det. De kunde bara inte hålla sig från att låta valrörelsen följa med även där den inte har något som helst att göra.

Blod och licenspengar

"Fransmännen har revolutionen i blodet"
sa killen med ögonbrynen som jag aldrig kommer ihåg vad han heter, på Kobra i går. Kristoffer nånting.

Detta följdes upp av en uppräkning och datering av alla historiens franska revolutioner, inklusive fina bilder på kossor i demonstrationståg och brinnande bildäck och annat ghetto från de senaste årens olika glada upptåg. Schyssta vinjettbilder på en giljotin.

Sen visade de lite heta förortskillar som åkte bräda i gamla fina marmortrappor. Och Kristoffer pratade med Anna Gavalda som sa att franska ungdomar är bortskämda och att vi måste komma ihåg att livet inte bara består av konsumtion.

En amerikansk akademiker sa att Paris inte längre är världens huvudstad. Men fortfarande "vibrant". Märk väl.

Jag vet inte vad jag ska säga mer.

tisdag, maj 09, 2006

Alla kan ha fel*


"För mig framstår Fredrik Stenman, Djurgårdens vänsterback, som sinnebilden av en allsvensk fotbollsspelare. Med sitt långa blonda hår, sin energi och sin dumhet liknar han en australisk surfare. Jag tror att han blir av med bollen ungefär 75 procent av alla gånger han har den. Det måste vara svårt att vara Stenman: han inser säkert att han är en skam för fotbollen. Men han kan inte göra något åt det, förutom att lägga skorna på hyllan."

Simon Kuper i Offside nr 3/2004.

*Eller alla kan utvecklas. Jag minns ärligt talat inte heller Stenman som så särskilt lysande våren 2004. I själva verket dröjde det mer än ett år innan jag insåg att han kanske var bra över huvud taget och inte bara spelade med stort hjärta. När han var centimetrar från att få dit den bakom Buffon på Delle Alpi efter mindre än en minut utgick man ännu ifrån att det var en ren slump.

Den magnifika sågningen förtjänar ändå att uppmärksammas en dag som denna när den där blonde dumme surfaren bara är en icke helt optimal Edman-återhämtning från startelvan i VM.

måndag, maj 08, 2006

Dagens bloggtips: tjuvlyssning

Jag älskar att lyssna på andra människor samtal. Om ni ser någon med solglasögon och anteckningsbok sitta med en kaffe och spetsa öronen vid bordet intill kan det vara jag. Kan man annat än älska den här bloggen då?

Storleken har betydelse

Vilken är den optimala längden på en roman? Det skulle kunna vara en fånig fråga. Hur långt är ett snöre. Men det är det inte. Det finns en exakt längd, ett sidantal, en tjocklek när man stryker med fingret, ett visst antal gram när man väger volymen i handen, som är den perfekta.

Men vilken? Man kan göra det lätt för sig och säga att det finns en perfekt längd för varje enskild roman, och att den är olika för alla. Men som sagt. Det vore för lätt.

Alla människor vet att På Spaning-sviten är för lång. Jag gillar ju till och med Proust, det finns en undflyende romantik, en detaljnärvaro som jag faktiskt uppskattar, men man orkar inte läsa så långt. Det finns liksom inte att planera in sju hela jävla volymer. I alla fall inte om man som jag aldrig har semester. Och om jag någon gång skulle ha fyra veckors semester så skulle jag dricka rosévin och inte läsa Proust. (Jag har alltså läst ettan och halva tvåan. Det är åtminstone längre än de flesta).

Jag är personligen inte så förtjust i den moderna tegelstenstrenden heller. Myllrande persongallerier and all that, visst, men ge mig en rakt berättad berättelse där det händer grejer först tack. Jag gillar inte adjektiv. Jag gillar däremot metaforer. Jag har förstått att det är förfärligt pinsamt omodernt.

Men det finns ju för kort också. 100 sidor är exempelvis för kort. Då tror man inte som läsare ens att det är en roman utan placerar omedvetet in den tunna lilla boken i smalgenrer som prosalyrik eller noveller. Även om det kanske är en fantastisk fast väldigt kort roman. Men den blir aldrig läst, aldrig ens placerad på det bordet i bokhandeln där det finns en chans att bli köpt och läst, aldrig ens tittad på. Storleken har betydelse.

