13-åriga bondeoffer

Det är inte sant, säger nu de utpekade politikerna. Om det vet jag förstås ingenting. Men det är ju inte det som är huvudfrågan. Att utreda vilken politiker eller vilken topplisteartist som betalade pengar för att få sätta på 13-åringar har förstås sitt eget berättigande, men det viktiga är ju det vi vet är sant. Nedtystningen. Att det inte utreddes ordentligt. Att de höga herrarna till potentiella kunder aldrig hördes som vittnen, att det som måste betraktas som den svenska staten, med statsministern i täten, offrade ett gäng tonårstjejer för att maktens män skulle slippa pinsamheter. Det är det som är skandalen och den finns där oavsett om Olof Johansson var kund på just den där bordellen eller inte.

Jag må vara tveksam till om sexköpslagen är ett bra sätt att hjälpa utsatta kvinnor, men nog känns det rätt skönt att dagens ministrar inte obekymrat delar på samma tonårshoror
för att sedan kasta dem åt sidan och täcka upp för varann med alla statens befogenheter. I alla fall tror jag inte det. Det har gått något litet framåt. Kanske. Inte för att det är någon större glädje för de som utsattes då. Jag tror att jag vill kräkas.

Läs mer här och här.

14-åringar och penisar

"Jag tycker inte att en fjortonårig tjej nödvändigtvis måste lära sig allt om penisar."

Det finns rätt många som upprörs över att ungdomar lär sig om sex från porr. (Särskilt skadligt tycks detta vara om porren håller till på internet, detta Satans eget medium.) Marie Söderqvist tar det ett steg längre. Hon är emot sexualundervisning i skolan. Hennes fjortonåriga dotter får där nämligen lära sig hur man skyddar sig från könssjukdomar och hur lång en genomsnittlig erigerad penis är. Dessa kunskaper vill Marie skydda hennes små öron ifrån.

Om man för ett ögonblick glömmer bort att detta är en uppfattning som drivs från regeringshåll i ett av världens största länder, och där bl a leder till ökad spridning av just könssjukdomar och oönskade tonårsgraviditeter, är det här en ohyggligt skojig krönika.

Ögontjänare i lyssnarnas tjänst

Björn Elmbrant får alltså sparken som politisk krönikör på Studio Ett för att han också skriver ledare åt obundet vänsterinriktade Dagens Arena. Helena Olsson, aktualitetschef på Ekot, säger: "att förena uppdraget som ledarskribent med att vara Studio etts enda politiska krönikör låter sig inte göras."

Har då Olsson under all den tid Elmbrant jobbat på radion inte upptäckt vad han tycker? Han har gjort uttalat politiska krönikor i flera år nu och det verkar underligt att inte aktualitetschefen märkt att dessa haft en viss vänsterinriktning.

Inledningsvis delade Elmbrant uppdraget som politisk krönikör i Studio Ett med Cecilia Stegö-Chiló, ni vet hon som sedan blev moderat kulturminister i en dryg vecka, och för lyssnaren var det uppenbart att det var en krönika från vänster och en från höger. Båda två var oftast både hörvärda och oförutsägbara. Sedan slutade Stegö-Chiló och Elmbrant blev ensam kvar.

Mot det fanns det förstås en hel del att invända. Sveriges radio ska vara opartiskt. När man haft två politiska krönikörer från varsitt håll och den ena slutar hade det rimliga förstås varit att ersätta med någon annan av liknande åsiktsriktning. Det gjorde inte SR. De lät Elmbrant i stället vara, just som Helena Olsson säger, den enda. Att han fortsatt att göra intressanta reflektioner och bra radio har förstås inte förhindrat att den politiska balansen tippats en smula.

I sak har ju ingenting ändrats i och med Elmbrants uppdrag åt Dagens Arena. Jag utgår från att han är rekryterad för sina åsikters och kunskapers skull och att han kommer att fortsätta tycka ungefär likadant som förut. Men nu får han inte längre jobba kvar på radion. Med enda skillnaden att den vanlige lyssnaren nu vet lika väl som alla insiders vilken värdegrund hans krönikor bildas på. Först när detta blir offentligt reagerar SR.

Är det bara ögontjänare som får jobba på radion? Ska lyssnarna luras att tro att politiska åsikter inte har med politik, eller med åsikter, att göra? Hur länge ska idén om opartiskhet få fortsätta tolkas som att man visst får ha vilka uppfattningar och lojalitetsband som helst, men att man inte får vara öppen med dem inför de lyssnare som radion säger sig tjäna?

