Att älska (som) att äga

Det finns ett oändligt antal trådar att ta upp. Manillafesten i går har Andy Ek redan täckt in, Malte Perssons eventuella radikala frälsning, det ledsamma men förutsägbara i att Maria Küchen placerar in Linda Skugge bredvid Martina Haag och Camilla Läckberg i det plattlästa möjligen underhållande (om man har de inte alls orimliga pretentionerna att kräva uppdelning mellan högt och lågt finns det förstås en fördel i att kunna skilja mellan de två kategorierna, men kanske har Küchen bara aldrig läst Skugges romaner), rimligheten i att publicera fylleskrivna debattartiklar.

Snabbast fastnar jag dock i en detalj gällande det sistnämnda. Nej, inte publiceringsbeslutet, men själva artikeln. I Expressens återgivning av densamma har man nämligen inte valt att dra på det där ömma slaget över munnen, eller på hur misshandlade kvinnor måste förstås värdet av ett rejält försoningsknull, utan på att "Vi måste våga vara otrogna". Som om detta påstående var det mest radikala, mest upprörande i texten. Samtidigt har det gått en artikelserie i svenskan om otrohet på det vanliga temat, sveken, lögnerna, sexmissbruket, de psykologiska bristerna bakom den otrognes beteende. Innan jag åkte på semester läste jag Peter Cornell, som sade något av det enda något så när nya i diskussionen om den heliga familjen, och fascinerades av tystnaden kring hans inlägg.

Han pekade nämligen på var gränsen går för det möjliga ifrågasättandet av familjen. I dag kan vi, i den upplysta medelklassen, enas om kärnfamiljens mörka baksida, vi kan tala om att vi kanske hellre borde leva i kollektiv, om äktenskapets historia av förtryck, men vi ifrågasätter inte, i alla fall inte från feministiskt perspektiv, själva idén om den livslånga monogamin. Visst förekommer det glada reportage från swingers-klubbar i tidningarna, och årligen vid Pride-festivalen får några polygamer komma ut och berätta om hur befriande deras livstil är, men när man talar politik i (medelklass)familjen så utgår man från den heliga tvåsamheten och sedan är det bra med det. Som Cornell påpekar anser alla att lite svartsjuka är rimligt, charmigt rentav eftersom det tyder på kärlekens styrka, och att det minsann är en artskillnad mellan det och det kontrollerande av en partner som riskerar att övergå i ren misshandel. Kärleken i det här fallet handlar alltså om ägande av en annan person.

Alla anser också att det självklara är att en relation övergår till just den sortens ömsesidiga ägande vid en viss grad av emotionell intimitet, om det nu är efter 6 eller 8 dejter. Den som inte vill inlemma sig i mönstret mönstras som onormal, kanske lite psykiskt skadad, han eller hon vågar inte binda sig eller har problem med närhet. Otrohet anses också allmänt vara en självklar anledning till uppbrott, oavsett hur bra relationen är i övrigt, liksom alltför stark attraktion till någon annan (då uppbrottet alltså kommer så tidigt att det inte räknas som otrohet, utan i stället blir en del i den eviga seriemonogami som anses lika självklar som den fysiska och emotionella troheten inom var och en av de ingående relationerna).

Det senare anses moraliskt överlägset. För vi ligger ju fortfarande med flera olika under livet. Men god sed är att avsluta en relation först och sedan inleda en annan. Sett ur det perspektiv som i andra sammanhang anses viktigast när man talar om familjer, barnens, leder det goda alternativet alltså till uppbrutna familjer, medan det dåliga inte nödvändigvis gör det. Det finns något konstigt där.

Jag behöver förstås inte dra upp monogamins tveksamma historia, att den i grunden handlat om just ägande av kvinnor och säkerställande av arvsrätter och egendom. Inte heller om det rent praktiska att monogamin uppkom som övergripande idé under en tid när man levde i kanske ett tiotal år efter en förmodad vigsel, vilket ju gör åtagandet om livslång trohet något annorlunda än om man träffas vid 30 och lever till det idag genomsnittliga 82. Detta är trots allt banala insikter. Ändå kommer ifrågasättandena om trohetsnormen inte från feminister utan från två fyllefnittriga reaktionärer som efterfrågar riktiga män utan Baby-björn och riktiga kvinnor som kan ta en snyting utan att bråka.

Männens tjänstehjon

I går hade jag en intervju med Åsa Mattsson i DN Söndag. Malinka frågar i kommentarerna här nere varför Åsa egentligen valde att leva sådär, och tyvärr har jag inget bra svar. Hon pratade om sina föräldrar, att hon är uppfostrad att höja upp män och nedvärdera det kvinnliga, (både kvinnor och traditionellt kvinnliga egenskaper) men längre än så kom vi aldrig riktigt. Hon säger sig bli kär i fel män, men man kan ju välja att utplåna sig mer eller mindre i förhållande till de charmerande patriarkala skitstövlarna ändå. Hon valde mer. Nu har hon helt valt bort kärleken i stället. Det var ett fascinerande samtal, men många genuint sorgliga slutsatser. Och otroligt många frågor utan svar.

