onsdag, augusti 31, 2005

Pophögern i ny kostym

Pophögern består av två delar. En intellektuell. Där tänks det saker om tidsanda och nyborgerlighet och moralrenässans. Vi gillar tweed, barn och blåbärspaj. Och applecars i Gondolens bar.

Sen finns det en mer konkret, utlevande del. Den kan man se här. Jag gillar särskilt kaninkostymen.

One of us

Några har reagerat på Åsa Peterséns förekomst på min lista över mediepolare. Inte minst eftersom hon tyckte att mediebloggarna var som det tuffa gänget på högstadiet, vilket på nåt sätt implicerade att hon inte var del i det där gänget.

Åsa är god vän till en av mina goda vänner. Vi träffas ibland vid festliga tillfällen. Senast var i början av sommaren. Hon hade en jättefin femtiotalig prickig klänning på sig och jag tror att vi började prata om en kille som mejlat oss båda och önskat att vi fick livmodercancer. Det framstår åtminstone som osannolikt att två av varandra oberoende läsare skulle komma på ett så innovativt tillmäle att skicka till kvinnliga ledarskribenter. Sen är det ärligt talat lite dimmigt. Med på festen var också en man iförd stålmannendräkt.

Läs! Läs! Läs!

I senaste numret av Arena har Anneli Jordahl en intervju med Marit Paulsen som är allt en intervju bör vara. Tillräckligt mycket till synes ovidkommande bakgrundsdetaljer för att ge stämning, tillräckligt mycket exakta citat för att ge ryggrad, en personlig förförståelse som andas mellan raderna utan att bli det allra minsta smetig.

Dessutom en artikel av Magnus Linton om Hugo Chavez som till skillnad från nästan allt som skrivs om dagens Venezuela inte låter som vare sig CIA-propaganda eller kommunistisk revolutionsromantik.

tisdag, augusti 30, 2005

Min posse

För att en gång för alla reda ut vilka som egentligen har ihop det med vilka i mediebloggsvängen vill Linda att vi ska följa Linnas exempel och hänga ut dem vi hänger med efter deras tillgång till spalter och/eller politik. Hittills har L & L plus Sigge sagt att de knappt känner några andra mediehoror.

Min redogörelse blir en annan. Jag har tvärtom bara en handfull vänner som inte kan räknas inom sfären medier-kultur-pr-politik. Två av dem gick jag i skolan med.

Här är några av dem jag betraktar som vänner, några sådana jag träffar ibland på fester och en del före detta och nuvarande kollegor. Det är inte bara människor jag regelbundet dricker sprit med, men jag räknar inte med att jag mejlat tre gånger med Jesper Högström om fotboll eller att jag en gång av en slump fikade med Gabriella Håkansson. Linda Skugge har jag mejlat med första gången nu i sommar för att hon varit så snäll och brytt sig om min hjärtesorg. Men vi känner inte varandra.

Det gör jag däremot i olika grad med:
Irene Berteema, Martin Borgs, Gunilla Brodrej, Knut Carlqvist, Anna Dahlberg, Niklas Ekdal, Eric Erfors, Toni Ericsson, Fredrik Erixon, Christofer Fjellner, Kay Glans, Thomas Gür, Johan Hakelius, Barbro Hedvall, Jonas Hellman, Linna Johansson, Natalia Kazmierska, Anna Kinberg-Batra, Hanne Kjöller, Björn af Kleen, Leo Lagercrantz, Tove Lifvendahl, PJ Anders Linder, Christoffer Lind, Sven-Otto Littorin, Stig-Björn Ljunggren, Ann-Charlotte Marteus, Sofia Nerbrandt, PM Nilsson, Johan Norberg, Karin Olsson, Mikael Pawlo, Åsa Petersén, Maria Rankka, Carl Rudbeck, Anders Röttorp, Nisse Schwarz, Malin Siwe, Cecilia Stegö-Chiló, Mattias Svensson, Mikael Söderlund, Marie Söderqvist, Johan Trallau, Malin Ullgren, Markus Uvell, Merit Wager, Peter Wennblad, Mats Wiklund, Björn Wiman, Peter Wolodarski, David Zaudy, Petra Östergren.

Av dessa är mellan 15 och 20 personer riktiga vänner.