Något är ruttet på Gärdet. Och det är verkligen inte Björn Elmbrants fel.

I går: könskrig

I går var det releasefest för den fantastiska och viktiga boken Könskrig som jag har skrivit en av texterna i. Jag hade med mig en av stans kanske minsta könskrigare i några av stans största hörselskydd. Det var roligt i ungefär en halvtimme. Sen gick vi hem.

Det bästa i alltihop är i alla fall boken. Så köp den. Läs den. Du kommer inte att ångra dig. Kanske inte ens om du är en av dem som skrev bisarra kommentarer till Expressen-artikeln om oss häromveckan. Jag vet att jag lever i ett undantag där det är självklart att folk ska ha lika möjligheter och ansvar oavsett ovidkommande detaljer och där man i alla fall oftast försöker få det så i praktiken, men i konfrontation med den så kallade verkligheten utanför blir jag ändå alldeles ställd.

Det är som när upprörda föräldrar rasar mot jämställdhetsfokus i förskolan med orden: "Tänk om vår son blir bög nu!" Insikten att de på allvar skulle tycka att det var förfärligt om deras söner var homosexuella gör det ytterst svårt att ta deras mer politiska protester på allvar.

Å, jag vet, jag vet, jag vet att det är såhär. Fortfarande. Det gör förstås boken ännu viktigare.

Tillägg: Alldeles specifikt rekommenderar jag
Maja Karlsson: Kom ut, gå ut, stå ut
Sonja Schwarzenberger: Knullar du lika jämställt som du pratar
Eric Rosén: Du är Robert Broberg du också
(jag är dessutom hemskt nöjd med min egen Vad kvinnor vill ha)

Har inte den här jävla skitmoralismen gått ett steg för långt nu?

Barnporrfotograf? Fy fan. Jag är för arg för att verbalisera hur mycket den här artikeln symboliserar allting som är fel med den bigotta nypuritanism som sprider ut sig som ett ebola-virus i västvärlden, ivrigt påhejad av moralnasare och de ryggradslösa djur till politiker som utger sig för att vara för allt som är gott och mot allt som är ont.

Det är alltså en och samma journalist (Martin Rex) som skrivit båda texterna, dels den där Nan Goldin, som alltså fått Hasselbladspriset, kallas "barnporrfotograf", dels den där Andres Serranos utställning på Kulturen i Lund beskrivs som:"analsex, djursex och knytnävar i rumpan - allt fritt fram för barn att beskåda" och där kd-politiker Martin Crona hävdar att "Porr är ju något som vi vill censurera i samhället."

Jag vet inte var Crona hittar den självklarhet varmed han hävdar att "vi i samhället" vill censurera porr, men han talar uppenbarligen mest för sig själv. Visst kan det tyckas elakt och oresonligt att kräva respekt för yttrandefriheten och insikter i konstnärliga villkor av kommunalpolitiker och journalister (jag höll på att skriva "kvällstidningsjournalister" men DN i dag slog ju på stora förfasningstrumman för att folk som jobbade på Migrationsverket porrsurfat på jobbet, och då på ett sätt som mer än antydde att det inte hade varit lika hemskt om de anklagade hade hållit till på facebook eller läst korsstygns-bloggar på arbetstid) men någon gång måste man ändå säga ifrån.

Sossar, sossar vart man ser

Lagom till en enstaka opinionsundersökning som får mindre smarta borgare än Per Schlingmann att kasta hatten i luften och gasta "äntligen!" gör baby K sitt sedan länge utlovade sossetest. Vanvettigt roligt. Jag är visserligen inte sosse, men jag känner mycket för de jordlösa bönderna i Farsta.

Alla samlag ska betraktas som våldtäkter

Det finns massor av problem med sexualbrottslagen. Framförallt finns det problem med dess tillämpning, sexualbrott utreds ofta knappt alls, domstolarna fokuserar fortfarande på offrets tidigare sexuella vandel, som en dom i Stockholms tingsrätt visade nyligen behandlas uppsåtskriteriet på ett helt annat sätt än i exempelvis ekonomisk brottslighet. I de senare fallen räcker det att bevisa att den åtalade rimligen borde ha förstått att gärningen var brottslig, i sexbrott måste man bevisa att just den här förövaren just den här gången bortom alla tvivel hade personlig inlevelseförmåga nog att begripa att offret inte ville. Jag är inte främmande för att precisera lagen så att den i stället ska innehålla en form av rimlighetsklausul.

