99: första jobbet, pengar för första gången någonsin (hade högre inkomst då än nu räknat i kronor), körkort (mitt eget), hysteribantning (min egen), bröllop (mitt eget) avslutad terapi, alla möjligheter låg öppna, allmän lycka och kärlek.
00: sa upp mig från första jobbet utan att ha något annat, fick annat jobb där jag på anställningsintervjun berättade att jag gillade franska musikaler och var manager för ett pojkband, hatade trots dessa goda tecken jobbet, alltså HATADE DET, fick sömnsvårigheter och andnöd och stresstjockma så att minst en person trodde att jag var gravid.
01: fick sommarvik på DN, sade upp mig från jobbet, började vilja ha barn, älskade att vara ledarskribent, fick fortsatt vik på DN, åt rårakor i Två drakar och såg ännu mer gravid ut.
02: startade företag, pluggade ekonomisk historia, frilansade åt DN, ville ha barn, började försöka bli med barn, blev inte med barn, började tro att ingen egentligen tyckte om mig.
03: Blev inte på smällen, trodde än tydligare att ingen egentligen tyckte om mig, blev överlockad till Expressen av PM Nilsson, älskade Expressen! Blev förresten visst på smällen nån gång, men det gick snabbt över. Lärde mig allt om ägglossning, slidsekret och temperaturskillnader i kroppen. Låg på schema.
04: Åkte till USA för att bevaka valkampanjen på västkusten för Expressen, blev på smällen. Var omåttligt jävla lycklig åt det. (mindre lycklig över valresultatet, men whatever, vem gillade egentligen John Kerry?)
05: Inledde min alltigenom rationella skräck för ultraljud, tog väldigt stora tabletter i stanniolpapper, födde dött barn, upptäckte morfindroppet, sörjde duktigt, försökte bli på smällen igen, misslyckades, började sörja oduktigt i stället. Började blogga. Träffade fina människor, insåg att en eller annan av dem kanske visst tyckte om mig, slutade sova, slutade äta, skrev en roman, gjorde IVF, fick missfall.
06: Fick roman antagen, träffade fler fina människor, insåg på riktigt att jag nog var älskansvärd, lappade ihop mitt liv till ett nytt och bättre, skrev klart roman. Slutade ligga på schema och kolla slidsekret. Blev på smällen.
07: Gav ut roman, födde levande barn. Råkade flytta till ny lägenhet samma dag som det senare, vilket var det enda dåliga med hela det här fantastiska året bortsett från foglossningen från helvetet, den ondsinta recensionen i SR Kulturnytt och den ledsamma graviditetsrelaterade bristen på alkohol.
08: Jobbade alldeles för mycket för alldeles för lite pengar, skrev roliga saker, slutade vikariera på Expressen för att i stället bli fristående krönikör. Flyttade igen. Mellanår, men tack vare lilla S på en ofattbart mycket högre nivå än allting tidigare.
09: Skrev nästan klart ny roman (huvuddelen mellan 26 december och 30 januari), lärde känna M och genom honom och internet ungefär tusen andra fantastiska människor, blev kallad internetguru (vilket jag tog emot klädsamt rodnande), bråkade med Bonniers, började twittra, skrev aldrig riktigt klart ny roman, jobbade hela hela hela tiden, blev allt tydligare light-bipolär, skrev aldrig på kontraktet från Bonniers, stoppade telekompaketet, bildade Juliagruppen, njöt en summer of datalove, jobbade hela hela hela tiden, kollapsade i en tragisk och rätt obehaglig hög. Hade och har förmånen att få vara vanvettigt kär i en person så liten att han ännu inte har vett att försvara sig eller rymma.
När jag ser tillbaka på det såhär är det svårt att inte gripas av att jag ägnat så stor del av mitt vuxna liv åt å ena sidan tro att ingen kunde tycka om mig, å den andra att inte bli på smällen.
Men det är faktiskt alldeles precis så himlaskakande som jag trodde att ha ett barn. Att få älska någon så mycket är en ynnest att vara tacksam över. Att få ha lärt känna så många nya bra människor som jag gjort senaste tre, fyra åren är också en ynnest.
Den som träffar mig nu skrattar säkert bara åt min tidiga 00-talsmisantropi och ensamhet, men jag skrattar inte. Jag minns hur det kändes. Jag vet inte hur det gick till, 99 och delvis 00 var fortfarande lyckliga, men känslan kröp över mig, in i mig och jag hade inte kraft att stå emot. Det hjälpte inte heller att ha roliga jobb, jag gick hem från mina arbetsplatser och kunde efter hand inte ens föreställa mig att någon skulle vilja säga något till mig utanför den strikt professionella ramen. Jag var ju också så inriktad på att bli på smällen och så gradvis övertygad om min egen oduglighet som människa när jag inte blev det. Det var en underlig tid.
Jag vet inte om 2009 egentligen har varit mindre underligt. En arbetsbelastning bortom alla gränser som gjort den rätt milda tendens till bipolaritet jag alltid haft alldeles för tydlig. Självhat och eufori, briljant galenskap och katatoni. Bekräftelsekick på bekräftelsekick, mer jobb, mer människor, mer kickar, djupare brunnar när de uteblir, när prestationen haltar eller människorna viker undan. Jag kan verkligen inte säga att jag är stolt över hur jag hanterat höstens kollaps. Tvärtom, min narcissism blandades med sjuklig trötthet till en stinkande pöl av behov och begär. Jag urskuldade mig med att jag mådde så dåligt, att jag inte orkade bättre. Jag tror visserligen att man får låta sig behöva folk, att man får låta sig falla och hoppas att bli fångad, men det finns en skillnad mellan det och att kräva det. Det finns en skillnad mellan att hoppas och att utnyttja. Det finns också något i sig rätt unket i att urskulda dåligt beteende med själslig ynklighet.
