torsdag, oktober 24, 2013

Purgatorio 2:5


Reward, instead of being proportional to the labour and abstinence of the individual, is almost in an inverse ratio to it.”
John Stuart Mill
Det är bara några meter till Rialtobron. Ute på torget mot kanalen har handlarna samma överdåd som alltid, lila miniatyrkronärtskockor, svartkål, hela berg med karljohanssvamp. På fiskmarknaden intill trängs mjukskalskrabbor och bläckfiskar med så mycket utrotningshotade havsdjur att man närmast förväntar sig en styckad och flådd Leviathan färdig för de rättrognas festmåltid i det kommande lyckoriket. Nu är det krimskramsig turistmarknad i delar av de kringliggande lokalerna, tröjor med David Beckham-tryck och solglasögon med skeva logotyper, men på gatorna bort ligger de gamla köpmanna-, börs- och banklokalerna. Restaurangen vi senare ska äta lunch på heter Bancogiro.
Exakt detta torg, med dessa nednötta stenar under fötterna, i blandningen av det turistfula och det medelhavsigt gourmetpornografiska, kan vara kapitalismens själva födelseplats. Begreppet lär visserligen inte ha använts om ett ekonomiskt system förrän av William Thackeray i sin roman The Newcomes från 1855, men kombinationen av köpmanskap på en öppen marknad med det begynnande bankväsendet, utrikeshandeln (påven tillät egentligen inte handel med muslimer, men det struntade det fria Venedig i), heliga och oheliga allianser talar sitt tydliga språk.
För de bedövande vackra Rialtotorgen är kapitalismens vagga ur flera perspektiv. Den gladlynte liberalen ser den ickediskriminerande handeln, det banksystem som bidragit till hela Europas välstånd, den fria konkurrensen på torget. Den något mindre gladlynta ser kanske den öppna antisemitismen, förevigad för historien i Shakespeares Köpmannen i Venedig. Hath not a Jew eyes? Rimlig fråga, kan man ju tycka. Man ser hur börserna redan där och då handlade med fiktiva värden, hur goda kontakter med furstarna var avgörande för att få till sina vinster.
Att Rialto numera regelbundet ligger under smutsigt kanalvatten och att hela Venedig sjunker i lagunen är kanske också betecknande.

Ekonomhistorikern Fernand Braudel skriver om hur det vi kallar ekonomi har tre olika skikt, med distinkt olika grundläggande logik. Ofta blandas alltihop, eller åtminstone de två övre skikten, ihop i det vi kallar marknadsekonomi eller kapitalism, men eftersom reglerna är så olika, rentav motsatta, är det inte särskilt fruktbart.
Längst ner, och väldigt länge det enda skikt som hade betydelse för de allra flesta människors liv, finns det materiella, med Braudels ord. Där råder självhushållning. Vi talar om familjen, gården, byn. Möjligen hade man någon liten marknadskontakt när man bytte till sig salt, men i huvudsak rådde man sig själv. Liberaler skulle kanske tala om den lilla världen, där relationer inte är kommersiella utan emotionella, konservativa skulle se tryggheten, traditionen.
Självhushållningen som idé gör uppsving då och då, 1970-talets gröna våg hade klara drag av återgång inte bara till det preindustriella utan också det prekapitalistiska. Samtidigt är en utveckling som den svenska mot ökat kvinnligt arbetsmarknadsdeltagande tydliga steg bort från självhushållningen, omsorg om de närmaste professionaliseras, kommersialiseras. Ändå har vi än i dag stora delar av våra liv bortom marknaden.
I skiktet ovanför självhushållningen ligger alltså marknaden, här illustrerad av den venetianska torghandeln. Här sker handeln öppet, i full konkurrens. Köpare och säljare känner båda till priset, köparen kan enkelt gå till någon annan. Köparen känner dessutom generellt till värdet på det han köper också bortom marknadsvärdet, han vet vad det har kostat att fiska den där fisken, att odla de där tomaterna. Här finns hög grad av specialisering och arbetsdelning. Det behöver inte handla om grönsaker, på Besançonmässorna under 1500-talet hanterades valuta och kredittransaktioner under marknadsmässiga former. Marknaden, i Braudels mening, är det vi i allmänhet kallar för marknad och styrs enligt de traditionella marknadsprinciper som liberaler allmänt omhuldar som frihet.
Det gäller dock inte det översta skiktet, det Braudel kallar antimarknad, illustrerat av 1400-talets köpmannakapitalister. Här är den direkta kontakten mellan köpare och säljare bruten, här är sikten grumlig kring vad saker egentligen kostar och vad det är man betalar för. Konkurrensen är generellt satt ur spel genom olika former av monopol eller oligopol, det finns få aktörer som alla är beroende av goda kontakter med den politiska makten för privilegiebrev eller olika former av subsidier och beskydd. Längst uppe på toppen finns mycket liten arbetsdelning, den enskilde köpmannen är bankir, skeppsredare, låntagare, långivare, industrialist, jordägare, politiker, allt efter tillfälliga behov.
På marknaden kan man självklart tjäna pengar. Trivsamma pengar rent av. Men det på antimarknaden den stora kapitalansamlingen kan ske, just genom bristande insyn och konkurrens. Braudel är som sagt ekonomhistoriker och beskriver främst den tidigare ekonomin. Ändå är det lätt att se att hans indelningar – som långt ifrån innebär entydiga gränser mellan olika verksamheter, allting går om vartannat, i och ur varandras system och logik – passar också på senare ekonomier.
Adam Smith använde andra begrepp, men var också oroad över framväxten av antimarknader, något som bland annat yttrade sig i hans motstånd mot aktiebolagsformen. Denna skulle leda till bristande personligt ansvarstagande, menade Smith, som också såg hur företagen hela tiden försökte motverka den fria marknaden och konkurrensen. "Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna." Kapitalister vill inte ha marknad, de vill ha antimarknad. Det är ju lättare att tjäna pengar då.
Genom hela den ekonomiska historien ser vi samma sak. De riktigt stora och framgångsrika företagen är i allmänhet riktigt stora och framgångsrika för att de har goda kontakter med den politiska makten, får olika former av bidrag, skattebefrielser eller privilegier och lyckas tillskansa sig skydd från den fria konkurrensen. Det var sant under merkantilismen och det är sant i dag. Ändå finns bland anhängare av marknadsekonomin ofta en stjärnögd tro att de stora företagen är stora för att just dessa företag bedrivits särskilt skickligt. Storföretagaren bör därför beundras som liberal hjälte. Det är lite konstigt. Inte minst eftersom ju större företagen blir, desto mindre marknad finns det kvar, oavsett hur man ser på gränsdragningen marknad/antimarknad. Internt i företagen råder alltid planekonomi, och ju större företagen blir, ju mer horisontell och vertikal integration, desto mer plan och mindre potentiell fri marknad. Här har 1900-talet inneburit en tydlig avmarknadifiering, ekonomin koordineras mer av storföretagens synliga händer än av marknadens osynliga. Också när politiken inte innebär direkt stöd till storföretagen, eller direkt korporativism, är den detaljreglering som numera berör nästan alla sorters företag i sig själv gynnande för det stora företaget mot det lilla. Politiken ökar på stordriftsfördelarna. Det gäller inte minst utvecklingen inom immaterialrättsområdet, där patent och upphovsrätter innebär konkreta monopol och därmed avsteg från traditionell äganderättsstruktur. Det är omöjligt att föreställa sig att immaterialrätten skulle förstärkas på de sätt vi ser i dag om den inte hade några av världens största företag bakom sig, som agerar för utvidgad antimarknad med all sin ekonomiska och juridiska kraft.