De andra problem som våra respektive könsspecifika inlärda sexualmönster orsakar i frivillighetsträsket är jag emellertid obenägen att hantera inom rättsväsendet. Precis som exempelvis Katrine skrivit så är frivilligheten inte alltid så värst frivillig när det gäller sex. Många män betraktar kvinnor, åtminstone en viss sorts kvinnor, som a priori tillgängliga. Många kvinnor lär sig att betrakta sig själva så också. För många män är kvinnors eventuella nekande att ses som förhandlingsbud mer än som faktiska besked om huruvida hon vill eller inte. Man kan alltid tjata, man vet ju att tjejer menar ja när de säger nej. Det senare är förstås dessutom inte sällan sant. Tjejer lär sig att först säga nej oavsett verkliga intentioner, för det är så man gör. Om man är tjej.

Men hur skulle man kunna hantera detta juridiskt? Mer än genom exempelvis ett rimlighetskriterium. Jag måste ärligen säga att jag inte vet. Däremot är det helt klart att jag inte vill se ett lagrum som det som Stockholms Citys chefredaktör Mikael Nestius i dag föreslår: omvänd bevisbörda: "Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktisk ville ha sex."

Jag förstår förstås den desperation som ligger bakom förslaget. Men förstår Nestius vad det är han föreslår? Med ett sådant synsätt säger vi att grundprincipen är att allt sex är våldtäkt om inte motsatsen bevisas. Nestius talar ju bara om heterosexuella relationer, och bara om att det är män som måste bevisa kvinnliga sexpartners frivillighet, så jag vet inte om han menar att även män och homosexuella sexpartners ska antas ovilliga om inte motsatsen bevisats.

Han vill lösa sexualbrottets unika snårighet, att en och samma akt både kan vara ett brott och högst frivillig eller halvt frivillig, eller först frivillig och senare inte, med alexanderhugget att se alltihop som brottsligt. Varje heterosexuellt samlag (eller om han även menar icke-penetrativt sex, det framgår inte) ska alltså i utgångsläget av lagen ses som ett övergrepp. Från fall till fall ska man sedan kunna konstatera att det nog ändå fanns ömsesidig frivillighet.

Jag vet verkligen inte vad som skulle bli bättre då.

Bra om knarket

Joel Malmqvist skriver strålande om varför den svenska narkotikapolitiken måste förändras. Apropå strafflängderna för olika brott bör man inte heller bara titta på de uppsatta straffspannen. Praxis är dessutom att i just narkotikabrott döma till den övre delen av straffskalan, medan alla andra brott döms i den den nedre delen. Detta är anledningen till att även rätt små narkotikainnehav ofta döms hårdare, och alltså av staten anses värre, än ex grovt sexuellt utnyttjande.

Lyssna också på debatten i Studio Ett mellan Birgitta Rydberg (fp) och Berne Stålenkrantz från Svenska brukarföreningen om rena sprutor. Rydberg fortsätter alltså att hävda, i strid med ex Smittskyddsinstitutet, WHO och Röda Korset, att rena sprutor för narkomaner skulle göra läget sämre för missbrukarna.

Uppdatering: Här är en till socialdemokratisk bloggare som funderar över narkotikapolitiken.

Läs Johannes Forssberg i dag! Det var modigt av Federley att säga som han gjorde och genuint glädjande av Vänsterpartiet att äntligen våga föreslå att missbrukare inte i första hand bör ses som kriminella.

Arbetets glädje sin egen belöning?

“Ekonomiskt ska det inte skilja sig så mycket mellan att arbeta och inte arbeta. Man vill ha ett jobb, man vill vara del i arbetsgemenskap. Det är det som är arbetets belöning, att man är en del av arbetsgemenskapen”

På politikerbloggen hävdar Anna König-Jerlmyr att Wanja Lundby-Wedin sagt detta i en debatt med Per Schlingmann. När skedde detta? Och hur kommer det sig att uttalandet inte fått större uppmärksamhet? Om nu Wanja verkligen sade så. För min gissning är att en stor majoritet av socialdemokratiska väljare och förmodligen också av LO-medlemmar är rätt skeptiska till idén att det knappt ska spela någon roll ekonomiskt om huruvida man jobbar eller inte. Är det här en felcitering eller tycker Wanja verkligen såhär?