Ändå går det rätt bra nu. December var allt som inte fanns under denna vidriga höst, lugn och ro och kärlek och förmågan att säga nej innan det var försent. Jag struntade i den ofärdiga romanen och skrev synopsis till en ny, roligare. Prologen är lovande. Nu de sista skälvande dagarna, veckorna, har jag nästan helt slutat tänka på mitt eget mående för att engagera mig i allt det som brukar uppta min tid. Ni vet, att rädda världen och sånt. Jag måste bara klara av att hålla proportionerna i det rimliga. Inte allt på mina axlar bara för att jag bättre än andra kan inbilla mig själv att jag orkar. Jag orkar inte jag heller. Men det blir ett fint år 2010.
onsdag, december 30, 2009
tisdag, december 29, 2009
Bögblod lika rött som ditt
jag tycker att ni ska läsa Nyheter24:s genomgång av Socialstyrelsens homofoba blodgivningspolicy. Väldigt bra journalistik.
onsdag, december 23, 2009
Bli en Egalia-ängel
Nu kan du själv bidra till Egalia så att hbt-ungdomsgården kan hålla öppet tills dess att politikerna fattar sitt beslut.
Gör det. Bli en ängel du också!
Gör det. Bli en ängel du också!
tisdag, december 22, 2009
Några ord om behovet av att känna sig normal
Jag vet att jag grät när jag kom hem. Det var en kväll någon gång i februari, snön låg nästan lika djup som nu, jag halkade i mina stövlar på Sveavägen på väg till tunnelbanan och vred till höften. Det var inte därför jag grät, dock.
Som en del i mitt uppdrag i delegationen för jämställdhet i skolan (som jag tyvärr fått avsluta nu eftersom jag inte har emotionell eller finansiell möjlighet att ta viktiga och roliga uppdrag utan betalning) hade jag besökt RFSL:s ungdomsgård Egalia. Jag skulle skriva några reportage om jämställdhet i skolan från lite olika synvinklar. Lättköpt, jag inser det, men jag tänkte att man kunde hänga där några kvällar och prata med hbt-ungdomar om deras situation i skolan.
Någon liten tanke hade jag kanske om vad jag skulle få höra, men inte om hur det skulle påverka mig. Lite grann hade jag till och med oroat mig, eftersom homosexualitet är så otroligt mycket mer accepterat i dag, över om jag skulle hitta något tillräckligt intressant att skriva.
Så kom jag dit. Det första som slog mig var att så många var så små. Barn nästan. Undre åldersgränsen är 13, och jag hade nästan glömt hur små 14-åringar är. Jag satt vid ett bord och de som ville fick komma fram och prata med mig. Under kvällen fick jag höra berättelsen om en transsexuell pojke som aldrig hört något annat om icke-heterosexualitet i skolan än att bögar har analsex. Något som klasskompisarna höhöat åt. Transsexualism hade inte nämnts med ett ord.
Jag talade med en gudavacker, rapp, rolig bisexuell 17-åring som gått genom hela sitt liv utan att tro att någon någonsin kan tycka att han inte är äcklig. Som lättsamt talar om självmordsförsök som om det var roliga historier. Lite fånigt att hänga upp sig på utseende, men filmstjärneleendet gjorde berättelsen än mer overklig. Om inte ens du får finnas, vem får, satt jag där och tänkte. Mellan raderna fanns en familjesituation som knappast tycktes ge honom det stöd han behövde, men där på Egalia hade han hittat ett sammanhang. "Det här är mina första kompisar" sade han delvis skämtsamt och log mot några andra killar vid bordet. Bortom det trygga rummet fanns mest bara fester, sprit, antydningar om sexsäljande. Jag säger det inte för att allmänt moralisera utan för att just den här killen sannolikt inte bara ägnade sig åt sådant för att det var lustfyllt.
Andra vittnesmål var lite mer banala, de flesta hade mobbats en del, nästa alla talade om att alltid alltid känna sig annorlunda. Tvingande köns- och heteronormer i skolan, även från lärare och klasskompisar som hävdade sig stötta och vara förstående. Gliringar om kläder, att inte få gå med sin kille/tjej till skolbalen i nian, sexualundervisning med de där två meningarna om analsex för bögarna, lesbiska som visserligen inte mobbas lika mycket men som komplett osynliggörs, skolsköterskor som tagit den ende homosexuelle eleven som exempel när hon tagit upp risken för könssjukdomar för klassen.
Det fanns solskenshistorier också. En tjej berättade om sin skola: ”Jag tror att nästan hälften av alla elever ser sig som bi, åtminstone teoretiskt. Och vi har två öppet homosexuella lärare. Det finns faktiskt inga problem alls.” De andra tittade på henne, skeptiskt och avundsjukt.
Nästan alla av de lite äldre menade dock att det hade blivit mycket bättre på gymnasiet, det var högstadiet som var riktigt illa. Nästan alla talade om känslan att komma hem när man kom till Egalia.