Ett av de områden där stater genom historien upprättat antimarknader har varit i eller i relation till försvarsindustrin. Dit har de fria marknaderna aldrig nått, och de inneboende logikerna har därför aldrig handlat om transparens eller konkurrens, utan tvärtom om hemlighetsmakeri och dolda förhandlingar. Det tvistas om hur stora delar av den amerikanska ekonomin som är direkt eller indirekt beroende av beställningar från försvarsmakten, men där, liksom för övrigt i Sverige under hela andra hälften av 1900-talet, har företag kopplats intimt till, och skulle aldrig överleva utan, försvarsbudgeten.
I en essä i tidningen Brand skrev historikern Rasmus Fleischer om flygplatsen som den postmoderna ekonomins sinnebild. Det är den ultimata moderna antimarknaden. Där finns ingen konkurrens, inga handlare tillåts försöka prisa ut den andre eller ens ligga intill varandra, ofta finns bara en säljare inom varje kategori, målet är planerad, kontrollerad konsumtion innanför säkerhetskontrollerna. I hela Europa formas stora städer om efter flygplatsprincipen, med gallerior snarare än gator. In med luftkonditionering och säkerhetsvakter, bort med demonstrationsfrihet och spontant ordnad affärsmix. Antimarknaden skyr den spontana ordningen. Den skyr myllret, basaren, det okontrollerbara.
Man skulle kunna tro att vi går från antimarknadseran nu när vi ändå rör oss bort från den värsta storföretagsepoken. Tiden då normen var livslånga anställningar i gigantiska kolosser till företag eller organisationer är trots allt över. I dag skall vi alla vara entreprenörer, i stället. Den amerikanske sociologen Richard Sennett har skrivit om hur 68-vänsterns motstånd mot storföretagskapitalismen i realiteten kommit att leda till kapitalismens verkliga seger. Sex, drugs and rock’n’roll var så mycket enklare att profitera på än det gamla trista borgerliga hemlivet. New age är mer kommersiellt än katolska kyrkan. Sökandet efter självförverkligande och befrielse från de stela strukturerna passade som hand i handske för kapitalismen, som läste av efterfrågan och försökte tillfredsställa den i utbyte mot pengar.
Detta är raljerande uttryckt förstås. Men det är ändå inte särskilt förvånande att vi i Sverige exempelvis sett de gamla 68-orna göra succé i PR- och reklamvärlden. Makten har bara flyttat på sig.