Mer om strukturer kontra eget ansvar

I dag följer jag upp min förra text om jämställdhet i familjen. En detalj i sammanhanget är att jag förstås helst ville länka i själva texten till såväl Jenny Westerstrand som Malinka, men att man inte gör det i tidningsartiklar, inte ens på nätet.

Piece of cake

I dag har jag en text om att det där med jämställdhet i familjen faktiskt inte alls är så svårt som alla hävdar.

Köplust: om att sluta se sig själv och sin fitta som varor

Det här skrev jag i senaste numret av Bang om en möjlig individualpsykologisk sexuell frigörelse i det existerande patriarkatet.

------------------------

En i vanliga fall klok feminist jag känner talar gärna om hormoner. Att det är fler män än kvinnor som köper sex, som begår sexuella övergrepp, som har ansiktslöst sex genom hål i båsväggar, på videoklubbar, förklarar hon med att män har så mycket högre sexdrift än kvinnor. Att det också handlar om skillnader i vad som anses acceptabelt för respektive kön, för att inte tala om skillnader i makt och i tillgång till pengar går hon förstås med på, ”men man får inte glömma testosteronet”.

Jaha. Det är svårt att föra diskussionen vidare. Hormoner verkar vara något man tror på, som Gud, som GI-dieter. Jag vet inte vad jag tror. Men om jag får komma med en gissning så ligger själva idén om den överlägset frustande manliga sexualiteten lika mycket bakom köpslåendet med kvinnokroppen som hormonpåverkan.

De mer kapitalistiskt sinnade talar om det i termer av marknad. Det antas finnas ett överutbud på manligt kön och en överefterfrågan på kvinnligt. Den skillnaden gör att det är det kvinnliga könet som köps. It’s the marknadsekonomi, stupid. Om kvinnor var kåtare än män skulle det vara de som köpte.

Nu bortser vi ett ögonblick från allt det där andra, skillnaden i makt, skillnaden i ekonomiska tillgångar, ja själva skillnaden i möjlighet till okåta samlag. Jag återkommer till dem, men just nu tänker vi bort allt det där.

För tänk om själva premissen är falsk. Tänk om det i stället är idén om bristen på självmant knullsökande kvinnor som ligger i botten av köp-och-säljet. Tänk om det är idén att kvinnor behöver köpas. För den idén finns ju överallt, långt bortom det rättframma pengar mot påsättning. Kvinnor antas nämligen nästan alltid behöva övertalas till sex. Budet måste alltid sockras. Valutan kan variera. Ibland är det äktenskap, ibland är det drinkar, ibland är det smicker, rosor, kärlek, städning. I relationsspalterna uppmanas moderna män att se hushållsarbete som förspel. Om du diskar åt din fru kanske hon kan tänka sig ett bolibompa-knull i retur. Utbud och efterfrågan, som sagt. Kvinnor antas kräva ett rent hem högre än en orgasm. Jämställdheten blir en affärsförhandling med kvinnans kön som både vara och valuta.

Men är det inte så då? Är kvinnor inte mindre kåta än män, stör inte de där tvätthögarna och den ojämställde slusken till kille den kvinnliga hjärnans erotiska centrum? På den första frågan svarar jag nej. Självklart finns individuella variationer, och upplevelsen av makt över sig själv och sin kropp kan absolut påverka lusten. Men att döma av de frågor som ställs till sexrådgivare i Sverige i dag är det långt fler kvinnor som är missnöjda över okåta partners än tvärtom. Ångesten hos män som inte lever upp till den kardinalmaskulina scoutdygden att alltid vara redo sipprar ut i anonyma droppar varhelst den får möjlighet. Givet visst mörkertal, män förväntar sig kanske mindre sexuell lust hos kvinnor på grund av de inpräntade bilderna av respektive köns drifter, kan man därför anta att de stora skillnaderna inte går efter könsgränserna. På den andra skulle jag säga att relationen nog verkar ha större problem än ovikt tvätt om mannen bara nedlåter sig att vara en vuxen ansvarstagande person om han får ligga i utbyte. Om kvinnan faktiskt ser utförd städning som det hon främst vill ha och ligget som något hon kan betala med har hon i sin tur ännu större problem med sin egen sexualitet än en ojämställd relation. Å andra sidan kanske han bara inte äter sushi. Det skulle förklara en del.

