När Nordeas nye ordförande Björn Wahlroos intervjuades i Svenska Dagbladet häromveckan kom han ut som principiell nyliberal. Han inspirerades av Adam Smith och Hayek, tyckte att fackföreningar var skadliga och förespråkade mindre statlig inblandning i marknaden.
De brända kanterna av ett stort hål tronade i mitten av artikeln. I all sin liberala principfasthet och tro på marknaden yttrade Wahlroos inte ett ord om exempelvis de omkring 1000 miljarder euro som europeiska centralbanken ECB under det senaste halvåret lånat ut till europeiska banker till knappt någon ränta alls. Inte heller sade han något om den implicita svenska bankgarantin, som enligt Riksbanken är värd 30 miljarder om året.
Nordea gick med 23 miljarder i vinst förra året. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading, en verksamhet som är möjlig enbart genom statsgarantierna, annars skulle den vara för riskfylld och därmed för dyr.
Jag vet vad jag tror att Adam Smith skulle ha sagt om det.
Smith var insiktsfull om de faror som hela tiden hotar det vi kallar en fri ekonomi. Kapitalister gillar inte kapitalism, de vill hellre ha monopol och privilegier, för att kunna tjäna mer pengar. Politiker å sin sida frotterar sig gärna med kapitalet och tror sig ofta kunna förstå och reglera fram den optimala formen av företagande.
Både i den fria ekonomin och i annan frihet måste man utgå från teorier som hela tiden hotas att motsägas av praktiken. Den fria marknaden blir monopol och antimarknad, den individuella friheten är helt beroende av att man föds med rätt gener och i rätt sammanhang.
Liberalen måste, som George Michael sjöng om frihet på 90-talet, take these lies and make them true, somehow.
Tyvärr är lögnerna helt centrala i finansvärlden. Banker och finansmarknader är grundläggande för en fungerande ekonomi. Att alls ha ett bankkonto är ett steg bort från fattigdom i stora delar av världen. Men samtidigt som finansmarknaderna avreglerades på 80-talet genomförde Reaganregeringen en första massiv bankbailout och sedan ännu en några år senare. Budskapet till bankerna blev: gör vad ni vill, ni kommer ändå aldrig behöva betala för era misstag. Detta har skapat något helt annat än stabila sparbanker och effektiva verktyg för fördelning av kapital.
I stället har vi fått en bubbelmaskin som kastar billiga pengar över länder och marknader utan att själv ta ansvar för den risk som långivandet innebär. Hela risken ligger hos låntagaren, hela förtjänsten hos banken. Bankiren får bonus när det går bra, men när det går dåligt tar skattebetalarna notan. Ingen kan rimligen tro att det kan fungera.
Pressen mot marknaden är alltid hård, antimarknaden frestar alltid mer än alternativet, men här har vi ett gigantiskt privilegiesystem som sätter ramarna för allting som alla vi andra gör. I Sverige är det mest bara Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt som över huvud taget försöker komma åt det. Anders Borg rasar förvisso, men bortom ilskan: stillhet.
Jag vet inte om den bankskatt Sjöstedt lade fram till första maj är ett så bra förslag, men på något sätt måste vi försöka göra lögnerna sanna igen.
Förtroendet för hela kapitalismen ligger i potten. Borde det inte intressera några fler än vänstern?
Publicerad i Expressen den 5 maj 2012
Visar inlägg med etikett Expressen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Expressen. Visa alla inlägg
söndag, juni 30, 2013
onsdag, augusti 22, 2012
Utan hopp
En gång läste jag ett skämt i Financial Times om en man
som irrar runt på en tågstation. När han till slut blir hjälpt till
rätt perrong utbrister han, "Men det viktiga är väl inte vart man ska,
utan var man kommer ifrån".
Det brittiska klassamhället i en mening.
Nästan ingenstans är den sociala rörligheten så låg, ingenstans är medvetenheten om klassgränserna så självklar. Din klass hörs på rösten, syns på tänderna, på ditt sätt att röra dig.
Ingenstans är heller klasshatet neråt lika obekymrat. Föraktet är en integrerad del av populärkulturen, samhällsdebatten, vardagen.
Det finns bokstavligen inga gränser för vad man får säga om den tänkt feta, obildade, rökande, promiskuösa underklassen.
Rädslan för horderna vid portarna yttrar sig i den ohämmade rasismen i exempelvis kvällstidningarna, men också i medelklassens skräck för den vita pöbeln.
Det är i den skräcken man hittar orsaken till att landet är strösslat med övervakningskameror, därför har tidningarna nu rubriker om att polisen bör skjuta för att döda. Därför har man röstat för system som ASBO - där underklassen fostras genom att ohyfsat men lagligt beteende blir olagligt för den enskilda personen om man får en anmälan mot sig.
Genom ASBO kan det bli olagligt för en specifik person att ha vissa kläder, att svära offentligt, att röka vid porten eller ha högljutt sex i sin egen lägenhet.
Det betyder inte att den gångna veckans upplopp skulle vara en politisk reaktion på regeringens nedskärningar.
Man måste vara mer än lovligt revolutionsromantisk för att tro att det monumentala utanförskap som den brittiska underklassen lever i skulle yttra sig i så politiska termer. För att kunna citera Marx bör man ha lärt sig läsa.
Samtidigt som Storbritannien har universitet med en kvalitet skyhögt över något som existerar i Sverige har fattiga barn i många decennier gått i skolor där de knappt lärt sig någonting.
Om inte föräldrarna haft pengar till privatskola, eller råd att flytta till något av de dyra områden där det finns bra offentliga skolor, har de stått maktlösa.
I veckan cirkulerade artiklar bland svenska liberaler om att välfärdsstaten skulle vara orsaken till att ungdomar obekymrat sätter eld på sina grannars småbutiker. Höhö, så går det när man curlar folk med socialförsäkringar.
Poängen gäller dock specifikt utifrån hur den brittiska välfärdsstaten är utformad.
Genom sin uttalade fattigvårdsprofil är denna inlåsande över generationer.
Bara att man kan ärva en lägenhet i social housing säger något om hur staten förväntar sig att fattigdom går i arv. Skaffar man däremot ett jobb kan man bli bostadslös. Så byggs effektivt ett trasproletariat utan framtidsutsikter. Att inse det är inte att ursäkta våld, bara en krass analys av verkligheten.
När premiärminister Cameron nu inte vill låta "falska mänskliga rättigheter" komma i vägen för polisarbetet är det helt i linje med klasshatet och - skräcken.
Man kan jämföra reaktionen nu på stulna tv-apparater med det som hände med alla de politiker som blåste skattebetalarna på miljoner till renoverade vallgravar, ankhus och avancerade fastighetsaffärer med gigantiska privata vinster.
En del tvingades till och med att betala tillbaka pengarna! Det är att ta i med hårdhandskarna. Mot överklassen.
Publicerad i Expressen 13 augusti 2011
Det brittiska klassamhället i en mening.
Nästan ingenstans är den sociala rörligheten så låg, ingenstans är medvetenheten om klassgränserna så självklar. Din klass hörs på rösten, syns på tänderna, på ditt sätt att röra dig.
Ingenstans är heller klasshatet neråt lika obekymrat. Föraktet är en integrerad del av populärkulturen, samhällsdebatten, vardagen.
Det finns bokstavligen inga gränser för vad man får säga om den tänkt feta, obildade, rökande, promiskuösa underklassen.
Rädslan för horderna vid portarna yttrar sig i den ohämmade rasismen i exempelvis kvällstidningarna, men också i medelklassens skräck för den vita pöbeln.
Det är i den skräcken man hittar orsaken till att landet är strösslat med övervakningskameror, därför har tidningarna nu rubriker om att polisen bör skjuta för att döda. Därför har man röstat för system som ASBO - där underklassen fostras genom att ohyfsat men lagligt beteende blir olagligt för den enskilda personen om man får en anmälan mot sig.
Genom ASBO kan det bli olagligt för en specifik person att ha vissa kläder, att svära offentligt, att röka vid porten eller ha högljutt sex i sin egen lägenhet.
Det betyder inte att den gångna veckans upplopp skulle vara en politisk reaktion på regeringens nedskärningar.
Man måste vara mer än lovligt revolutionsromantisk för att tro att det monumentala utanförskap som den brittiska underklassen lever i skulle yttra sig i så politiska termer. För att kunna citera Marx bör man ha lärt sig läsa.
Samtidigt som Storbritannien har universitet med en kvalitet skyhögt över något som existerar i Sverige har fattiga barn i många decennier gått i skolor där de knappt lärt sig någonting.
Om inte föräldrarna haft pengar till privatskola, eller råd att flytta till något av de dyra områden där det finns bra offentliga skolor, har de stått maktlösa.
I veckan cirkulerade artiklar bland svenska liberaler om att välfärdsstaten skulle vara orsaken till att ungdomar obekymrat sätter eld på sina grannars småbutiker. Höhö, så går det när man curlar folk med socialförsäkringar.
Poängen gäller dock specifikt utifrån hur den brittiska välfärdsstaten är utformad.
Genom sin uttalade fattigvårdsprofil är denna inlåsande över generationer.
Bara att man kan ärva en lägenhet i social housing säger något om hur staten förväntar sig att fattigdom går i arv. Skaffar man däremot ett jobb kan man bli bostadslös. Så byggs effektivt ett trasproletariat utan framtidsutsikter. Att inse det är inte att ursäkta våld, bara en krass analys av verkligheten.
När premiärminister Cameron nu inte vill låta "falska mänskliga rättigheter" komma i vägen för polisarbetet är det helt i linje med klasshatet och - skräcken.
Man kan jämföra reaktionen nu på stulna tv-apparater med det som hände med alla de politiker som blåste skattebetalarna på miljoner till renoverade vallgravar, ankhus och avancerade fastighetsaffärer med gigantiska privata vinster.
En del tvingades till och med att betala tillbaka pengarna! Det är att ta i med hårdhandskarna. Mot överklassen.
Publicerad i Expressen 13 augusti 2011
lördag, maj 05, 2012
Sänk skatten också för de fattigaste
"Jobbskatteavdraget."
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.
Som allmänt olydig borgare får jag ibland frågan om vad jag tycker att alliansregeringen gjort bra.
Bland alla FRA-lagar och vapenförsäljningar till Saudiarabien kan
jag sällan komma på något mer än just detta: skattesänkningarna för
vanligt folk. Konstruktionen av jobbskatteavdraget är sådant att det är
störst för människor med låga och medelhöga inkomster, och det är just
de som behöver pengarna bäst, just där en skattesänkning ger störst
frihetsökning.
För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.
Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.
Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.
Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.
Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.
Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.
Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.
Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.
I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.
Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.
En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.
Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.
Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.
Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.
Publicerad i Expressen den 21 april 2012
För lika mycket som det finns frihet i välfärdsstaten, rätt utformad, finns det en konkret frihetsökning i att få mer kvar i plånboken.
Varje gång man slipper leva på gröt i slutet på månaden, varje gång man inte får panik när barnet vuxit ur en jacka, varje gång man känner att allting faktiskt fungerar ekonomiskt är en seger för den med små inkomster.
Emotionellt är det ett fönster mot en annan värld.
Den som tjänar 18 000 kronor i månaden har med jobbskatteavdragen fått 1 169 kronor mer per månad att röra sig med. Det kan vara skillnaden mellan ekonomisk panik och ett helt okej liv.
Just därför gnager en aspekt av skattesänkningarna i mig. De allra fattigaste, som allra mest behöver pengar, har ju inte fått del av dem.
Jobbskatteavdraget bygger på att endast den som jobbar får sänkt skatt. Om du brukade tjäna 18 000 kronor i månaden får du i dag 13 770 kronor i sjukpenning. På det betalar du, om du bor i Stockholm, 25 procent i skatt. Den som jobbar och tjänar, säg, 26 000 i månaden, betalar å sin sida bara 22 procent i skatt.
Fattigpensionärer eller långtidssjukskrivna får alltså betala mer av sina skrala inkomster i skatt än vad trygga medelinkomsttagare gör. Vi har högre skatt på lägre inkomster.
Nu har ju regeringen en annan anledning till att vilja sänka skatten än vad jag har. Anders Borg vill att fler människor ska jobba. Han bryr sig mindre om huruvida de klarar sig och har en hygglig tillvaro med sina inkomster.
I vårpropositionen i veckan påstod också Borg att jobbskatteavdraget lett till 120 000 nya jobb.
En titt på siffrorna avslöjade dock att det bara handlade om en teoretisk modell, att så många fler teoretiskt sett borde jobba, med den sänkta skatten.
Reellt har man dock inte kunnat konstatera några sådana effekter.
En annan invändning är att a-kassa eller pension inte på samma sätt som lön är någons "egna pengar".
Den moraliska aspekten av att få behålla mer försvinner då, menar vissa. Det är inte sant.
De svenska socialförsäkringarna är nästan enbart omfördelande över tid, man betalar in under vissa perioder och får tillbaka under andra, som när man fått barn eller gått i pension.
Ur alla rimliga moraliska perspektiv är pensionen lika mycket egna pengar som den lön man betalade pensionsavgifter på.