Alltihop är förstås typexempel på spontan ordning. Den spontana ordningen, som först lär ha formulerats av den taoistiske filosofen Zhuang Zi, är den ordning som uppstår utan att någon har planerat den. Det organiskt framväxta resultatet av tusentals enskilda små beslut. Ingen bestämmer, strukturerna växer fram ändå, ibland i rakt motsatt riktning mot det någon ändå hade tänkt sig. 68-radikalerna ville ändra samhället i en viss riktning, det blev något helt annat. Det finns skäl till stor ödmjukhet inför detta.
Sennett menar att alltihop var ett misstag. Vi borde inte sträva efter att riva hierarkier, eftersom hierarkier och stabilitet får människor att må bra. Utanför de stora kolossernas kontroll finns bara nyliberalt kaos, där vilsna individer förgäves söker efter mening. Antimarknad är att föredra framför marknad, då den förra är stabil och kontrollerbar.
Detta kan man ifrågasätta på flera sätt. Ett är att det är fascinerande amerikanskt av Sennett att helt bortse från att man skulle kunna ha välfärdsstater som både ger individerna trygghet och frihet. Han tycks knappt kunna begripa välfärdsmodeller av skandinavisk typ, som potentiellt frigör den enskilde utan att lemma in henne i något nytt koloss-system. Det andra är att antimarknaderna knappast har försvunnit. De har bara bytt skepnad.
För vad är dagens finansekonomier om inte gigantiska antimarknader? Ogenomskinliga, med bristande konkurrens, hårt knutna till den politiska makten och dess utgivna privilegier. Riskerna är externaliserade, vinsterna internaliserade. Merkantilism långt mer än marknad. Det inledande citatet av John Stuart Mill handlade om 1800-talets industriella England, men samma förhållande gäller den moderna kapitalismens extremaste yttring – finansbranschen. Om där finns någon koppling mellan kompetens och värdeskapande och den ersättning som erhålls tycks den just vara inverterad. Det gäller både på företagsnivå, där stater frikostigt finansierar finansinstitutens dåliga affärer, och på personnivå, där de ansvariga för sagda dåliga affärer får fortsatt astronomiska ersättningar. Alla former av det vi banalt kallar ”rättvisa” tycks upphävda.
Det vi kallar skalfördelar har här blivit perverterat till och med i antimarknadshänseende. Finansinstituten och bankerna anses helt enkelt vara för stora för att få misslyckas. Konsekvenserna skulle bli för omfattande. Därför alla dessa räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till bankirer och derivathandlare. Därför tvingas länder som Grekland, Irland och Island till vansinniga besparingar, samtidigt som de tyska och engelska bankerna ska hållas skadefria. Ingenstans ser man den korrupta sammanslingringen mellan staten och finansvärlden lika tydligt som i de amerikanska bolåneinstituten. Politiska krav ledde till extremt risktagande, som så småningom ledde till extrema förluster och skattebetalarna fick stå för notan.
De gamla traditionella bankerna hade helt acceptabla vinster, men de kunde aldrig matcha tradingavdelningarna. Välskötta med försiktighet och ansvar som riktmärke hade dessa banker aldrig någon chans mot de vildsint risktagande. Så har bankerna, som ju ofta ägt tradingkontoren också, kommit att befordra personer med mer risksinne än ansvarstagande, och försiktigheten har försvunnit från företagskulturen.
Man kan säga att de gamla bankerna styrdes av och i dygd. Borgerliga dygder är grunden för västerlandets rikedom, menar bland andra ekonomhistorikern Deirdre McCloskey. Till dessa hör sparsamhet, flit, ansvarstagande, dygder som skiljer sig från både kristenhetens dygder om tro, hopp och kärlek och från den klassiska aristokratins främsta dygder, som mod och rättvisa. Att vi i västerlandet kom att fokusera på just dessa sätt att leva moraliskt menar McCloskey är grunden till hela kapitalismen. För det är ju alls inte alltid, eller i alla sammanhang, som dessa dygder har aktats särskilt högt. Tvärtom har både kyrka och adel rynkat på näsan åt småttigheten i förståndighet och måtta och framhävt mer storslagna dygder. Att ha ett borgarhjärta är inte någon komplimang.
Men den strävsamma borgerligheten sparade och investerade, levde måttfullt och tog över världen. Så lyder McCloskeys historieskrivning, som fortsätter med att kapitalismen också främjar dessa dygder. Både i sig och genom det ökade välstånd den lett till. Långt ifrån att vara något amoraliskt, egoistiskt system är kapitalismen djupt förankrad i (vissa) dygder. I viss utsträckning har hon onekligen rätt. Ansvarstagande, både för sig själv och andra, är ett sant värde och ett värde som i ett marknadsekonomiskt system främjas och lönar sig. Välstånd är också alldeles uppenbart bra för moralen. Den som endast desperat strävar från dag till dag för att försörja sig och sina barn har inte särskilt mycket utrymme eller energi över för att vara en moralisk människa. Fattigdom är inte karaktärsdanande, tvärtom blir vi små, hårda, elaka av brist och otrygghet.
McCloskey vill dock inte se antimarknaden. Hon ser marknaden, det fria utbytet, hon ser inte oligopolen och de stora statsunderstödda kapitalansamlingarna. Hon skriver heller inte om dagens ekonomi, som mer än något annat tycks präglad av dödssynderna. Frosseri, lättja, girighet, fåfänga, avund, vällust, vrede, vilken av dessa känns inte mer omedelbart applicerbar på affärerna med ompaketerade dåliga lån än till exempel vishet? Också utanför finansbranschen är syndfullheten, om man kan använda ett sådant begrepp torrt beskrivande, påtaglig. Det är en fascinerande insikt, som exempelvis den engelske filosofen John Gray har formulerat apropå de reformer som Thatcherregeringarna genomförde, att den högerpolitik som på 1980-talet aktivt ville uppvärdera den ansvarstagande borgerligheten i stället har lett till ett konsumtionshysteriskt PR-dramatiserat dokusåpasamhälle. Spontan ordning igen. Det blir inte som man tror. Också i Sverige har vi talat om exempelvis det danande i att äga sin bostad, något som vi velat uppmuntra med såväl stöd till egnahemsrörelser historiskt som mer nutida utförsäljningar av kommunala hyresrätter. Det är bra för moralen att äga, sägs det, helt i McCloskeys anda. Detta är möjligen lite svårt att få syn på ett bostadsbubblande Stockholm med kompletta vitvarurenoveringar vartannat år för att ”höja värdet”.