I krassheten finns också den uppriktiga tanken att målet ändå är att människor ska läsa. Att de ska läsa och älska. Den. Mig. Äh. Det där blev lite för nära den ensamma raden för att kännas riktigt bekvämt. Men jag vill inte censurera mig här. Det är det som är skillnaden mellan att skriva här och på andra ställen. Jag läste nåt som Sigge sa någonstans, jag minns inte var, att han publicerar även det som blir dåligt på bloggen, just för att vidga bilden av den ofelbare författaren. Ingen tror förhoppningsvis att jag är ofelbar, men lite pretentiös skiljeteckensanvändning kan jag väl få tillåta mig.

Jag funderar på en siffra. Någonstans mellan 240 och 320 sidor. Lite knappt ett halvkilo i hardcover. Det är dit jag siktar.

lördag, maj 06, 2006

Exakt så är det

Läs redaktörns inlägg om Janne Josefsson "På rätt sida älven". Bortsett från att jag varken har sett programmet eller har arkitektritad villa och två - eller för all del ens en - bil, känner jag igen mig i varje andetag.

"Men så länge tonåringar som föds på fel sida av älven, på fel sida av stan eller i fel postnummerområde inte ens själva tillåter sig att drömma tänker jag vara arg."

Hjälp

Min iPod bara dog. Jag var ute och sprang imorse, något som jag förresten verkligen inte kan rekommendera för alla er andra pollenallergiker där ute. Det var som att vada omkring i pollengyttja och det var inte bara min tveksamma kondition som fick luftrören att vissla som gammeldags fabriksskorstenar.

Och så tvärdog musiken. På displayen fastnade den mitt i en låt och ser ut som om den fortfarande spelar. Fast på samma ställe nu i två timmar. Jag kopplade in den till datorn: ingen reaktion. Elsladd i: lika lite livstecken. Vad har hänt? Och vad kan jag göra? Den är bara ett år gammal.

Premiär!

"Vad gör du då?" sa den förtjusande redaktör Slätt i telefon i går eftermiddag. Han ringde för att kolla om jag hade några spännande ämnen i klänningsärmen till måndagens Virren-panel. Det hade jag inte.

"Dricker GT i solen" sa jag. "Sen ska jag dricka årets första rosévin." "Fan, man skulle ju vara frilans" sa han. Det är sant. Såhär års är det lättare att bortse från den patetiska ekonomin och i stället fokusera på fördelarna. Man kan ägna en hel dag åt att vara i solen när andra plågas på kontor. Jag har fått cirka tvåhundra nya fräknar.

Vi enades om att rosésäsongen är här. Att bara säga det gör en lyckligare.

Domaine Grange Philippe Rosé, nr 98643, 78:-

fredag, maj 05, 2006

Det här egentligen ett privat meddelande

"Har du läst DN" sa han. "eh, ja" svarade jag. Jag såg visst frågande ut, för jag hade ju inte upptäckt något av särskilt intresse. "Kristoffer Poppius vill bli älskad av dig" sa han. "Va?? Varför då?"

Där ser man. Om man helt lägger av med att läsa DN På Stan missar man även de individuella kärlekskranka meddelanden till en som kan förekomma.

Men Kristoffer (och jag riktar det här direkt till dig då du uppenbarligen läser här), eftersom du sökt på ditt namn och mitt i kombination så vet du ju att jag en gång i tiden tyckte att du var fantastisk. Som i den underbara texten där du ringde upp Inga-Lill Gräs på tillståndsenheten. Möjligen var det ett försök att återgå till de jaktmarkerna när du ringde och frågade om nästan-sexet på Patricia, och om det var för min skull blir jag förstås glad. Och i sakfrågan är vi förmodligen överrens.

