Läs också Therese som tänker på hur hon vill se ut på våren. Inte som Liz, men himla fint också.
onsdag, mars 31, 2010
måndag, mars 29, 2010
Mot medeltiden
"Det finns en oklar, flytande rädsla i samhället som riktas än mot nätpedofiler eller Jihad Jane, än mot buset i buskarna. Denna rädsla försöker politikerna kapitalisera på genom hårdare tag och anslutande nedrivning av de gränser som i demokratier vanligen sätts upp för statens våldsutövning."
Läs min text om Ask, medeltiden och det allmänna rättsomedvetandet i Expressen
Läs min text om Ask, medeltiden och det allmänna rättsomedvetandet i Expressen
söndag, mars 28, 2010
Svindlande höjder
I en krönika i fredags skrev Ingegärd Waarenperä i DN (apropå kritiken mot Marie-Louise Ekmans lön på Dramaten) att en genomsnittlig kulturchef på större dagstidning tjänade mer än 85 000 kronor i månaden.
Jag måste erkänna att jag hajade till. Jag har ingen anledning att misstänka att hon skulle vara felinformerad, det är inte det, men nog tappar man lite andan ändå. Jag måste erkänna att jag inte visste om att gapet mellan folk och folk hade blivit exakt så hisnande. Frilansarvodena har gått ner också i kronor räknat på de senaste tio-femton åren, branschen har allmänt antingen redan genomfört eller står inför stora neddragningar, men på chefsnivå tuffar allt alltså vidare.
Låt oss genomföra ett strikt teoretiskt tankeexperiment. Bear with me, jag vet att jag är utopisk nu, men lek med tanken att någon av de där 90 000-kronor-i-månaden-cheferna valde att enbart ta ut, säg 50 000 i månaden. I kulturvärlden rent allmänt är det en jättehög lön och om man tittar på generell lönestatistik är det definitivt att räkna som en hög inkomst.
Givet skattesystemet skulle man då ha 52 000 kronor mer i månaden att köpa artiklar för till kultursidan. Det skulle exempelvis kunna innebära sex stycken långa och välbetalda texter (parentetiskt och för full transparens kan man jämföra med min text om den nya liberala teorin, en huvudtext på sidan som tog mig mer än en vecka att skriva och som jag kunde fakturera 6000 kronor för).
Utan att vara kommunist eller drivas av ideologiskt motstånd mot inkomstskillnader kan man åtminstone tänka sig att det skulle kunna vara en bättre användning för pengarna. Bara en tanke i det sargade kultursideslandskapet.
Uppdatering: hade räknat fel i hastigheten, det är alltså 52 000 kronor man skulle få över, inte 80 000 som jag påstod först.
Jag måste erkänna att jag hajade till. Jag har ingen anledning att misstänka att hon skulle vara felinformerad, det är inte det, men nog tappar man lite andan ändå. Jag måste erkänna att jag inte visste om att gapet mellan folk och folk hade blivit exakt så hisnande. Frilansarvodena har gått ner också i kronor räknat på de senaste tio-femton åren, branschen har allmänt antingen redan genomfört eller står inför stora neddragningar, men på chefsnivå tuffar allt alltså vidare.
Låt oss genomföra ett strikt teoretiskt tankeexperiment. Bear with me, jag vet att jag är utopisk nu, men lek med tanken att någon av de där 90 000-kronor-i-månaden-cheferna valde att enbart ta ut, säg 50 000 i månaden. I kulturvärlden rent allmänt är det en jättehög lön och om man tittar på generell lönestatistik är det definitivt att räkna som en hög inkomst.
Givet skattesystemet skulle man då ha 52 000 kronor mer i månaden att köpa artiklar för till kultursidan. Det skulle exempelvis kunna innebära sex stycken långa och välbetalda texter (parentetiskt och för full transparens kan man jämföra med min text om den nya liberala teorin, en huvudtext på sidan som tog mig mer än en vecka att skriva och som jag kunde fakturera 6000 kronor för).
Utan att vara kommunist eller drivas av ideologiskt motstånd mot inkomstskillnader kan man åtminstone tänka sig att det skulle kunna vara en bättre användning för pengarna. Bara en tanke i det sargade kultursideslandskapet.