Skumt värre

Hoho, det här hade jag inte upptäckt om det inte varit för bäste Krohnman. Och från en högertidning som valde att komunicera sin egenart med cappucino är tillmälet "latteliberal" onekligen intressant. Skiljelinjen mellan bra och dåligt går alltså för Neo-gänget vid mängden mjölk man har i kaffet.

Men det är inte det minsta konstigt att Sveriges snyggaste riksdagsledamot blir påhoppad från både höger och vänster. Inte ens att det kommer från den verkliga begåvningsreserven från båda lägren (och det menar jag inte det allra minsta ironiskt). Det är så det är att vara liberal. Det är så det är när man inte passar på just den enkelspåriga skalan. Oavsett hur mycket mejeriprodukter man använder när man fikar.

Apropå våldtäkt och uppsåt: ett brott utan gärningsmän

Det här är ett intressant exempel på hur uppsåtskriteriet fungerar i dagens våldtäktslagstiftning (som ex Katrine Kielos skrev om i senaste Arena). Domstolen anser det sannolikt att det gått till som kvinnan hävdar, alltså att hon först varit med på att ha sex med de två männen men att hon senare velat dra sig ur och därefter utsatts för såväl påtvingat analsex som misshandel. Männen frias dock ändå eftersom det inte är klart att de hade förstått att hon inte ville (bli misshandlad och analt penetrerad, alltså).

Som ni säkert vet är jag den sista att komma med påståenden om att "ingen kvinna kan vilja" det ena eller det andra, men i det här fallet ville kvinnan uppenbarligen inte, vilket domstolen tror på. Ändå räknas det inte som ett övergrepp eftersom männen inte helt säkert kan antas ha förstått att hon inte ville. Jag känner inte till fallet närmare, så jag vet ingenting om grunderna till domstolens beslut i det fallet, men det talas om rena fysiska skador som grund för att man tror på hennes berättelse utöver hennes allmänna trovärdighet.

På en och samma gång förklarar domstolen alltså att det har begåtts ett övergrepp men att det inte finns någon som begått detta brott. Kvinnan upplever sig våldtagen, och domstolen säger att det gått till som hon säger, men männen upplever sig inte som våldtäktsmän och domstolen tror på dem också.

Jag vet inte hur man skulle kunna utforma en bättre sexualbrottslag, men dessa sexbrott utan förövare illustrerar att något onekligen tycks vara galet med dagens variant.

Politisk-freudiansk felskrivning?

Jag tycker själv att a-kassan bör vara hög inledningsvis för att därefter trappas ner mot en bortre parentes. Detta för att gynna rörlighet på arbetsmarknaden och undvika att tillfällig arbetslöshet blir ett ekonomiskt dråpslag. Om det är just 80 procent, eller 75 eller 85, får man diskutera.

Jag har dock förstått att just procentsatsen är det viktigaste internt i arbetarrörelsen och begriper därför absolut Mona Sahlins och Wanja Lundby-Wedins utspel. Det är exempelvis talande att de inte säger att de vill avskaffa den bortre parentesen. En sådan har ju reformorienterade sossar argumenterat för i decennier. Att de sedan hävdar att nästa skattesänkning för den borgerliga regeringen är ett avskaffande av värnskatten, trots att finansministern surrat sig vid masten för att kommande skattesänkningar måste riktas mot låginkomsttagare, får nog bara ses som tidig förstamajretorik.

En sak i deras text är dock djupt förvirrande. Just det här stycket ur ingressen citeras också med gillande av bloggare med s-sympatier:

"Den borgerliga regeringens försämring av arbetslöshetskassan drabbar dem med lägst löner hårdast. En anställd som har 25.000 kronor i månadslön förlorar nästan halva sin inkomst vid arbetslöshet."

Det här måste väl vara en felskrivning. Eller tycker Mona & Wanja verkligen att den med 25 000 kronor i månaden tillhör låginkomsttagarna? Eller till och med det ännu tydligare "dem med lägst löner"?

Miljöpartiet gjorde ju det här tricket åt andra hållet häromveckan när de drog gränsen till höginkomsttagare vid 19 000 kronor i månaden i sin uträkning av vilka som tjänade på regeringens politik. Med den gränsen, och inräknat dem som inte jobbar alls, som hemmaboende barn och studenter, blev det förstås ett glasklart utfall. Det är möjligen politiskt smart, men inte särskilt intellektuellt hederligt. Det blir ju lite klurigt i en potentiell regeringsbildning också om (s) tycker att man är låginkomsttagare om man tjänar 6000 kronor mer än där miljöpartiet anser att gränsen till höginkomsttagare går.