Men höjt grundavdrag, ett sätt att sänka skatten också för de fattigaste, står inte ens på regeringens lista över sådant man vill göra. Kristdemokraterna kämpar för sänkt skatt för pensionärer, men tycks inte få Borg på sin sida. Det är ledsamt.
Sänkta skatter är ju inte en fråga som är viktigast för de välmående. Borgerligheten låtsas bara ofta som om det var det.
Publicerad i Expressen den 21 april 2012
Sluta etnifiera sociala fiaskon
"Medelåldern för den här typen av brottslighet är 38 år. Det är ingen lekstuga. Vi måste hålla fokus rätt."
Det sade justitieminister Beatrice Ask i en
riksdags-debatt om organiserad brottslighet förra veckan, efter den
senaste tidens uppmärksammade mord i Malmö. Det var som svar på att
andra debattörer ville tala om skolans misslyckanden och om social
utsatthet. Vi får gissa att justitieministern tror att kriminella
springer fram ur varandras huvuden, fullt beväpnade, i vuxen ålder.
I Dagens samhälle skriver dock statsvetaren Peter Santesson om Rosengårdsskolan, varifrån bara 27 procent av eleverna blir behöriga att alls gå på gymnasiet. Siffran för hela landet är 88 procent.
Det är flickorna på Rosengårdsskolan som drar upp snittet, av pojkarna är det till exempel så få som kan gå gymnasiets studieförberedande program att de inte ens syns i statistiken.
En femtedel av barnen är förvisso rätt nyanlända flyktingar, men deras kompisar klarar sig ju inte heller. Det här är en skola som vi tillåter finnas. De flesta föräldrar väljer förstås bort den, men som Santesson säger är 250 elever ändå inte katastrofalt lite för en skola.
Så många föräldrar har uppenbarligen inte tillräcklig förmåga, kunskap, ork, engagemang, att välja något annat åt sina barn. Då får barnen stå sitt kast.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i många år räknat på vad utanförskap kostar samhället. Man kan kritisera det, människor måste trots allt mätas i också andra valutor än pengar.
Ändå finns det en poäng i att veta att ett barn som marginaliseras för livet kostar mellan 10 och 20 miljoner. De pengarna kan vägas mot vad som hade kunnat göras för att förhindra det.
Den som inte går gymnasiet kommer i dag att sakna reella chanser till ett riktigt jobb, kommer lockas av kriminalitet, behöva social-bidrag, löpa stor risk för missbruk och psykisk ohälsa. Från Rosengårdsskolan går 180 barn ut varje år med den potentiella prislappen på sina huvuden.
I senaste numret av Göteborgs och Malmös hemlösas tidning Faktum skildras utsatthetens geografi med andra plågsamma siffror.
I Bergsjön i Göteborg har elva procent av kvinnorna försökt ta livet av sig. I Rosengård lever 61,5 procent i fattigdom. 1 600 personer dör i förtid varje år på grund av ojämlikheten i Västra Götaland.
För skillnaderna är hisnande. I Stockholm är det nära fyra gånger vanligare att ha utsatts för rån i Tensta än på Kungsholmen.
I sammanhanget är det kanske positivt att oron för att utsättas för brott ändå bara är ungefär dubbelt så stor i det vi kallar problemförorter som i den välbeställda innerstaden.
När man någon gång pratar om detta är det i etnifierade termer. Det påstås vara ett integrationsproblem att missbruk och arbetslöshet är högre i vissa områden. Visst finns sådana inslag, att inte kunna språket ger oerhörda nackdelar. Men som Faktums genomgång illustrerar drabbar de usla skolorna barnen rätt lika, oavsett anledningen till att föräldrarna inte förmår välja bättre.
Fattigdom ger ohälsa och förkortat liv, den som inte har något begår mer brott, och drabbas av mer brott.
Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill visa handlingskraft genom att utvisa kriminella, även om de är svenska medborgare.
Samtidigt förser hans egen skoladministration de kriminella gängen med bästa
sortens råmaterial, barn helt utan framtidstro.
Publicerades i Expressen 25 februari 2012
I Dagens samhälle skriver dock statsvetaren Peter Santesson om Rosengårdsskolan, varifrån bara 27 procent av eleverna blir behöriga att alls gå på gymnasiet. Siffran för hela landet är 88 procent.
Det är flickorna på Rosengårdsskolan som drar upp snittet, av pojkarna är det till exempel så få som kan gå gymnasiets studieförberedande program att de inte ens syns i statistiken.
En femtedel av barnen är förvisso rätt nyanlända flyktingar, men deras kompisar klarar sig ju inte heller. Det här är en skola som vi tillåter finnas. De flesta föräldrar väljer förstås bort den, men som Santesson säger är 250 elever ändå inte katastrofalt lite för en skola.
Så många föräldrar har uppenbarligen inte tillräcklig förmåga, kunskap, ork, engagemang, att välja något annat åt sina barn. Då får barnen stå sitt kast.
Nationalekonomen Ingvar Nilsson har i många år räknat på vad utanförskap kostar samhället. Man kan kritisera det, människor måste trots allt mätas i också andra valutor än pengar.
Ändå finns det en poäng i att veta att ett barn som marginaliseras för livet kostar mellan 10 och 20 miljoner. De pengarna kan vägas mot vad som hade kunnat göras för att förhindra det.
Den som inte går gymnasiet kommer i dag att sakna reella chanser till ett riktigt jobb, kommer lockas av kriminalitet, behöva social-bidrag, löpa stor risk för missbruk och psykisk ohälsa. Från Rosengårdsskolan går 180 barn ut varje år med den potentiella prislappen på sina huvuden.
I senaste numret av Göteborgs och Malmös hemlösas tidning Faktum skildras utsatthetens geografi med andra plågsamma siffror.
I Bergsjön i Göteborg har elva procent av kvinnorna försökt ta livet av sig. I Rosengård lever 61,5 procent i fattigdom. 1 600 personer dör i förtid varje år på grund av ojämlikheten i Västra Götaland.
För skillnaderna är hisnande. I Stockholm är det nära fyra gånger vanligare att ha utsatts för rån i Tensta än på Kungsholmen.
I sammanhanget är det kanske positivt att oron för att utsättas för brott ändå bara är ungefär dubbelt så stor i det vi kallar problemförorter som i den välbeställda innerstaden.
När man någon gång pratar om detta är det i etnifierade termer. Det påstås vara ett integrationsproblem att missbruk och arbetslöshet är högre i vissa områden. Visst finns sådana inslag, att inte kunna språket ger oerhörda nackdelar. Men som Faktums genomgång illustrerar drabbar de usla skolorna barnen rätt lika, oavsett anledningen till att föräldrarna inte förmår välja bättre.
Fattigdom ger ohälsa och förkortat liv, den som inte har något begår mer brott, och drabbas av mer brott.
Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu vill visa handlingskraft genom att utvisa kriminella, även om de är svenska medborgare.
Samtidigt förser hans egen skoladministration de kriminella gängen med bästa
sortens råmaterial, barn helt utan framtidstro.
Publicerades i Expressen 25 februari 2012
fredag, maj 04, 2012
Vid 40 jämnt är man ett skämt
Höj pensionsåldern till 75. Ja, riktigt så sade inte Fredrik Reinfeldt
i den där intervjun i veckan, men det tolkades så och rasades
därefter.
Vad han sade var att man ska få jobba till 75 om man vill, och det är bra om folk vill jobba lite längre. Mindre kontroversiellt förstås, men egentligen inte mindre problematiskt. Om man ser nyktert på frågan tror jag att de flesta inser att vi på sikt behöver jobba mer än vi gör i dag, om inte fler timmar så med högre produktivitet.
Inte för att rädda pensionssystemet, det är robust konstruerat, men för att vi ska få okej pension likaväl som okej villkor i andra sammanhang. Antingen det eller ändra livsstil rätt dramatiskt, konsumera mindre, resa mindre, låna mindre, efterfråga mindre avancerad vård. På det sättet framstår statsministerns uttalande som helt trivialt.
Nu är det förvisso konstigt att fokusera så på antalet arbetstimmar. På lång sikt är det betydligt mer oroande att svenska företag drar ner på forskning och utveckling till förmån för kortsiktiga vinster än att människor drömmer om att gå i tidig pension.
Men för all del, låt oss för resonemangets skull acceptera premissen att vi måste jobba längre tid. Är det då självklart att öka tiden i slutet av arbetslivet? Svensk ungdomsarbetslöshet ligger skyhögt över våra grannländer - vore det då inte i viktigare att få ungdomar som vill arbeta i jobb? Om vi nu ser det som en samhällsekonomisk fråga alltså, och inte en fråga om att enskilda ska slippa tvingas hem i förtid.
Tyvärr sker det senare också. Svensk arbetsmarknad är uttalat åldersfixerad, i en undersökning från Riksförsäkringsverket förklarade 7 av 10 personalchefer att de aldrig anställer någon över 50. Rekryterare klagar på att företagen bara är intresserade av personer i 35-årsåldern, närmast oavsett vilka kvalifikationer som efterfrågas. Det gäller också på de allra högsta positionerna.
Hösten 2010 dömdes Arbetsförmedlingen själv för åldersdiskriminering av en 62-årig kvinna som förbigåtts av mindre kvalificerade till en tjänst som jobbcoach. Diskrimineringen börjar dock längre ner än så, enligt fackförbundet Civilekonomerna börjar det bli svårt för deras medlemmar att få jobb redan efter 40. Det är en mycket kort tid när man anses platsa.
Om företagen väljer bort 45-åringar av åldersskäl, vilken nytta gör ökad pensionsålder? Också i politiken rensas erfarna bort till förmån för de fräscha och formbara.
I SVT-dokumentären "De oförsäkrade" visades nyss ett annan del av åldersdilemmat. Alldeles för många jobb är inte anpassade för att man ska orka ett helt yrkesliv. Här handlade det om vården, där ungefär 2 500 kvinnor anmälde en arbetsskada eller arbetssjukdom förra året.
Dokumentären berörde hur svårt det är att alls få vårdjobbsskador erkända som arbetsskador, men det större problemet är att så många skadas. Att jobbet, ofta i offentlig sektor dessutom, är så illa planerat att de anställda tvingas betala med sina kroppar.
Visst kan olyckor alltid hända, men de händer lättare när personalstyrkan är så slimmad att en får lyfta det två borde hjälpas åt med.
LO-kvinnor orkar i dag knappt jobba längre än till 60. Det är lätt att förstå upprördheten över Reinfeldts utspel. Om vi alls ska klara av att arbeta mer finns det fler saker att ändra på än pensionsåldern.
Publicerad i Expressen den 11 februari 2012
Vad han sade var att man ska få jobba till 75 om man vill, och det är bra om folk vill jobba lite längre. Mindre kontroversiellt förstås, men egentligen inte mindre problematiskt. Om man ser nyktert på frågan tror jag att de flesta inser att vi på sikt behöver jobba mer än vi gör i dag, om inte fler timmar så med högre produktivitet.
Inte för att rädda pensionssystemet, det är robust konstruerat, men för att vi ska få okej pension likaväl som okej villkor i andra sammanhang. Antingen det eller ändra livsstil rätt dramatiskt, konsumera mindre, resa mindre, låna mindre, efterfråga mindre avancerad vård. På det sättet framstår statsministerns uttalande som helt trivialt.
Nu är det förvisso konstigt att fokusera så på antalet arbetstimmar. På lång sikt är det betydligt mer oroande att svenska företag drar ner på forskning och utveckling till förmån för kortsiktiga vinster än att människor drömmer om att gå i tidig pension.
Men för all del, låt oss för resonemangets skull acceptera premissen att vi måste jobba längre tid. Är det då självklart att öka tiden i slutet av arbetslivet? Svensk ungdomsarbetslöshet ligger skyhögt över våra grannländer - vore det då inte i viktigare att få ungdomar som vill arbeta i jobb? Om vi nu ser det som en samhällsekonomisk fråga alltså, och inte en fråga om att enskilda ska slippa tvingas hem i förtid.
Tyvärr sker det senare också. Svensk arbetsmarknad är uttalat åldersfixerad, i en undersökning från Riksförsäkringsverket förklarade 7 av 10 personalchefer att de aldrig anställer någon över 50. Rekryterare klagar på att företagen bara är intresserade av personer i 35-årsåldern, närmast oavsett vilka kvalifikationer som efterfrågas. Det gäller också på de allra högsta positionerna.
Hösten 2010 dömdes Arbetsförmedlingen själv för åldersdiskriminering av en 62-årig kvinna som förbigåtts av mindre kvalificerade till en tjänst som jobbcoach. Diskrimineringen börjar dock längre ner än så, enligt fackförbundet Civilekonomerna börjar det bli svårt för deras medlemmar att få jobb redan efter 40. Det är en mycket kort tid när man anses platsa.
Om företagen väljer bort 45-åringar av åldersskäl, vilken nytta gör ökad pensionsålder? Också i politiken rensas erfarna bort till förmån för de fräscha och formbara.
I SVT-dokumentären "De oförsäkrade" visades nyss ett annan del av åldersdilemmat. Alldeles för många jobb är inte anpassade för att man ska orka ett helt yrkesliv. Här handlade det om vården, där ungefär 2 500 kvinnor anmälde en arbetsskada eller arbetssjukdom förra året.
