”Reward, instead of
being proportional to the labour and abstinence of the individual, is
almost in an inverse ratio to it.”
John Stuart Mill
Det
är bara några meter till Rialtobron. Ute på torget mot kanalen har
handlarna samma överdåd som alltid, lila miniatyrkronärtskockor,
svartkål, hela berg med karljohanssvamp. På fiskmarknaden intill
trängs mjukskalskrabbor och bläckfiskar med så mycket
utrotningshotade havsdjur att man närmast förväntar sig en styckad
och flådd Leviathan färdig för de rättrognas festmåltid i det
kommande lyckoriket. Nu är det krimskramsig turistmarknad i delar av
de kringliggande lokalerna, tröjor med David Beckham-tryck och
solglasögon med skeva logotyper, men på gatorna bort ligger de
gamla köpmanna-, börs- och banklokalerna. Restaurangen vi senare
ska äta lunch på heter Bancogiro.
Exakt detta torg, med dessa nednötta
stenar under fötterna, i blandningen av det turistfula och det
medelhavsigt gourmetpornografiska, kan vara kapitalismens själva
födelseplats. Begreppet lär visserligen inte ha använts om ett
ekonomiskt system förrän av William Thackeray i sin roman The
Newcomes från 1855, men
kombinationen av köpmanskap på en öppen marknad med det begynnande
bankväsendet, utrikeshandeln (påven tillät egentligen inte handel
med muslimer, men det struntade det fria Venedig i), heliga och
oheliga allianser talar sitt tydliga språk.
För de bedövande vackra Rialtotorgen är
kapitalismens vagga ur flera perspektiv. Den gladlynte liberalen ser
den ickediskriminerande handeln, det banksystem som bidragit till
hela Europas välstånd, den fria konkurrensen på torget. Den något
mindre gladlynta ser kanske den öppna antisemitismen, förevigad för
historien i Shakespeares Köpmannen i Venedig. Hath
not a Jew eyes? Rimlig fråga,
kan man ju tycka. Man ser hur börserna redan där och då handlade
med fiktiva värden, hur goda kontakter med furstarna var avgörande
för att få till sina vinster.
Att Rialto numera regelbundet ligger under
smutsigt kanalvatten och att hela Venedig sjunker i lagunen är
kanske också betecknande.
Ekonomhistorikern Fernand Braudel skriver
om hur det vi kallar ekonomi har tre olika skikt, med distinkt olika
grundläggande logik. Ofta blandas alltihop, eller åtminstone de två
övre skikten, ihop i det vi kallar marknadsekonomi eller kapitalism,
men eftersom reglerna är så olika, rentav motsatta, är det inte
särskilt fruktbart.
Längst ner, och väldigt länge det enda
skikt som hade betydelse för de allra flesta människors liv, finns
det materiella, med Braudels ord. Där råder självhushållning. Vi
talar om familjen, gården, byn. Möjligen hade man någon liten
marknadskontakt när man bytte till sig salt, men i huvudsak rådde
man sig själv. Liberaler skulle kanske tala om den lilla världen,
där relationer inte är kommersiella utan emotionella, konservativa
skulle se tryggheten, traditionen.
Självhushållningen som idé gör
uppsving då och då, 1970-talets gröna våg hade klara drag av
återgång inte bara till det preindustriella utan också det
prekapitalistiska. Samtidigt är en utveckling som den svenska mot
ökat kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande tydliga steg bort från
självhushållningen, omsorg om de närmaste professionaliseras,
kommersialiseras. Ändå har vi än i dag stora delar av våra liv
bortom marknaden.
I skiktet ovanför självhushållningen
ligger alltså marknaden, här illustrerad av den venetianska
torghandeln. Här sker handeln öppet, i full konkurrens. Köpare och
säljare känner båda till priset, köparen kan enkelt gå till
någon annan. Köparen känner dessutom generellt till värdet på
det han köper också bortom marknadsvärdet, han vet vad det har
kostat att fiska den där fisken, att odla de där tomaterna. Här
finns hög grad av specialisering och arbetsdelning. Det behöver
inte handla om grönsaker, på Besançonmässorna
under 1500-talet hanterades valuta och kredittransaktioner under
marknadsmässiga former. Marknaden, i Braudels mening, är det vi i
allmänhet kallar för marknad och styrs enligt de traditionella
marknadsprinciper som liberaler allmänt omhuldar som frihet.