Enligt undersökningar är det inte generellt så illa för hbt-ungdomar som för en del av dem jag träffade. Men de hoppar oftare av skolan, har oftare självmordstankar. Man kan ironisera och säga att alla tonåringar mår dåligt, men hbt-tonåringar mår lite sämre ändå. Ur gruppen kan man tänka sig att åtminstone några av dem som har det svårast att hitta sitt sammanhang ändå kommer till RFSL-gården. Och vi vet hur oundgängligt det är för människor att känna just sammanhang, alldeles särskilt när man är ung.
Nu tvekar Stockholms stad om fortsatt stöd till Egalia. Formellt tycks det vara förvirring i procedurerna, vilken rotel ska finansiera och bestämma vad, men informellt har jag fått höra kritik mot Egalias separatism. Varför ska just hbt-ungdomar skiljas ut? Är inte problemet att inte alla kan vara på de vanliga ungdomsgårdarna? Hur är det med andra grupper som känner sig utanför, som överviktiga eller barn till missbrukare, ska de också få egna ungdomsgårdar?
Jag förstår invändningen om separatism i princip. Men nu har vi den verklighet vi har. I vissa lägen i livet, för vissa grupper, kanske avskildhet är ett sätt att få allt annat att fungera. Stockholm stad ger för övrigt stora pengar till exempelvis helt separatistiska invandrarföreningar, som dessutom riktar sig till vuxna. Det är heller inte så att man inte får komma till Egalia om man betraktar sig som hetero, RFSL har också lyckligtvis lämnat gamla tiders inslag av ideologisk extremseparatism (ni vet, tjejfester för bara "riktiga" tjejer, osv).
Men vi har en grupp barn och ungdomar som faktiskt, oavsett vad man tycker om hur det borde fungera i skolor och på ungdomsgårdar, behöver något extra. Detta extra, sammanhang, känslan av normalitet, stöd, information, kan de hitta på Egalia. Verksamheten är billig och välfungerande.
Jag skulle begripa indragna bidrag av nyliberala skäl, att man inte vill ge pengar till fritidsverksamhet över huvud taget. Jag håller kanske inte med, men det är en åsikt som håller ihop. Men nu ger ju Stockholm massor av pengar till massor av annat. Kulturbudgeten för 2010 är på 792 miljoner (och jag tror att fritidsområdet ingår däri). Egalia behöver 300 000 kronor.
Nu är det lätt att bara skylla på politikerna. Också alla företag som gärna sponsrar Pride-festivalen skulle kunna fundera på om man inte lika gärna som att stödja vuxna män och kvinnor som dricker öl och lyssnar på Pandora tillsammans skulle kunna stödja vilsna hbt-ungdomars möjlighet till ett eget ställe att hänga på. Observera att jag inte är emot Pride (eller Pandora), jag säger också, inte i stället för.
Som en del i mitt uppdrag i delegationen för jämställdhet i skolan (som jag tyvärr fått avsluta nu eftersom jag inte har emotionell eller finansiell möjlighet att ta viktiga och roliga uppdrag utan betalning) hade jag besökt RFSL:s ungdomsgård Egalia. Jag skulle skriva några reportage om jämställdhet i skolan från lite olika synvinklar. Lättköpt, jag inser det, men jag tänkte att man kunde hänga där några kvällar och prata med hbt-ungdomar om deras situation i skolan.
Någon liten tanke hade jag kanske om vad jag skulle få höra, men inte om hur det skulle påverka mig. Lite grann hade jag till och med oroat mig, eftersom homosexualitet är så otroligt mycket mer accepterat i dag, över om jag skulle hitta något tillräckligt intressant att skriva.
Så kom jag dit. Det första som slog mig var att så många var så små. Barn nästan. Undre åldersgränsen är 13, och jag hade nästan glömt hur små 14-åringar är. Jag satt vid ett bord och de som ville fick komma fram och prata med mig. Under kvällen fick jag höra berättelsen om en transsexuell pojke som aldrig hört något annat om icke-heterosexualitet i skolan än att bögar har analsex. Något som klasskompisarna höhöat åt. Transsexualism hade inte nämnts med ett ord.
Jag talade med en gudavacker, rapp, rolig bisexuell 17-åring som gått genom hela sitt liv utan att tro att någon någonsin kan tycka att han inte är äcklig. Som lättsamt talar om självmordsförsök som om det var roliga historier. Lite fånigt att hänga upp sig på utseende, men filmstjärneleendet gjorde berättelsen än mer overklig. Om inte ens du får finnas, vem får, satt jag där och tänkte. Mellan raderna fanns en familjesituation som knappast tycktes ge honom det stöd han behövde, men där på Egalia hade han hittat ett sammanhang. "Det här är mina första kompisar" sade han delvis skämtsamt och log mot några andra killar vid bordet. Bortom det trygga rummet fanns mest bara fester, sprit, antydningar om sexsäljande. Jag säger det inte för att allmänt moralisera utan för att just den här killen sannolikt inte bara ägnade sig åt sådant för att det var lustfyllt.
Andra vittnesmål var lite mer banala, de flesta hade mobbats en del, nästa alla talade om att alltid alltid känna sig annorlunda. Tvingande köns- och heteronormer i skolan, även från lärare och klasskompisar som hävdade sig stötta och vara förstående. Gliringar om kläder, att inte få gå med sin kille/tjej till skolbalen i nian, sexualundervisning med de där två meningarna om analsex för bögarna, lesbiska som visserligen inte mobbas lika mycket men som komplett osynliggörs, skolsköterskor som tagit den ende homosexuelle eleven som exempel när hon tagit upp risken för könssjukdomar för klassen.