Det finns en första gång för allt

I dag tycker Kristina Alvendal kloka saker på DN Debatt. Om man bor i hyresrätt i miljonprogrammen ska man få dubblad kötid och den som flyttar dit ska få behålla sin plats i kön. Konkreta åtgärder för integration i det lilla.

Här och där

"Kubanska myndigheter smygläser svensk post och orsakar diplomatisk kris. Detta samma vecka som statsministern hotar med politisk kris om svenska myndigheter inte tillåts göra detsamma."

Peter Wennblad på Neo.

För knark, mot barn

I dag har vi en ledarsida som är mot barn och för knark. Det gläder mig förstås. Bortom den upplyftande blixtbilden har vi alltså en utmärkt krönika av Johannes Forssberg om Birgitta Rydbergs hat mot missbrukarna och en ledare om Barnombudsmannens bisarra syn på fakta.

I går kom nämligen BO:s stora rapport om barns hälsa där myndigheten bl a hävdade att en tredjedel av alla svenska barn inte knyter an till sina föräldrar. Det är en väldigt hög siffra, inte minst som svenska föräldrar (i de flesta fall mammor) trots allt tillbringar ett år eller mer på betald heltid med sina små barn. När vi började rota i materialet visade det sig genom hänvisningar till gamla rapporter som i sin tur hänvisade till gamla rapporter att de enda faktiska svenska siffror som finns på det här området rör forskning på 60-talet, främst gällande pojkar födda mellan 1939 och 1946. Det är förstås ledsamt om pojkar som föddes i Sverige under andra världskriget inte knöt an till sina föräldrar ordentligt, men Barnombudsmannen går alltså ut med dessa uppgifter som en braskande nyhet i år, 2007, och kräver åtgärder.

Den enda slutsatsen är att BO inte tycker att de behöver använda korrekta siffror. Att målet att värna barnen gör att medlet, att helt grundlöst påstå att en tredjedel av de barn som är små i sverige i dag inte skulle klara anknytningen till föräldrarna, blir helt okej. Det är okej att ljuga, och på så sätt oroa massor av dagens föräldrar, för en god sak. Och förstås för potentiellt högre anslag till Barnombudsmannen.

Okej, tillbaka till gå (var god passera fängelse på vägen)

Det var väl det jag visste. Att ha Thomas Bodström som bräckligt värn för det fria samhället var lite väl bräckligt. Nu är bollen alltså tillbaka hos de verkliga liberaler som hotats med statsministeravgång och allmänna interna repressioner om de inte är med och röstar igenom det avskaffande av den personliga integriteten som Reinfeldt och Odenberg tagit med sig in ett nu helt kringmålat hörn.

Ett tjugotal moderata riksdagsledamöter ska ha uttryckt starkt missnöje mot signalspaningsförslaget. Tydligast bland dem har Henrik von Sydow varit, som förstås vet att han inte kan rösta för det här förslaget om han ska ha kvar någon som helst trovärdighet hos alla sina personröstare. Frågan är dock på intet sätt en skiljelinje mellan gamla och nya moderater. Moderaterna har tvärtom en lång partihistoria av sund skepsis mot staten och känner traditionellt inte alls den oerhörda tilltro till godheten i dess maktapparat som Odenbergs förslag förutsätter. Det senare kan förstås bero på det långa socialdemokratiska maktinnehavet, men oavsett anledning har rättsstaten och stabila rättsliga institutioner till skydd för den enskilde alltid varit viktigt för svenska moderater. Därför ser man lika stor misstro till FRA-förslaget hos gamla bunkermän som Mats Johansson som hos yngre liberaler. Att Reinfeldt alls hotade med sin avgång beror förstås på just detta. Han vet att han inte har partiet med sig. Nu är det upp till bevis för både Reinfeldt och riksdagsgruppen.

Samma sak gäller hos både folkpartiet och centern. Hur kommer liberaler som Fredrik Malm, Birgitta Ohlsson, Fredrik Federley, Annie Johansson, Johan Linander nu ställa sig till den socialdemokratiska tvärvändningen? Kommer de våga stå upp för sina värderingar och kräva att riksdagen åtminstone inväntar integritetsskyddskommitténs förslag innan man avskaffar den elektroniska integriteten? Eller kommer ni spotta era väljare i ansiktet. Det borde vara ett lätt val, men det klart att har man en så politiskt omogen statsminister att han hotar med kabinettsfråga efter ett halvår vid makten blir det klurigare. Det var fan inte det här jag röstade på.