Dokumentären berörde hur svårt det är att alls få vårdjobbsskador erkända som arbetsskador, men det större problemet är att så många skadas. Att jobbet, ofta i offentlig sektor dessutom, är så illa planerat att de anställda tvingas betala med sina kroppar.
Visst kan olyckor alltid hända, men de händer lättare när personalstyrkan är så slimmad att en får lyfta det två borde hjälpas åt med.
LO-kvinnor orkar i dag knappt jobba längre än till 60. Det är lätt att förstå upprördheten över Reinfeldts utspel. Om vi alls ska klara av att arbeta mer finns det fler saker att ändra på än pensionsåldern.
Publicerad i Expressen den 11 februari 2012
Svensk folkeparti
Så tog de steget till slut. Folkpartiet populisterna.
För den som eftersträvar en öppen och human invandringspolitik var tisdagskvällen inte särskilt munter. Regeringen tänker föreslå övergångsregler för medborgarna i de nya EU-länderna. Hit vill vi inte ha någon "social turism", med statsministerns ord.
Som om vi inte redan behövde upp till 120 000 nya par händer i omsorgssektorn varje år, enligt en rapport från Kommunal. Och innan bläcket ens hunnit torka på moderaternas försäkran om att de inte tänkte hjälpa socialdemokraterna att skärpa asylreglerna, förklarade Lars Leijonborg att han tvärtom gärna ger regeringen en hjälpande hand.
"Vi vill bryta den blockering som har blivit på det här området", sade folkpartiledaren till Aktuellt i går kväll. Man kan bara tolka det som att han varit bekymrad över att regeringen och riksdagsmajoriteten haft olika uppfattningar. Folkpartiets invandringspolitiske talesman Erik Ullenhag fyllde i med att "i stället för att passivt säga nej till regeringens förslag är det bättre att försöka få en majoritet för en rättssäker asylprocess".
Ullenhag tycks ha glömt bort att det redan finns en riksdagsmajoritet för en mer rättssäker asylprocess. Den innehåller bara inte socialdemokraterna. Det fanns åtminstone en sådan majoritet innan folkpartiet bestämde sig för att göra gemensam sak med regeringen. Samma regering som bit för bit infört en invandringspolitik som är en kopia av ny demokratis.
Ullenhag själv måste rimligen inse vilken pinsam figur han blivit. I flera år har han kritiserat den omänskliga socialdemokratiska flyktingpolitiken. Han har föreslagit amnesti för gömda flyktingar, protesterat mot det egna partiets krav på språktest för invandrare och med hetta försvarat partiet mot de anklagelser om smygrasism som kom i samband med förra valet. Den sextonde januari i år, alltså för drygt två veckor sedan, sade han till DN att migrationsministerns beslut att lägga fram förslaget om skärpta asylregler var ett "chicken-race".
Ministern hoppades på att något parti i riksdagen skulle ge vika. "Jag är tveksam till om hon lyckas", sade Ullenhag då. Han definierade också i samma artikel regeringens politik som: "handlingskraftig när det gäller hårda tag mot flyktingar, men handlingsförlamad när det gäller medmänsklighet". Den politiken röstar nu folkpartiet för.
Fram till i går kväll gällde alltså oron hos oss som tror på en generös politik moderaterna. De liberala krafterna inom det partiet gick en hård rond mot de gamla invandringsmotståndarna, och avgick med segern nu i helgen. Då andades vi ut. Nu får väl regeringen inse att den inte har en majoritet för sin flyktingfientlighet, tänkte vi.
Men då hade vi inte räknat med folkpartiet. Det är nu hög tid att partiet byter ut den gamla mossiga etiketten "liberalerna" mot en som passar bättre. Folkpartiet populisterna. Eller varför inte svensk folkeparti.
För folkpartiet hämtar sin inspiration från vårt södra grannland. Där har ju ett annat före detta liberalt parti upptäckt hur man kan nå 30-procentsnivån. Och det är väl folkpartiets mål i nästa val.
Den här ledaren publicerades osignerad i Expressen den 4 februari 2004. Det var PM Nilsson som satte rubriken Svensk Folkeparti.
För den som eftersträvar en öppen och human invandringspolitik var tisdagskvällen inte särskilt munter. Regeringen tänker föreslå övergångsregler för medborgarna i de nya EU-länderna. Hit vill vi inte ha någon "social turism", med statsministerns ord.
Som om vi inte redan behövde upp till 120 000 nya par händer i omsorgssektorn varje år, enligt en rapport från Kommunal. Och innan bläcket ens hunnit torka på moderaternas försäkran om att de inte tänkte hjälpa socialdemokraterna att skärpa asylreglerna, förklarade Lars Leijonborg att han tvärtom gärna ger regeringen en hjälpande hand.
"Vi vill bryta den blockering som har blivit på det här området", sade folkpartiledaren till Aktuellt i går kväll. Man kan bara tolka det som att han varit bekymrad över att regeringen och riksdagsmajoriteten haft olika uppfattningar. Folkpartiets invandringspolitiske talesman Erik Ullenhag fyllde i med att "i stället för att passivt säga nej till regeringens förslag är det bättre att försöka få en majoritet för en rättssäker asylprocess".
Ullenhag tycks ha glömt bort att det redan finns en riksdagsmajoritet för en mer rättssäker asylprocess. Den innehåller bara inte socialdemokraterna. Det fanns åtminstone en sådan majoritet innan folkpartiet bestämde sig för att göra gemensam sak med regeringen. Samma regering som bit för bit infört en invandringspolitik som är en kopia av ny demokratis.
Ullenhag själv måste rimligen inse vilken pinsam figur han blivit. I flera år har han kritiserat den omänskliga socialdemokratiska flyktingpolitiken. Han har föreslagit amnesti för gömda flyktingar, protesterat mot det egna partiets krav på språktest för invandrare och med hetta försvarat partiet mot de anklagelser om smygrasism som kom i samband med förra valet. Den sextonde januari i år, alltså för drygt två veckor sedan, sade han till DN att migrationsministerns beslut att lägga fram förslaget om skärpta asylregler var ett "chicken-race".
Ministern hoppades på att något parti i riksdagen skulle ge vika. "Jag är tveksam till om hon lyckas", sade Ullenhag då. Han definierade också i samma artikel regeringens politik som: "handlingskraftig när det gäller hårda tag mot flyktingar, men handlingsförlamad när det gäller medmänsklighet". Den politiken röstar nu folkpartiet för.
Fram till i går kväll gällde alltså oron hos oss som tror på en generös politik moderaterna. De liberala krafterna inom det partiet gick en hård rond mot de gamla invandringsmotståndarna, och avgick med segern nu i helgen. Då andades vi ut. Nu får väl regeringen inse att den inte har en majoritet för sin flyktingfientlighet, tänkte vi.
Men då hade vi inte räknat med folkpartiet. Det är nu hög tid att partiet byter ut den gamla mossiga etiketten "liberalerna" mot en som passar bättre. Folkpartiet populisterna. Eller varför inte svensk folkeparti.
För folkpartiet hämtar sin inspiration från vårt södra grannland. Där har ju ett annat före detta liberalt parti upptäckt hur man kan nå 30-procentsnivån. Och det är väl folkpartiets mål i nästa val.
Den här ledaren publicerades osignerad i Expressen den 4 februari 2004. Det var PM Nilsson som satte rubriken Svensk Folkeparti.
onsdag, mars 14, 2012
EU:s prekapitalistiska moralism
81 procent av grekerna anser i en ny opinionsundersökning att Tyskland försöker etablera ny dominans över Europa genom sin ekonomiska makt. 77 procent tror att målet är ett ”Fjärde rike”.
Att det eurosamarbete som skulle leda till fredens och gemenskapens Europa inte tycks ha fungerat kan vem som helst se. I norr ser vi på grekerna med förakt och skriver överlägsna kolumner om deras bristande förstånd och rationalitet, ja nästan som vildar är dom, knappt man tror att de är européer.
Det finns olika sätt att behandla den som hamnat i total skuldkris. Man kan bestämma sig för att låntagaren till varje pris ska betala, om så med det skålpund kött som Shylock en gång begärde av Antonio. Fram till i mitten av 1800-talet fängslades ofta skuldsatta som inte kunde betala, vilket tyvärr gjorde att de inte kunde arbeta och alltså aldrig kunde betala tillbaka lånen. Inte jättepraktiskt för någon inblandad.
Eller så kan man inse att låntagaren inte kommer kunna betala tillbaka. Då följer skuldnedskrivning eller i yttersta fall konkurs. Lånen försvinner, liksom de ingående tillgångarna, och alla får gå vidare.
En grundprincip i den moderna kapitalismen har varit att vi övergått till den senare modellen, där den som har lånat ut pengar också har ansvar för lånet, och om låntagaren inte kan betala tillbaka så kan han inte.
Denna princip frångås nu helt i den europeiska krisen. Bankerna ska med alla medel hållas skadeslösa, och det krisprogram som EU för ändamålet tvingar på Grekland är inte långt från ett skuldfängelse. I lika liten utsträckning som ett sådant kommer det leda till att lånen kan betalas tillbaka.
Redan förra året krympte den grekiska ekonomin med mer än 6 % (femte året i rad som BNP minskade), att dra åt svångremmen än mer kommer bara leda till ännu snabbare tillbakagång. Skatteintäkterna kommer bli mindre och mindre, och vad ska Grekland då till slut betala lånen med? Bankerna får sitt, via IMF och ECB, men Grekland står kvar, allt fattigare.
I krisprogrammet som vi pressat på dem ingår bland annat en retroaktiv lönesänkning för statsanställda. Upp till 64 000 personer, däribland 21 000 lärare, kommer därför bli utan lön den här månaden och vissa kommer till och med få ge tillbaka pengar. De kommer alltså få betala för nöjet att arbeta.
På samma sätt kommer Grekland få betala för nöjet att få stöd. Hela det nya stödpaketet på 130 miljarder euro skall slussas vidare till dem som lånat pengar till Grekland och Grekland har för att få pengarna förbundit sig att betala extra på lånen utöver detta. Än mindre än tidigare kommer finnas kvar till, tja, domstolar och sjukhus och sådant som Grekland kan tänkas behöva. Dessutom ska Grekland ge upp rätten till sin egen guldreserv, något som bara kan ses som en medveten kränkning.
Det är förstås tragiskt att se de tyskhatiska stämningarna bland den grekiska allmänheten, vanliga tyskar har mycket lite med de grekiska problemen att göra. Men Merkel och Sarkozy måste rimligen vara medvetna om riskerna med att förnedra ett land och tvinga dess invånare till långsiktig fattigdom. Motivet, bortom att glädja bankerna, kan endas förstås som prekapitalistisk moralism. Det är i sammanhanget mer förvånande att de grekiska protesterna hittills inte varit större och våldsammare.
Publicerad i Expressen den 10 mars 2012
Att det eurosamarbete som skulle leda till fredens och gemenskapens Europa inte tycks ha fungerat kan vem som helst se. I norr ser vi på grekerna med förakt och skriver överlägsna kolumner om deras bristande förstånd och rationalitet, ja nästan som vildar är dom, knappt man tror att de är européer.
Det finns olika sätt att behandla den som hamnat i total skuldkris. Man kan bestämma sig för att låntagaren till varje pris ska betala, om så med det skålpund kött som Shylock en gång begärde av Antonio. Fram till i mitten av 1800-talet fängslades ofta skuldsatta som inte kunde betala, vilket tyvärr gjorde att de inte kunde arbeta och alltså aldrig kunde betala tillbaka lånen. Inte jättepraktiskt för någon inblandad.
Eller så kan man inse att låntagaren inte kommer kunna betala tillbaka. Då följer skuldnedskrivning eller i yttersta fall konkurs. Lånen försvinner, liksom de ingående tillgångarna, och alla får gå vidare.
En grundprincip i den moderna kapitalismen har varit att vi övergått till den senare modellen, där den som har lånat ut pengar också har ansvar för lånet, och om låntagaren inte kan betala tillbaka så kan han inte.
Denna princip frångås nu helt i den europeiska krisen. Bankerna ska med alla medel hållas skadeslösa, och det krisprogram som EU för ändamålet tvingar på Grekland är inte långt från ett skuldfängelse. I lika liten utsträckning som ett sådant kommer det leda till att lånen kan betalas tillbaka.
Redan förra året krympte den grekiska ekonomin med mer än 6 % (femte året i rad som BNP minskade), att dra åt svångremmen än mer kommer bara leda till ännu snabbare tillbakagång. Skatteintäkterna kommer bli mindre och mindre, och vad ska Grekland då till slut betala lånen med? Bankerna får sitt, via IMF och ECB, men Grekland står kvar, allt fattigare.
I krisprogrammet som vi pressat på dem ingår bland annat en retroaktiv lönesänkning för statsanställda. Upp till 64 000 personer, däribland 21 000 lärare, kommer därför bli utan lön den här månaden och vissa kommer till och med få ge tillbaka pengar. De kommer alltså få betala för nöjet att arbeta.