Fast jag vet inte vad jag har gjort stackars Roger Wilson. I övrigt hänvisar jag min homeboy Donnie och hans intervju med Lilian Öhrström.

torsdag, maj 04, 2006

Mödrar och stolthet

Jo, jag var en aning syrlig i min släng om hur alla är släkt med varandra i Sveriges kultur- och medievärld. För någon som kommer från landet och som har föräldrar som på sin höjd läser tidningarna är det ibland lite jobbigt att se hur Erik Svenning bara råkade vara den svenske student som skrev om Pariskravallerna direkt från slagfältet. Han är förstås säkerligen urbegåvad, men, tja, det hjälper ju att födas i rätt hem också.

Ändå blir jag helt glad över det här. Modersstoltheten lyser. Det är så fint. Alla mödrar borde skryta med sina barn ibland, alla mödrar borde sprängas av stolhet och kärlek och ömhet inför att just deras ungar faktiskt klarat sig rätt bra.

Vilken partajgrillare

"Är mat verkligen såhär könssegregerande?" Det hann jag tänka ungefär tolv gånger under de 20 minuter jag väntade i kön vid Günters för att köpa min lunchkorv. Det var jag och sammanlagt 19 män. Doften av tyrolerbratwursts, türinger-korvar och fräsande kabanosser spred sig i kvarteret. Vi som stod en bit bak i kön knäade vagt av lusta när den nådde just våra näsborrar. För det finns nästan ingenting som smakar bättre än en bra korv. På samma sätt som det förstås finns få saker som är lika vedervärdiga som den grismat som så ofta tillåts passera för något korvliknande (eg. "Partajgrillare", med 5 % kött och resten benrester, senor och potatismjöl).

Hos Günter består korven av kött och lite fett och kryddor. Och kommer med surkål och senap och den starka sås han kallar höj-höj. Och kärlek.

Jag vet inte vad kvinnor äter i stället för korv. Kanske minikeso, kanske efedrin, kanske lösgodis. Jag är ju inte den som moraliserar över roliga piller, men om alternativet är socker och konserveringsmedel så blir jag ledsen. När man kan äta korv.

Inför helgen

Dagens vintips: Slevarossa (nr 32228) 69kr. Hur kan man inte vilja ha det efter den här beskrivningen? Jag har alltså ännu inte druckit det själv. Det ska det snart bli ändring på.

onsdag, maj 03, 2006

Cigaretter och oboy

A little bit sweeter, a little bit fatter, a little bit harmful for me. Dagens låt från Rufus alltså.

Uppdatering Federleys hund

Stig Larsson har alltid rätt

Sist på bollen som alltid, men jag måste ändå uppmana er att gå ut och köpa senaste numret av tidningen Bon. Visserligen har redan Aftonbladet kultur skrivit av den (utan att berätta vem skribenten är, vilket väl ändå måste ses som rätt konstigt och mer än en aning osympatiskt?) men läs hellre hela Caroline Ringskog Ferrada-Nolis artikel.

Självklart kan jag inte låta bli att se mig själv som trendsetter i mitt envetna tjatande om vilka i kultursverige som egentligen är hetast, men Caroline för frågorna vidare genom att bland annat knyta an till Stig Larssons gamla påstående om att endast snygga författare är värda att läsa. Det är också roligt att höra de utpekat tjusiga författarna (Daniel Sjölin, Sigge Eklund, Mirja Unge m fl) förhålla sig till objektifieringen. Alla är inte helt bekväma med den, fastän de förstås rimligen allihop måste vara medvetna om sina smashing looks.

Ps. Förresten kan man på Aftonbladet kolla på Stig Larsson hos Virren (det är den tjuvtitten som inleds med FCZ-Tore) där han slår fast att han alltid har rätt. Man kan inte inte älska den mannen.

Hos Malte och hos Eva Ström har det skrivits mer om detta. Tur att jag medgav redan i inledningmeningen att jag läst den där texten sist av alla. På det förra stället är det glädjande att Maltes läsare numera verkar ha skalat av sig sin värsta avsky inför estetiska bedömningar. På det senare stället upptäckte jag förresten nyligen också att Eva Ström är Karins Ströms mamma och Caroline R F-N:s moster. Alla människor i medievärlden utom jag är släkt med varann.

tisdag, maj 02, 2006

Till detta är jag nödd och tvungen

Nej, det kanske är överdrivet. Det enda tvånget kommer från mitt hjärta. Men att en dag som denna, när vi om inte killarna ändrat inställning sen sist, förmodligen snart kommer få spö av Gävle (Gävle?! WTF?). Att att en sådan dag göra reklam för en gnagar-produkt, det tar ändå verkligen emot.