Kortsiktigheten är dock mer utbredd än så. I dagens ansiktslösa fondkapitalism finns inga värden högre än aktievärdet. Som gräshoppor följer fondförvaltarna varandra på jakt efter mesta möjliga avkastning för framtidens pensionärer. Även här finns en spännande konflikt mellan det man ville främja och det som blev. Nu blir vi alla kapitalister, sas det exempelvis i Sverige om pensionsuppgörelsen, och detta ansågs bra. Nu skulle klassiska borgerliga värden spridas, nu skulle alla ha eget intresse av långsiktigt god ekonomisk utveckling. I stället fick vi det som kallas kvartalskapitalism, men som allt tydligare har visat sig vara antimarknad på speed. Det anses självklart att ett företag måste styras för maximal vinst för aktieägaren. Detta ska vara det värderingsfria, neutrala sättet att styra ett företag. Ändå är det i dag aktieägaren som har allra mest kortsiktigt intresse i företaget, och lättast väg ut. Det är ju bara att sälja andelarna. Kvar står anställda, leverantörer, långivare och kunder – och de har långt svårare att ta sig ur relationen. Värdekonflikten mellan vad vi vill i dessa roller, och vad vi vill som pensionssparare, ställs aldrig på sin spets. Kanske skulle vi, om vi medvetet vägde våra olika roller mot varandra, föredra ett något mer långsiktigt förhållningssätt, också om detta minskar pensionen en aning?
En sak är dock uppenbar. Fondkapitalismen har gjort många vanliga människor rika. Vinsterna har flyttats i västerländska företag från att delas ut som lön till att delas ut som vinst till ägarna. Detta är särskilt tydligt i en amerikansk kontext. Lönerna har där knappt ökat alls under de senaste 20 åren, samtidigt som vinsterna ökat med 200 procent. Den gamla borgerliga devisen om att man ska kunna bli rik på arbete är där helt frånvarande i de flesta yrken och inkomstlägen. Det enda sättet att öka sina inkomster har varit på börsen, eller genom att äga en bostad som ökar i värde. Här ser man något mer av drivkrafterna bakom det som 2008 blev finanskraschen. De rikaste 5 procentenheterna av den amerikanska befolkningen har sedan 1979 fått ut 80 procent av den samlade tillväxten. De fattigaste 20 procenten har inte fått någonting.

Konflikten mellan arbete och kapital lever kvar och muteras, även när ägare och arbetare kanske rentav är samma personer, i olika roller. För frågan måste ställas om fondägandet alls har påverkat det som också John Stuart Mill beskrev som huvudproblemet med kapitalismen. Mill, som ju kallade sig själv socialist, skrev lika engagerat som Marx om den inneboende alienationen i den tidens industrialkapitalism. Så länge företag ägs och styrs av kapitalister, som i sin tur bestämmer över arbetarna, kommer konflikten mellan arbetare och arbetsköpare vara konstant. Underläget förminskar arbetaren som saknar konkret makt över sin arbetssituation. Den enda makt han kan utöva är som konsument, något som i sin tur också är förminskande för människan. Den arenan bör inte få vara den enda fria arenan för en människa, då krymper hon och blir på lång sikt oförmögen till de moraliska ställningstaganden och högre tänkande som vi alla egentligen har i oss. Detta skrev Mill alltså om 1800-talet.
I stället förespråkade Mill en konkurrensutsatt syndikalism. Arbetarna borde äga produktionsmedlen tillsammans, i små enheter som tävlade på marknaden mot varandra. Inte olikt sentida kooperationer tänktes det ge utrymme för både konkret egenmakt och marknadsekonomisk dynamik.
För fria marknader har ju en sådan god effekt. Den fria marknaden är myllret, komplexiteten, den spontana ordningen. Även om det inte finns någon moralisk grund till äganderätten på det sätt som liberala tänkare alltid föreställt sig så är ägande ändå grundläggande för friheten både i systemen och för de enskilda människorna. Det är bara viktigt att inse att den fria marknaden är en rätt liten del av det vi kallar marknadsekonomi. Mycket av den senare består tvärtom av i varierande grad medvetet hophållna antimarknader. Det finns inga glasklara linjer däremellan, bara punkter längs en skala där det plötsligt någonstans blir uppenbart bortom förnekelse att det inte finns någon särskild frihet alls. Och om man påpekar det kommer de som säger sig eftersträva den fria marknaden skaka frågande på huvudet och titta bort. Kapitalister har som bekant aldrig varit för kapitalism. 

(Den här essän ingick i essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur & Kultur hösten 2011) 

måndag, oktober 21, 2013

Inferno 1:1

"When the American people feel safe.”

Donald Rumsfeld, tidigare amerikansk försvarsminister, om när kriget kommer vara vunnet. 

Liberalismen sägs som bekant ha segrat ihjäl sig. Francis Fukuyamas sista människa har gått som ett mytiskt spöke genom de senaste decenniernas politiska diskussioner och ännu kan alltså just detta påstås, också av seriösa tänkare. Historien skulle alltså vara slut, som Fukuyama påstod, framför oss ett tusenårigt rike av fred och frihet? Det är mycket svårt att begripa. För bakom den totala uppslutning kring det som allmänt betraktas som liberala idéer finns, i realiteten, mer än ett decennium av minskad frihet bakom oss. Kanske hänger det förresten ihop.