Men det är kvinnan som är varan. Eftersom hon inte är köpare på könsmarknaden blir hon säljare. En del män beklagar sig över detta, hånar drinkhororna på tjusiga barer, suckar över tjejer som kräver ömhetsbetygelser i utbyte mot sex, säger sig inget hellre vilja än att slippa betala. Ändå är det förvånansvärt många vackra, villiga kvinnor i min egen bekantskapskrets som vittnar om motsatsen. Om män som krymper och rodnar när de inte längre behöver jaga. Om tydligt flirtande män som plötsligt börjar stamma om gamla oöverkomna flickvänner när de redan vid elva får en rättfram fråga om your place or mine. Man ska inte lita på anekdotisk empiri. Kanske är min uppfattning om mina väninnors allmänna attraktionskraft överdriven. Men jag tror inte det. Och jag tror att långt många fler män än som själva vill erkänna det känner sig rätt trygga i sin roll som den som väljer och betalar. Inte minst slipper de ju med det synsättet vara så bra i sängen att kvinnan inte behöver köpas.

Men går sådant att ändra då? Är det inte bara ett av patriarkatets många ansikten och som sådant får vi leva med det tills alltsammans vittrar ner och dör. Kanske är det för att jag personligen skulle hugga mig själv i halsen med en sax om jag faktiskt var så uppgiven, men jag tror ju på möjligheten att göra uppror. Kanske är det det som gör mig till liberal, att jag tror att enskilda människors personliga förhållningssätt har betydelse, att strukturerna inte är starkare än att man kan rucka på dem. Inte bara politiskt utan också alla människor i sina egna liv. Att trots att det filosofiskt, politiskt, ekonomiskt är svårt att tala om någon verkligt fri vilja, så blir livet och samhället ändå bättre om vi låtsas som att den finns. Alternativen är trots allt sämre.

Å, jag vet att målet är en sexualitet fri från köpslående. Där ingen behöver betala i någon valuta för att alla är fria och följer sina egna inre viljor och allas gränser respekteras och lusten flödar fritt utan subjekt och objekt. Right? När jag tänker efter är jag nog själv alltför präglad av det rådande för att inte känna ett törne av tristess vid den där uppräkningen. Men en sak är jag säker på i både politiskt intellekt och svagt sexuellt käril. Det är att makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljandet bara kan handlar om en part, om ett kön. Det är då de politiska konsekvenserna blir förödande.

Det är anledningen till att jag vill att kvinnor ska bli köpare. Nej, jag talar inte om biståndstanter som köper vackert svart kött i västafrika eller ens om reda pengar. Jag talar om att kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden. Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.

Jag vet att det finns politiskt aktiva sexsäljare som ser sin försäljning som en maktdemonstration, att det är de som väljer vem som får ynnesten att byta sina stålar mot en stunds samvaro. Jag vet också att sexuella praktiker och samhällelig makt inte alls alltid är symboliskt överförbara. Tvärtom talar experter på dominanssex om att det ofta är dem med stor samhällelig makt som njuter mest av att underkasta sig sexuellt. Den som underkastar sig slipper också ta ansvar, lägger sin njutning i den andres händer, efter den andres vilja. Men man kan aktivt köpa sig en stunds underkastelse också, så det är inte de specifika sexuella akterna jag menar.

Jag är i stället ute efter det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad mellan att utgå från sin egen lust och söka någon eller några som kan tillfredställa den - oavsett om den tillfredställelsen bäst sker genom att knulla eller att bli knullad, genom att vara sexuellt aktiv eller passiv - och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar. Man köper eller säljer. Alldeles särskilt i patriarkatet, alldeles särskilt i en position av att generellt ha mindre makt och mindre pengar, måste heterosexuella kvinnor sluta nöja sig med att bli köpta.

Att ta vad man vill ha har i feministisk diskussion ofta förminskats till att simpelt vända på rollerna, kvinnan som utnyttjare, som förövare, som överordnad. Det har sagts att det inte ruckar på systemet, att sådan opposition tvärtom lätt kan viftas undan som underhållande kuriosa.

Men att se sig själv som köpare handlar inte nödvändigtvis om utnyttjande. Ur psykologiskt perspektiv kan två parter utmärkt väl båda se sig själva som köpare på könsmarknaden, båda kan utgå från sitt eget begär och aktivt söka den som kan tillfredsställa det. Jag talar nu om den egna inställningen, objektifiering är inget som sker endast utifrån. Om heterokvinnor på allvar ändrade sin sexuella självbild från objekt till subjekt, från vara till kund skulle det också ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.

En liten förklaring: Feminism av den österrikiska skolan för dummies

Jag såg att Jenny Westerstrand ifrågasatte min definition av patriarkatet. Det är möjligt att jag uttryckte mig klumpigt, eller översatte dåligt eller helt enkelt förutsatte en grad av förkunskap om den österrikiska nationalekonomiska skolan som, det inser jag ju egentligen, inte är så värst vanlig.