Dessutom:

Nina Lekander är med på samma debattlista som jag. Det är för all del massor med andra människor också, men de orkar jag inte räkna upp.

En gång på Almedalsveckan åt jag en glass i gräset med Magnus Linton. Vi pratade om knark. Jag har också haft ett möte med Richard Herold på Atlas om en bok jag kanske skulle skriva, men det blev ingenting.

På mitt kvartersfik jobbar Amelia Adamos son. Han gör utmärkt kaffe och vi brukar prata om italiensk fotboll. Två trappor upp i mitt hus bor Clemens Poellinger.

Jag har jobbat ihop med Johan Jörgenssen och en gång beställt en rapport av Pontus Schultz som han aldrig levererade. När jag var på DN använde jag och Viggo samma kaffemaskin. Ibland sa vi hej. Det hände också att jag hälsade på Maciej Zaremba i korridorerna.

En gång satt jag bredvid Susanna Popovas då kanske 11-årige son på en match. Jag uppförde mig helt olämpligt för sittplats. Han var mycket imponerad.

Tidigare i somras såg jag som hastigast Karin Olssons kille André Johansson. Dessutom har jag mejlat en del med Joakim Borda och med Sigge, men aldrig haft äran att möta dem eye to eye. Av det lilla jag sett tycker jag dock att båda två verkar bedårande. Via Joakim har jag skickat hälsningar till M & R på Love at first site. Jag har aldrig träffat Philip Teir men jag vill gärna. Helst får han ta med sig sina barn.

Tillägg: Jag har ändrat lite, tagit bort några som jag insåg att ingen visste vilka det var ändå och några som jag faktiskt inte sett på rätt länge. Jag vill också tillägga innan alla blir exalterade över inaveln på Expressen att den enda jag kände innan vi träffades på tidningen var Peter Wennblad (då Olsson). Men det är en trevlig arbetsplats. Det är lätt att bli mer än bara arbetskamrater.

Nakenchock!

"Såg du?" frågade jag klentroget. "Ja" svarade han, lite mindre häpen. Björn af Kleens grannes pojkvän hade precis visat oss sitt könsorgan.

"Fast hon brukar gå omkring naken i lägenheten" lade han till. Jag tror att han var något mer entusiastisk över detta uppfattade normalläge än över den tillfälliga penisuppvisningen där på andra sidan gatan. Sängen, där de båda nu avklädda kontrahenterna placerat sig, var utom synhåll för oss, om än förmodligen direkt i blickfånget från grannlägenheten. Jag kände innerst inne en viss tacksamhet över det.

De måste ha velat att någon skulle titta. Eller näckar man annars i en gardinlös väl upplyst lägenhet med mindre än 20 meter till grannhuset?

Integritet är så förra seklet. Min kollega Peter Wennblad som har en sällsynt känsla för tidsandan skrev en ledarkrönika i Expressen om det tidigare i somras. Tyvärr fegade han ur när det gällde den första tänkta rubriken: "Se mig, kränk mig!" Men skvallerexplosionen, reality teven, patetikbloggarna och den moderna arkitekturen med sina akvarielika uppvisningslägenheter samverkar långt bortom CCTV:s bevakningsystem. Vi vill inte vara okränkbara längre. Den personliga sfären är en myt, vi regisserar alla våra liv inför en tänkt tevekamera eller bloggredaktör. Vi är alla voyeurer och exibitionister, samtidigt. Nakenchocken är här för att stanna.

måndag, augusti 29, 2005

Skulden är min livsluft

Ett tecken på att skulden får ta lite för stor plats i mitt liv är att jag oroar mig över att ni tycker att jag är tråkig nu när jag inte skriver sömnlösa ångestinlägg varje natt längre. "Du måste underhålla dem, Isobel, ditt liv är deras fiktion." När jag nu mår jag lite bättre och tänker på andra saker också är mina femton minuter över. Jag vet inte hur stor underhållningspotential mitt vanliga liv har. Läsarantalet mångdubblas i alla fall de där gångerna jag gråter rakt ut i natten.

Det här är första gången på tre år, minus de fem månaderna när jag var gravid med Stella, som jag inte har en hård otäck punkt alldeles ovanför naveln just den här veckan. Eller inte. För en månad sedan hade jag inga onda föraningar. Då trodde jag i stället. Troskyldig optimism må vara en attraktiv hållning politiskt, men privat kan den vara förödande.