Det fanns solskenshistorier också. En tjej berättade om sin skola: ”Jag tror att nästan hälften av alla elever ser sig som bi, åtminstone teoretiskt. Och vi har två öppet homosexuella lärare. Det finns faktiskt inga problem alls.” De andra tittade på henne, skeptiskt och avundsjukt.
Nästan alla av de lite äldre menade dock att det hade blivit mycket bättre på gymnasiet, det var högstadiet som var riktigt illa. Nästan alla talade om känslan att komma hem när man kom till Egalia.
Enligt undersökningar är det inte generellt så illa för hbt-ungdomar som för en del av dem jag träffade. Men de hoppar oftare av skolan, har oftare självmordstankar. Man kan ironisera och säga att alla tonåringar mår dåligt, men hbt-tonåringar mår lite sämre ändå. Ur gruppen kan man tänka sig att åtminstone några av dem som har det svårast att hitta sitt sammanhang ändå kommer till RFSL-gården. Och vi vet hur oundgängligt det är för människor att känna just sammanhang, alldeles särskilt när man är ung.
Nu tvekar Stockholms stad om fortsatt stöd till Egalia. Formellt tycks det vara förvirring i procedurerna, vilken rotel ska finansiera och bestämma vad, men informellt har jag fått höra kritik mot Egalias separatism. Varför ska just hbt-ungdomar skiljas ut? Är inte problemet att inte alla kan vara på de vanliga ungdomsgårdarna? Hur är det med andra grupper som känner sig utanför, som överviktiga eller barn till missbrukare, ska de också få egna ungdomsgårdar?
Jag förstår invändningen om separatism i princip. Men nu har vi den verklighet vi har. I vissa lägen i livet, för vissa grupper, kanske avskildhet är ett sätt att få allt annat att fungera. Stockholm stad ger för övrigt stora pengar till exempelvis helt separatistiska invandrarföreningar, som dessutom riktar sig till vuxna. Det är heller inte så att man inte får komma till Egalia om man betraktar sig som hetero, RFSL har också lyckligtvis lämnat gamla tiders inslag av ideologisk extremseparatism (ni vet, tjejfester för bara "riktiga" tjejer, osv).
Men vi har en grupp barn och ungdomar som faktiskt, oavsett vad man tycker om hur det borde fungera i skolor och på ungdomsgårdar, behöver något extra. Detta extra, sammanhang, känslan av normalitet, stöd, information, kan de hitta på Egalia. Verksamheten är billig och välfungerande.
Jag skulle begripa indragna bidrag av nyliberala skäl, att man inte vill ge pengar till fritidsverksamhet över huvud taget. Jag håller kanske inte med, men det är en åsikt som håller ihop. Men nu ger ju Stockholm massor av pengar till massor av annat. Kulturbudgeten för 2010 är på 792 miljoner (och jag tror att fritidsområdet ingår däri). Egalia behöver 300 000 kronor.
Nu är det lätt att bara skylla på politikerna. Också alla företag som gärna sponsrar Pride-festivalen skulle kunna fundera på om man inte lika gärna som att stödja vuxna män och kvinnor som dricker öl och lyssnar på Pandora tillsammans skulle kunna stödja vilsna hbt-ungdomars möjlighet till ett eget ställe att hänga på. Observera att jag inte är emot Pride (eller Pandora), jag säger också, inte i stället för.
fredag, december 18, 2009
torsdag, december 17, 2009
Drabbar det nån annan är det inte så farligt
Jag är lite bekymrad över att så få av dem som starkt engagerat sig för rättssäkerhet apropå FRA och annat senaste åren uttryckt sin bestörtning över det som sker i Köpenhamn. Ser man inte att det är olika uttryck för samma saker - statens makt över oss, statens tolkningsföreträde över hur den makten ska se ut, statens ständiga önskan om mer makt och mindre inskränkningar i och kontroll över den makten. Jag överdriver lite nu, kanske, låter mer anarkistisk än liberal, men det senaste decenniet har i terrorbekämpningens spår den fria världen givit goda skäl för en sådan glidning.
Ändå ser jag i dag hur otaliga bloggare skrivit argt om moderaternas försiktiga steg i rätt riktning om upphovsrätten, medan samma personer inte sagt ett ljud om den danska polisens övervåld och upphävande av grundläggande demokratiska rättigheter. Jag kan hålla med om att moderaternas reformer är väldigt små, men det är ändå glädjande att de inte längre bara talar om polisbefogenheter när det handlar om fildelning och upphovsrätt. Det är också uppmuntrande att de skriver tydligt att upphovsrätt inte är äganderätt. Förslagen i sig är små, men rimliga och görbara. Vi måste komma ihåg att vi sitter fast i internationella avtal som reglerar väldigt mycket kring upphovsrätten, som bakbinder oss kring de flesta större reformer. Jag litar inte på ett parti som givit oss Ipred och FRA, men noterar ändå ett litet positivt skifte.
Ändå denna vrede. Ändå denna tystnad kring det som händer i Danmark, som händer just nu och som på ett alldeles grundläggande plan handlar om de medborgerliga rättigheter dessa pirataktivister säger sig värna om. Är det så bittert som vissa motståndare hävdat hela tiden, att det för massan av dessa aktiva bara handlar om att de känner sig personligt hotade av lagändringarna? Att miljömuppar som blir pepparsprayade av polisen får skylla sig själva?