Låt oss komma ihåg att detta är ytterligt euroanglocentristiskt. I de delar av världen där vi mystiskt kallar nationerna för utvecklingsländer (för våra är ju redan färdigutvecklade) har friheten ökat. Inte på något entydigt sätt överallt förvisso, men både demokratin och yttrandefriheten har tagit kliv framåt i såväl Asien som Afrika. Nu allra senast sveper en möjlig demokratiseringsvåg över Nordafrika och Mellanöstern, för yttre bedömare helt oväntat. Men araber klarar nog inte av demokrati, har vi hört oss själva och våra så kallade experter på frågan säga i olika tonarter sedan Samuel Huntington lanserade sin tes om världarnas och värdenas krig. Islam är oförenlig med frihet, säger andra. Nja, kanske inte ändå. De folkliga upproren i Tunisien, Egypten, Libyen och ett antal andra länder i regionen upplevdes av oss i väst som lika oväntade som sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1989 kändes för Västeuropa. Detta var ju stabila regimer, för att använda realpolitikens favoritbegrepp, diktaturer man kunde tala, handla, förhandla med. Det finns en lärdom där. Vi förstår och förutser så lite. Det sant oväntade är aldrig lika osannolikt som det kan tyckas.

Men låt oss så vara lika västcentrerade som vi nästan alltid är. Och för oss, om vi menar den rika världen, den vita världen, har friheten på det stora hela minskat under de senaste tio åren. Den valda tidsperioden är inte en slump, utan sammanfaller med den tid då vi, ett tänkt kollektivt västerland, har legat i krig. Detta har relevans för både teori och praktik, både bokstavligt och metaforiskt. Kriget är det ultimata undantagstillståndet. Kriget gör sådant möjligt som inte skulle vara möjligt i fredstid. Kriget gör att vi som medborgare accepterar inskränkningar i våra rättigheter, ökad makt åt våra ledare, minskad transparens i staten. Det är inte särskilt konstigt. Statens mest grundläggande uppgift är att skydda oss från våld. Har vi inte det skyddet kan ingenting annat av mänskligt liv blomstra, samhällen bryts samman, människor lider och dör. Den klassiska konflikten mellan frihet och säkerhet är i den situationen reell. Frågan är när den situationen kan sägas finnas. Räcker det att föra krig på andra sidan jorden, räcker det att delta i ett metaforiskt krig mot sådant vi tycker är obehagligt, räcker det med vanlig inhemsk brottslighet som också på ett konkret sätt hotar människors säkerhet?

På samma sätt som vi ställer oss frågan om när samhällskontraktet kan betraktas som upplöst och medborgarna fria att göra revolution uppkommer frågan när hoten utifrån är så starka att statens ledare har rätt att ändra kontraktet till sin fördel. Sannolikt har väljare och valda olika uppfattningar om båda de avvägningarna. Eller har de? Det har trots allt varit rätt få protester mot all den övervakning som våra västerländska samhällen numera regelmässigt riktar mot oskyldiga. Visst, i Sverige hade vi ett kort tag en uppbrusande, ilsken debatt som kulminerade i att Piratpartiet fick 5,1 procent i valet till europaparlamentet våren 2009, men sedan dess har partiet imploderat och de aktuella frågorna följaktligt försvunnit. Kvar i dammet står en spridd skara av opinionsbildare, akademiker, enstaka engagerade jurister. Precis som statsminister Fredrik Reinfeldt förutspådde hade nästan alla arga liberaler glömt sin FRA-ilska till valet 2010, jobbskatteavdraget var viktigare. De nya konfliktlinjer som uppstod i det som i Sverige kom att kallas integritetsfrågan visade sig långt mindre viktiga än höger mot vänster. Idéerna om frihet från oskälig övervakning och rätten till en privat sfär må vara teoretiskt starka inom traditionell liberalism, men i svensk borgerlighet visade de sig vara lätta att vifta undan.

Det finns ingenting partiskiljande här. Det handlar om makt, och vem som har den. I Storbritannien utvecklade Tony Blair och Labour den fria världens mesta övervakningsstat, komplett med kameraövervakning via drönare, ansiktsigenkännande kameror på offentlig plats och individuellt inriktade lagar där sådant som inte är olagligt ändå blev olagligt för vissa. Det senare, i systemet ASBO – antisocial behaviour order – förtjänar en särskilt utvikning. Genom det här systemet kan man lägga in personliga förbud för människor att göra vissa saker, att bära vissa klädesplagg, spela musik så att det hörs till grannarna, dela ut flygblad, vara full offentligt, bara vistas i vissa områden. Du behöver inte ha begått ett brott för att få en ASBO – det räcker att någon klagat på ditt (lagliga) beteende. Och om du har fått en ASBO mot att röka utanför din port så blir det plötsligt ett brott för dig att göra just detta. Alla andra får röka utanför din dörr, men om du gör det blir det åtal. Syftet med lagen är att hindra det man kallar antisocialt beteende. Folk som inte kan bete sig som folk. Unga som hänger omkring och ser hotfulla ut. Dåliga grannar. Folk som stör. Man blir nästan full i skratt över den småborgerlighetens upprördhet över de ohyfsade som här är stadfäst i lag. I förlängningen hoppades man komma tillrätta med sådant som skadegörelse, snatteri etc., men huvudpoängen var att beivra beteenden som inte är brottsliga, men som ändå av olika skäl upplevs som otrevliga.