Of human action, but not of human design, är den definition många använder för det som kallas spontan ordning. Jag översatte det med: "genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt".

Vi liberaler ser det i marknaden, i staden, i massor av mänskligt skapade företeelser som är alltför komplexa för att vara resultatet av någon övergripande plan, men som ändå är resultat av miljontals små mänskliga beslut och handlingar. Jag ser det ytterst tydligt i patriarkatet.

De små besluten och handlingarna är förstås övervägda. Ibland. Ibland helt slumpmässiga. Ibland tror vi att vi har ett visst motiv men har i själva verket ett helt annat. (Det senare är sannolikt oerhört mycket vanligare än att vi till fullo förstår våra egentliga motiv och handlar aktivt utifrån dem). Slutresultatet är ändå något som ser ut som att det borde finnas en ensam agent, någon som har bestämt, någon som har planerat och tänkt och ritat upp.

Vissa tror därför att någon faktiskt har gjort det. Den impulsen är förstås likadan som den som tittar på ett spindelnät eller ett nyfött barn eller ett korallrev och konstaterar att någon måste ha tänkt ut all denna perfektion. Vi har svårt att ta till oss att komplexa företeelser, oavsett om de är goda eller onda, skulle kunna existera utan hjärna bakom, utan upphovsman.

Jag tror inte på någon övergripande plan. Inte för staden, inte för mänskligheten, inte för patriarkatet. Jag tror att vi alla fattar mer eller mindre välgrundade beslut och att alla dessa beslut tillsammans bildar den ram för det mänskliga tänkandet och agerandet som könsmaktsstrukturerna innebär. Visst finns det medveten sexism, precis på samma sätt som det finns medveten stadsbyggnad. Men det skulle inte räcka, det skulle inte bli något övergripande system, om inte alla de andra små besluten också fanns där.

Det vore på många sätt lättare om man utgick ifrån att det var medvetet, att det fanns någon med en ond plan, att det fanns en konspiration av män och kvinnor som aktivt tyckte att kvinnor borde ha sämre möjligheter i arbetslivet, mindre makt över sig själva och andra, större utsatthet för sexuellt våld och som kompensation mer kontakt med sina känslor och ungar. Om det fanns en medveten plan vore det ju enklare att förändra. Då skulle man enklare kunna argumentera för varför det inte borde vara så och rimligen enklare att övertyga en bred majoritet.

Det omedvetna är långt svårare att rå på. Det där som bara läcker ut i pustar, i små beslut om fördelningen av familjeansvaret i enskilda familjer som i de allra flesta fall inte alls motiveras med att kvinnor helt enkelt bör hålla sig vid spisen. Det där som syns i den omedvetna skillnaden i bedömning av män och kvinnor, den omedvetna skillnaden i behandling av små pojkar och flickor. De allra flesta tycker inte att kvinnor bör ha sämre chanser på jobbet och män sämre chanser i barnkammaren. De allra flesta tycker inte att våldtäkter eller kvinnors sämre hjärtvård är det minsta okej. Kvinnohat finns, let's not kid ourselves, men det är inte det som bär patriarkatet på sina axlar. Det sitter möjligen längst fram och vinkar uppmuntrande. Om det bara var det som var problemet skulle vi kunna skatta oss lyckliga.

Vill Pär Ström störa människosläktets fortlevnad?

Jag har inte sagt något om Pär Ström tidigare. Dels för att jag inte har haft tid, dels för att jag har sett att det finns något vettigt tvärs igenom litaniorna om de läskiga feminismerna. För kvinnor må förlora i makt i patriarkatet, men män förlorar i mänsklighet. Och jag är alls inte säker på vem som där drar det kortaste strået.

Problemet har förstås varit att Pär Ström tycks tro att det är feminismens fel att män exempelvis i allmänhet står längre från sina barn än vad barnens mammor gör. Däremot förnekar han, såvitt jag förstår, förekomsten av ett patriarkat.

Det är svårt med terminologi ibland. Jag menar det inte ironiskt. Det finns massor av grupperingar inom feminismen och visst finns det feminister som endast ser de nackdelar könsmaktsordningen för med sig för kvinnor och som endast kämpar aktivt mot sådant som kvinnors utsatthet för sexuellt våld, sämre ställning på arbetsmarknaden och sämre tillgång till offentligheten som aktiva självbestämmande subjekt men inte för mäns tillgång till ett bredare känsloregister och närhet till sina barn eller mot deras utsatthet från våld från andra män.