På samma sätt kommer Grekland få betala för nöjet att få stöd. Hela det nya stödpaketet på 130 miljarder euro skall slussas vidare till dem som lånat pengar till Grekland och Grekland har för att få pengarna förbundit sig att betala extra på lånen utöver detta. Än mindre än tidigare kommer finnas kvar till, tja, domstolar och sjukhus och sådant som Grekland kan tänkas behöva. Dessutom ska Grekland ge upp rätten till sin egen guldreserv, något som bara kan ses som en medveten kränkning.
Det är förstås tragiskt att se de tyskhatiska stämningarna bland den grekiska allmänheten, vanliga tyskar har mycket lite med de grekiska problemen att göra. Men Merkel och Sarkozy måste rimligen vara medvetna om riskerna med att förnedra ett land och tvinga dess invånare till långsiktig fattigdom. Motivet, bortom att glädja bankerna, kan endas förstås som prekapitalistisk moralism. Det är i sammanhanget mer förvånande att de grekiska protesterna hittills inte varit större och våldsammare.
Publicerad i Expressen den 10 mars 2012
tisdag, februari 14, 2012
Kolla: ingen kallas Breivik!
Om man inte är en galen muslimhatande massmördare och blir hopbuntad med en galen muslimhatande massmördare är det lätt att bara skratta åt hopbuntaren.
Som Jesper Högström skrev i går är det inte så bra för det politiska samtalet att snart taget alla dess medverkande nu liknats vid Anders Behring Breivik. Senast ut var Maria Sveland och Aftonbladets Anders Lindberg som beskrev Timbro och Axess som delande Breiviks tankesfär.
Man kan inte ta dem på allvar. Det är synd, inte om dem, men om den debatt som verkligen borde föras om vart den intellektuella svenska högern är på väg.
Det dryga första halvåret med Sverigedemokraterna i riksdagen gav Timbro ut sex rapporter om problemen med integrationen. I nästan varje nummer av Axess finns artiklar om problemen med multikulturalism.
Kenan Malik, mångårig kritiker av normativ multikulturalism och identitetspolitik, har sagt att man för att vara trovärdig i en sådan kritik måste kombinera den med lika starkt engagemang mot rasism och för pluralism. Annars framstår det mest som missnöje med mångkulturen i sig.
Timbro har sedan 2010 inte givit ut någonting om rasism, om diskriminering, om varför vi bör ha öppna gränser och fri rörlighet. Jag vet inte vad detta säger, men det bekymrar mig.
I konkret politik har högern kommit långt från den mur mot invandring som gamla moderaterna byggde med (s). Ett viktigt skäl tror jag är 90-talets dominerande nyliberalism, med sitt envisa försvar för öppenhetens värden. Att döma av fokus hos dagens tänkande höger riskerar den glädjen bli kortvarig. Det är ett större problem än att Maria Sveland har ont i magen.
Publicerad i Expressen den 14 februari 2012
Som Jesper Högström skrev i går är det inte så bra för det politiska samtalet att snart taget alla dess medverkande nu liknats vid Anders Behring Breivik. Senast ut var Maria Sveland och Aftonbladets Anders Lindberg som beskrev Timbro och Axess som delande Breiviks tankesfär.
Man kan inte ta dem på allvar. Det är synd, inte om dem, men om den debatt som verkligen borde föras om vart den intellektuella svenska högern är på väg.
Det dryga första halvåret med Sverigedemokraterna i riksdagen gav Timbro ut sex rapporter om problemen med integrationen. I nästan varje nummer av Axess finns artiklar om problemen med multikulturalism.
Kenan Malik, mångårig kritiker av normativ multikulturalism och identitetspolitik, har sagt att man för att vara trovärdig i en sådan kritik måste kombinera den med lika starkt engagemang mot rasism och för pluralism. Annars framstår det mest som missnöje med mångkulturen i sig.
Timbro har sedan 2010 inte givit ut någonting om rasism, om diskriminering, om varför vi bör ha öppna gränser och fri rörlighet. Jag vet inte vad detta säger, men det bekymrar mig.
I konkret politik har högern kommit långt från den mur mot invandring som gamla moderaterna byggde med (s). Ett viktigt skäl tror jag är 90-talets dominerande nyliberalism, med sitt envisa försvar för öppenhetens värden. Att döma av fokus hos dagens tänkande höger riskerar den glädjen bli kortvarig. Det är ett större problem än att Maria Sveland har ont i magen.
Publicerad i Expressen den 14 februari 2012
EU-tanasi
"Det är som att cykla, man måste hela tiden trampa vidare för att inte ramla." Jag brukade alltid fundera på hur de där glada EU-entusiasterna cyklade i verkligheten. Stannade de aldrig vid trafikljus? Cykelmetaforen användes då för tio år sedan återkommande för att övertyga de ovilliga massorna om behovet av ständigt fördjupad EU-integration. Den tycks ha varit ungefär lika illa passande där som i stadstrafik.
Kommer Grekland ha gått i konkurs när den här texten trycks? I måndags passerades ännu en deadline som satts upp av den så kallade EU-trojkan för när den grekiska regeringen måste ha godkänt nedskärningar för att IMF och ECB ska låna ut mer pengar. Inget godkännande, inga pengar. Klockan tickar.
Eurodramat har pågått framför våra ögon i ett drygt halvår nu. Väldigt länge var kunskaperna om krisen, också bland de vanligen mycket insatta och engagerade, som bäst fläckvisa. Det huvudsakliga problemet påstods vara att greker inte orkar jobba eller att sydeuropéer inte kan hålla ordning. Protestantisk moralism var viktigare än sakkunskap.
Som folkbildningsinsats är Björn Elmbrants nätta "Europas stålbad - krisen som slukar välfärden och skakar euron" därför efterlängtad. Eurokrisen for dummies, som den också skulle kunna heta. Det låter kanske nedlåtande, men att tala begripligt är en svår och viktig uppgift. Vi behöver förstå hur det kommer sig att EU-länder nu står inför reella konkurshot.
Orsakerna till krisen är förstås olika för olika länder. Att Grekland levt långt över sina tillgångar är plågsamt uppenbart, Italien har en bokstavligen medeltida företagsreglering som hindrar tillväxt, konkurrenskraften i Portugal är mycket långt från Tysklands, men man har samma räntor.
Det senare har varit avgörande för de akuta problemen. Elmbrant förklarar pedagogiskt hur de i förhållande till ekonomin konstgjort låga räntorna slussade mer och mer pengar till sydeuropa och till Irland. I vissa länder var det staterna som lånade pengar som om det inte fanns någon morgondag, i Spanien och Irland blåstes privata lånebubblor upp till och över bristningsgränsen.
När så den irländska bubblan brast valde regeringen där att till varje pris hålla bankerna skadeslösa. Elmbrant pekar på den roll som spelades av regeringens inhyrda rådgivare från storbanken Merrill Lynch när dessa i september 2008 påstod att allt stod väl till med de irländska bankerna och att staten utan problem kunde garantera deras lån. Oavsett om de ljög eller bara var kriminellt inkompetenta innebar deras agerande att irländska skattebetalare plötsligt stod med 440 miljarder euro extra i lån som mycket snart skulle visa sig omöjliga att driva in. Hoppsan.
Men på samma sätt som USA enligt finansdepartementets siffror var berett att lägga svindlande 23,7 biljoner skattedollar på att rädda sina banker under finanskrisen har EU:s inställning hela tiden varit att staterna ska ta kostnaden. Det var skälet till att man inte skrev ner de grekiska skulderna rejält på en gång. Förlusterna hade då blivit minimala om man jämför med de skuldmassor som nu i stället skyfflats vidare från land till land.
Den kris som kom ur fel räntor, för stora lån och för liten tillväxt ska nu lösas med fortsatt fel räntor, fler lån och åtstramningar som närmast omöjliggör tillväxt. Eftersom folk i allmänhet inte antas vilja acceptera den sista punkten lägger man till avdemokratisering av krisländerna, marionettregeringar och i realiteten tyskt veto över allas statsbudgetar.
Den apokalyptiska populismen lägger sig som en filt om ryggen. Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.
Det är väldigt lätt att vara skeptisk mot det där etablissemanget, inte minst som det alltid visat ett så ohöljt förakt för det motsträviga folk som envisats rösta fel och motsätta sig både den riktning och hastighet eliten valt ut för cykelturen.
Att den skepsisen i sig är rimlig innebär dock inte att den kommer anta trevliga former. Krisen sliter som vi alla sett isär Europa snarare än att föra oss samman. I Grekland jämför man den tyska hållningen med nazismen, i Tyskland är vanliga arbetare, som hållit tillbaka sina löner i många år, öppet föraktfulla mot syd som kommer och kräver räddningsinsatser.
När kommer det tyska D-markspartiet? Exakt hur obehagligt kommer det att vara?
Euron var nu aldrig någon ekonomiskt bra idé, särskilt inte när länder som Grekland, som egentligen aldrig platsade, fick vara med ändå. Kanske framtvingas, precis som EU-kommissionens ordförande Romano Prodi hoppades redan 2001, nu än mer finansiell integration, EU-skatter och EU-inkomstutjämning. Problemet kvarstår förvisso att Europas väljare inte vill ha det. På bara tio år har euron lyckats underminera hela den europeiska demokratin. Förr lät de oss åtminstone rösta tills vi röstade rätt.
Publicerad i Expressen den 9 februari 2012
Kommer Grekland ha gått i konkurs när den här texten trycks? I måndags passerades ännu en deadline som satts upp av den så kallade EU-trojkan för när den grekiska regeringen måste ha godkänt nedskärningar för att IMF och ECB ska låna ut mer pengar. Inget godkännande, inga pengar. Klockan tickar.
Eurodramat har pågått framför våra ögon i ett drygt halvår nu. Väldigt länge var kunskaperna om krisen, också bland de vanligen mycket insatta och engagerade, som bäst fläckvisa. Det huvudsakliga problemet påstods vara att greker inte orkar jobba eller att sydeuropéer inte kan hålla ordning. Protestantisk moralism var viktigare än sakkunskap.
Som folkbildningsinsats är Björn Elmbrants nätta "Europas stålbad - krisen som slukar välfärden och skakar euron" därför efterlängtad. Eurokrisen for dummies, som den också skulle kunna heta. Det låter kanske nedlåtande, men att tala begripligt är en svår och viktig uppgift. Vi behöver förstå hur det kommer sig att EU-länder nu står inför reella konkurshot.
Orsakerna till krisen är förstås olika för olika länder. Att Grekland levt långt över sina tillgångar är plågsamt uppenbart, Italien har en bokstavligen medeltida företagsreglering som hindrar tillväxt, konkurrenskraften i Portugal är mycket långt från Tysklands, men man har samma räntor.
Det senare har varit avgörande för de akuta problemen. Elmbrant förklarar pedagogiskt hur de i förhållande till ekonomin konstgjort låga räntorna slussade mer och mer pengar till sydeuropa och till Irland. I vissa länder var det staterna som lånade pengar som om det inte fanns någon morgondag, i Spanien och Irland blåstes privata lånebubblor upp till och över bristningsgränsen.
När så den irländska bubblan brast valde regeringen där att till varje pris hålla bankerna skadeslösa. Elmbrant pekar på den roll som spelades av regeringens inhyrda rådgivare från storbanken Merrill Lynch när dessa i september 2008 påstod att allt stod väl till med de irländska bankerna och att staten utan problem kunde garantera deras lån. Oavsett om de ljög eller bara var kriminellt inkompetenta innebar deras agerande att irländska skattebetalare plötsligt stod med 440 miljarder euro extra i lån som mycket snart skulle visa sig omöjliga att driva in. Hoppsan.
Men på samma sätt som USA enligt finansdepartementets siffror var berett att lägga svindlande 23,7 biljoner skattedollar på att rädda sina banker under finanskrisen har EU:s inställning hela tiden varit att staterna ska ta kostnaden. Det var skälet till att man inte skrev ner de grekiska skulderna rejält på en gång. Förlusterna hade då blivit minimala om man jämför med de skuldmassor som nu i stället skyfflats vidare från land till land.
Den kris som kom ur fel räntor, för stora lån och för liten tillväxt ska nu lösas med fortsatt fel räntor, fler lån och åtstramningar som närmast omöjliggör tillväxt. Eftersom folk i allmänhet inte antas vilja acceptera den sista punkten lägger man till avdemokratisering av krisländerna, marionettregeringar och i realiteten tyskt veto över allas statsbudgetar.
Den apokalyptiska populismen lägger sig som en filt om ryggen. Inför denna kris som kan leda till Europas politiska och ekonomiska sammanbrott hjälper inte höger och vänster för att orientera sig. The Economists analys är snarlik vänsterpartiets Jonas Sjöstedts, Björn Elmbrants beskrivning av eländet ligger inte så långt från liberale författaren Johan Norbergs. Precis som alltid i EU-frågor blir konfliktlinjerna andra och rör sig längs centrum-periferi, etablissemanget mot resten.
Det är väldigt lätt att vara skeptisk mot det där etablissemanget, inte minst som det alltid visat ett så ohöljt förakt för det motsträviga folk som envisats rösta fel och motsätta sig både den riktning och hastighet eliten valt ut för cykelturen.