Uppdatering: hade räknat fel i hastigheten, det är alltså 52 000 kronor man skulle få över, inte 80 000 som jag påstod först.
tisdag, mars 23, 2010
Moderat raggar röster bland folkmordsförnekare
Få lär ha missat den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet på upp mot två och halv miljon armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. Om det beslutet kan man tycka olika. Jag är själv inte alls säker på hur bra det är om riksdagen ska börja slå fast historiska sanningar, men tolkar riksdagsbeslutet mer som att vi ska börja kalla en spade en spade. Det var ett folkmord, det är forskarna eniga om, så låt oss kalla det för det också. Europaparlamentet och FN förklarade redan för 25 år sen att det som skedde bör betraktas som ett folkmord, så det är inget direkt nytt påhitt. Ändå kan jag begripa de invändningar som handlar om statens relation till historien.
Vad som är något mindre lätt att begripa, eller att acceptera, är de invändningar som ifrågasätter om det över huvud taget var ett folkmord. Dessa kommer främst från Turkiet eller från turkiska organisationer i andra länder. I söndags hölls t ex en demonstration som på Facebook beskrivs som en: "Protest mot Svenska Riksdagens beslut om sk. armeniska "folkmordet"". Det så kallade "folkmordet" alltså. Inte mycket oklarheter där kring vad det är man protesterar mot.
På denna demonstration talade moderate riksdagsledamoten Göran Pettersson, vilket han beskriver såhär:
"Mötet inleddes med att man spelade svenska nationalsången. Därefter följde ett tal av en ung turkisk kvinna följt av turkisk marschmusik. Därefter blev det dags för mig att anträda talarpodiet som var utsmyckat med en stor svensk och en stor turkisk flagga."
"Det var ett kort tal, inte längre än tio minuter, men det avbröts av applåder och ivrigt flaggviftande vid ett stort antal tillfällen. Efter talet kom ett stort antal personer fram och skakade hand och tackade för talet och sa att de skulle rösta på Moderaterna. Jag undrar om jag någonsin igen kommer att få tala inför en lika månghövdad och entusiastisk publik."
Moderaterna raggar alltså röster på folkmordsförnekardemonstration. Pettersson själv säger inget, enligt egen utsago, om att folkmordet inte ska ha ägt rum, men demonstrationsorganisatörerna är tydliga nog med sin uppfattning. Det går inte ens att föreställa sig motsvarande situation överfört till något annat sammanhang, annat folkmord.
Svenska riksdagspolitiker som talar framför flaggviftande förintelseförnekare och säger att vi bör avskaffa Forum för levande Historia (en i sig helt rimlig åsikt) och skriver glada blogginlägg efteråt om den goda stämningen? Nej, det går inte ens att tänka.
Men det här går, uppenbarligen.
(tack till Sakine som tipsade mig)
Vad som är något mindre lätt att begripa, eller att acceptera, är de invändningar som ifrågasätter om det över huvud taget var ett folkmord. Dessa kommer främst från Turkiet eller från turkiska organisationer i andra länder. I söndags hölls t ex en demonstration som på Facebook beskrivs som en: "Protest mot Svenska Riksdagens beslut om sk. armeniska "folkmordet"". Det så kallade "folkmordet" alltså. Inte mycket oklarheter där kring vad det är man protesterar mot.
På denna demonstration talade moderate riksdagsledamoten Göran Pettersson, vilket han beskriver såhär:
"Mötet inleddes med att man spelade svenska nationalsången. Därefter följde ett tal av en ung turkisk kvinna följt av turkisk marschmusik. Därefter blev det dags för mig att anträda talarpodiet som var utsmyckat med en stor svensk och en stor turkisk flagga."
"Det var ett kort tal, inte längre än tio minuter, men det avbröts av applåder och ivrigt flaggviftande vid ett stort antal tillfällen. Efter talet kom ett stort antal personer fram och skakade hand och tackade för talet och sa att de skulle rösta på Moderaterna. Jag undrar om jag någonsin igen kommer att få tala inför en lika månghövdad och entusiastisk publik."
Moderaterna raggar alltså röster på folkmordsförnekardemonstration. Pettersson själv säger inget, enligt egen utsago, om att folkmordet inte ska ha ägt rum, men demonstrationsorganisatörerna är tydliga nog med sin uppfattning. Det går inte ens att föreställa sig motsvarande situation överfört till något annat sammanhang, annat folkmord.
Svenska riksdagspolitiker som talar framför flaggviftande förintelseförnekare och säger att vi bör avskaffa Forum för levande Historia (en i sig helt rimlig åsikt) och skriver glada blogginlägg efteråt om den goda stämningen? Nej, det går inte ens att tänka.
Men det här går, uppenbarligen.
