En tv-satsning med bett

I DN Kultur står det i dag att man "storsatsar på tv-journalistik". Förutom en en stor pr-artikel om High School Musical (och för all del en sågning av samma film i recensionsblocket) kan man i bilagan läsa en tv-krönika om Katrin Zytomierska-såpan. Den illustreras av en bild på en kvinna som förvisso är rätt lik KZ, smal, mörkt hår, intressant, potentiellt judisk näsa (för att tala med Marcus Birro), men som, förutsatt att det inte skett plastikkirurgi före eller efter bilden, definitivt inte är hon.

Vem är det då och vad vill DN säga med bilden? Eftersom texten handlar om det mystiska i att så mycket uppmärksamhet riktats mot ett program ("Idol-eftersnack") som nästan ingen tittar på skulle det förstås kunna vara en illustration av poängen, men exakt hur vet jag inte. För det kan väl inte vara så att DN:s storsatsande tv-journalister inte heller tittar på programmen de skriver om och därför inte upptäckt att bilden föreställer någon annan?

Någon bor ett tag i ett stort hus och hittar gud

Världshistoriens bästa teveserie alltså. I lördagstidningen kommer resultatet. Berättelsen har beskrivits ungefär som i rubriken till det här inlägget. Jag är mycket nöjd med även de andras röstande.

Prisutdelning och allmänna glada tillrop

I kväll delades Björn Nilsson-priset ut till en mycket välförtjänt person. Det borde kanske heta välförtjänande. Jag är för trött för att reda ut det där. Den personen mejlade en gång mig när jag hade skrivit en positiv recension av en av personens böcker. Det var ett glatt mejl. Vi förstod varandra. Det var trevligt. Jag orkade tyvärr inte gå på Expressens kulturkalas då själva prisutdelningen gick av stapeln. Jag skickar mina gratulationer elektroniskt.

Däremot har jag mer än orkat, ja, jag har glatt kastat mig över denna veckas tevespecial på kulturen. Bra tema, riktigt bra texter, bra extrainformation. (Okej, vi som läser tevebloggar kanske inte tycker att det är så revolutionerande, men så här mycket allvar på en gång brukar verkligen inte kulturjournalistiken ägna det folkligaste mediet av dem alla)

Mot slutet av veckan korar vi världshistoriens bästa teve-serie. Jag har suttit i juryn. Jag kände mig lite mindre högkulturell än en del andra. Jag tror att det blir en värdig vinnare även där.

Uppdatering! Det var alltså underbare Göran Greider som vann! Jag tycker nog inte som Greider i någon enskild politisk fråga, men han är oupphörligen intressant, språkligt nydanande och han har en politicopoetisk känslighet som kanske inte märks i hans Metro-krönikor men däremot i reportageböckerna där han kan få vårdandet av en syrén att bli till en hel folkhemsträdgård.