Att den skepsisen i sig är rimlig innebär dock inte att den kommer anta trevliga former. Krisen sliter som vi alla sett isär Europa snarare än att föra oss samman. I Grekland jämför man den tyska hållningen med nazismen, i Tyskland är vanliga arbetare, som hållit tillbaka sina löner i många år, öppet föraktfulla mot syd som kommer och kräver räddningsinsatser.
När kommer det tyska D-markspartiet? Exakt hur obehagligt kommer det att vara?
Euron var nu aldrig någon ekonomiskt bra idé, särskilt inte när länder som Grekland, som egentligen aldrig platsade, fick vara med ändå. Kanske framtvingas, precis som EU-kommissionens ordförande Romano Prodi hoppades redan 2001, nu än mer finansiell integration, EU-skatter och EU-inkomstutjämning. Problemet kvarstår förvisso att Europas väljare inte vill ha det. På bara tio år har euron lyckats underminera hela den europeiska demokratin. Förr lät de oss åtminstone rösta tills vi röstade rätt.
Publicerad i Expressen den 9 februari 2012
måndag, februari 06, 2012
Bankirer och barn först
30 miljarder om året. Det är enligt Riksbanken vad den implicita svenska bankgarantin till de fyra storbankerna är värd. Det är hälften av bankernas sammanlagda vinst.
Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.
Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinstsiffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt. Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.
Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull. Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.
Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster. I Sverige garanterade vi under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA kostade krisen svindlande 700 miljarder dollar.
När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder. Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas. Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.
Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.
Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till 1-procents ränta. De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna. Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och socialdemokraterna ska ansluta sig till.
Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt. Han har också fört fram förslag på skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del mycket kloka tankar.
Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.
Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar. Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.
Publicerad i Expressen 28 januari 2012.
Den här garantin handlar om att staten underförstått försäkrar att svenska banker aldrig kommer gå omkull. När det kniper rycker staten in, som den gjorde i början av 90-talet liksom under bankkrisen för några år sedan. Det innebär bland annat att bankerna inte behöver betala riskpremie på sina lån, oavsett hur riskabla affärer de gör.
Det tackar exempelvis Nordea för, som i veckan kom med lysande vinstsiffror. 23 miljarder i vinst förra året och intäkter på nästan lika mycket bara på senaste kvartalet. Huvuddelen av vinsten kom från bankens egen trading. Det är en verksamhet som banken över huvud taget inte skulle kunna ha utan statsgarantierna, det vore för riskfyllt och därmed för dyrt. Samtidigt saknar tradingen helt den breda samhällsnytta som bankgarantierna är till för.
Tanken med dem är ju att enskilda inte ska bli av med alla sina besparingar om en bank går omkull. Tanken är inte att banker ska kunna tjäna storkovan riskfritt.
Det kan man åtminstone försöka inbilla sig. I realiteten har de senaste krisåren visat att få saker ligger västvärldens politiker lika varmt om hjärtat som bankvinster. I Sverige garanterade vi under bankkrisen 354 miljarder i lån till storbankerna, i USA kostade krisen svindlande 700 miljarder dollar.
När några ekonomer på en underavdelning till den amerikanska riksbanken räknade på vad det kostat om man i stället för att pumpa in pengar i bankerna hade stöttat de människor som blivit arbetslösa och fått svårt att betala sina banklån hamnade maxsumman i stället på 50 miljarder. Då hade bankerna sluppit kreditförluster och krisen kunnat avvärjas. Enligt vissa beräkningar hade man kunnat få ner kostnaden till så lite som en ynka miljard.
Nu valde politikerna inte den vägen. Därför tvingades de där arbetslösa nyfattiga ge upp sina hem, och många av dem har ännu inte hämtat sig. Bankerna däremot mår helt okej.
Vi är inte bättre i Europa. Strax före jul valde europeiska centralbanken ECB att ge de stora bankerna ett julklappslån på 489 miljarder euro till 1-procents ränta. De här pengarna förväntas bankerna i sin tur låna ut till EU-länderna. Räntan på exempelvis italienska 3-årsobligationer ligger i dag på 3,7 procent, mellanskillnaden bör ses som en gåva från europeiska skattebetalare till bankirerna. Att banker inte ska behöva ta förluster är för övrigt en viktig punkt i den nya europakt som Sverige nu enligt regeringen och socialdemokraterna ska ansluta sig till.
Blott en enda svensk högre politiker har kritiserat tanken om att ständigt rädda bankerna först, vänsterpartiets nyvalde partiledare Jonas Sjöstedt. Han har också fört fram förslag på skatt på finansiella transaktioner, delning av banker, krav på högre kapitalsäkerhet och bättre konkurrens i bankbranschen. Till stor del mycket kloka tankar.
Från regeringen nöjer man sig dock med att moralisera över girighet.
Vi borde knappast förvånas över att hedgefonder nu vill stämma Grekland för brott mot de mänskliga rättigheterna för att de inte får igen sina pengar. Den bakomliggande självbilden har vi alla hjälpt dem att odla.
Publicerad i Expressen 28 januari 2012.
måndag, januari 23, 2012
Stoppa sopa
Misstanke om en enda länk till något upphovsrättsskyddat. Eller en länk till någon som i sin tur länkar till något skyddat. Det räcker, enligt nya nätregleringsförslagen PIPA och SOPA, för att den amerikanska regeringen ska kunna släcka ner en sajt. Upphovsrättsföretagen får också rätt att stämma företag som misstänks länka till länkar till upphovsrättsmaterial.
För att markera vad en sådan lag skulle göra med internet hade Wikipedia, Google och hundratals andra sajter svarta förstasidor i går. De skulle aldrig kunna kontrollera alla länkar. Samma sak för sajter som facebook och twitter, om de blir ansvariga för alla länkar måste de censurera användarna och därmed ta bort poängen med verksamheten. Bloggande som det hittills fungerat, ihoplänkade texter som konkret illustration av världsväven, blir också omöjligt.
Att något sådant alls läggs fram säger sorgligt mycket om vansinnet i upphovsrättens pågående krig mot nätet.
Publicerad i Expressen den 19 januari 2012
För att markera vad en sådan lag skulle göra med internet hade Wikipedia, Google och hundratals andra sajter svarta förstasidor i går. De skulle aldrig kunna kontrollera alla länkar. Samma sak för sajter som facebook och twitter, om de blir ansvariga för alla länkar måste de censurera användarna och därmed ta bort poängen med verksamheten. Bloggande som det hittills fungerat, ihoplänkade texter som konkret illustration av världsväven, blir också omöjligt.
Att något sådant alls läggs fram säger sorgligt mycket om vansinnet i upphovsrättens pågående krig mot nätet.
Publicerad i Expressen den 19 januari 2012
måndag, januari 16, 2012
Shachar har fel om adhd
"Humbug", "Fantasifoster". Det var med stora ord som DN-kolumnisten och mellanösternkorrespondenten Nathan Shachar skåpade ut vetenskapssamhället i veckan.
Det gällde det neuropsykiatriska funktionshinder som kallas adhd. Det existerar helt enkelt inte, sade Shachar, utan är hittepå från läkemedelsföretag och psykiatrielit. Det handlar i stället om normala pojkar som bara behöver tuktas av familj, skola och religion.
Ja, han skrev faktiskt så. Konstigheterna i texten var så allvarliga att DN i en ovanligt frank rättelse medgav "flera faktafel".
Det hindrade inte diverse tyckare från att berömma texten. Det var visst viktigt att lyfta frågan, oavsett faktagrund. Och det är viktigt att tala om adhd. Men det är inte särskilt fruktbart att göra det utifrån tesen att det inte finns.
Neuropsykiatrin är mycket ung som vetenskap, hjärnan är oändligt komplicerad och dess förehavanden svåra att mäta. Inga psykiatriska sjukdomar kan konstateras genom blodprov eller röntgen. Vi vet helt enkelt inte särskilt mycket ännu.
ﾅtskilliga studier har dock visat hur hjärnan på personer med adhd skiljer sig från andras, i dopaminnivåer, i hur frontalloben fungerar. Genom tvillingstudier har vi också sett att ADHD till ungefär 80 procent är ärftligt.
Som Statens beredning för medicinsk utvärdering konstaterade i en rapport i tisdags finns dock oklarheter kvar, både kring adhd-behandling och diagnostik. Jag talar med Elias Eriksson, professor i farmakologi, och han medger att det nog kan finnas problem: "Svensk psykiatri är inte på topp." Det finns resursbrist och brist på psykiatriker. Eriksson tror dock inte på larmen om stor överdiagnosticering i Sverige.
"Särskilt bland vuxna finns tvärtom en underdiagnosticering. Det är otroligt glädjande att allt fler, som ofta harvat runt i missbruk eller psykiatri i åratal utan att få hjälp, börjar få diagnoser och fungerande medicin." Han berättar om solskenshistorier, när vuxna människor får medicin och för första gången tycker sig ha en reell möjlighet till en vanlig, lycklig vardag.
Han snuddar vid något bokstavligen livsviktigt. Obehandlade, odiagnosticerade neuropsykiatriska handikapp har mycket allvarliga konsekvenser. Ungefär hälften av alla fängelseinterner uppskattas ha eller ha haft adhd, en nästan lika stor del av alla missbrukare.
Personer med de här svåra störningarna, som tillbringar skolan med att bli utskällda, dumförklarade, utanför, har små chanser senare i livet. Man präglas av hur man behandlas.
Om de har kvar problemen som vuxna försöker de ofta självmedicinera bort dem, med alkohol eller amfetamin. Självmordstankar är vanliga, liksom ångest, och allmän upplevelse av meningslöshet.
Det betyder inte att adhd eller andra likartade sjukdomar är totala avvikelser. Tvärtom bör de ses som extrema positioner på en normalkurva. Just därför är det kanske så svårt att få respekt för hur handikappande de kan vara. "Om något förekommer brett i lindrig form förstår folk inte alltid allvaret i svårare varianter", säger Eriksson.
Många barn är bråkiga, har svårt att sitta still. Det är inte adhd, och bör inte diagnosticeras eller medicineras så. Att gå från det till att förneka handikappets existens är att neka hundratusentals människor chansen till ett rimligt liv.
Publicerad i Expressen 14 januari 2012
Det gällde det neuropsykiatriska funktionshinder som kallas adhd. Det existerar helt enkelt inte, sade Shachar, utan är hittepå från läkemedelsföretag och psykiatrielit. Det handlar i stället om normala pojkar som bara behöver tuktas av familj, skola och religion.
Ja, han skrev faktiskt så. Konstigheterna i texten var så allvarliga att DN i en ovanligt frank rättelse medgav "flera faktafel".
Det hindrade inte diverse tyckare från att berömma texten. Det var visst viktigt att lyfta frågan, oavsett faktagrund. Och det är viktigt att tala om adhd. Men det är inte särskilt fruktbart att göra det utifrån tesen att det inte finns.
Neuropsykiatrin är mycket ung som vetenskap, hjärnan är oändligt komplicerad och dess förehavanden svåra att mäta. Inga psykiatriska sjukdomar kan konstateras genom blodprov eller röntgen. Vi vet helt enkelt inte särskilt mycket ännu.
ﾅtskilliga studier har dock visat hur hjärnan på personer med adhd skiljer sig från andras, i dopaminnivåer, i hur frontalloben fungerar. Genom tvillingstudier har vi också sett att ADHD till ungefär 80 procent är ärftligt.
Som Statens beredning för medicinsk utvärdering konstaterade i en rapport i tisdags finns dock oklarheter kvar, både kring adhd-behandling och diagnostik. Jag talar med Elias Eriksson, professor i farmakologi, och han medger att det nog kan finnas problem: "Svensk psykiatri är inte på topp." Det finns resursbrist och brist på psykiatriker. Eriksson tror dock inte på larmen om stor överdiagnosticering i Sverige.
"Särskilt bland vuxna finns tvärtom en underdiagnosticering. Det är otroligt glädjande att allt fler, som ofta harvat runt i missbruk eller psykiatri i åratal utan att få hjälp, börjar få diagnoser och fungerande medicin." Han berättar om solskenshistorier, när vuxna människor får medicin och för första gången tycker sig ha en reell möjlighet till en vanlig, lycklig vardag.
Han snuddar vid något bokstavligen livsviktigt. Obehandlade, odiagnosticerade neuropsykiatriska handikapp har mycket allvarliga konsekvenser. Ungefär hälften av alla fängelseinterner uppskattas ha eller ha haft adhd, en nästan lika stor del av alla missbrukare.
Personer med de här svåra störningarna, som tillbringar skolan med att bli utskällda, dumförklarade, utanför, har små chanser senare i livet. Man präglas av hur man behandlas.
Om de har kvar problemen som vuxna försöker de ofta självmedicinera bort dem, med alkohol eller amfetamin. Självmordstankar är vanliga, liksom ångest, och allmän upplevelse av meningslöshet.
Det betyder inte att adhd eller andra likartade sjukdomar är totala avvikelser. Tvärtom bör de ses som extrema positioner på en normalkurva. Just därför är det kanske så svårt att få respekt för hur handikappande de kan vara. "Om något förekommer brett i lindrig form förstår folk inte alltid allvaret i svårare varianter", säger Eriksson.