Samtidigt finns massor av feminismer som ser mer än så. Jag kan inte nämna en enda feminist jag känner som inte vill ha ett mer jämställt föräldraskap exempelvis och de allra flesta vill ge män en starkare ställning i förhandlingen om föräldraledigheten genom ökad individualisering av föräldraförsäkringen. Det beror förstås på att vi ser att kvinnan i dag har första tjing på ledigheten, det är först om hon vill dela med sig som en delning över huvud taget blir aktuell. Det syns i rätt många studier att både män och kvinnor upplever att det är hon som har mest bestämmanderätt över just föräldraledighet.

På den liberala feministiska ledarsida jag själv arbetar har vi skrivit massor om de utsatta pojkarna som riskerar att bli frånåkta av samtiden när de endast utvecklar traditonellt manliga könskaraktäristika och exempelvis struntar i skolan för att studier kodas som töntigt och feminint. (här är förresten en text jag själv skrev för något år sedan på temat, många fler finns)

Men visst, patriarkatet är ett besvärligt ord. Jag använder det för att benämna de strukturer som, med hayekiansk terminologi, genom mänskligt handlande men utan mänskligt uppsåt tvingar in både män och kvinnor i roller som begränsar dem som människor. På ett övergripande plan har gruppen män i patriarkatet mer makt än gruppen kvinnor, det handlar om makten över andra och makten över sig själv och den egna kroppen. Men alla män har inte makt i patriarkatet och alla kvinnor saknar inte makt. Särskilt inte på alla arenor. Ett område där kvinnor absolut har mer makt än män är över barnen. (Nu tar jag inte ens upp de kompletterande kategorierna som klass, etnicitet och sexuell läggning, som förstås också spelar in i vem som har makt och inte.)

Man kan också använda begreppet könsmaktsordningen eller mer lösligt könsmaktsstrukturerna. För mig och väldigt många andra feminister innefattar det också det strukturella könsförtryck män drabbas av, det tvång de utsätts för att vara "manliga" på ett på förväg utpekat sätt. Tvånget att vara "manlig" är ju också långt större än tvånget att vara "kvinnlig" i dag. (Det finns i vissa kretsar ett hårdnackat motstånd mot hela den kvinnliga könsrollen, med dess inriktning på omsorg och kärlek. Det är i sammanhanget en annan historia, men det är också något jag ser som bekymmersamt.)

Jag kan acceptera att Pär Ström inte visste att alla feminister inte är som hans skräckbild av Feministiskt Initiativ. Men efter att hans bok kom ut har det ju varit floder av feminister som förklarat att de delar hans oro för de olyckor som drabbar män just för att de är män. Man kan tycka att det skulle minska hans tvärsäkerhet över att feminismen, rakt av som en och samma politiska rörelse, är orsaken till dessa olyckor.

Häromdagen var det en intervju med Pär Ström i Sydsvenskan. Där citeras följande exempel ur Ströms bok:

" Tänk dig att du sitter på bänken vid en lekplats medan ditt lilla barn springer omkring i sanden. Plötsligt får barnet en hård boll från några större barn på sig. Det gulliga lilla ansiktet som du älskar så mycket förvrids och gråten bryter fram medan barnet sätter fart i riktning mot dig. Du lägger bort den bok du läste, ler mot ditt barn, sträckar fram armarna och gör dig beredd att ta upp din lilla älskling i knäet. Då springer hon förbi dig, bort till nästa bänk där din make sitter, och hon ropar ”pappa, pappa”. Ditt leende stelnar medan du långsamt sänker dina armar. Du känner dig fånig, tittar dig skamset omkring, undrar om någon såg det hela, och funderar på hur du nu ska agera. Det skär till av smärta i dig när ditt barn trycker sig mot din mans bröst och de isolerar sig från omvärlden i en känslomässig gemenskap så tydlig att den exkluderande bubblan runt omkring duon nästan går att ta på."

Detta är enligt Ström en nära nog okänd situation att befinna sig i för en kvinna, men bara allt för vanlig för en man. Jag har förstås svårt att avgöra om han har rätt, men om det är så är det ju förfärligt. Om jag var man och såg den monumentala orättvisan gång på gång skulle jag vilja göra allt jag kunde för att närma mig mitt barn, för att barnet någon enstaka gång i alla fall skulle välja mina armar, min tröst. Jag har visserligen bara ett barn, men min spontana gissning skulle vara att det bästa sättet att förändra det här, både individuellt och samhälleligt, vore att män tillbringade mer tid med sina barn.

Det tycker emellertid inte Pär Ström. Han ser individualiserad föräldraförsäkring som statliga pekpinnar och vill inte ens säga att han personligen, helt utan politiskt tvång, skulle se det som önskvärt att pappor tog mer del i vården av sina barn. Han tror också att kvinnor genetiskt är mer lämpade att ta hand om barn.