(tack till Sakine som tipsade mig)
måndag, mars 22, 2010
Uppföljning till det där med föraktet för svaghet
I lördags hade jag den här texten i Dalarnas tidningar. Den handlar i grunden om den allt mer utbredda medelklassifieringen av staten, att staten är till för den ordentliga medelklassen och att folk som på olika sätt inte ingår i denna grupp inte har mycket ur staten att hämta. Ingången i texten är att jag i förra veckan hamnade i en diskussion på en bar med en kvinna som läser till läkare och som bekymrade sig över kostnaderna för vård av missbrukare. Hon tyckte att man måste ifrågasätta om den vården verkligen borde vara skattebetald, eftersom missbrukare själva valt en så destruktiv livsstil. När jag ställde den mest självklara motfrågan om samma sak borde gälla människor som får benbrott vid skidåkning svarade hon att det ju ändå i sammanhanget gällde mycket mindre pengar.
Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.
Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.
Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.
Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)
I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.
Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.
Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.
Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.
Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.
Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)
I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.
Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.
onsdag, mars 10, 2010
Kränkningar är ett sätt att kommunicera
Men ååå, om jag hör en enda person till uppmana folk i allmänhet eller muslimer i synnerhet att "ta avstånd" från mordplanerna mot Lars Vilks tänker jag emigrera. Oklart vart eftersom samma imbecilla inställning sannolikt förpestat huvuddelen av världen vid det här laget.
Kan vi inte enas om att default-läget är att man är emot mord? Vad säger ni? Att man inte specifikt måste uttrycka sitt avståndstagande för att man ska antas ogilla planer på att mörda folk? Och att detta defaultläge gäller liksom i allmänhet, utan att man kan misstänkliggöras för att tvärtom gilla och uppmuntra mordplaner om dessa totats ihop av en man om man är man, av en västeråsare om man är från västerås eller av en muslim om man nu är muslim. Det hördes för övrigt mycket få rop om att alla lutheraner måste ta avstånd från det faktiskt utförda mordet på abortläkaren George Tiller förra våren (eller för all del om att alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet måste ta avstånd från att 70 000 kvinnor dör i illegala aborter varje år).
Trots att jag alltså av detta skäl vägrar ta specifikt avstånd från mordplanerna mot honom blir jag dock mer och mer förtjust i Lars Vilks. "Kränkningar är ett sätt att kommunicera" sade han i Studio ett i går, och det är ett utomordentligt tilltalande tänkesätt. (här kan man parentetiskt infoga min glädje över att hipsterkränkarbloggen Den Goda Smaken äntligen är tillbaka) Däremot har han ju fel i att detta tänkesätt är allmänt i västvärlden, tvärtom tycks ju folk bli kränkta mest hela tiden, och då inte bara för att folk ritar av Muhammed eller talar om någons mamma. Vi har olika tabun i olika kulturer och något samtidigt mer ytligt fritt och mer lättkränkt än den moderna fria världen är det svårt att hitta.
Nu är det självklart att förolämpningar riktade mot människor som redan befinner sig i underläge (som jag för övrigt har svårt att se att Vilks bild, till skillnad från Muhammed-med-bomben-bilden, ens entydigt var - satiren i den riktar väl sig lika mycket mot den då grasserande löjeväckande rondellhundshysterin) är annorlunda än förolämpningar riktade mot makten. Det betyder inte att de inte kan vara roliga eller tankeväckande men särskilt gällande masspublicering är det fler parametrar att ta hänsyn till när man exempelvis skämtar om eller hånar multihandikappade än statsministrar (som om dessa två kategorier nu var oförenliga). I vissa sammanhang ÄR det svårt att inte se provokationer som slag i ansiktet, och som publicist är det såklart något man måste tänka på.
Som alla som följer mig på twitter vet håller jag mig själv dock med en emellanåt riktigt rå humor som inkluderar hån mot judar, handikappade, kvinnor, män, folkpartister, Yvonne Ruwaida, kronprinsessor och andra kungligheter, människor som handlar förvaringsboxar på Granit, elallergiker, antroposofer, pressansvariga hos moderaterna, poliser, bilister, har jag sagt Yvonne Ruwaida? (Se för all del inte detta som hela listan)
Jag inser själv att det emellanåt kan uppfattas fel, att folk kan bli ledsna eller rent av kränkta. Om man skulle lösrycka något av de mer utrerade citaten, särskilt då riktade mot någon i allmänhet ansett skyddsvärd grupp, skulle jag absolut kunna utmålas som ett exempelvis antisemitiskt kräk. Kanske litar jag för mycket på att min gärning i offentliga sammanhang och mitt förhållandevis väl kända och uppriktiga engagemang för goda saker och mot dåliga skall göra att en sådan bild inte skulle fastna, men säker kan jag ju inte vara. Ändå fortsätter jag. Ändå vill jag inte pr-ifiera mig själv, ändå väljer jag risken att kanske såra någon. Det blir roligare så. So shoot me.