Många barn är bråkiga, har svårt att sitta still. Det är inte adhd, och bör inte diagnosticeras eller medicineras så. Att gå från det till att förneka handikappets existens är att neka hundratusentals människor chansen till ett rimligt liv.
Publicerad i Expressen 14 januari 2012
lördag, december 31, 2011
Paradis för vårdkapitalister
"Klart de ska få gå med vinst."
För alla politiker och politiska debattörer in till någonstans i mitten av socialdemokratin är det här ett självklart uttalande. Och på fria marknader, som exempelvis den för lågprisvaror, ska folk förstås få göra så stora vinster de kan.
På sånt som inte är marknader, som i offentligt upphandlad äldrevård, är det mer tveksamt. ﾄndå är det just där som det inledande citatet ofta kommer fram. Sannolikt beror det på att många inte riktigt tänker på vad marknader är.
I vissa länder säljs äldrevård på marknaden. Enskilda kan välja och välja bort företag och eftersom det är deras egna pengar har de hög motivation att kontrollera kvaliteten och göra nya val om de är missnöjda. Företagen vill förstås göra så hög vinst som möjligt, men måste hela tiden se till att kunden är nöjd. För att maximera vinst med nöjd kund premieras effektivisering, nytänkande och innovationer. Det kallas marknadsekonomi, och även om detta är en idealbild fungerar det faktiskt på många områden just så.
Att upphandla exempelvis ett vårdhem är annorlunda. Det finns en kund: kommunen, och en säljare, låt oss säga Carema. Kommunen betalar med någon annans pengar, och kommundirektörerna har inte alltid så värst hög motivation att kontrollera kvaliteten. Avtalet är ofta långa, så någon direkt möjlighet att välja om finns inte heller. Slutkonsumenten har ingen möjlighet att påverka processen, det är inte de som bestämmer vem som ska driva det där äldrehemmet.
Visst finns viss valfrihet också för brukaren, men köerna till vårdhem är enorma och den pensionär som behöver sådan hjälp tar i allmänhet den plats hon tilldelas.
Vinstintresset står här utan den motkraft som finns på fria marknader. Det är väldigt lätt att se riskerna. Man kan tjäna pengar på att dra in på kvalitet, utan att de gamla har någon reell möjlighet att välja bort och utan att kommunerna, den egentliga kunden, har så stort intresse av att kontrollera det.
Finns då inte de riskerna också i offentlig vård? Självfallet. Ondska och dumhet är knappast vanligare bland privata företag än i offentlig verksamhet. Därför måste också offentlig vård kontrolleras. Skillnaden är att utan egenintresse hos personal eller bemanningsansvariga krävs närmast ondska eller dumhet för att låta de gamla sitta där nerkissade framför teven. Med ett eget vinstintresse krävs godhet och heder för att helt säkert låta bli. Det är en viktig distinktion. Det finns många grader av mänsklighet däremellan.
Det offentliga köper in massor av saker av vinstdrivande företag. Men om pennorna på kommunhuset inte fungerar är de lätta att reklamera. Vård är en komplicerad verksamhet, för att kunna ha så hård kontroll som krävs för att säkerställa kvalitet, riskerar man därför att helt ta bort de fördelar som vinsten ger på en riktig marknad. Måste kommundirektörerna detaljreglera för att undvika vanvård, minimeras möjligheter till effektivisering och innovationer. Vinsten har då endast poäng för ägaren.
I de flesta andra länder är det här självklart. Antingen finns vinsttak eller så får bara ideella krafter bedriva skattebetald vård. I Sverige står vi i stället upp för kapitalistens rätt att göra skattefinansierade storvinster helt utan risk.
Publicerad i Expressen 31 december 2012.
För alla politiker och politiska debattörer in till någonstans i mitten av socialdemokratin är det här ett självklart uttalande. Och på fria marknader, som exempelvis den för lågprisvaror, ska folk förstås få göra så stora vinster de kan.
På sånt som inte är marknader, som i offentligt upphandlad äldrevård, är det mer tveksamt. ﾄndå är det just där som det inledande citatet ofta kommer fram. Sannolikt beror det på att många inte riktigt tänker på vad marknader är.
I vissa länder säljs äldrevård på marknaden. Enskilda kan välja och välja bort företag och eftersom det är deras egna pengar har de hög motivation att kontrollera kvaliteten och göra nya val om de är missnöjda. Företagen vill förstås göra så hög vinst som möjligt, men måste hela tiden se till att kunden är nöjd. För att maximera vinst med nöjd kund premieras effektivisering, nytänkande och innovationer. Det kallas marknadsekonomi, och även om detta är en idealbild fungerar det faktiskt på många områden just så.
Att upphandla exempelvis ett vårdhem är annorlunda. Det finns en kund: kommunen, och en säljare, låt oss säga Carema. Kommunen betalar med någon annans pengar, och kommundirektörerna har inte alltid så värst hög motivation att kontrollera kvaliteten. Avtalet är ofta långa, så någon direkt möjlighet att välja om finns inte heller. Slutkonsumenten har ingen möjlighet att påverka processen, det är inte de som bestämmer vem som ska driva det där äldrehemmet.
Visst finns viss valfrihet också för brukaren, men köerna till vårdhem är enorma och den pensionär som behöver sådan hjälp tar i allmänhet den plats hon tilldelas.
Vinstintresset står här utan den motkraft som finns på fria marknader. Det är väldigt lätt att se riskerna. Man kan tjäna pengar på att dra in på kvalitet, utan att de gamla har någon reell möjlighet att välja bort och utan att kommunerna, den egentliga kunden, har så stort intresse av att kontrollera det.
Finns då inte de riskerna också i offentlig vård? Självfallet. Ondska och dumhet är knappast vanligare bland privata företag än i offentlig verksamhet. Därför måste också offentlig vård kontrolleras. Skillnaden är att utan egenintresse hos personal eller bemanningsansvariga krävs närmast ondska eller dumhet för att låta de gamla sitta där nerkissade framför teven. Med ett eget vinstintresse krävs godhet och heder för att helt säkert låta bli. Det är en viktig distinktion. Det finns många grader av mänsklighet däremellan.
Det offentliga köper in massor av saker av vinstdrivande företag. Men om pennorna på kommunhuset inte fungerar är de lätta att reklamera. Vård är en komplicerad verksamhet, för att kunna ha så hård kontroll som krävs för att säkerställa kvalitet, riskerar man därför att helt ta bort de fördelar som vinsten ger på en riktig marknad. Måste kommundirektörerna detaljreglera för att undvika vanvård, minimeras möjligheter till effektivisering och innovationer. Vinsten har då endast poäng för ägaren.
I de flesta andra länder är det här självklart. Antingen finns vinsttak eller så får bara ideella krafter bedriva skattebetald vård. I Sverige står vi i stället upp för kapitalistens rätt att göra skattefinansierade storvinster helt utan risk.
Publicerad i Expressen 31 december 2012.
lördag, december 17, 2011
Obama gör hela USA till Guantánamo
"Vi är inte ett land där man fängslar människor utan rättegång."
Barack Obamas ord är lugnande. I förra veckan röstade nämligen den amerikanska kongressen igenom en lag, National Defence Appropriations Act, som bland annat ger militären rätt att hålla människor just fängslade utan rättegång, på obegränsad tid.
Det är därför lite trist att orden är från 2007. På den tiden var Obama helhjärtat för sånt som kallas medborgerliga rättigheter, för gränser för statens makt. Han kampanjade på att stänga Guantánamo och ville laga de hål i allehanda friheter som kriget mot terrorismen rivit upp.
Då, alltså. I dag stödjer president Obama tvärtom obegränsad inlåsning utan rättegång. Han hotade förvisso med att lägga in sitt veto mot NDAA, men det var inte för dessa oerhörda befogenheter åt militären, utan för att han tyckte att presidentens befogenheter var otillräckliga. På den punkten har han nu tillfredsställts.
Vissa rycker cyniskt på axlarna. Har inte USA gjort såhär länge? Det är sant. I rätt stor utsträckning handlar det om en kodifiering av redan existerande praktik, både av sådant som presidenten påstått sig ha rätt att göra och av sådant som säkerhetstjänst och militär gjort utan att alltid ha varit så värst noga med lagrummet.
?ndå säger det något att en närmast enhällig senat och en blocköverskridande majoritet i representanthuset röstar igenom något som på åtskilliga punkter strider både mot den amerikanska konstitutionen och mot själva grunden för den liberala demokratin.
För Habeas Corpus är en sådan grund. Det betyder ungefär rätten att slippa fängslas utan att få sin sak prövad. Den rätten kodifierades första gången på 1100-talet i England och ses som en av de allra tidigaste demokratiska rättigheterna. Under det senaste decenniet har dock både Storbritannien och USA frångått den principen.
Förra gången det röstades om det var dock direkt efter 11 september, i chock och förtvivlan. I dag har kriget mot terrorismen blivit vardag. Och uppenbarligen anser en bred politisk majoritet fortfarande att den där gamla rätten är passé.
Det är terrorister myndigheterna är ute efter. Kriterierna för vad som räknas som stöd till terror och vad som kan misstänkas vara detta inkluderar dock vem som helst. I ett tragikomiskt tal till kongressen räknade senator Rand Paul, en av bara 7 och senare 13 som röstade mot lagen, upp det som anses misstänkt. Att ha mat hemma för mer än en vecka var en punkt. Alla storhandlande barnfamiljer får akta sig.
Om man är en muslimsk barnfamilj kanske det hotet dessutom är på allvar. I Göteborg stormade maskerad polis förra året in med dragna vapen till oskyldiga muslimska familjer, på uppgifter från ett enda förvirrat vittne. Så snabbt kan man bli misstänkt för terrorism i Sverige.
Den fredliga muslim i USA som skickar pengar till släktingar i mellanöstern, går i moskéer, är med i muslimska föreningar, kan snabbt få ihop till en profilbild som kan leda till misstanke för en nitisk säkerhetstjänst.
Och misstanke räcker alltså. Ingenting behöver bevisas, man får ingen chans att försvara sig.
Obama gick till val på att stänga Guantánamo. Nu inför han i stället Guantánamoregler för hela landet.
Publicerad i Expressen 17 december 2011
Barack Obamas ord är lugnande. I förra veckan röstade nämligen den amerikanska kongressen igenom en lag, National Defence Appropriations Act, som bland annat ger militären rätt att hålla människor just fängslade utan rättegång, på obegränsad tid.
Det är därför lite trist att orden är från 2007. På den tiden var Obama helhjärtat för sånt som kallas medborgerliga rättigheter, för gränser för statens makt. Han kampanjade på att stänga Guantánamo och ville laga de hål i allehanda friheter som kriget mot terrorismen rivit upp.
Då, alltså. I dag stödjer president Obama tvärtom obegränsad inlåsning utan rättegång. Han hotade förvisso med att lägga in sitt veto mot NDAA, men det var inte för dessa oerhörda befogenheter åt militären, utan för att han tyckte att presidentens befogenheter var otillräckliga. På den punkten har han nu tillfredsställts.
Vissa rycker cyniskt på axlarna. Har inte USA gjort såhär länge? Det är sant. I rätt stor utsträckning handlar det om en kodifiering av redan existerande praktik, både av sådant som presidenten påstått sig ha rätt att göra och av sådant som säkerhetstjänst och militär gjort utan att alltid ha varit så värst noga med lagrummet.
?ndå säger det något att en närmast enhällig senat och en blocköverskridande majoritet i representanthuset röstar igenom något som på åtskilliga punkter strider både mot den amerikanska konstitutionen och mot själva grunden för den liberala demokratin.
För Habeas Corpus är en sådan grund. Det betyder ungefär rätten att slippa fängslas utan att få sin sak prövad. Den rätten kodifierades första gången på 1100-talet i England och ses som en av de allra tidigaste demokratiska rättigheterna. Under det senaste decenniet har dock både Storbritannien och USA frångått den principen.
Förra gången det röstades om det var dock direkt efter 11 september, i chock och förtvivlan. I dag har kriget mot terrorismen blivit vardag. Och uppenbarligen anser en bred politisk majoritet fortfarande att den där gamla rätten är passé.
Det är terrorister myndigheterna är ute efter. Kriterierna för vad som räknas som stöd till terror och vad som kan misstänkas vara detta inkluderar dock vem som helst. I ett tragikomiskt tal till kongressen räknade senator Rand Paul, en av bara 7 och senare 13 som röstade mot lagen, upp det som anses misstänkt. Att ha mat hemma för mer än en vecka var en punkt. Alla storhandlande barnfamiljer får akta sig.
Om man är en muslimsk barnfamilj kanske det hotet dessutom är på allvar. I Göteborg stormade maskerad polis förra året in med dragna vapen till oskyldiga muslimska familjer, på uppgifter från ett enda förvirrat vittne. Så snabbt kan man bli misstänkt för terrorism i Sverige.
Den fredliga muslim i USA som skickar pengar till släktingar i mellanöstern, går i moskéer, är med i muslimska föreningar, kan snabbt få ihop till en profilbild som kan leda till misstanke för en nitisk säkerhetstjänst.
Och misstanke räcker alltså. Ingenting behöver bevisas, man får ingen chans att försvara sig.
Obama gick till val på att stänga Guantánamo. Nu inför han i stället Guantánamoregler för hela landet.
