Skammen

Med risk för att låta som en mycket ung Lena Philipsson så syr jag emellanåt mina egna kläder. En kombination av hyfsat handlag, skral ekonomi, egensinnig klädsmak och opraktiska storlekar har fått hemma-couturen att kännas som ett rimligt val.

Med opraktiska storlekar menar jag dels att ha drastiskt olika storlek på lite olika kroppsdelar, dels förstås alltför stora storlekar. Jag är kort sagt för tjock, eller har åtminstone för stor rumpa, för att kunna ha sådana kläder som jag skulle vilja ha. Senast jag tittade på jeans av ett coolare märke var den största storlek jag hittade 29. Jag kunde inte ha så små byxor när jag var 18 år och hobby-bulimiker. Idag, well, let's not go there. Det har hänt att jag köpt jeans på Lindex. Jag rekommenderar det dock inte, grensömmen är för lång. Man får en så kallad unibutt. Som sagt, jag rekommenderar det inte.

Nu är det så länge sedan som jag ens tittade i dyrare affärer efter något annat än skor och smink (och parfymer och ylletröjor, men det hör inte hit) att jag liksom hade skakat av mig den där skammen man känner när man inser att de faktiskt inte vill att man ska handla där om man är ett sånt fetto som man obönhörligen inser att man är, konfronterad med byxlårsomfång som passar lagom rymligt runt ens egna överarmar. Jag gick därför in på den fina lilla Whyred-affären på Mäster Samuelsgatan. I fönstret hängde en potentiellt gudomlig klänning. Okej, jag har lite bebisfett kvar, men man behöver ju motivation för det där sista. Och jättedyrt är det faktiskt inte heller.

För att vara någon som hatar dagens mode med ett innerligt och glödgat hat som katlaeld gick jag omkring därinne med ett löjligt leende på läpparna. Alaia-kopior, bedårande draperingar utan att grejerna såg ut som tält, den där klänningen i fönstret med plisserad kjol som ser ut som min dröm om Sylvia Plath. Så tittar jag mer aktivt, kanske skulle jag våga prova den ändå.

Den största storlek de hade var 38. Det fanns 34, 36 och 38. Skammen välde över mig. Vad gör en sån tjockis inne i vår butik, hörde jag nästan butiksbiträdena viska till varann. Skammen, skammen, skammen. Det är inte vi, det är du, sa de fina 34-klänningarna till mig medan de prasslade och försökte vända mig ryggen. Mellanstadietjejer har inget mot 34-klänningar i grymhet. Är det meningen att den som har storlek 38, och som alltså har den största storleken som finns, ska känna sig lite småfet. Gud vilken tur att jag inte åt den där kakan, då hade jag inte ens fått vara här.

Själv gjorde jag mig så osynlig som möjligt och gick därifrån på små små steg. Någonstans mellan klänningsgalgarna och 62:ans busshållplats gick skammen över i ilska, sen resignation. Jag tror aldrig att jag vill gå tillbaka.

Big NoNos

Via Agnes hittade jag den här listan över historiens största modemissar. Jag kan dock inte komma ifrån den kliande insikten att listan är full av ingrepp för att förvandla och förvanska den manliga kroppen (som min favorit Prins Albert, alltså en penispiercing som fästs runt låret för att inte det manliga könsorganet ska inkräkta på byxans slanka linje), men bara innehåller en som gör likaledes mot den kvinnliga (kinesisk fotbindning). Detta trots att det senare är minst lika vanligt genom historien, om än generellt lite senare i tiden.

Kan det vara för att ingrepp på kvinnor, som bortopererade revben, inte framstår som riktigt lika bisarrt som ingrepp på män eller att moderna trender, som bortbotoxade ansiktsuttryck, ännu inte uppnått kuriosa-status?