Viktig uppdatering: Efter att ha följt lite mer Vilksiana måste jag verkligen revidera min initiala förtjusning. Jag anser visserligen att kränka måste få vara ett sätt att umgås, men bortsett från det är jag rädd att han verkar vara dum i huvudet.
Kan vi inte enas om att default-läget är att man är emot mord? Vad säger ni? Att man inte specifikt måste uttrycka sitt avståndstagande för att man ska antas ogilla planer på att mörda folk? Och att detta defaultläge gäller liksom i allmänhet, utan att man kan misstänkliggöras för att tvärtom gilla och uppmuntra mordplaner om dessa totats ihop av en man om man är man, av en västeråsare om man är från västerås eller av en muslim om man nu är muslim. Det hördes för övrigt mycket få rop om att alla lutheraner måste ta avstånd från det faktiskt utförda mordet på abortläkaren George Tiller förra våren (eller för all del om att alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet måste ta avstånd från att 70 000 kvinnor dör i illegala aborter varje år).
Trots att jag alltså av detta skäl vägrar ta specifikt avstånd från mordplanerna mot honom blir jag dock mer och mer förtjust i Lars Vilks. "Kränkningar är ett sätt att kommunicera" sade han i Studio ett i går, och det är ett utomordentligt tilltalande tänkesätt. (här kan man parentetiskt infoga min glädje över att hipsterkränkarbloggen Den Goda Smaken äntligen är tillbaka) Däremot har han ju fel i att detta tänkesätt är allmänt i västvärlden, tvärtom tycks ju folk bli kränkta mest hela tiden, och då inte bara för att folk ritar av Muhammed eller talar om någons mamma. Vi har olika tabun i olika kulturer och något samtidigt mer ytligt fritt och mer lättkränkt än den moderna fria världen är det svårt att hitta.
Nu är det självklart att förolämpningar riktade mot människor som redan befinner sig i underläge (som jag för övrigt har svårt att se att Vilks bild, till skillnad från Muhammed-med-bomben-bilden, ens entydigt var - satiren i den riktar väl sig lika mycket mot den då grasserande löjeväckande rondellhundshysterin) är annorlunda än förolämpningar riktade mot makten. Det betyder inte att de inte kan vara roliga eller tankeväckande men särskilt gällande masspublicering är det fler parametrar att ta hänsyn till när man exempelvis skämtar om eller hånar multihandikappade än statsministrar (som om dessa två kategorier nu var oförenliga). I vissa sammanhang ÄR det svårt att inte se provokationer som slag i ansiktet, och som publicist är det såklart något man måste tänka på.
Som alla som följer mig på twitter vet håller jag mig själv dock med en emellanåt riktigt rå humor som inkluderar hån mot judar, handikappade, kvinnor, män, folkpartister, Yvonne Ruwaida, kronprinsessor och andra kungligheter, människor som handlar förvaringsboxar på Granit, elallergiker, antroposofer, pressansvariga hos moderaterna, poliser, bilister, har jag sagt Yvonne Ruwaida? (Se för all del inte detta som hela listan)
Jag inser själv att det emellanåt kan uppfattas fel, att folk kan bli ledsna eller rent av kränkta. Om man skulle lösrycka något av de mer utrerade citaten, särskilt då riktade mot någon i allmänhet ansett skyddsvärd grupp, skulle jag absolut kunna utmålas som ett exempelvis antisemitiskt kräk. Kanske litar jag för mycket på att min gärning i offentliga sammanhang och mitt förhållandevis väl kända och uppriktiga engagemang för goda saker och mot dåliga skall göra att en sådan bild inte skulle fastna, men säker kan jag ju inte vara. Ändå fortsätter jag. Ändå vill jag inte pr-ifiera mig själv, ändå väljer jag risken att kanske såra någon. Det blir roligare så. So shoot me.