Publicerad i Expressen 17 december 2011
lördag, december 03, 2011
Eurokrisen for dummies
Men vad är det som händer med eurokrisen? Runt omkring mig frågar människor det med mer eller mindre panik i rösten.
På fredag är det EU-toppmöte. Då måste unionen göra något, för i januari måste Italien ta nya lån. Om inte tillräckligt många vill låna ut pengar till Italien då riskerar den italienska staten att gå i konkurs. Om räntorna är för höga riskerar Italien också att gå i konkurs. I dag är räntorna alldeles för höga.
I många år har man i södra Europa, Italien, Grekland förstås, Spanien, lånat pengar till konsumtion. En kombination av hög arbetslöshet, låg tillväxt, låg skattemoral har gjort det svårt att betala tillbaka, så lånen har bara ökat. På grund av eurosamarbetet har man dessutom kunnat låna till låga räntor, så drivkraften att minska lånen har varit måttlig. Lägg sedan till finanskris, krisande banker som skyddats av stater, och lågkonjunktur.
När sådant hänt förut, som i Sverige på 90-talet, har det lett till sjunkande valutor, vilket ökar ett lands internationella konkurrenskraft och kan hjälpa till att få ekonomin på fötter. Det tar tid, men det går. Med euron går inte det. Eurons värde bestäms ju av hela euroområdets ekonomi.
Där är vi nu. Klockan tickar ner mot toppmötet nästa vecka. Tick-tack-tick-tack.
Vad kan göras? Ett förslag är att den europeiska centralbanken, ECB, ska köpa sydeuropeiska statsobligationer bokstavligen utan gräns. För att kunna göra det måste banken få trycka nya pengar, utan gräns. Då späder man ut värdet på allas pengar genom inflation för att rädda sydeuropa. Det kan det möjligen vara värt.
Men det kan, vilket Angela Merkel varit väldigt tydlig med, Tyskland bara acceptera om man samtidigt får inflytande över de andra ländernas statsbudgetar. En stabilitetspakt superplus föreslås nu, där Tyskland bestämmer vilken ekonomisk politik de andra euroländerna får föra.
Det är, milt uttryckt, inte befolkningarna i de länderna så pigga på. Vi har redan tre EU-regeringar som inte är demokratiskt tillsatta, två av dem framtvingade av Bryssel, men här kommer ytterligare stora inskränkningar i det nationella självbestämmandet.
Enligt de flesta bedömare är detta lösningen på krisen. Lösningen, det bästa möjliga utfallet, innebär alltså inflationsspiral i hela eurozonen, samt att sydeuropa i realiteten blir koloniserat. Budgetåtstramningarna som krävs kortsiktigt kommer dessutom försämra utvecklingsläget ytterligare. Därför: långvarig lågkonjunktur.
Pratar man med näringsliv och eurokrater tycker de att den lösningen är helt okej: "det finns inte tid för politiska spel", som EU-ordföranden Barroso sade.
Och om man inte kommer överens om inflation och avdemokratisering har vi i stället att se fram emot statskonkurser och total finansiell kollaps. Då kommer Sverige också dras med. Vi har ju annars sådan tur att vi inte är med i euron, vi har haft tur med våra banker, hittills, vi har stabila statsfinanser, hittills.
Men bryta upp euron då, är det inte ett alternativ? Kanske. Men det var aldrig meningen att någon skulle gå ur, och euron har varit en succé i explosionen av avtal, lån, åtaganden över landsgränserna, i euro. Hur ska sådant räknas om?
I Grekland sprids affischer på Merkel i naziuniform, i Tyskland talar man föraktfullt om lata sydeuropéer som inte klarar av demokrati. Inte ens värsta EU-hataren kan ha trott att det skulle gå så här.
Publicerad i Expressen den 3 december 2012
På fredag är det EU-toppmöte. Då måste unionen göra något, för i januari måste Italien ta nya lån. Om inte tillräckligt många vill låna ut pengar till Italien då riskerar den italienska staten att gå i konkurs. Om räntorna är för höga riskerar Italien också att gå i konkurs. I dag är räntorna alldeles för höga.
I många år har man i södra Europa, Italien, Grekland förstås, Spanien, lånat pengar till konsumtion. En kombination av hög arbetslöshet, låg tillväxt, låg skattemoral har gjort det svårt att betala tillbaka, så lånen har bara ökat. På grund av eurosamarbetet har man dessutom kunnat låna till låga räntor, så drivkraften att minska lånen har varit måttlig. Lägg sedan till finanskris, krisande banker som skyddats av stater, och lågkonjunktur.
När sådant hänt förut, som i Sverige på 90-talet, har det lett till sjunkande valutor, vilket ökar ett lands internationella konkurrenskraft och kan hjälpa till att få ekonomin på fötter. Det tar tid, men det går. Med euron går inte det. Eurons värde bestäms ju av hela euroområdets ekonomi.
Där är vi nu. Klockan tickar ner mot toppmötet nästa vecka. Tick-tack-tick-tack.
Vad kan göras? Ett förslag är att den europeiska centralbanken, ECB, ska köpa sydeuropeiska statsobligationer bokstavligen utan gräns. För att kunna göra det måste banken få trycka nya pengar, utan gräns. Då späder man ut värdet på allas pengar genom inflation för att rädda sydeuropa. Det kan det möjligen vara värt.
Men det kan, vilket Angela Merkel varit väldigt tydlig med, Tyskland bara acceptera om man samtidigt får inflytande över de andra ländernas statsbudgetar. En stabilitetspakt superplus föreslås nu, där Tyskland bestämmer vilken ekonomisk politik de andra euroländerna får föra.
Det är, milt uttryckt, inte befolkningarna i de länderna så pigga på. Vi har redan tre EU-regeringar som inte är demokratiskt tillsatta, två av dem framtvingade av Bryssel, men här kommer ytterligare stora inskränkningar i det nationella självbestämmandet.
Enligt de flesta bedömare är detta lösningen på krisen. Lösningen, det bästa möjliga utfallet, innebär alltså inflationsspiral i hela eurozonen, samt att sydeuropa i realiteten blir koloniserat. Budgetåtstramningarna som krävs kortsiktigt kommer dessutom försämra utvecklingsläget ytterligare. Därför: långvarig lågkonjunktur.
Pratar man med näringsliv och eurokrater tycker de att den lösningen är helt okej: "det finns inte tid för politiska spel", som EU-ordföranden Barroso sade.
Och om man inte kommer överens om inflation och avdemokratisering har vi i stället att se fram emot statskonkurser och total finansiell kollaps. Då kommer Sverige också dras med. Vi har ju annars sådan tur att vi inte är med i euron, vi har haft tur med våra banker, hittills, vi har stabila statsfinanser, hittills.
Men bryta upp euron då, är det inte ett alternativ? Kanske. Men det var aldrig meningen att någon skulle gå ur, och euron har varit en succé i explosionen av avtal, lån, åtaganden över landsgränserna, i euro. Hur ska sådant räknas om?
I Grekland sprids affischer på Merkel i naziuniform, i Tyskland talar man föraktfullt om lata sydeuropéer som inte klarar av demokrati. Inte ens värsta EU-hataren kan ha trott att det skulle gå så här.
Publicerad i Expressen den 3 december 2012
torsdag, december 01, 2011
Irshad Manji: "Allah, liberty and love"
Man kan inte reformera islam. Det är budskapet från högerpopulister i både Europa och USA. Vulgärkonservativt ser de kulturer och religioner som absoluta, statiska. Detta är grunden för tanken om eurabia, spridd av alltfrån amerikanska högerintellektuella till sverigedemokratiska riksdagsmän och Anders Behring Breivik. Den muslimska invandringsockupationen av Europa är bara en möjlig tankefigur om man utgår från att muslimen aldrig kan vara europé.
Själva existensen av författaren och forskaren Irshad Manji är problematisk för dem med den här världsbilden. Till skillnad från andra kritiker av dogmatisk islam är hon själv djupt troende. Till skillnad från dem som Ayan Hirsi Ali, som helt vill förkasta Islam, förbjuda slöjor och minareter och rekommenderar kristendomen för den med andliga behov, tror Manji inte bara på att islam kan reformeras, hon reformerar den själv.
Hon är inte ensam, förstås. Hennes nya bok, “Allah, liberty and love” är delvis uppbyggd kring de reaktioner hon fick på sin förra, “The trouble with Islam today”, från 2004. Här finns hat- och hotbrev förstås, men också hjärtskärande mail från unga män och kvinnor som får höra av sina familjer att de inte kan gifta sig med den de älskar eftersom det är mot Islam att gifta sig med en ickemuslim. Manjis reaktion: att låta en liberal iman utreda dilemmat och svara på frågor via hennes hemsida. Ungdomar som till sina föräldrar kan hänvisa till en religiös auktoritet har oändligt mycket lättare att föra diskussionen. Ett litet steg för henne kanske, ett språng till andra sidan avgrunden för dem vars liv står på spel.
Manjis religiösa överväganden påminner mig mest om de rabbiner som ständigt diskuterar hur man egentligen ska kunna uppfylla religiösa regler i ett modernt liv. Måste man tända ljusen inför sabbaten vid solnedgången också när solen går ner strax efter lunch? Det är inte som svensk kristendoms samtida utslätning där det räcker att liksom tro på nåt, utan uppriktig kontinuerlig prövning av hur skriften ska tolkas. Sann antifundamentalism.
Detta är i sig en fin illustration på mångkulturens styrka, liksom det faktum att Manji själv allra mest hänvisar till Martin Luther King. En svart man som kämpade mot segregationen har mycket gemensamt med en kanadensisk muslimsk kvinna som kämpar mot såväl muslimsk fundamentalism som västvärldens blandning av paternalistisk identitetspolitik och islamofobi. Hon ser dessa sina fiender som intimt förknippade. Alla utgår de från att en viss extrem tolkning av Islam är den enda möjliga och frånkänner enskilda rätten att själva välja religiös väg.
Det kan finnas många vägar som leder rätt, fast de går åt olika håll. Värdet med pluralismen är att de kan få göra det, så länge vi inte skadar varandra. Jag kan t ex ogilla Irshad Manjis syn på slöjan, som hon är emot, eller hennes extremt individualistiska tolkning av religionen. Fler saker kan vara religiöst betydelsefulla än den enskilda människans relation till Gud. Också muslimer kan välja att ingå i sammanhang. Men det är ett samtal vi kan föra. Så länge ingen vill hindra den andre att leva efter sin uppfattning eller hota den andre till livet kan vi i det fria samhället vara hur oense som helst.
Publicerad i Expressen 1 december 2011
Själva existensen av författaren och forskaren Irshad Manji är problematisk för dem med den här världsbilden. Till skillnad från andra kritiker av dogmatisk islam är hon själv djupt troende. Till skillnad från dem som Ayan Hirsi Ali, som helt vill förkasta Islam, förbjuda slöjor och minareter och rekommenderar kristendomen för den med andliga behov, tror Manji inte bara på att islam kan reformeras, hon reformerar den själv.
Hon är inte ensam, förstås. Hennes nya bok, “Allah, liberty and love” är delvis uppbyggd kring de reaktioner hon fick på sin förra, “The trouble with Islam today”, från 2004. Här finns hat- och hotbrev förstås, men också hjärtskärande mail från unga män och kvinnor som får höra av sina familjer att de inte kan gifta sig med den de älskar eftersom det är mot Islam att gifta sig med en ickemuslim. Manjis reaktion: att låta en liberal iman utreda dilemmat och svara på frågor via hennes hemsida. Ungdomar som till sina föräldrar kan hänvisa till en religiös auktoritet har oändligt mycket lättare att föra diskussionen. Ett litet steg för henne kanske, ett språng till andra sidan avgrunden för dem vars liv står på spel.
Manjis religiösa överväganden påminner mig mest om de rabbiner som ständigt diskuterar hur man egentligen ska kunna uppfylla religiösa regler i ett modernt liv. Måste man tända ljusen inför sabbaten vid solnedgången också när solen går ner strax efter lunch? Det är inte som svensk kristendoms samtida utslätning där det räcker att liksom tro på nåt, utan uppriktig kontinuerlig prövning av hur skriften ska tolkas. Sann antifundamentalism.
Detta är i sig en fin illustration på mångkulturens styrka, liksom det faktum att Manji själv allra mest hänvisar till Martin Luther King. En svart man som kämpade mot segregationen har mycket gemensamt med en kanadensisk muslimsk kvinna som kämpar mot såväl muslimsk fundamentalism som västvärldens blandning av paternalistisk identitetspolitik och islamofobi. Hon ser dessa sina fiender som intimt förknippade. Alla utgår de från att en viss extrem tolkning av Islam är den enda möjliga och frånkänner enskilda rätten att själva välja religiös väg.
Det kan finnas många vägar som leder rätt, fast de går åt olika håll. Värdet med pluralismen är att de kan få göra det, så länge vi inte skadar varandra. Jag kan t ex ogilla Irshad Manjis syn på slöjan, som hon är emot, eller hennes extremt individualistiska tolkning av religionen. Fler saker kan vara religiöst betydelsefulla än den enskilda människans relation till Gud. Också muslimer kan välja att ingå i sammanhang. Men det är ett samtal vi kan föra. Så länge ingen vill hindra den andre att leva efter sin uppfattning eller hota den andre till livet kan vi i det fria samhället vara hur oense som helst.