Eller som en kommentator i Per Gudmundssons kommentarsfält skrev apropå det vittnesmål som publicerade hos Elin Grelsson: "Jag gick in och läste "vittnesmålet" och sedan sökte jag på "vittnena" i Google och fick fram att de bl.a varit flitiga skribenter på "In Defence of Marxism" som bland annat proklamerar att revolutionerna i Ryssland och Kina är de största händelserna i mänsklighetens historia. Dvs de skeenden som mördat flest människor i världshistorien. Det gör det svårt att tycka synd om dessa personer. Visst var det som hände i Köpenhamn oacceptabelt. Den enda trösten är om det bara var fascister såsom "vittnena" som drabbades. Hoppas att inga oskyldiga drabbades också."
Tycker du fel har du inga medborgerliga rättigheter. Enklare kan det inte uttryckas. Drabbar det inte den trygga medelklassen, som sitter där hemma och laddar ner Lejonkungen till barnen och Madonna till sig själv, så är det inte så farligt.
Ändå ser jag i dag hur otaliga bloggare skrivit argt om moderaternas försiktiga steg i rätt riktning om upphovsrätten, medan samma personer inte sagt ett ljud om den danska polisens övervåld och upphävande av grundläggande demokratiska rättigheter. Jag kan hålla med om att moderaternas reformer är väldigt små, men det är ändå glädjande att de inte längre bara talar om polisbefogenheter när det handlar om fildelning och upphovsrätt. Det är också uppmuntrande att de skriver tydligt att upphovsrätt inte är äganderätt. Förslagen i sig är små, men rimliga och görbara. Vi måste komma ihåg att vi sitter fast i internationella avtal som reglerar väldigt mycket kring upphovsrätten, som bakbinder oss kring de flesta större reformer. Jag litar inte på ett parti som givit oss Ipred och FRA, men noterar ändå ett litet positivt skifte.
Ändå denna vrede. Ändå denna tystnad kring det som händer i Danmark, som händer just nu och som på ett alldeles grundläggande plan handlar om de medborgerliga rättigheter dessa pirataktivister säger sig värna om. Är det så bittert som vissa motståndare hävdat hela tiden, att det för massan av dessa aktiva bara handlar om att de känner sig personligt hotade av lagändringarna? Att miljömuppar som blir pepparsprayade av polisen får skylla sig själva?
Eller som en kommentator i Per Gudmundssons kommentarsfält skrev apropå det vittnesmål som publicerade hos Elin Grelsson: "Jag gick in och läste "vittnesmålet" och sedan sökte jag på "vittnena" i Google och fick fram att de bl.a varit flitiga skribenter på "In Defence of Marxism" som bland annat proklamerar att revolutionerna i Ryssland och Kina är de största händelserna i mänsklighetens historia. Dvs de skeenden som mördat flest människor i världshistorien. Det gör det svårt att tycka synd om dessa personer. Visst var det som hände i Köpenhamn oacceptabelt. Den enda trösten är om det bara var fascister såsom "vittnena" som drabbades. Hoppas att inga oskyldiga drabbades också."
Tycker du fel har du inga medborgerliga rättigheter. Enklare kan det inte uttryckas. Drabbar det inte den trygga medelklassen, som sitter där hemma och laddar ner Lejonkungen till barnen och Madonna till sig själv, så är det inte så farligt.
tisdag, december 15, 2009
Lymmel kan du vara själv
Så avslutas det här decenniet som det började, med att ungdomar får ännu mindre anledning att ha förtroende för polisen. Jag har sagt det förut, jag var inte i Göteborg 2001 och med den tidens näramonopol för de traditionella medierna kan jag inte säga att jag har en klar uppfattning om vad som hände, men jag känner tillräckligt många som var där, som varken var eller är anarkistisk våldsvänster, för att kunna säga att polisens agerande den gången åtminstone inte var optimalt. Effekterna av detta och mycket annat har ju också alla kunnat känna - vem i all världen litar på polisen?
Jag skrev i lördags och kritiserade bl a de nya befogenheter den danska polisen fått inför toppmötet i Köpenhamn. Nu verkar det som om de, precis som många befarade, utnyttjat dessa till fullo. Inte bara genom slumpmässiga omhändertaganden (och inlåsningar i små burar) helt utan anledning, man har dessutom enligt uppgifter från ett antal olika källor bl a sprutat pepparspray på fredliga inlåsta demonstranter, förvägrat folk att gå på toaletten eller dricka vatten, anmält dem som kissat på sig för skadegörelse och skadeglatt hotat demonstranter med ett "danskt Guantanamo". Vissa av medierna i Sverige har delvis gått på samma linje som 2001, med krigsrubriker om urartad demonstration, trots att de gripanden som skett i huvudsak var så kallade "administrativa gripanden", dvs utan att några brott begåtts. Lite minority report på danska, sådär.
Jag har väldigt liten sympati för stenkastare i vanliga demonstrationståg, fulla av barnfamiljer och miljöaktivister. Men det stora problemet den här gången har uppenbarligen inte varit sådana. Det stora problemet har, bortom själva oförmågan att komma överrens om något rimligt, varit att den danska staten förvandlat sig själva till hotet, sig själva till lymlarna. Vissa debattörer lyckas ändå se antalet gripanden som ett mått på eventuella våldsamheter, snarare än som ett mått på de extrema odemokratiska befogenheter polisen fått. Andra jublar över lymmellagen och vill importera den hit.