Viktig uppdatering: Efter att ha följt lite mer Vilksiana måste jag verkligen revidera min initiala förtjusning. Jag anser visserligen att kränka måste få vara ett sätt att umgås, men bortsett från det är jag rädd att han verkar vara dum i huvudet.
måndag, mars 08, 2010
apollonisk städiver
Rasmus har skrivit om att vi kanske måste ifrågasätta hushållen och inte bara de betalda tjänster som utförs i dem, och har som vanligt en del intressanta poänger. Jag är inte heller alls säker på att modern/omodern är rätt motsatspar. Om vi ser modernisering som modernism, med dess kopplingar till industrialismen, är det förstås rimligt att se omvandlingen av obetalt arbete utfört av kärlek och tvång till betalt arbete utfört av önskan att få pengar som en modernisering (i sammanhanget är självfallet undantaget för städrobotar en anomali).
Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.
Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.
Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?
I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.
Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.
Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.
Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?
I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.
söndag, mars 07, 2010
Mer om poliser
"Mellan åren 2005-2009 upprättades 21 548 anmälningar mot poliser. Bara 1,4 procent av dessa ledde till fällande dom. En gigantisk majoritet går aldrig ens till åtal. Om skeendet finns filmat är det en liten fördel för den enskilde. Är det någon som tror att de Malmöpoliser som kallade invandrare ”apejävel” och ”blattejävel”, och lystet talade om allt våld de tänkte utöva mot dem, ens skulle fått en smäll på fingrarna om inte Sydsvenskan grävt tag i filmen på dem? Ofta räcker det dock inte, som när pensionären Åke Djerfsten 2005 mitt framför övervakningskamera fick stryk av två poliser med stålbatonger, som ändå inte fälldes för mer än tjänstefel och därför får fortsätta som poliser.
P3:s Brunchrapporten gick i februari i år igenom polisens arbete i så kallat problematiska förorter och upptäckte då bland annat en ökning av antalet visitationer, trots att polisen enligt lag måste ha direkta misstankar om att en person exempelvis bär vapen för att få genomföra sådana. På 400 visitationer i Malmö under 2009 hittade polisen en kniv. De visiterade ungdomarna känner sig trakasserade och de i många fall odokumenterade visitationerna tycks främst grundas i att polisen liksom i allmänhet betraktar unga invandrarmän i fattiga förorter som farliga."
I fredags hade jag den här texten (som detta alltså är ett utdrag ur) i Stockholms Fria om poliser.
P3:s Brunchrapporten gick i februari i år igenom polisens arbete i så kallat problematiska förorter och upptäckte då bland annat en ökning av antalet visitationer, trots att polisen enligt lag måste ha direkta misstankar om att en person exempelvis bär vapen för att få genomföra sådana. På 400 visitationer i Malmö under 2009 hittade polisen en kniv. De visiterade ungdomarna känner sig trakasserade och de i många fall odokumenterade visitationerna tycks främst grundas i att polisen liksom i allmänhet betraktar unga invandrarmän i fattiga förorter som farliga."
I fredags hade jag den här texten (som detta alltså är ett utdrag ur) i Stockholms Fria om poliser.
onsdag, mars 03, 2010
Rent hus
I dag kan ha varit den dag när mitt tålamod med det som kallas RUT-och-ROT-debatten helt enkelt upphörde. Aftonbladet kör upp stort att s-topparna använder sig av avdraget för hushållsnära tjänster och Lena Mellin påstår att det bör man alltså inte göra om man är emot det. Jag känner flera nyliberaler som har sina barn på dagis och rent av nyttjar kollektivtrafik och landstingsvård och väntar med spänning på att detta stora avslöjande kommer i tidningen.
Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.
Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)
Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.
Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.
Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.
På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.
Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.
Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.
Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?
Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.
Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.
Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)
Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.
Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.
Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.
På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.
Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.
Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.
Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?
Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.
tisdag, mars 02, 2010
På fullaste allvar
Åh, upptäckte en ohyggligt rolig (eller rätt tragisk) sågning apropå min text om individen i Arena. Jag ger er Smålandsposten:
"Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla."
Erm, ja? På rak arm några andra saker jag också påstår. På fullaste allvar:
- Jorden är rund
- Evolutionen pågår
- Gravitationen verkar
- Secret plan is secret
- Vissa konservativa har en djupt kuriös syn på vetenskap och kunskap
"Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla."
Erm, ja? På rak arm några andra saker jag också påstår. På fullaste allvar:
- Jorden är rund
- Evolutionen pågår
- Gravitationen verkar
- Secret plan is secret
- Vissa konservativa har en djupt kuriös syn på vetenskap och kunskap
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
