"Ja, man har ju nog gått igenom alla känslor som finns"

"Hur skulle du vilja beskriva din säsong?

Nej jag tycker framför allt att jag har hållit en väldigt hög lägstanivå och så har jag en härlig stämning i skrivarlyan, det är en stor del av hemligheten"

Världens bäste Jesper har hört Peter Jihde ställa några frågor till PO Enqvist.

Men var finns den goda journalistiken då?

I går diskuterade jag den nya offentligheten och de gamla och nya medierna i Nya Vågen i P1 med Martin Jönsson och Göran Sommardal och det kändes än en gång lite som när Anders Mildner i direktsändning blev ombedd att förklara 1) vad Prince var 2) hur det här med internet fungerar.

Okej, jag är lite elak mot både den förtjusande Eric Schüldt, som var programledare, och Sommardal, som skulle representera det gamla mot mitt och Jönssons närmast löjligt samstämmiga "nya". Men jag kan faktiskt inte förstå hur det skulle vara de nya mediernas fel att diskussionen efter SVT:s FRA-dokumentär och hårdvinklade Bildt-citat kom att handla om de där citaten snarare än om spelet kring FRA eller exempelvis den mån som underrättelsetjänsten i helhet faktiskt samarbetar med diktaturer. Det var ju SVT som felvinklade och Bildts bloggande tvingade dem att ändra sig. Hur kan det vara fel att ett fel ändras till ett rätt? Precis som Jönsson sade i diskussionen var det dessutom i gammelmedierna som man bara fokuserade på Bildt-bråket. På bloggarna fortsatte vi i huvudsak att prata om sakfrågan.

Det är problematiskt om bloggarna leder till att journalistiken får ge efter för bara åsikter, sade också Sommardal. Han måtte inte läsa Henrik Brors särskilt ofta. Eller är Brors spalter också bloggosfärens fel?

Vad bloggarna själva gör är ju en sak, men i den utsträckning det leder till en försämrad journalistik i vanliga betalmedier är det rimligen ett val som sagda betalmedier gjort på egen hand. I det specifika Bildt-fallet ledde ju bloggen till en små småningom bättre och sannare journalistik, något som förhoppningsvis kan ge fortsatt hopp om rimligare vinklingar i allmänhet. Det finns otroligt stora problem inom journalistiken i dag - förytling och fördumning är bara förorden - men de beror på i första hand pengar och i andra hand förvirring inför uppgiften. De båda hänger förresten intimt samman. Jönsson berättade när vi var på väg ut ur radiohuset att de på journalisthögskolan i Göteborg, där han är gästprofessor, över huvud taget inte tar upp internet i den vanliga undervisningen. Han försöker motverka det, men det säger ändå så mycket om varför oförståelsen mellan skråna är så gigantisk.

Jag återkommer till Björn Elmbrants bisarra texter om TPB och bloggosfären. Att som han gjorde, blanda ihop de två företeelserna är ungefär lika påläst som att analysera politik utifrån opinionsundersökningar genomförda på telefon och blanda ihop väljarna med Tele2. Ändå är det som om hans okunskap inte spelar någon roll alls för hans framtida skriverier. Herregud, vad kan man kräva av en gammal man, som han själv sade.

Som jag skrev i en artikel på Newsmill häromdagen (jag och Jönsson skrattade för övrigt lite åt att vi skrivit så lika texter om saken, helt oberoende av varandra), finns fördumningsproblematiken såklart bland bloggarna också. Men om vi ska leta efter traditionell god journalistik kan man bara se på bloggarnas bevakning av EU:s telekompaket som det röstas om i dag. Mark Klamberg, Henrik Alexandersson, Oscar Swartz och flera andra har gjort grävjobb som EU- eller teknikreportarna på tidningarna inte ens verkar ha läst. Eller åtminstone inte förstått. Varför skulle de annars vara så knäpptysta? (Bloggaren) Johanna Nylander har haft en text i Kvällsposten, och i Presstext hittar jag en DN-notis, annars inget.

Visst kan man om man nu vill se telekompaketet som ett specialintresse som inte berör vanliga mediekonsumenter, men två tredjedelar av svenskarna är ute på nätet varje dag. När de börjar bli avstängda från detsamma utan rättegång för att grannens ungar laddat ner filmer via det för ovana så vanliga oskyddade nätverket kommer de kanske ändå att tycka att det hade varit bra att få reda på i förväg.

Det är en dyster tid vi lever i

Anders Mildner säger, apropå diskussionen om TPB och Arboga-förundersökningen, som vanligt kloka saker:

"Acceptera aldrig en journalistik som väljer att se teknik som något krångligt och moral som något enkelt. Verkligheten är nämligen precis tvärtom."