Det gäller dock inte det översta
skiktet, det Braudel kallar antimarknad, illustrerat av 1400-talets
köpmannakapitalister. Här är den direkta kontakten mellan köpare
och säljare bruten, här är sikten grumlig kring vad saker
egentligen kostar och vad det är man betalar för. Konkurrensen är
generellt satt ur spel genom olika former av monopol eller oligopol,
det finns få aktörer som alla är beroende av goda kontakter med
den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av
subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen finns mycket liten
arbetsdelning, den enskilde köpmannen är bankir, skeppsredare,
låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt
efter tillfälliga behov.
På marknaden kan man självklart tjäna
pengar. Trivsamma pengar rent av. Men det på antimarknaden den stora
kapitalansamlingen kan ske, just genom bristande insyn och
konkurrens. Braudel är som sagt ekonomhistoriker och beskriver
främst den tidigare ekonomin. Ändå är det lätt att se att hans
indelningar – som långt ifrån innebär entydiga gränser mellan
olika verksamheter, allting går om vartannat, i och ur varandras
system och logik – passar också på senare ekonomier.
Adam Smith använde andra begrepp, men var
också oroad över framväxten av antimarknader, något som bland
annat yttrade sig i hans motstånd mot aktiebolagsformen. Denna
skulle leda till bristande personligt ansvarstagande, menade Smith,
som också såg hur företagen hela tiden försökte motverka den
fria marknaden och konkurrensen. "Människor inom samma yrke
råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet
slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för
att höja priserna." Kapitalister vill inte ha marknad, de vill
ha antimarknad. Det är ju lättare att tjäna pengar då.
Genom hela den ekonomiska historien ser
vi samma sak. De riktigt stora och framgångsrika företagen är i
allmänhet riktigt stora och framgångsrika för att de har goda
kontakter med den politiska makten, får olika former av bidrag,
skattebefrielser eller privilegier och lyckas tillskansa sig skydd
från den fria konkurrensen. Det var sant under merkantilismen och
det är sant i dag. Ändå finns bland anhängare av marknadsekonomin
ofta en stjärnögd tro att de stora företagen är stora för att
just dessa företag bedrivits särskilt skickligt. Storföretagaren
bör därför beundras som liberal hjälte. Det är lite konstigt.
Inte minst eftersom ju större företagen blir, desto mindre marknad
finns det kvar, oavsett hur man ser på gränsdragningen
marknad/antimarknad. Internt i företagen råder alltid planekonomi,
och ju större företagen blir, ju mer horisontell och vertikal
integration, desto mer plan och mindre potentiell fri marknad. Här
har 1900-talet inneburit en tydlig avmarknadifiering, ekonomin
koordineras mer av storföretagens synliga händer än av marknadens
osynliga. Också när politiken inte innebär direkt stöd till
storföretagen, eller direkt korporativism, är den detaljreglering
som numera berör nästan alla sorters företag i sig själv gynnande
för det stora företaget mot det lilla. Politiken ökar på
stordriftsfördelarna. Det gäller inte minst utvecklingen inom
immaterialrättsområdet, där patent och upphovsrätter innebär
konkreta monopol och därmed avsteg från traditionell
äganderättsstruktur. Det är omöjligt att föreställa sig att
immaterialrätten skulle förstärkas på de sätt vi ser i dag om
den inte hade några av världens största företag bakom sig, som
agerar för utvidgad antimarknad med all sin ekonomiska och juridiska
kraft.
Ett av de områden där stater genom
historien upprättat antimarknader har varit i eller i relation till
försvarsindustrin. Dit har de fria marknaderna aldrig nått, och de
inneboende logikerna har därför aldrig handlat om transparens eller
konkurrens, utan tvärtom om hemlighetsmakeri och dolda
förhandlingar. Det tvistas om hur stora delar av den amerikanska
ekonomin som är direkt eller indirekt beroende av beställningar
från försvarsmakten, men där, liksom för övrigt i Sverige under
hela andra hälften av 1900-talet, har företag kopplats intimt till,
och skulle aldrig överleva utan, försvarsbudgeten.