Vart har vi egentligen kommit? Hur kom vi hit? Hur blev medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet lyx som inte tillkommer "destruktiva och störda personer" eller för all del personer som befinner sig i närheten av personer som vissa debattörer definierar så? Jag vill bara gråta.
Uppdatering! Läs också det vittnesmål Elin publicerar på sin blogg.
Jag skrev i lördags och kritiserade bl a de nya befogenheter den danska polisen fått inför toppmötet i Köpenhamn. Nu verkar det som om de, precis som många befarade, utnyttjat dessa till fullo. Inte bara genom slumpmässiga omhändertaganden (och inlåsningar i små burar) helt utan anledning, man har dessutom enligt uppgifter från ett antal olika källor bl a sprutat pepparspray på fredliga inlåsta demonstranter, förvägrat folk att gå på toaletten eller dricka vatten, anmält dem som kissat på sig för skadegörelse och skadeglatt hotat demonstranter med ett "danskt Guantanamo". Vissa av medierna i Sverige har delvis gått på samma linje som 2001, med krigsrubriker om urartad demonstration, trots att de gripanden som skett i huvudsak var så kallade "administrativa gripanden", dvs utan att några brott begåtts. Lite minority report på danska, sådär.
Jag har väldigt liten sympati för stenkastare i vanliga demonstrationståg, fulla av barnfamiljer och miljöaktivister. Men det stora problemet den här gången har uppenbarligen inte varit sådana. Det stora problemet har, bortom själva oförmågan att komma överrens om något rimligt, varit att den danska staten förvandlat sig själva till hotet, sig själva till lymlarna. Vissa debattörer lyckas ändå se antalet gripanden som ett mått på eventuella våldsamheter, snarare än som ett mått på de extrema odemokratiska befogenheter polisen fått. Andra jublar över lymmellagen och vill importera den hit.
Vart har vi egentligen kommit? Hur kom vi hit? Hur blev medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet lyx som inte tillkommer "destruktiva och störda personer" eller för all del personer som befinner sig i närheten av personer som vissa debattörer definierar så? Jag vill bara gråta.
Uppdatering! Läs också det vittnesmål Elin publicerar på sin blogg.
Power woman
Jag är visst Sveriges femtonde mäktigaste it-kvinna. Personligen tror jag att det mest tyder på den allmänna bristen på svenska it-kvinnor, inte minst eftersom jag själv inte ens visste att jag var en. Men tack såklart. Och kul.
söndag, december 13, 2009
Lyckan i att någon gång göra skillnad
Jag har förresten börjat skriva kulturkrönikor i Dalarnas Tidning, vilket leder till att mina föräldrars gamla grannar och arbetskamrater glada och entusiastiska ringer och säger: "Isobel är i tidningen!" (något som alltså inte händer när jag skriver i Expressen). Denna min första krönika publicerades förra lördagen, men jag hittar den inte på nätet:
Uppdatering, finns här på nätet!
I tisdags fick ett pressmeddelande mig att börja gråta. Jag satt vid datorn med tårarna rinnande nedför kinderna och stoltheten och rörelsen och sorgen pulserande i bröstet. Det är väldigt sällan sånt händer.
Det var internationella aids-dagen i tisdags. I Stockholm, för jag tror inte att dagen var slumpmässigt vald, uppmärksammades det med att de ansvariga politikerna öppnade för att tillåta fria sprutbyten för tunga missbrukare.
I så många år har jag slagits för detta. Jag har skrivit text efter text om sprutbyten och det som kallas skademinimering.
Människor som är sprutnarkomaner ska inte straffas extra med smittriskerna i delade sprutor. Deras liv är redan svårt till det outhärdligas gräns, ge dem åtminstone chansen att skydda sig mot hiv och hepatit. Om inte annat för att svårigheterna att ta sig ur missbruk blir ännu högre, och livslustan än mindre, om man dessutom drabbats av kroniska, dödliga sjukdomar.
Politikerna har hållit emot. Det skulle sända fel signaler om vi gav rena sprutor åt knarkarna. De skulle kunna få för sig att det är ofarligt att knarka, eller att samhället tycker att det är okej.
Cynismen i resonemanget är öronbedövande. Som om någon skulle börja ta heroin för en ren sprutas skull. Som om inte deras, de mest utsattas, lidande betyder något, bortom signaler och politik. Som om deras liv är oviktiga.
I Malmö och Lund har man haft fria sprutbyten i snart två decennier. Det har fungerat, smittspridningen har hållits under kontroll och sjukvårdens kontakt med missbrukarna blivit bättre.
Sedan 2006 har det varit möjligt att införa i hela landet. Frågan är trots allt nationell. Inget annat landsting har följt efter. Möjligen skulle vissa regioner kunna komma undan med att hävda att de inte har så många sprutnarkomaner att frågan aktualiserats. Men det gäller sannerligen inte Stockholm. Tvärtom drabbades Stockholm av en lokal hiv-epidemi bland missbrukare förra året, något Malmö klarade sig från.
Sambandet är glasklart. Stockholmspolitiken har medverkat till att redan sjuka människor blivit sjukare och kommer att dö snabbare.