Enligt mina källor var även en del personer i Debatt-redaktionen hyfsat upprörda över det bisarra uppläget på måndagens debatt. Själv stärktes jag ju bara än mer i min tro att man aldrig ska vara med i det där programmet. Det som skiljer just det här journalistiska övergreppet från andra är bara att Peter Sunde och Karl Palmås fått ut sin berättelse efteråt och att redaktionen därför tvingats be om ursäkt.

En god vän, som i vanliga fall tycker vettig saker, anklagar mig för att lägga mig för bloggopinionen i den här frågan. Och visst är det intressant att skiljelinjen i inställning generellt går så spikrakt längs med var man definierar sin tillhörighet. Jag vet inte om det handlar om teknikkunskaper, som Mildner antyder, eller grupptryck (på båda sidorna skranket).

Nu är ju uppdelningen i bloggar och gammelmedia inte alls entydig, både jag och Mildner och Gelin och en hel del andra står ju med ett ben på varje sida, men i allt högre grad har jag själv kommit att definiera mig som en del av bloggvärlden. Kvällstidningarna, som jag älskat, äcklar mig allt mer med sin Daily-Mailifiering, så kallade kvalitetsmedier visar sig vid bara ganska grunda egna sakkunskaper av ytterst otillförlitlig kvalitet, såväl när det gäller fakta som analys. Det är ingen storhetstid för svensk journalistik som vi lever i, inte om man bara räknar traditionella medier.

Nu är Britta sur

Britta Svensson på Expressen har varit en av Hillary Clintons främsta supportrar på svensk mark hela valkampanjen. I en otroligt entusiastisk krönika efter valet i Pennsylvania, då det förstås för alla som kunde räkna redan var klart att det skulle bli Barack Obama som tog hem kandidaturen eftersom han rent matematiskt redan hade så många delegatröster att det skulle kräva mer än ett mirakel för Hillary att komma i fatt, hyllade hon exempelvis Hillarys "tuffa och kraftfulla utstrålning", där "kropp och själ tycks vara i harmoni".

Nu, när det står klart för alla utom paret Clinton själva vem som blir demokraternas kandidat, tycker inte Britta att Barack Obama kan bli president för att han är en "främmande fågel" för äldre på amerikansk landsbygd, och för att har en klumpig fru.

Det är inte nödvändigtvis en orimlig analys av den amerikanska väljarkåren, själv har jag hela tiden sagt att jag tror att McCain vinner, men det framförs onekligen som Brittas egna uppfattningar. Hon tycker för övrigt också, som eventuellt den enda människan på jorden att han saknar "harmoni, tyngd och pondus".

Läs!

Anders Mildner är mycket klok på dagens kultursida, om var debatten egentligen förs, om risken med att ignorera bloggosfären och om kultursidornas utveckling mot splatterproducenter.

Grundaren till tidningen Mana påhittad?

Det påstår i alla fall Peter Wennblad på Neo och Lawen Mohtadi, tidigare redaktör på Mana, bekräftar det hela. Av de två andra, gissningsvis inte påhittade, Mana-grundarna, förnekar den ena allting och hävdar att Neo har rasistiska motiv bakom sina frågor, och den andra vill inte kommentera.

Läs mer hos Neo.

Nya och gamla medier

För knappt två veckor sedan förklarade Martin Gelin Andrew Sullivans the Atlantic-artikel om Barack Obama som en av de viktigaste om man vill förstå den amerikanska valkampanjen. Han länkade till artikeln och publicerade ett långt citat.

I går skrev DN:s Washington-korrespontent Lennart Pehrsson en stort uppslagen artikel som huvudsakligen var en översättning av Sullivans text (som han iofs också nämnde, men inte citerade).

Det här illustrerar skillnaden mellan olika synsätt på media. I det nya sättet (för att uttrycka sig lite slappt) erkänner man andra människors insatser och inser att det viktiga för läsaren är att ta del av den ursprungliga analysen. I det gamla sättet tar man andras tankar och låtsas att de är ens egna och utgår från att ingen ändå har läst den där amerikanska tidningen man snott från.

Genus kan du vara själv

Jag visste inte att Macho-människorna hade en blogg. Det har de alltså och där, liksom i tidningen som numera kommer ut ihop med punkt.se, kan man läsa några av den unga generationens allra mest begåvade och intressanta pennor, Inti Chavez-Perez, Anna Svensson, Linda Backman m fl.

För dem av er som blev en smula kinkiga över Zanyar Adamis underliga turer kring "femanismen" är det värt att understryka skiljelinjen mellan Macho och Gringo (och alla andra tusentals projekt Adami verkar pyssla med). Macho är inte femanister. De är bara kloka och roliga och bra.

Läs! Läs!