Publicerad i Expressen 1 december 2011
lördag, november 19, 2011
Äntligen borgerlig EU-skepsis
"Varför ska vi alltid vara utanför? Vi skulle inte vara med i EFTA, inte vara med i Nato, inte i euron."
Jag hör spridda fniss i lokalen. Inte bara för att Carl B Hamilton, som var den som bittert klagade över det svenska utanförskapet, blandade ihop EU och EFTA - det senare var ju Sverige de facto med och grundade - utan, tror jag, åt den allmänna nivån på debatten.
Vi var på en tillställning anordnad av Ohlininstitutet, efter den mångårige folkpartiledaren Bertil Ohlin, där den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd Hamilton skulle diskutera den pågående eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper. De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Det kändes åtminstone inte som riktiga argument längre. Men för bara tio år sedan, liksom i folkomröstningskampanjen 2003, var det så ja-sidan motiverade sig. Det är lätt att glömma bort. Euron för freden, euron för att vi ju ska vara med de andra, euron för att samarbeten alltid måste fördjupas. Euron för att det är roligare att säga ja.
Där har det åtminstone ändrats. Det verkar inte så värst kul att propagera för svensk euro-inträde längre. I den meningen är förstås folkpartiet beundransvärt ståndaktiga.
Samtalet mellan Norberg och Hamilton rörde eurokrisen, hur den uppkommit och hur vi kan ta oss därifrån. Det allra dystraste var kanske Norbergs påpekande att EU-byråkrater redan 2002 medgav att euron inte skulle fungera ekonomiskt, men att den kris man kunde förutspå skulle göra än mer politisk samordning möjlig att sälja på de motsträviga väljarna.
På det hade Hamilton inga direkta svar, och på vägen blottlades en klyfta i svensk borgerlighet som jag längtat efter länge. För är det någonting positivt som kommit ur de senaste årens EU-kriser är det att vi plötsligt fått en bredare svensk EU-kritisk borgerlighet.
För inte länge sedan alls utgjordes den av en handfull nyliberaler och Nils Lundgren, även om Junilistans 14,5 procent i EU-valet 2004 antyder att det bland väljarna fanns en betydligt större genklang. I övrigt sjöng borgerliga intellektuella, politiker, opinionsbildare enhälligt med EU-kören. Det kan förvisso ha haft något att göra med att det organiserade näringslivet i så stor utsträckning betalade dem för att göra det.
Det finns nämligen ingen inre politisk logik bakom detta. EU är på många sätt ett djupt antiliberalt projekt. Huvuddelen av budgeten går till bidrag till storbönder, allt mer av unionens energi läggs på att hålla flyktingar ute eller övervakade. Att maktcentraliseringen är odemokratisk både i sig själv och i hur den kommit till försvinner inte bara för att Carl B Hamilton säger att "självfallet bör samarbetet ske i så demokratiska former som möjligt". Så betryggande.
Den så kallat opolitiska nya grekiska regeringen som EU tvingat fram innehåller för övrigt både fascister och uttalade antisemiter. Så demokratiskt som möjligt, alltså.
Nu kommer de EU-skatter och den ekonomiskpolitiska samordning som väljarna inte vill ha förmodligen införas för att rädda den euro som många väljare inte heller ville ha. Det är åtminstone lite skönt att inte hela den svenska borgerligheten sjunger halleluja.
Publicerad i Expressen den 19e november 2011
Jag hör spridda fniss i lokalen. Inte bara för att Carl B Hamilton, som var den som bittert klagade över det svenska utanförskapet, blandade ihop EU och EFTA - det senare var ju Sverige de facto med och grundade - utan, tror jag, åt den allmänna nivån på debatten.
Vi var på en tillställning anordnad av Ohlininstitutet, efter den mångårige folkpartiledaren Bertil Ohlin, där den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd Hamilton skulle diskutera den pågående eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper. De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Det kändes åtminstone inte som riktiga argument längre. Men för bara tio år sedan, liksom i folkomröstningskampanjen 2003, var det så ja-sidan motiverade sig. Det är lätt att glömma bort. Euron för freden, euron för att vi ju ska vara med de andra, euron för att samarbeten alltid måste fördjupas. Euron för att det är roligare att säga ja.
Där har det åtminstone ändrats. Det verkar inte så värst kul att propagera för svensk euro-inträde längre. I den meningen är förstås folkpartiet beundransvärt ståndaktiga.
Samtalet mellan Norberg och Hamilton rörde eurokrisen, hur den uppkommit och hur vi kan ta oss därifrån. Det allra dystraste var kanske Norbergs påpekande att EU-byråkrater redan 2002 medgav att euron inte skulle fungera ekonomiskt, men att den kris man kunde förutspå skulle göra än mer politisk samordning möjlig att sälja på de motsträviga väljarna.
På det hade Hamilton inga direkta svar, och på vägen blottlades en klyfta i svensk borgerlighet som jag längtat efter länge. För är det någonting positivt som kommit ur de senaste årens EU-kriser är det att vi plötsligt fått en bredare svensk EU-kritisk borgerlighet.
För inte länge sedan alls utgjordes den av en handfull nyliberaler och Nils Lundgren, även om Junilistans 14,5 procent i EU-valet 2004 antyder att det bland väljarna fanns en betydligt större genklang. I övrigt sjöng borgerliga intellektuella, politiker, opinionsbildare enhälligt med EU-kören. Det kan förvisso ha haft något att göra med att det organiserade näringslivet i så stor utsträckning betalade dem för att göra det.
Det finns nämligen ingen inre politisk logik bakom detta. EU är på många sätt ett djupt antiliberalt projekt. Huvuddelen av budgeten går till bidrag till storbönder, allt mer av unionens energi läggs på att hålla flyktingar ute eller övervakade. Att maktcentraliseringen är odemokratisk både i sig själv och i hur den kommit till försvinner inte bara för att Carl B Hamilton säger att "självfallet bör samarbetet ske i så demokratiska former som möjligt". Så betryggande.
Den så kallat opolitiska nya grekiska regeringen som EU tvingat fram innehåller för övrigt både fascister och uttalade antisemiter. Så demokratiskt som möjligt, alltså.
Nu kommer de EU-skatter och den ekonomiskpolitiska samordning som väljarna inte vill ha förmodligen införas för att rädda den euro som många väljare inte heller ville ha. Det är åtminstone lite skönt att inte hela den svenska borgerligheten sjunger halleluja.
Publicerad i Expressen den 19e november 2011
lördag, november 05, 2011
Dagis ökar den sociala rörligheten
I USA har barn till lågutbildade bara en tiondel så stor sannolikhet att gå ut skolan som barn till högutbildade. Så går fattigdom obönhörligt i arv.
Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.
Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.
Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.
Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.
Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.
Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.
Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.
Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.
Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.
Publicerad i Expressen den 5 november 2011
Jag korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks och slutsatserna är bedrövande lika. Den sociala rörligheten i USA finns knappt.
Om sambandet mellan dåliga skolresultat och familjens ekonomiska och kulturella position är uppenbart är det däremot inte omöjligt att påverka. Danska barn till lågutbildade har nämligen fem gånger så stor sannolikhet att gå ut gymnasiet som amerikanska barn till lågutbildade. På något sätt lyckas Danmark alltså väldigt mycket bättre med att ge barn reell frihet, reella möjligheter att välja sina liv.
Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det.
Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten. Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta.
Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst. Att gå på bra dagis tidigt, från ungefär ett års ålder, tycks däremot enligt Esping-Andersens forskning hjälpa. Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är. Strikt statsekonomiskt är den självförsörjande, pengarna staten lägger på förskolesubventioner kommer tillbaka med ränta genom att kvinnor som får tillgång till dagis jobbar mer och betalar mer skatt.
Hittills har vi kanske mest pratat om hur frigörande det är för kvinnor, som genom dagis fått möjlighet att tjäna sina egna pengar, att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Men om Esping-Andersen har rätt är det minst lika viktigt för barnen, och i förlängningen för hela samhället.
Svenska barns resultat på internationella kunskapstester blir dock sämre och sämre, inte minst allra längst ner i skalan, där hela 18 procent av svenska 15-åringar numera antas sakna den mest grundläggande möjlighet att ta till sig information. Den svenska skolan är också i mindre och mindre utsträckning klassutjämnande.
Kanske bör vi när vi analyserar det tänka på en sådan sak som att barn till arbetslösa och föräldralediga i många kommuner bara har rätt till 15 timmars dagis i veckan. Oavsett politisk färg tycks kommuner se det som en bra besparingsåtgärd när det kniper, att dra ner till den lagstadgade miniminivån.
Men om det är sant att dagis har den här upplyftande effekten, borde ju barn till arbetslösa behöva dagis ännu mer än andra barn. Arbetslösa mammor får bevisat lättare jobb när deras barn har tillgång till dagis, men här finns alltså en djupare, mer långtgående effekt. Begränsningsregeln är i såfall en indirekt markering om att klassresor inte alls är önskvärda.
Tror vi på allas rätt att söka lyckan, oavsett bakgrund? Kanske är en väg dit i såfall så prosaisk som att upprätthålla god standard i barnomsorgen.
Publicerad i Expressen den 5 november 2011
lördag, oktober 22, 2011
Occupy Sverige?
“Vi är 99 procent. Vi tvingas välja mellan att handla mat eller betala hyran.”
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.
Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet “vi är 99 procent” - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer existentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direktöversatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90-10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Publicerad i Expressen den 22 oktober 2011.
lördag, oktober 08, 2011
Moderater vill förbjuda mänsklighet
Det finns en förförande enkelhet i den gamla svenska narkotikapolitiken.
Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.
För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.
Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.
Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.
Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.
I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.
Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.
Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.
Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.
Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.
Publicerad i Expressen 8 oktober 2011
Knark är dåligt, knarkare är dåliga. Målet är det narkotikafria samhället.
Även om vi sakta rört oss, mot skademinimering med sprutbyten och medicinsk behandling, ligger målet kvar i den politiska retoriken och hindrar, förstör.
För det målet är ungefär lika realistiskt som det kriminalitetsfria samhället, eller det olycksfria samhället. Det är förstås varken dåligt att sträva efter mindre brottslighet, droger eller olycka, men kravet att utrota det onda kommer aldrig leda till något gott. Detta om något borde vi lärt av historien.
Vi är nämligen människor. Skröpliga käril, i vilkas hål av självhat, otillräcklighet, smärta och leda det ibland hälls droger. Ibland behandlar vi varandra så illa att droger upplevs som den rimliga utvägen. Av missbrukande kvinnor har nästan alla utsatts för sexuella övergrepp, ofta som barn.
Bland missbrukare finns också överrepresentation av neuropsykiatriska handikapp, vilket inte är så konstigt eftersom vissa droger bevisligen hjälper mot sådana problem. Den kunskapen kan man bemöta på flera sätt. Ett är att fler människor med exempelvis ADHD måste få medicinsk och psykosocial hjälp så att de inte tar till osäker självmedicinering.
Ett annat är att låta sin motvilja mot droger och knarkare prägla synen också på dessa svårigheter. Då blir det ibland arga rubriker om att vi ger ”KNARK TILL BARN”.
I en debattartikel i Expressen i veckan gav moderaten Mats Gerdau uttryck för den senare linjen. Huvudpoängen var ett motstånd mot legal heroinförskrivning för de värst utsatta missbrukarna som inte svarar på annan medicinsk behandling, men på vägen passade han på att ta avstånd från såväl metadonbehandling som narkotikaklassade läkemedel över huvud taget.
Samtidigt motionerar en annan moderat, Cecilia Widegren, i riksdagen om ett förbud mot sprutbyten. I motionen ljuger hon om att ingen forskning visat att sprutbyten minskar smittspridning bland missbrukare.
Det är ingen höger-vänsterfråga, även om man kan tro det när vänsterpartiet har den överlägset bästa narkotikapolitiken samtidigt som moderaterna härbärgerar de värsta repressionsfantasterna. I Västra Götaland är det dock (s) som håller emot sprutbyten och långt in i vänstern finns åsikter om knarkare som degenererade smittspridare. Då åsyftas inte hiv eller hepatit, som onekligen sprids med smutsiga sprutor, utan smittan på samhällskroppen, missbruket som befläckar det friska och sunda. Det svenska, rentav, 1978 slog riksdagen nämligen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”.
Denna demonisering syns i kriminaliseringen av missbrukarens kropp. Eftersom det är vi, samhället, som måste skyddas mot knarkaren, är det bäst att han eller hon hanteras av polisen, snarare än av vården. Om det absoluta målet är att få bort all narkotika kan vi inte, som Gerdau och Widegren så riktigt påpekar, acceptera vård eller sociala insatser till den missbrukare som fortsätter med ens lagliga droger.
Deras resonemang hänger ihop. Men målet är omänskligt, bokstavligen. Det narkotikafria samhället kräver att vi slutar vara människor, slutar behandla varandra som människor. Det är lyckligtvis svårt att helt uppnå med riksdagsbeslut.
Publicerad i Expressen 8 oktober 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