Det var därför mina tårar rann. Både för dem vars liv har förstörts i onödan och för dem som nu kommer slippa smitta. Det är inte särskilt roligt att vara heroinist. Men att vara hiv-smittad heroinist är ännu värre.
Det är sånt här man lever för som opinionsbildare. Någon gång då och då gör man faktiskt skillnad. Någon gång lyssnar politiker och vågar till slut ändra sig. Ibland till och med när det handlar om liv och död.
Uppdatering, finns här på nätet!
I tisdags fick ett pressmeddelande mig att börja gråta. Jag satt vid datorn med tårarna rinnande nedför kinderna och stoltheten och rörelsen och sorgen pulserande i bröstet. Det är väldigt sällan sånt händer.
Det var internationella aids-dagen i tisdags. I Stockholm, för jag tror inte att dagen var slumpmässigt vald, uppmärksammades det med att de ansvariga politikerna öppnade för att tillåta fria sprutbyten för tunga missbrukare.
I så många år har jag slagits för detta. Jag har skrivit text efter text om sprutbyten och det som kallas skademinimering.
Människor som är sprutnarkomaner ska inte straffas extra med smittriskerna i delade sprutor. Deras liv är redan svårt till det outhärdligas gräns, ge dem åtminstone chansen att skydda sig mot hiv och hepatit. Om inte annat för att svårigheterna att ta sig ur missbruk blir ännu högre, och livslustan än mindre, om man dessutom drabbats av kroniska, dödliga sjukdomar.
Politikerna har hållit emot. Det skulle sända fel signaler om vi gav rena sprutor åt knarkarna. De skulle kunna få för sig att det är ofarligt att knarka, eller att samhället tycker att det är okej.
Cynismen i resonemanget är öronbedövande. Som om någon skulle börja ta heroin för en ren sprutas skull. Som om inte deras, de mest utsattas, lidande betyder något, bortom signaler och politik. Som om deras liv är oviktiga.
I Malmö och Lund har man haft fria sprutbyten i snart två decennier. Det har fungerat, smittspridningen har hållits under kontroll och sjukvårdens kontakt med missbrukarna blivit bättre.
Sedan 2006 har det varit möjligt att införa i hela landet. Frågan är trots allt nationell. Inget annat landsting har följt efter. Möjligen skulle vissa regioner kunna komma undan med att hävda att de inte har så många sprutnarkomaner att frågan aktualiserats. Men det gäller sannerligen inte Stockholm. Tvärtom drabbades Stockholm av en lokal hiv-epidemi bland missbrukare förra året, något Malmö klarade sig från.
Sambandet är glasklart. Stockholmspolitiken har medverkat till att redan sjuka människor blivit sjukare och kommer att dö snabbare.
Det var därför mina tårar rann. Både för dem vars liv har förstörts i onödan och för dem som nu kommer slippa smitta. Det är inte särskilt roligt att vara heroinist. Men att vara hiv-smittad heroinist är ännu värre.
Det är sånt här man lever för som opinionsbildare. Någon gång då och då gör man faktiskt skillnad. Någon gång lyssnar politiker och vågar till slut ändra sig. Ibland till och med när det handlar om liv och död.
lördag, december 12, 2009
Min förra krönika lyckades Expressen sätta Sakine Madons byline på, men dagens tycks ha både rätt bild och namn. Den handlar om det vedervärdigt rimliga i att vi numera tycker att det är vackert när en amerikansk president är emot tortyr.
torsdag, december 10, 2009
litet twitterutbyte om gårdagens Kvällsöppet
@isobelsverkstad: kan ingen av motdebattörerna ta upp Charlie Weimers muskulösa bringa?
(en timme senare)
@weimers: @isobelsverkstad vi satt ju trots allt inte på ett tåg, så därför kom det aldrig riktigt upp.
Tillägg: Hur gick det förresten med den där novelltävlingen?
(en timme senare)
@weimers: @isobelsverkstad vi satt ju trots allt inte på ett tåg, så därför kom det aldrig riktigt upp.
Tillägg: Hur gick det förresten med den där novelltävlingen?
onsdag, december 09, 2009
Arg skattebetalare
Jag håller på med en artikel som bland annat handlar om sex i Sverige. Via RFSU:s hemsida upptäckte jag undersökningen Sex i Sverige. Möjligen skulle den kunna ge mig intressanta kunskaper, tänkte jag, och försökte leta reda på rapporten i sin helhet hos Folkhälsoinstitutet. Där fanns rapporten. Till salu för 350 kronor. Plus frakt. Det fanns ingen länk till en gratis pdf-fil.
Man kan vara emot Folkhälsoinstitutet av massor av anledningar, men det här var faktiskt en ny för mig. Det är en statlig myndighet och finansieras med skattemedel men de forskning vi alla gemensamt betalat försöker de därefter kränga till intresserade medborgare för groteska överpriser.
Trist för medborgarna, tänkte jag, men som journalist har man generellt sett lättare att få tag på saker (jag må vara skeptisk till det, men Folkhälsoinstitutet har ju ett utåtriktat uppdrag och tenderar därför att vilja få ut sina slutsatser till media). Jag kontaktade därför presstjänsten och sade att jag behövde den här skriften för en artikel och undrade om den möjligen gick att få som pdf. Jag fick svar med en länk till sidan där jag kan köpa skriften. För 350 kronor. Plus frakt.