I en essä i tidningen Brand
skrev historikern Rasmus Fleischer om flygplatsen som den postmoderna
ekonomins sinnebild. Det är den ultimata moderna antimarknaden. Där
finns ingen konkurrens, inga handlare tillåts försöka prisa ut den
andre eller ens ligga intill varandra, ofta finns bara en säljare
inom varje kategori, målet är planerad, kontrollerad konsumtion
innanför säkerhetskontrollerna. I hela Europa formas stora städer
om efter flygplatsprincipen, med gallerior snarare än gator. In med
luftkonditionering och säkerhetsvakter, bort med
demonstrationsfrihet och spontant ordnad affärsmix. Antimarknaden
skyr den spontana ordningen. Den skyr myllret, basaren, det
okontrollerbara.
Man skulle kunna tro att vi går från
antimarknadseran nu när vi ändå rör oss bort från den värsta
storföretagsepoken. Tiden då normen var livslånga anställningar i
gigantiska kolosser till företag eller organisationer är trots allt
över. I dag skall vi alla vara entreprenörer, i stället. Den
amerikanske sociologen Richard Sennett har skrivit om hur
68-vänsterns motstånd mot storföretagskapitalismen i realiteten
kommit att leda till kapitalismens verkliga seger. Sex, drugs and
rock’n’roll var så mycket enklare att profitera på än det
gamla trista borgerliga hemlivet. New age är mer kommersiellt än
katolska kyrkan. Sökandet efter självförverkligande och befrielse
från de stela strukturerna passade som hand i handske för
kapitalismen, som läste av efterfrågan och försökte
tillfredsställa den i utbyte mot pengar.
Detta är raljerande uttryckt förstås.
Men det är ändå inte särskilt förvånande att vi i Sverige
exempelvis sett de gamla 68-orna göra succé i PR- och
reklamvärlden. Makten har bara flyttat på sig.
Alltihop är förstås typexempel på
spontan ordning. Den spontana ordningen, som först lär ha
formulerats av den taoistiske filosofen Zhuang Zi, är den ordning
som uppstår utan att någon har planerat den. Det organiskt
framväxta resultatet av tusentals enskilda små beslut. Ingen
bestämmer, strukturerna växer fram ändå, ibland i rakt motsatt
riktning mot det någon ändå hade tänkt sig. 68-radikalerna ville
ändra samhället i en viss riktning, det blev något helt annat. Det
finns skäl till stor ödmjukhet inför detta.
Sennett menar att alltihop var ett
misstag. Vi borde inte sträva efter att riva hierarkier, eftersom
hierarkier och stabilitet får människor att må bra. Utanför de
stora kolossernas kontroll finns bara nyliberalt kaos, där vilsna
individer förgäves söker efter mening. Antimarknad är att föredra
framför marknad, då den förra är stabil och kontrollerbar.
Detta kan man ifrågasätta på flera
sätt. Ett är att det är fascinerande amerikanskt av Sennett att
helt bortse från att man skulle kunna ha välfärdsstater som både
ger individerna trygghet och frihet. Han tycks knappt kunna begripa
välfärdsmodeller av skandinavisk typ, som potentiellt frigör den
enskilde utan att lemma in henne i något nytt koloss-system. Det
andra är att antimarknaderna knappast har försvunnit. De har bara
bytt skepnad.
För vad är dagens finansekonomier om
inte gigantiska antimarknader? Ogenomskinliga, med bristande
konkurrens, hårt knutna till den politiska makten och dess utgivna
privilegier. Riskerna är externaliserade, vinsterna internaliserade.
Merkantilism långt mer än marknad. Det inledande citatet av John
Stuart Mill handlade om 1800-talets industriella England, men samma
förhållande gäller den moderna kapitalismens extremaste yttring –
finansbranschen. Om där finns någon koppling mellan kompetens och
värdeskapande och den ersättning som erhålls tycks den just vara
inverterad. Det gäller både på företagsnivå, där stater
frikostigt finansierar finansinstitutens dåliga affärer, och på
personnivå, där de ansvariga för sagda dåliga affärer får
fortsatt astronomiska ersättningar. Alla former av det vi banalt
kallar ”rättvisa” tycks upphävda.
Det vi kallar skalfördelar
har här blivit perverterat
till och med i antimarknadshänseende. Finansinstituten och bankerna
anses helt enkelt vara för stora för att få misslyckas.