Det är rätt svårt att se någon linje här. För om kvinnor genetiskt är mer lämpade att ha hand om barn, och kvinnor då, som i Ströms egen familj, tar huvudansvaret för barnen, hur ska den där ungen i lekparken någonsin förmås att springa till pappa? Varför skulle han springa till pappa, om det alltid brukar vara mamma som finns där, som kramar och tröstar och pappa dyker upp på helgen? Särskilt om det skulle vara som Ström tror, att alltihop ligger i generna. För den som håller på med biologi och sånt skulle det nog ses som rätt antievolutionärt.

Man föds inte till sjuk, man blir det

I dag har jag en text om kvinnor och sjukskrivningar, där jag bl a förklarar att en traditionell kvinnoroll gör kvinnor sjuka.

Och så några rader om den heliga modern (igen)

Eftersom min unge just nu skriker mer än han sover på nätterna så reagerade jag först inkännande på rubriken om hur "Småbarnsföräldrar blir allt tröttare". Tröttheten har ju blivit ett naturtillstånd. Men så läste jag texten. Och insåg att jag antingen verkligen har gröt i hjärnan eller också är min problemformulering nära nog motsatt mot de glada skribenternas på Insidan.

Först konstateras att de som är tröttast är de "överambitiösa" dubbelarbetande kvinnorna, småbarnsmammorna som har större sammanlagd arbetsbelastning än män. Jorå. Så långt hänger jag med. Sedan kommer vi till exempelfamiljen som på bilden visar upp en glad blond mamma med två söta barn och en pappa som ser trött ut i bakgrunden. De är visserligen trötta, men de prioriterar (detta fantastiska ord som tycks inta centrum i ens ordförråd när man får barn). De lägger all sin tid på barnen, enligt bildtexten. Eller. Hrm. I texten är det alltså mamman som gör det. Detta kontrasteras mot, förmodar jag, de där "överambitiösa" typerna som riskerar utbrändhet.

"I dag är det ingen självklarhet att gå upp i sin mammaroll och bara ägna sig åt sitt barn under föräldraledigheten. Anna Boström har väninnor som redan efter några månader tog med barnet till affärsmöten och konferenser. Och som valde att bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader."

Vi har 13 månaders full föräldraförsäkring i Sverige. Om mamman "bryter föräldraledigheten" redan (!) efter 8 månader ger det 5 månader åt pappan, mamman tar alltså 1,5 månad av den tid som egentligen är den andra förälderns. Detta, att bara sno åt sig knappt två tredjedelar av ledigheten beskrivs i den här texten som extremt och likställt med att ta med sin ungarna på affärsmöten efter någon månad, eller, senare i texten, med att mamman skulle "flänga runt på grejer som bara stressar" (som att träna eller gå på spa).

Vi har onekligen rätt långt kvar till jämställdhet i det här landet. Landets största tidning beskriver lösningen på dubbelarbetande mammors trötthet som att stiga tillbaka från arbetslivet och den som månar om i alla fall viss delning av föräldraansvaret utmålas som egoistisk karriärist, som dessutom i huvudsak får skylla sig själv om hon bränns ut. Vad säger man? Grattis på mors dag.

Tillägg: Jag är alltså också en smula skeptisk till dem som jobbar 50 eller ens 45 timmar i veckan och har småbarn, men av dem jag känner som faktiskt gör det så är nästan alla män.

Alla samlag ska betraktas som våldtäkter

Det finns massor av problem med sexualbrottslagen. Framförallt finns det problem med dess tillämpning, sexualbrott utreds ofta knappt alls, domstolarna fokuserar fortfarande på offrets tidigare sexuella vandel, som en dom i Stockholms tingsrätt visade nyligen behandlas uppsåtskriteriet på ett helt annat sätt än i exempelvis ekonomisk brottslighet. I de senare fallen räcker det att bevisa att den åtalade rimligen borde ha förstått att gärningen var brottslig, i sexbrott måste man bevisa att just den här förövaren just den här gången bortom alla tvivel hade personlig inlevelseförmåga nog att begripa att offret inte ville. Jag är inte främmande för att precisera lagen så att den i stället ska innehålla en form av rimlighetsklausul.

De andra problem som våra respektive könsspecifika inlärda sexualmönster orsakar i frivillighetsträsket är jag emellertid obenägen att hantera inom rättsväsendet. Precis som exempelvis Katrine skrivit så är frivilligheten inte alltid så värst frivillig när det gäller sex. Många män betraktar kvinnor, åtminstone en viss sorts kvinnor, som a priori tillgängliga. Många kvinnor lär sig att betrakta sig själva så också. För många män är kvinnors eventuella nekande att ses som förhandlingsbud mer än som faktiska besked om huruvida hon vill eller inte. Man kan alltid tjata, man vet ju att tjejer menar ja när de säger nej. Det senare är förstås dessutom inte sällan sant. Tjejer lär sig att först säga nej oavsett verkliga intentioner, för det är så man gör. Om man är tjej.