Riktiga pappor

Läs också Jan Söderqvists artikel från i går om pappor och barn. Mycket klokt och bra.

"Och det skulle inte förvåna mig om det är familjepolitiken som blir borgerlighetens fall i nästa val, när en möjligen reformerad socialdemokrati med en Mona Sahlin som partiledare kan locka till sig alla de otåliga kvinnor – och män – som inte längre står ut med den inskränkta gubbigheten i arbetsliv och politik."

Ärlig fråga

Apropå diskussionen nedan:

Låt oss anta att man som ledarskribent får ett visst antal läsarmejl och att man utifrån dessa kan dra vissa slutsatser. I mitt fall kan jag t ex enkelt se att av alla de rasistmejl och dito telefonsamtal som jag fått under de 7 år eller nåt jag jobbat med det här har nästan alla kommit från män. Då räknar jag alltså de som undertecknar med ett namn eller skickar från en mejladress där ett namn syns. I vissa fall kan det säkert vara en gemensam mejladress för hela familjen som ser ut som en mans adress.

Det finns en tant som ibland ringer till Expressen och inleder med att rart tala om nästan vad som helst men ofelbart efter några meningar börjar först tala, sedan skrika om invandrarna. Efter ett tag tror jag dock att jag känner igen mönstret såpass väl att jag nästan helt kan säga att det handlar om en och samma äldre kvinna (äldre och kvinna att döma av röst och vokabulär).

Som jag skrev nedan är det bland människor som hör av sig till tidningar för att framföra rasistiska åsikter en extrem överrepresentation av namn som är vanligast bland män i medelåldern eller uppåt. Det handlar om relativt sett icke-klassbundna namn som Göran, Leif och Ove.

Det måste ha blivit ett missförstånd dock när det gäller stavningsförmågan. Jag menade uttryckligen att rasistmejlen både kan vara språkligt välformulerade, eller åtminstone helt korrekta, och inte alls.

Inom parentes är de kvinnohatande mejlen (som också förekommer rikligt i perioder) lite annorlunda. De skrivs också nästan uteslutande av män (eller av människor som presenterar sig som män) men är något oftare vad jag av språket kan uttyda högutbildade, om än glada i könsord. De männen är också mindre angelägna om att dölja sina verkliga identiteter. Det är lite roligt på något sätt att få "Vem har du sugit av för att få skriva i tidningen din obegåvade fitta" av någon Göran som skickar från sin vanliga jobbadress på Nordea.

Till frågan. Är det rasistiskt, eller diskriminerande, eller fördomsfullt, att konstatera att medelålders män tycks överrepresenterade bland de som hör av sig till tidningar med rasistiska (eller sexistiska) drapor? För jag måste ju erkänna att den här kontakten genom åren har fått mig rätt benägen att tro att medelålders män är mer rasistiska än t ex unga kvinnor, och det är otvetydigt ett grupptänkande.

Låt oss lyssna på varandra

Läs förresten smarta Zaida om möjligheterna till bordläggning av Mikael Odenbergs vansinniga avlyssningsförslag. Medan Federley redan lagt sig raklång för regeringen (vilket Oscar Swartz så bra påpekat) har Birgitta Ohlsson sagt till tidningen NU att hon känner sig överkörd i frågan och Henrik von Sydow förklarade sin syn på förslaget i en debattartikel i januari. Det finns alltså personer i riksdagen som skulle kunna stå upp för mossigheter som integritet även mot sin "egen" regering. Tre av fyra ur mina egna endorsements alltså. Det var inte så illa.

Nu hoppas jag dock att både Henrik och Birgitta vågar stå fast för sina övertygelser när det blåser. Det här är inte folkliga frågor, men någon måste klara av att säga och göra det som är rätt också. Att rösta för en bordläggning är dessutom inte samma sak som att gå emot den egna regeringen, om det nu känns läskigt för enskilda riksdagsledamöter. Det är att säga att ursäkta, nu jäktar ni igenom saker som faktiskt behöver tänkas igenom lite mer. Herregud, de är ju inte ens överrens inom regeringen, och de egna experterna dömer ut förslaget som tekniskt omöjligt.