Man kan inte jämföra Sverige med Storbritannien. Man kan nästan inte jämföra några västländer med Storbritannien, klassklyftorna är så gigantiska, utanförskapet så hisnande. Enligt vissa undersökningar ligger Storbritannien nära det läge som kallas för failed state, där staten inte längre kan betraktas som sammanhållande. Viktigast då är den hisnande ojämlikheten och de stora grupper ur underklassen som står helt utanför samhället, utanför varje känsla av tillhörighet, och som det övriga samhället tillåter sig själv att förakta, intensivt och obekymrat. Vi såg i kravallerna i London i somras hur det som började som en politisk protest mot polisen snabbt övergick i våldsamma allmänna upplopp. I viljan att vifta undan stöldvågorna och skadegörelsen som blott kriminalitet och omoral valde dock många att inte låtsas om de uppenbara risker som finns i sådan monumental utsortering.

Medelklassens rädsla för horderna vid portarna handlar här också om skräcken för pöbeln. Beredvilligheten är stor att låta staten göra nästan vad som helst för att hålla ordning. Detta inkluderade bland annat att man i en ny antiterrorlagstiftning 2001 valde att frångå den princip som har gällt för engelsk lagstiftning i nästan 800 år, habeas corpus. Habeas corpus, rätten för fängslade att bland annat få reda på vad de anklagas för och rätten att bemöta dessa anklagelser vid rättegång kodifierades ursprungligen i Magna Charta 1215 och senare 1679 under namnet ”An Act for the better securing the Liberty of the Subject, and for Prevention of Imprisonment beyond the Seas”. Principen är en av den liberala rättsstatens grundstenar, men 2001 valde man i stället att låta inrikesministern själv få avgöra vilka enskilda ickemedborgare som var potentiella terrorister och som därför borde fängslas utan rättegång i väntan på avvisning. Detta också om personen inte kunde avvisas i enlighet med brittisk rätt och alltså riskerade fängelse på obestämd tid. Den här lagen visade sig senare strida mot diverse andra lagar och ändrades 2005 till att inrikesministern har rätt att utfärda control orders mot enskilda som anses vara potentiella hot mot säkerheten. Den stora skillnaden ligger i att den nya lagen också gäller brittiska medborgare. Inför de upplevda hoten vägde en 800-årig historia av rättssäkerhet inte tillräckligt tungt.

Och människor tycks onekligen känna sig hotade. Av kriminalitet, av terrorism, av invandring, för att nämna några företeelser som väcker öppen rädsla. Under ytan ligger sedan rädslorna i lager efter lager, rädslan för arbetslöshet, för sjukdom, för maten, för vacciner, för läckande kärnkraftverk, för att flyga, för att inte kunna betala räkningarna, för att alla kommer upptäcka att man är en bluff. Jag räknar här bara upp några av de saker som människor i dag uppger sig rädas. Kärnkraften är intressant i sammanhanget, rädslan för den har nämligen, kollektivt sett, minskat tydligt på 20 år. Trots att vi våren 2011 haft konkreta risker för riktiga kärnkraftsolyckor efter den japanska jordbävningen tycks vi inte alls lika rädda för kärnkraft i dag som på 1970- och 80-talen. Vissa menar att det beror på den minskade rädslan för kärnvapenkrig, när nu den risken inte längre känns överhängande upplevs också kärnkraften som mindre hotfull. I dag räds vi kanske klimatförändringar eller utfiskning i stället, åtminstone ungdomar uppger miljöförstöring som en viktig anledning till rädsla.

Många har tagit fasta på den polskengelske sociologen Zygmunt Baumans begrepp ”flytande rädsla”. Han skriver om den grå zon där allting är potentiellt farligt, världen är oöverblickbar samtidigt som vi egentligen är tryggare än någonsin. Vi hotas trots allt i allt mindre utsträckning av svält, våra barn dör mycket mer sällan än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Brottsligheten minskar generellt, ändå är vi räddare för den än någonsin. Att man kan sälja tidningar på rubriker om sju symtom på okända farliga sjukdomar beror på att det faktiskt vore en nyhet om just du hade en okänd farlig sjukdom. Det farliga har blivit ickenorm. Ändå känns det inte så, och även om vi skrattar åt löpsedlarna om dödsmaten som kanske redan finns i vårt kylskåp så bidrar också de till den övergripande uppfattningen att ingenting egentligen är säkert. Bauman kopplar i förbifarten detta till kredithysterin. Sparkontot symboliserar en tro på framtiden i meningen att man tror att framtiden kommer komma i ett kontinuum med dagen. Det jag sparar i dag kommer jag faktiskt ha kvar, med ränta, i morgon. Det finns en framtidstro där i det lilla, konkreta. Att konsumera på kredit däremot är i inte liten utsträckning att bortse från framtiden, att tänka att det vet man väl aldrig hur det går, det är lika bra att njuta i dag, i morgon är jag kanske död. Enjoy yourself, it’s later than you think.

Kanske finns där en nyckel till de senaste tio årens allt mer lånedrivna konsumtionsekonomi. Rädsla botas med amex. Även om man kan känna olust inför också svenskars mångmiljonbostadslån och ohämmade så kallat värdehöjande vitvarushoppande är kreditekonomin primärt en amerikansk företeelse. Den totala amerikanska kreditkortskakan låg 2009 på 930 miljarder dollar. Statsskulden ligger på svindlande 14 biljoner dollar. Alltihop hjälpligt hophållet av att kineser hittills har föredragit att spara sina pengar (och låna ut dem till USA) snarare än att konsumera. Det finns ingenting som säger att detta kan vara i evighet. För eller senare kommer den kinesiska staten behöva köpa människors stöd med någon form av välfärdssystem. Då kommer statens pengar att behövas hemma, samtidigt som medelklassen på sikt genom ökad upplevd säkerhet känner mindre behov av privat sparande. Ännu ett skäl till rädsla alltså, ett helt rimligt sådant.