Men hur skulle man kunna hantera detta juridiskt? Mer än genom exempelvis ett rimlighetskriterium. Jag måste ärligen säga att jag inte vet. Däremot är det helt klart att jag inte vill se ett lagrum som det som Stockholms Citys chefredaktör Mikael Nestius i dag föreslår: omvänd bevisbörda: "Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktisk ville ha sex."

Jag förstår förstås den desperation som ligger bakom förslaget. Men förstår Nestius vad det är han föreslår? Med ett sådant synsätt säger vi att grundprincipen är att allt sex är våldtäkt om inte motsatsen bevisas. Nestius talar ju bara om heterosexuella relationer, och bara om att det är män som måste bevisa kvinnliga sexpartners frivillighet, så jag vet inte om han menar att även män och homosexuella sexpartners ska antas ovilliga om inte motsatsen bevisats.

Han vill lösa sexualbrottets unika snårighet, att en och samma akt både kan vara ett brott och högst frivillig eller halvt frivillig, eller först frivillig och senare inte, med alexanderhugget att se alltihop som brottsligt. Varje heterosexuellt samlag (eller om han även menar icke-penetrativt sex, det framgår inte) ska alltså i utgångsläget av lagen ses som ett övergrepp. Från fall till fall ska man sedan kunna konstatera att det nog ändå fanns ömsesidig frivillighet.

Jag vet verkligen inte vad som skulle bli bättre då.

En litania om önskan att åter bli människa

Förra året badade jag i Spymlans fontän. I onsdags hade de invigning. Gratisdrinkar, sommarstockholm, massor av människor jag gillar. Själv satt jag med alla mina 90 kilo på en pall i mitt kök och grät för att jag hade så ont i fogarna och för att det inte fanns någon mat hemma som omedelbart kunde häva mitt blodsockerfall. Jag är så jävla klar med det här att vara gravid.

Och det är inte bara de fysiska plågorna, eller ens att Ernst Brunner tycker att han får ta på en, helt oombedd. Jag vill bli människa igen. En människa med ett otroligt efterlängtat friskt levande barn, och på så sätt en radikalt annan människa än innan, men i alla fall människa. Det är något med graviditet som river bort mänskligheten, integriteten, individualiteten. Som gravid blir skiljelinjen mellan att vara kvinna och att vara människa glasklar. För just i dessa månader är man bara kvinna. Den som talar om den sexuella objektifieringen av kvinnan borde jämföra med objektifieringen av den havande. Det är inte ens på samma skala.

Mina individuella behov försvinner. Mina individuella rättigheter försvinner. Människor, inom vården och annorstädes, tycker sig ha all rätt att berätta för mig vad jag gör rätt och vad jag gör fel. Som bärare av det framtida folkmaterialet är din kropp inte din, den är samhällets. Det är matråd som, om man följde dem alla, knappt skulle lämna några säkra livsmedel kvar. Ena veckan är fisk farligt, nästa är det nödvändigt för barnets intelligens. "Du motionerar väl ordentligt?" Nja, jag kan ju inte gå för att det gör för ont. "Det är mycket viktigt att röra på sig." Jaha.

Det moraliseras bortom alla gränser kring den havandes livsföring. Allt som inte kan garanteras vara säkert bör ses som osäkert. Om de reglerna påtvingades någon enda annan grupp i samhället skulle revolten vara omedelbar. Även i de fall när riskerna är långt mycket större. Främlingar kommenterar hur stor, eller hur liten, magen är. De vill veta hur man tänkt sig förlossningen, bara för att döma ut de vaga tankar man alls går med på att dela med sig av för att därefter följa upp med någon skräckberättelse om blodbad och klipp och stygn och dygnslånga plågor. Jaså, hade du tänkt att jobba så tidigt, det kommer aldrig att gå. Och tänk på barnet! Att ha några egna intressen, bortom barnets väl, är djupt suspekt. Vilket ingen känner sig hämmad inför att deklarera heller.

Just det gäller alltså bara den blivande modern, inte den blivande fadern. En bekant berättade om att hon hade haft tidiga sammandragningar. Det var inget farligt, men kollades förstås upp ordentligt. När de försäkrat sig om att barnet mådde bra frågade hon "Betyder det här att jag ska avstå från sex?" Vårdpersonalen stirrade på henne. "Jag förstår verkligen inte varför du skulle tänka på något sånt" sa en. "Det är väl bara bra övning inför när bebisen kommer" sa en annan "sen lär det ju inte bli något på några år." När hon fortsatte att fråga om det var penetration som var riskabelt eller om det även gällde orgasmer behandlade de henne som om hon var mentalsjuk och vägrade svara. Detta samtidigt som pappakurser, fortfarande, koncentreras på hur hemskt det känns för blivande och nyblivna fäder om de inte får ligga.