Att Journalisten är en av Sveriges tråkigaste tidningar är ju en så etablerad sanning att det känns banalt att ens påpeka. Samma sak gäller redaktionens syn på all journalistik som inte bedrivs iförd grävarmanchester - den sammanfattas enklast: "Usch!" (Jag skrev förresten i vintras en text som bl a utifrån Maja Aases egna ledare behandlade hennes uppenbara förakt för yrkeskunskapen hos ledarskribenter, men av lite olika anledningar trycktes den aldrig.)

Det är därför särskilt skojigt att läsa Maja Aases (eller någon presumtiv namnes) ilska mot Olle Lidbom. Om hon uttryckte sig sådär skarpt oftare skulle hennes tidningen onekligen bli roligare att läsa.

Glenn Hysén: Det är bedrövligt

Vilken eller vilka av följande nyheter har faktiskt kommenterats av Glenn Hysén? Och varför?

"Vi köper porr - för 690 miljarder. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Stockholmare jobbmobbas i Lund. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Cigaretter farligare än cannabis. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

Elefant gick till attack - två dog. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

"Ny studie - mogna kvinnor vill ha mer sex. Glenn Hysén: Det låter lite sjukt"

Ronnie!

Nu har Ronnie Sandahl blivit totalsågad av Stefan Spjut i Svenska Dagbladet och hyllad av Jan Arnald i DN. Intressant med så skilda uppfattningar. Personligen tycker jag förstås att Arnalds utsaga är långt mycket mer spännande, just eftersom förväntningarna på boken varit så låga. Anna Hellsten skriver också om boken, en sågning som dock innehåller långt mindre galla än Spjuts.

Nu måste jag nog faktiskt läsa den och inte bara bläddra i det exemplar som legat i en hög på jobbet.

Tillägg: Som Olle Lidbom påpekat handlar inte Spjuts text så mycket om själva boken som om att han tycker illa om Sandahl (och illa om att den senare jobbar på en kvällstidning, är ung, har vaxat hår och ett citat från Fredrik Virtanen på omslagsfliken). Det är förstås elakt av Spjut och något av en karikatyr givet att texten publicerats på den kanske allra mest ansträngt lowbrow-hatande kultursidan i landet.

Det gör inte heller min egen skräck för recensionsdatumet lindrigare. Men innebär det i sig att Spjuts text är dålig? Jag vet inte alls om jag tycker det.

Allmän självömkan

Jag har förkylningen från helvetet. Jag hade förkylningen ett par kretsar längre ner i helvetet i går (jag kan inte riktigt välja mellan om det var som att brinna i evighet i en öppen grav eller att kokas i blod, svår avvägning) och ändå var jag tvungen att jobba. Min tapperhet när jag, beväpnad med åtskilliga näsdukspaket och ständig påfyllnad av hett te med citron och honung, satte mig vid datorn för att skriva en ledare var nära nog obeskrivlig. Jag säger inte detta för att få medlidande (ha, jag säger det förstås precis för att få medlidande!) utan bara för att understryka vilken professionell och exekutiv person jag är när det gäller. Jag lyckades till och med undvika att hosta upp gröna slemklumpar på tangentbordet. Det hade blivit lite obehagligt att städa sen.

Varför var jag inte sjukskriven då, kan man fråga sig? Och det kan man onekligen. Jag vill understryka att det nog inte är tidningens policy att folk ska jobba när de är så sjuka som jag var i går, men en av redaktionens fyra medlemmar var i Saudiarabien, en annan åkte Vasalopp och den tredje hade jobbat två helger i rad och jag nänndes bara inte ringa och fråga henne om hon kunde tänka sig att jobba när det nu var min tur enligt schemat. Nu hoppas jag bara desperat att textjäveln blev något sånär begriplig och pedagogisk och att jag inte hoppade över något viktigt led i resonemanget i feberdimmorna.

Gräv ej en grop åt andra

Expressen är alltså nominerad till Guldspaden för sitt grävande kring Maria Borelius. Det hade varit en helt rimlig nominering om det inte hade varit för att Magnus Ljungkvist faktiskt var före med exakt samma avslöjanden. Expressen-journalisterna har visserligen hävdat att de inte sett eller inspirerats av vad som var den svenska bloggvärldens hetaste potatis de där höstdagarna, men borde inte Grävande Journalister ändå beakta att nyheten i tidningen inte var någon nyhet?

Atrocitainment och allmän leda

Det är som oförmågan att kunna vända bort blicken från en bilolycka eller naturkatastrof på teve. Jag kan bara inte låta bli att läsa kommentarerna till ledar- och debattartiklarna på expressen.se. Den som tycker att Ring P1 utmanar ens sinne för normalitet (vem minns inte programmet som i sin helhet ägnades åt att pensionärer ringde in och diskuterade könshår med Täppas Fogelberg) nedsänks i kommentarerna till en offentlighet i helt ny skepnad. Även om man bortser från alla hatare av olika valörer finns där också emellanåt en sådan brist på inre sammanhang att man undrar om de som skriver antingen är fulla eller studentspexare.