Konsekvenserna skulle bli för omfattande. Därför alla dessa
räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till
bankirer och derivathandlare. Därför tvingas länder som Grekland,
Irland och Island till vansinniga besparingar, samtidigt som de tyska
och engelska bankerna ska hållas skadefria. Ingenstans ser man den
korrupta sammanslingringen mellan staten och finansvärlden lika
tydligt som i de amerikanska bolåneinstituten. Politiska krav ledde
till extremt risktagande, som så småningom ledde till extrema
förluster och skattebetalarna fick stå för notan.
De gamla traditionella bankerna hade helt
acceptabla vinster, men de kunde aldrig matcha tradingavdelningarna.
Välskötta med försiktighet och ansvar som riktmärke hade dessa
banker aldrig någon chans mot de vildsint risktagande. Så har
bankerna, som ju ofta ägt tradingkontoren också, kommit att
befordra personer med mer risksinne än ansvarstagande, och
försiktigheten har försvunnit från företagskulturen.
Man kan säga att de gamla bankerna
styrdes av och i dygd. Borgerliga dygder är grunden för
västerlandets rikedom, menar bland andra ekonomhistorikern Deirdre
McCloskey. Till dessa hör sparsamhet, flit, ansvarstagande, dygder
som skiljer sig från både kristenhetens dygder om tro, hopp och
kärlek och från den klassiska aristokratins främsta dygder, som
mod och rättvisa. Att vi i västerlandet kom att fokusera på just
dessa sätt att leva moraliskt menar McCloskey är grunden till hela
kapitalismen. För det är ju alls inte alltid, eller i alla
sammanhang, som dessa dygder har aktats särskilt högt. Tvärtom har
både kyrka och adel rynkat på näsan åt småttigheten i
förståndighet och måtta och framhävt mer storslagna dygder. Att
ha ett borgarhjärta är inte någon komplimang.
Men den strävsamma borgerligheten sparade
och investerade, levde måttfullt och tog över världen. Så lyder
McCloskeys historieskrivning, som fortsätter med att kapitalismen
också främjar dessa dygder. Både i sig och genom det ökade
välstånd den lett till. Långt ifrån att vara något amoraliskt,
egoistiskt system är kapitalismen djupt förankrad i (vissa) dygder.
I viss utsträckning har hon onekligen rätt. Ansvarstagande, både
för sig själv och andra, är ett sant värde och ett värde som i
ett marknadsekonomiskt system främjas och lönar sig. Välstånd är
också alldeles uppenbart bra för moralen. Den som endast desperat
strävar från dag till dag för att försörja sig och sina barn har
inte särskilt mycket utrymme eller energi över för att vara en
moralisk människa. Fattigdom är inte karaktärsdanande, tvärtom
blir vi små, hårda, elaka av brist och otrygghet.
McCloskey vill dock inte se antimarknaden.
Hon ser marknaden, det fria utbytet, hon ser inte oligopolen och de
stora statsunderstödda kapitalansamlingarna. Hon skriver heller inte
om dagens ekonomi, som mer än något annat tycks präglad av
dödssynderna. Frosseri, lättja, girighet, fåfänga, avund,
vällust, vrede, vilken av dessa känns inte mer omedelbart
applicerbar på affärerna med ompaketerade dåliga lån än till
exempel vishet? Också utanför finansbranschen är syndfullheten, om
man kan använda ett sådant begrepp torrt beskrivande, påtaglig.
Det är en fascinerande insikt, som exempelvis den engelske filosofen
John Gray har formulerat apropå de reformer som Thatcherregeringarna
genomförde, att den högerpolitik som på 1980-talet aktivt ville
uppvärdera den ansvarstagande borgerligheten i stället har lett
till ett konsumtionshysteriskt PR-dramatiserat dokusåpasamhälle.
Spontan ordning igen. Det blir inte som man tror. Också i Sverige
har vi talat om exempelvis det danande i att äga sin bostad, något
som vi velat uppmuntra med såväl stöd till egnahemsrörelser
historiskt som mer nutida utförsäljningar av kommunala hyresrätter.
Det är bra för moralen att äga, sägs det, helt i McCloskeys anda.
Detta är möjligen lite svårt att få syn på ett bostadsbubblande
Stockholm med kompletta vitvarurenoveringar vartannat år för att
”höja värdet”.
Kortsiktigheten är dock mer utbredd än
så. I dagens ansiktslösa fondkapitalism finns inga värden högre
än aktievärdet. Som gräshoppor följer
fondförvaltarna varandra på
jakt efter mesta möjliga avkastning för framtidens pensionärer.