Jag vet att det här inte upphör när barnet kommer. Sedan är det amning och sömn och barnuppfostran som alla har synpunkter på. Men då slipper man ju foglossningen i alla fall. Och kan dricka vin. Och har en unge i famnen. Förhoppningsvis blir det därför lättare att uthärda välvillighetens förtryck.

Genus kan du vara själv

Jag visste inte att Macho-människorna hade en blogg. Det har de alltså och där, liksom i tidningen som numera kommer ut ihop med punkt.se, kan man läsa några av den unga generationens allra mest begåvade och intressanta pennor, Inti Chavez-Perez, Anna Svensson, Linda Backman m fl.

För dem av er som blev en smula kinkiga över Zanyar Adamis underliga turer kring "femanismen" är det värt att understryka skiljelinjen mellan Macho och Gringo (och alla andra tusentals projekt Adami verkar pyssla med). Macho är inte femanister. De är bara kloka och roliga och bra.

Who Do You Love?

I flera år har jag verkligen gillat Gringo-possen. En bitvis rätt bra tidning, praktiska integrationsprojekt för att länka förortsungar till folk med kontakter (fast vad hände egentligen med den där kontaktdatabasen, jag fick bara ett enda mail när jag hade anmält mig som potentiell kontaktförmedlare), roliga fester, flera otroligt smarta och trevliga personer.

Inte för att jag inte förstått de invändningar som kommit från både liberalt och mer vänsterinriktat håll, men rent känslomässigt har jag ändå hållit fast vid att det handlar om bra människor som vill väl. Just det tror jag väl fortfarande, men när Zanyar Adami kliver vidare in på feministfältet tar mitt tålamod slut. Eller feminist, förresten, det säger han ju att han inte är. Han vill hellre ha kärlek. Och att män inte ska känna sig skuldbelagda. Jaha. Men vem är det som ska älska och vem ska älskas? Och varför?

Kärlek är det bästa som finns, men när begreppet används politiskt handlar det alltid om att tona ner motsättningar, att låtsas som om det finns enkla lösningar på svåra problem. När just kvinnor och feminister anklagas för kärlekslöshet går det dessutom inte att låta bli att koppla till hur män i alla tider alltid levt på kvinnors kärlekskraft. Flickor och kvinnor uppfostras att vara kärleksfulla, att ta om hand. Män behöver inte ta ansvar för kärleken eftersom kvinnor gör det åt dem. Det är liksom det vi vill komma bort från. Och då får unga självproklamerade feminist- (eller "femanist"-) killar gnälla om mer kärlek bäst de vill. De kan väl älska själva om det är det som saknas.

I dag skriver jag mer om det här i tidningen.

Come sit on my lap

För att fortsätta i konsumtionens tecken: Dagens låt är Beyoncés Sugar mama.

Förlåt mig, komplett med tips som avledande manöver

Jag vet att jag inte skrivit särskilt intressanta saker här på ett tag. Jag vet att jag mest bara tipsar om texter som jag själv eller andra skrivit någon annanstans och där lagt ner långt mycket mer ansträngning än vad jag själv haft ork eller möjlighet att göra här. Jag ber om ursäkt för det. Det finns massor av skäl, tidsbrist, orkeslöshet, krasslighet, mot- och medgångar som gör det vanliga livet viktigare än beskrivningen av detsamma.

Jag kommer igen. Jag lovar. Läs så länge Natalias briljanta text från Gräv 07. (Parentetiskt sitter jag också klistrad framför Persson i rutan och begriper ingenting av alla kinkiga kritiker. I kväll är sista avsnittet. Jag vill köpa dvd-boxen med drivor av bortklippt extramaterial. SVT måste ordna det.)

Läs också Karin Thunbergs intervju med Maria Sveland från i söndags. Thunberg är Sveriges bästa intervjuare, men just den här texten är inte präglad så mycket av det som av Svelands berättigade ilska. "Om män nu påstår att de älskar oss, hur kommer det sig då att de fortsätter förtrycka oss rent privat? Varför anstränger de sig inte mer?" Det kan man verkligen fråga sig. Svelands Bitterfittan är inte stor konst rent litterärt, men den borde ändå läsas av alla som förtvivlat undrat just det där. Som undrat om varför småbarnspappor fortfarande är den grupp som arbetar allra mest, om varför det anses gnälligt att kräva att rättvisa i en parrelation faktiskt ska innebära att man har lika mycket fritid var, varför fortfarande 2007 är en man som tar ut tre-fyra månaders pappaledighet en feministisk hjälte medan kvinnor skulle anses sinnessjuka om de inte var hemma längre än så. Det måste fan gå snabbare än så här.

Läs! Läs!

Läs Karolina Ramqvist om läget för den samtida feminismen.