Nog för att Folkhälsoinstitutet alltså vill stänga ner internet (och kanske är ideologiska motståndare till pdf-formatet), men är det här verkligen ett rimligt sätt att agera för en myndighet. Hur stora marginaler vill de ha på sina redan i utgångsläget skattefinansierade produkter? Vad ska de göra med pengarna? Sannolikt inte köpa sprit eller gräddtårta till personalfesterna i alla fall.
Man kan vara emot Folkhälsoinstitutet av massor av anledningar, men det här var faktiskt en ny för mig. Det är en statlig myndighet och finansieras med skattemedel men de forskning vi alla gemensamt betalat försöker de därefter kränga till intresserade medborgare för groteska överpriser.
Trist för medborgarna, tänkte jag, men som journalist har man generellt sett lättare att få tag på saker (jag må vara skeptisk till det, men Folkhälsoinstitutet har ju ett utåtriktat uppdrag och tenderar därför att vilja få ut sina slutsatser till media). Jag kontaktade därför presstjänsten och sade att jag behövde den här skriften för en artikel och undrade om den möjligen gick att få som pdf. Jag fick svar med en länk till sidan där jag kan köpa skriften. För 350 kronor. Plus frakt.
Nog för att Folkhälsoinstitutet alltså vill stänga ner internet (och kanske är ideologiska motståndare till pdf-formatet), men är det här verkligen ett rimligt sätt att agera för en myndighet. Hur stora marginaler vill de ha på sina redan i utgångsläget skattefinansierade produkter? Vad ska de göra med pengarna? Sannolikt inte köpa sprit eller gräddtårta till personalfesterna i alla fall.
geek boys
Är sjuk och läser Johan Norbergs lyckobok och även om jag inte håller med honom om allt tycker jag ännu mer om honom än innan för att han hänvisar till MISPWOSO (Maximegalon Institute of Slowly and Painfully Working Out the Surprisingly Obvious)
(Ja, det är en helt orelaterad steampunk-version av Darth Vaders hjälm. Frågor på det?)
Språkfråga från förvirrad i samtiden
När blev muffins cupcakes? Var det när muffins blev såna gigantiska waynes coffee-vidunder och man inte längre tyckte sig ha ett ord för vanliga små muffins? Eller är det glasyren? Jag har ätit många glaserade muffins i mina dagar (innan de hette cupcakes alltså) så det borde i och för sig inte behöva vara så. Eller finns det en reell skillnad mellan de två bakverken som gör att ordbytet är betydelsebärande bortom pur samtidsmarkering?
söndag, december 06, 2009
Vad får journalister skriva på Facebook?
Det här är hemskt intressant. Ur det policydokument om hur anställda på Sveriges Radio bör hantera sociala medier framgår det alltså mellan raderna att Sveriges Radio helst skulle vilja förbjuda dem från att göra det, men när det nu inte går omgärdas eventuellt twittrande med så många uttalade restriktioner att det rimligen knappast blir särskilt lustfyllt längre.
Det påminner om den gamla striden när dåvarande SvT-anställde Per Gudmundsson i bloggvärldens späda barndom förbjöds blogga av sin arbetsgivare eftersom han i bloggen tyckte saker. Jag tycker för övrigt själv att det är svårt att skilja mellan formerna ibland, att twittra känns som att prata med sina kompisar, fast vem som helst kan lyssna, alla vet numera att man inte ska vara kompis med Niklas Svensson på Facebook om man inte vill riskera att ens statusuppdateringar slås upp till nyheter. Internet ÄR halvvägs mellan offentligt och privat och ibland båda delarna samtidigt.
Kommentarerna till SR-dokumentet är många, och alla verkar tycka att SR är konstiga. Jag tror dock inte att SR alls är särskilt ensamma om den här inställningen bland stora medieföretag och enskilda mediechefer. Det vore därför spännande att få höra från cheferna från de andra drakarna vad som egentligen gäller, formellt och informellt. Är kanske det stora problemet för SR främst att det här dokumentet läckt ut så att alla kan läsa om de lätt paranoida förhållningsreglerna? Vi vet inte vad som gäller i övrigt, men att diskutera sådana regler öppet torde ju också vara mot reglerna för de personer som lyder under dem.
Det påminner om den gamla striden när dåvarande SvT-anställde Per Gudmundsson i bloggvärldens späda barndom förbjöds blogga av sin arbetsgivare eftersom han i bloggen tyckte saker. Jag tycker för övrigt själv att det är svårt att skilja mellan formerna ibland, att twittra känns som att prata med sina kompisar, fast vem som helst kan lyssna, alla vet numera att man inte ska vara kompis med Niklas Svensson på Facebook om man inte vill riskera att ens statusuppdateringar slås upp till nyheter. Internet ÄR halvvägs mellan offentligt och privat och ibland båda delarna samtidigt.
Kommentarerna till SR-dokumentet är många, och alla verkar tycka att SR är konstiga. Jag tror dock inte att SR alls är särskilt ensamma om den här inställningen bland stora medieföretag och enskilda mediechefer. Det vore därför spännande att få höra från cheferna från de andra drakarna vad som egentligen gäller, formellt och informellt. Är kanske det stora problemet för SR främst att det här dokumentet läckt ut så att alla kan läsa om de lätt paranoida förhållningsreglerna? Vi vet inte vad som gäller i övrigt, men att diskutera sådana regler öppet torde ju också vara mot reglerna för de personer som lyder under dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)