Även här finns en spännande konflikt mellan det man ville främja
och det som blev. Nu blir vi alla kapitalister, sas det exempelvis i
Sverige om pensionsuppgörelsen, och detta ansågs bra. Nu skulle
klassiska borgerliga värden spridas, nu skulle alla ha eget intresse
av långsiktigt god ekonomisk utveckling. I stället fick vi det som
kallas kvartalskapitalism, men som allt tydligare har visat sig vara
antimarknad på speed. Det anses självklart att ett företag måste
styras för maximal vinst för aktieägaren. Detta ska vara det
värderingsfria, neutrala sättet att styra ett företag. Ändå är
det i dag aktieägaren som har allra mest kortsiktigt intresse i
företaget, och lättast väg ut. Det är ju bara att sälja
andelarna. Kvar står anställda, leverantörer, långivare och
kunder – och de har långt svårare att ta sig ur relationen.
Värdekonflikten mellan vad vi vill i dessa roller, och vad vi vill
som pensionssparare, ställs aldrig på sin spets. Kanske skulle vi,
om vi medvetet vägde våra olika roller mot varandra, föredra ett
något mer långsiktigt förhållningssätt, också om detta minskar
pensionen en aning?
En sak är dock uppenbar. Fondkapitalismen
har gjort många vanliga människor rika. Vinsterna har flyttats i
västerländska företag från att delas ut som lön till att delas
ut som vinst till ägarna. Detta är särskilt tydligt i en
amerikansk kontext. Lönerna har där knappt ökat alls under de
senaste 20 åren, samtidigt som vinsterna ökat med 200 procent. Den
gamla borgerliga devisen om att man ska kunna bli rik på arbete är
där helt frånvarande i de flesta yrken och inkomstlägen. Det enda
sättet att öka sina inkomster har varit på börsen, eller genom
att äga en bostad som ökar i värde. Här ser man något mer av
drivkrafterna bakom det som 2008 blev finanskraschen. De rikaste 5
procentenheterna av den amerikanska befolkningen har sedan 1979 fått
ut 80 procent av den samlade tillväxten. De fattigaste 20 procenten
har inte fått någonting.
Konflikten mellan arbete och kapital lever
kvar och muteras, även när ägare och arbetare kanske rentav är
samma personer, i olika roller. För frågan måste ställas om
fondägandet alls har påverkat det som också John Stuart Mill
beskrev som huvudproblemet med kapitalismen. Mill, som ju kallade sig
själv socialist, skrev lika engagerat som Marx om den inneboende
alienationen i den tidens industrialkapitalism. Så länge företag
ägs och styrs av kapitalister, som i sin tur bestämmer över
arbetarna, kommer konflikten mellan arbetare och arbetsköpare vara
konstant. Underläget förminskar arbetaren som saknar konkret makt
över sin arbetssituation. Den enda makt han kan utöva är som
konsument, något som i sin tur också är förminskande för
människan. Den arenan bör inte få vara den enda fria arenan för
en människa, då krymper hon och blir på lång sikt oförmögen
till de moraliska ställningstaganden och högre tänkande som vi
alla egentligen har i oss. Detta skrev Mill alltså om 1800-talet.
I stället förespråkade Mill en
konkurrensutsatt syndikalism. Arbetarna borde äga produktionsmedlen
tillsammans, i små enheter som tävlade på marknaden mot varandra.
Inte olikt sentida kooperationer tänktes det ge utrymme för både
konkret egenmakt och marknadsekonomisk dynamik.
För fria marknader har ju en sådan god
effekt. Den fria marknaden är myllret, komplexiteten, den spontana
ordningen. Även om det inte finns någon moralisk grund till
äganderätten på det sätt som liberala tänkare alltid föreställt
sig så är ägande ändå grundläggande för friheten både i
systemen och för de enskilda människorna. Det är bara viktigt att
inse att den fria marknaden är en rätt liten del av det vi kallar
marknadsekonomi. Mycket av den senare består tvärtom av i
varierande grad medvetet hophållna antimarknader. Det finns inga
glasklara linjer däremellan, bara punkter längs en skala där det
plötsligt någonstans blir uppenbart bortom förnekelse att det inte
finns någon särskild frihet alls. Och om man påpekar det kommer de
som säger sig eftersträva den fria marknaden skaka frågande på
huvudet och titta bort. Kapitalister har som bekant aldrig varit för
kapitalism.
(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011)