Kriget ligger bakom lånen också i mer direkt mening. Kostnaden för Irak-kriget, som initialt uppskattades till 60 miljarder dollar har nu hamnat kring 3 000 miljarder. Hittills alltså. Ännu syns inget slut. Krigströttheten är visserligen ohygglig, men vad ska man göra? Barack Obama har inte ens lyckats stänga Guantánamo. Det är ju så praktiskt att ha ett fängelse som inte lyder under vanliga rättssäkerhetslagar. En del av tröttheten gäller det självklart tragiska i att amerikanska soldater, inte sällan fattiga män eller kvinnor som ser militärtjänstgöring som enda sättet att bekosta en collegeutbildning, fortsätter att komma hem döda eller skadade från något av de två krigen. Soldatmödrar bär nu som alltid krigets kostnader tyngre än andra.

Kostnaderna är dock ännu större än så. De märktes till exempel i och efter filmen som lanserade Wikileaks för den stora allmänheten, den på amerikanska soldater som kallsinnigt pricksköt civila och bland annat dödade barn och journalister. Jag önskar att jag hade kunnat bli förvånad. Men det är ju så kriget ser ut. Alla blir fiender, dödade barn blir collateral damage, som den där Wikileaks-filmen kallades. För att alls klara av att vara soldat i en situation som den i Irak krävs exakt denna känslokyla, denna avtrubbning. Vad som inte är lika självklart var dock hur filmen skulle tas emot. En hel värld förfärades över dessa möjliga krigsbrott, i USA förfärades man främst över att de hade filmats och delgivits allmänheten. Krigets logik, än en gång. Barmhärtighet, rättssäkerhet, anständighet, dessa värden hotas av krigets själva existens. Det är därför inte egentligen konstigt att USA också fängslar personer som godtyckligt kallas stridande utan rättegång, inte heller att den förra administrationen och dess intellektuella tillskyndare både använde och försvarade tortyr.

Man skulle visserligen kunna tro att avskaffandet av tortyren var ett av upplysningens sanna framsteg. Detta hindrade inte framstående jurister och intellektuella, som Harvardprofessorn Alan Dershowitz, att i efterdyningarna av 11 september aktivt propagera för tortyrens återinförande. Dershowitz menade exempelvis att det är en missuppfattning att tortyr skulle vara förbjudet i den amerikanska konstitutionen eftersom det enda den säger är att uttalanden som framkommit under tortyr inte får användas som bevis mot den torterade. Inte heller åttonde tillägget, som förbjuder ”grymma och ovanliga straff” förhindrar enligt Dershowitz tortyr, då straff ju bara handlar om något som kommer efter en eventuell dom. Grymhet före dom är en annan fråga.

Detta var alltså före Irakkriget, långt före Abu Ghraib-skandalen och långt innan George Bush och hans regering förklarat att exempelvis den sortens tortyr som kallas waterboarding, när man häller vatten över en fjättrad fånges ansikte för att framkalla en känsla av att man drunknar, i själva verket inte alls är tortyr utan fullt användbart och okontroversiellt för amerikansk militär. Långt, långt innan vi via läckta dokument fått reda på att bland de inspärrade på Guantánamo fanns senildementa åldringar, barn, antiextremistiska författare som lämpats över till amerikanska myndigheter av pakistanska som ville bli av med besvärliga regimkritiker. Vissa av de inspärrade tycks förvisso faktiskt vara farliga terrorister, men eftersom många av deras vittesuppgifter kommit fram under tortyr kan man inte ställa dem inför rätta ändå. Alltså får de fortsätta vara inspärrade bortom lagen.

Det har spekulerats kring om huruvida tortyr bidrog till att amerikansk militär till slut hittade Usama bin Ladin, något vissa sett som ett bevis för att de eufemistiskt benämnda ”speciella utfrågningstekniker” som har införts i amerikansk säkerhetstjänst är bra och viktiga. Tortyr fungerar, kort sagt, alltså är det bra. Nu säger visserligen andra källor att de uppgifter som ledde till dödandet av bin Ladin tvärtom inte kom fram med tortyr, men resonemanget är ändå intressant. Tortyr anses bara vara riktigt dåligt så länge det inte fungerar. Trots allt är det rimligen bara utpräglade sadister som tycker att elchocker eller dränkningsövningar är njutbara att tillfoga andra oavsett funktion. Detta filosofiska resonemang, ofta fört utifrån en föreställning om en tickande bomb som kommer ödelägga hela städer om du inte är beredd att tortera den flinande terroristen du har handfängslad framför dig, sägs leda fram till att jo, ibland är tortyr helt okej. Det är förstås svårt att invända. En persons smärta mot miljoners, en uppenbarligen ond och skyldig människa behandlad som omänniska mot miljontals oskyldiga slaktade som djur.