Jag är i och för sig hemskt trött på det mesta som folk skriver just nu. Bara de som skriver om att torka egen socialistisk salami och Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis får mer än godkänt.

Många verkar t ex ha tycks att Martin Gelin var bra i senaste Rodeo när han sågade Ronnie Sandahl och moderaterna och lite annat. Själv kände jag bara hur Sandahl-hatandet nu nått nivåer som känns mer tröttsamt än t o m människor som skriver kommentarer på tidningsartiklar.

Ja, jag har kollat på hans roman och den verkar onekligen inget vidare, men till slut blir det bara lite för mycket ändå. Det där är en rolig parallell till Carl Bildt förresten, hur det visst anses vara synd om honom och hans kritiker anklagas för barnsliga vendettor när de inte gillar hans affärskontakter med diverse diktatorer. Samtidigt är det uppenbarligen helt okej med evig mobbning av någon som inte gjort mer mot mänskligheten än att vara en styltig stilist och precis lagom folklig för att sälja kvällstidningar i utbyte mot en förmodat okej lön. Ursäkta utvikningen, jag är halvsjuk och har inte direkt själv någon stilistisk bajonettskärpa för ögonblicket.

Det är också ett generellt dystert faktum för kulturskribenter att det ofta blir rätt ytligt när människor som i grunden inte kan särskilt mycket om politik försöker skriva om det. Ändå verkar alla vilja göra det. Som om det är finare att ha en slentrianintervju med Stig-Björn Ljunggren än att skriva om Queens klubbscen, även om det är det senare man har verklig koll på.

Dikt och verklighet

Niklas Rislund bevakar för Dagens Medias räkning sin egen begäran om prövningstillstånd hos HD (och kallar blygsamt sig själv för "stjärnreporter"). Ungefär som om Niklas Svensson skulle blogga från sin egen rättegång.

(Tack Richard!)

Läs Donnie Loewe

Det här är kanske bara roligt om man regelbundet läser DN Söndag. Det bryr jag mig inte om.

Statusproletärer vid alla redaktioner

Via Lisa och Gunilla hittade jag till Johan Berggrens gamla artikel om frilansjournalister - de nya statusproletärerna. Han och jag har nog inte särskilt lika uppfattning om hur arbetsmarknaden i stort bör förändras, men det betyder inte att jag inte håller med om nästan varje ord i just den här texten (fast han har fel om journalistförbundet som faktiskt protesterade mot förra regeringens bisarra förslag att korta las-tiderna, i sammanhanget torde det dock mest gå att placeras under kategorin blinda hönor och korn).

Inte minst är det intressant och sant det där med det negativa sambandet mellan en redaktions upplevda finhet och seriositet och de ersättningar de ger frilansar. Att jobba åt SR och SVT betalar uselt, att jobba åt Elle ger mer. Undantaget är möjligen DN som faktiskt har vettiga ersättningsnivåer. SvD däremot ger enligt mina källor sämst i hela dagstidningsbranchen. Låt i detta resonemang ingen skugga falla över Expressen kultur, jag må numera ofta vara kritisk mot mina redaktörers konstiga bedömningar av vad sorts sida de egentligen vill göra, men de betalar faktiskt helt okej. (nu kommer väl någon lustigkurre i kommentarerna hävda att det beror på att vi verkar i det slafsiga fältet, men snälla, allmänt kvällstidningshat biter helt enkelt inte på mig, bespara er mödan). Förresten fick jag vanlig månadslön från tidningen i går och känner mig följaktligt våldsamt förmögen och kommer inom kort att göra av med stora summor på typ paljettögonskuggor, så denna reflektion gäller mer branchen i allmänhet än som återknytning till mitt gamla gnäll om mina egna proletära inkomstnivåer.

Ändå läser jag nya numret av Vanity Fair och drömmer om amerikanska ersättningar. Lika mycket som jag kommer fantisera om tyska försäljningssiffror senare i vår. Man föddes in i fel språk, det är plågsamt uppenbart.

Ingen meddelarfrihet mer

SVT:s mail går via England. Både Expressens och DN:s går enligt uppgifter här på redaktionen via USA. Försvarsminister Mikael Odenbergs förslag om att Försvarets radioanstalt ska ha rätt att avlyssna och spara all elektronisk kommunikation som går utanför Sveriges gränser innebär alltså i realiteten ett komplett upphävande av den grundlagsskyddade meddelarfriheten.

När jag i höstas inför valet rekommenderade enskilda riksdagsledamöter i olika partier var min man i Moderaterna Henrik von Sydow. Var är du nu Henke? Du kan rimligen inte låta det här förslaget gå igenom.

Förresten

Jag glömde att hänvisa till Natalias briljanta sågning av machojournalistikidealet och dess självupplevt råhårda tillskyndare.