Men nu har min kompis Mattias Svensson gjort en dokumentärfilm om AIK-trubaduren som faktiskt säger ett och annat rätt smart om läktarkultur.

Den visas ikväll på TV 8 kl 21.00. Jag är med och diskuterar filmen efteråt.

måndag, maj 01, 2006

I'm OK, you're OK

"Du måste hindra mig om jag börjar fjanta mig med med kristaller." Hon lovade att göra just det. "Eller groddar" la jag till.

Där må finnas otaliga estetiska fallgropar, men den här våren blommar min personlighet ut i en friandlighet som faktiskt bara kan kallas för dess rätta namn. Jag kanske är född i Malmö, men min karma kommer från norra Kalifornien. Ni hör, jag använde ordet "karma". Det kan bara gå utför nu.

Det är något med att ha sett Styx stränder och återvänt. Eh, okej, den mytologiska referensen kanske inte kändes så Mendocino, men jag vågar nog ändå faktiskt säga att jag kommit ut på andra sidan. Det känns konstigt att säga det högt, att forma bokstäverna till just de orden, att inte rygga tillbaka inför de oändliga pretentionerna. Men sant är det nog likafullt.

Acceptansen för den egna skröpligheten är större nu. Vi är alla långt svagare än vi tror. Men det behöver inte vara så farligt. För det finns nästan alltid någon där som fångar. Den insikten ligger som ett täcke runt mina synder. Det går att falla. Det gör inget. Det finns förlåtelse. Det är när jag kommer in på den här metafor-slingan som jag verkligen känner hur min garderob plötsligt fylls med växtfärgade långa sjalar och etniskt silversmide.

För även i den moderna tidens normerande egocentrism verkar den tanken främmande. Samtidens version av det eviga självförtroende-mantrat verkar handla mer om att förneka sina fel än om att på allvar acceptera sin mänsklighet. Själv känner jag naivt att acceptans för det lägsta inom sig är första steget mot en möjlig godhet.

Jag blev utskrattad för det här för ett tag sedan. För att jag uppriktigt säger att det är viktigt för mig att försöka vara god. Och det finns förstås något genuint provocerande i önskan om den egna godheten. Jag säger visserligen inte att jag förväntar mig att lyckas alla gånger, alla dagar. Bättre än så känner jag mina och världens begränsningar. Men man förväntas inte ens vilja något sådant. Ett roligt jobb och snygga tuttar kan man sträva efter, men inte det. Jag säger inte att de sakerna är oviktiga för mig, det är de verkligen inte. Men jag vill mer.

Säkerligen var det den kaliforniska psyko-optimismen som fick mig att först börja fråga människor om deras bästa egenskaper. Alldeles för många av oss är ständigt upptagna med att mäta våra fel och hugga av oss lämpliga kroppsdelar som straff för våra eviga tillkortakommanden. Men vad tycker vi egentligen bäst om hos oss själva?

Det gick inte så bra för mina älska-dig-själv-utfrågningar. De två jag först frågade, och jag lovar er att man knappt kan hitta bättre personer, kom inte på någonting. "Jag har nog inga särskilt tilltalande egenskaper" sa den ene. Den uppriktiga tragiken i det här blev inte mindre av att han knappt ens tyckte sig känna igen de förslag jag till sist gav på några av hans mest charmerande karaktärsdrag.

Jag vet inte om det är den skando-lutheranska normen av självnedvärdering som spökar eller om vi faktiskt är så vana vid att se oss själva i kargast möjliga ljus att vi knappt ser det goda bakom alla ovidkommande skavanker.

Själv känner jag förstås mina skavanker i intrikat detalj efter det senaste året. Sorgen gör dig inte till en bättre människa. Men när jag tänker efter lyckas jag ändå hitta ett och annat som är rätt bra också. Jag vill veta vad det goda är i er. Ge mig era bästa egenskaper så får ni i utbyte en av världens vackraste kärlekssånger. Jodå, från Kalifornien den också.