Endast den extremt politiskt naive kan dock tro att denna situation är ett rimligt mått på hur samhällets regler bör utformas. Det absoluta förbudet mot tortyr, grundat i att vi alla är människor och bör behandlas som sådana, att lidande och grymhet är absolut ont, innebär inte per se att det aldrig någonsin skulle kunna finnas sammanhang där man möjligen skulle kunna ha överseende med att förbudet överträddes. Det är dock något helt annat än att säga att jodå, det kan säkert vara okej. Ibland. Om det fungerar. Där det senare är en öppen dörr till ett samhälle grundat på grymhet och förnedring är det förra en insikt om att det ofattbara ibland händer. Som den brittiske debattören Kenan Malik har påpekat är dock hänvisningarna till tortyrens eventuella bidrag till att bin Ladin hittades inte alls ett exempel på detta ofattbara. Tvärtom, om nu tortyr användes i det arbetet, skulle det vara ett tecken på att tanken på det acceptabla med tortyr blivit så utbredd att det anses rättfärdigat inte bara vid tickande bomber utan också i helt vanligt spaningsarbete. Säkerhetstjänster bedriver sitt arbete rutinmässigt bortom lagen. Så har det förstås varit länge, men nu kan vi inte blunda för det.

Detta utrymme bortom lagen är vad som i realiteten definierar kriget. Visst finns Genève-konventioner och krigslagar som ska reglera också uppförande under krig, men de är blott papper, långt från skeenden och verkliga soldater. USA, världens räddning mot ondskans axelmakter, har också till sitt eget laglösa land tagit emot fångar från Kina, Ryssland, Tadjikistan, Jemen, Saudiarabien, Jordanien, Kuwait, Algeriet och Tunisien, länder som kanske inte direkt hör till rättsstatens främsta försvarare. Också Sverige har som bekant dragits in i detta och via CIA utvisat människor till Egypten där de riskerade och utsattes för tortyr. Man behöver inte tänka på Molotov-Ribbentrop för att inse att idén om fiendens fiende är krigets främsta princip. Känn vad som helst inför detta, bara inte förvåning.

Lagen däremot är krigets motsats. Med lagen löses konflikter fredligt, ordnat. Rättssäkerheten, som är den liberala demokratins grund, hukar i krigets skugga, så också under detta närmast metaforiska krig mot terrorismen som alltså enligt den förre amerikanske försvarsministern kommer vara vunnet först när människor inte längre känner rädsla. Övervakningslagar som stiftats med terrorn som öppen anledning används också för att mota långt mindre allvarlig kriminalitet. Det europeiska datalagringsdirektivet, som genom bland annat lagring av mobiltelefoners lokalisering kommer kunna hålla koll på var alla telefoninnehavare rör sig, antas allmänt också komma att användas i jakten på illegala flyktingar. Flyktingströmmar till EU blandas också i många sammanhang ihop med kriminalitet, flyktingsmuggling likställs med själva flykten. Sverige och handelsminister Eva Björling sökte helt nyligen genom export av övervakningsutrustning bidra till Libyens övervakning av flyktingströmmar mot Europa.

Hela frågan om migration har säkerhetifierats, och därmed införlivats i ett synsätt om hot och olika sätt att säkerställa säkerheten. När något handlar om nationens säkerhet blir helt andra åtgärder och förhållningssätt tänkbara, självklara. Att hela politikområdet flyttats på det sättet innebär i sig att förhållningssättet gentemot invandrare och invandring blir ett annat. För att kunna placera ickekriminella, till och med barn, i gigantiska fängelseliknande läger krävs ett särskilt perspektiv. Kriget och hotet ger rätt förutsättningar. Det är viktigt att påpeka att migrationen inte alltid varit en säkerhetsfråga. Det är inte många decennier sedan frågan om invandring handlade om å ena sidan ekonomi, med behovet av arbetskraft och å den andra solidaritet, med vårt ansvar för världens skyddssökande. Detta känns mycket långt borta i dag när motandet av flyktingar är en del av försvaret, och de hot som flyktingar antas ställa oss inför ständigt medger alltmer extraordinära åtgärder. På EU-nivå handlar detta inte minst om en utlokalisering av myndighetsansvaret. Transportörsansvaret som infördes i Schengenkonventionerna och preciserades och skärptes i EU 2001 och i svensk lag 2004, kräver exempelvis att flygbolag och färjeföretag ska göra en förhandsgranskning av passagerare för att avgöra om personerna kan komma att söka asyl (liksom en spontan prövning av om denna asylsökan kan tänkas vara välgrundad). Det är en anledning till att så stor del av flyktinginvandringen i dag sker via smuggling.

Så dör varje dag tre människor som försöker ta sig in i Europa, inte sällan kommer de från Nordafrika i små båtar. På den italienska ön Lampedusa flyter det nästan varje morgon in lik till de stränder som i ett resereportage i Dagens Nyheter beskrevs som ”En långgrund bukt med kritvit sand, där det djupa Medelhavet som omger ön Lampedusa övergår i en ljus akvamarin ton som gnistrar och blänker i solljuset.”

Detta har vi kommit att acceptera. Afrikaners ilandflutna döda kroppar är ett pris vi är beredda att betala. Också internt i EU väljer vi att agera efter rasistiska ryggmärgsprinciper snarare än de nedskrivna lagarna när vi i Sverige exempelvis väljer att utvisa romer trots att de är EU-medborgare och alltså har laglig rätt att uppehålla sig här. Migrationsminister Tobias Billström försvarade utvisningarna med att romerna inte försörjde sig på ett ”rimligt sätt”. Sverige är här förvisso bättre än Italien, där man river romska bostäder och hotar med koncentrationsläger i stället, eller Frankrike, där man utvisar romer som är födda i landet, men grundtanken är densamma. De är inte som vi. De är inte rimliga. De är ett hot.

(Kommentar: detta är den första essän i första delen av essäsamlingen Frihet och fruktan - tankar om liberalism, som kom ut på Natur och Kultur hösten 2011.)