Nu vill jag inte längre. Jag orkar inte vilja längre, har en paus från drömmarna och längtan och ångesten över att när som helst få reda på att det inte gick den här månaden heller. Och den som inte vill lika mycket blir heller inte lika sårad av att misslyckas. De sänkta förväntningarnas varma omfamning. Jag vilar nog där ett tag.

Skilda världar

I dag har jag sett två fotbollsmatcher. Den första gick bra resultatmässigt men var sådär spelmässigt. Ett vackert mål, bitvis osannolikt långsamt mittfältsspel och några felaktiga offsideavblåsningar. Och om inte Erland Hellström får ett schysst anbud efter säsongen är det något som är djupt fel i fotbollsvärlden.

Vad Comhem vill säga oss med att ha ärkegnagaren Nordin som bisittare är däremot oklart. Det måste vara en markering, ett sätt att håna oss utan att våga säga det öppet. (Okej, när jag först etiketterade Nordin använde jag ett begrepp som innehöll ett könsord. Men jag ändrade. Det kan finnas barn som läser.) Och det är inte första gången. Vilka tror de betalar för pay-per-view av just våra bortamatcher?

Jag återkommer till min idé om tillval av partiska kommentatorspår i ppv-sporten. Jag skulle absolut betala extra för någon som, på klassiskt landslagskommentatorsmanér, tycker som jag gör i svåra offsidesituationer eller straffmöjligheter. Inte alltför supportermässigt förstås, till exempel bör kommentatorn ha ett mer vårdat språk än vi har på läktarna, men tydligt med sympatitillhörigheten. Jag vill däremot få rabatt nu när jag får dras med träbenet-fucking-Nordin.

Sen på kvällen såg jag Cadiz-Real Madrid. Och jag begriper precis varför Michael Owen säljer sig till vem som helst nu. För han bör inte få en sekunds speltid för mycket när de har en sån som Robinho. En sån som, förresten. Det finns nog inte så många som han. Och Ronaldo ska vi inte tala om. Förarbetet till 1-2 är sagolikt. Först Becks långa svepande passning, Robinhos nedtagning som hade bollen kommit en meter bortifrån, två steg i sidled, en överlämning till Ronaldo som löper i djupled som är en fint och en passning och en löpning i ett och el gordo rinner igenom och serverar Raúl som bara kan stöta i mål.

Hypotes 1: Om det hade varit Tobias Hysén som fått den sista passningen hade han utmärkt väl kunnat missa.

Hypotes 2: Brasilien borde nog vinna VM nästa år också.

söndag, augusti 28, 2005

Äntligen hemma!

Det bästa med att resa är att komma hem. Det bästa med att resa är att titta på fotografier av soldränkta stränder och den där bikinibruden som visst råkade vara jag och den där parasolldrinken som råkade vara en för mycket och den där mannen som har guldstänk i skägget och pepparkaksbruna armar och bara råkar vara min.

Man har så mycket att vara tacksam över.

Det bästa med att resa är emellertid inte att komma hem och inse att alla kläder man äger för klimatet är smutsiga och så är det fortfarande sol hemma. Var är den september jag längtat efter i solgasset? Var är den krispiga luften och rodnande löven och stiliga män i kavaj över ylletröja? Å jag kommer, svarar september, och med mig hela den samlade höstestetik du sätter så högt. Kom tweedkjolar, kashmirkoftor och mörkrött läppstift att gnugga av mot någons kind eller krage.

Det konstigaste med att umgås med folk som är födda på åttiotalet är att de saknar grundläggande populärkulturella referenser. Hur kan någon ha gått genom livet och aldrig sett Twin Peaks?

Twin Peaks har präglat mitt liv. David Lynch har präglat mitt liv. Jag är fortfarande rädd för män med långt grått hår och jeansjacka. Jag får lite svårt att andas av takfläktar i villatrappor. Jag undrar ännu vem Diane var. Och jag är för evigt fast i ett höstligt stilideal där old school hollywood glamour möter frostnupna kinder.

En enda gång har någon sagt att du ser ut precis som Audrey och det var den finaste komplimangen någonsin. Jag ser förstås inte alls ut precis som Audrey, då är det betydligt lättare att leka Brigitte, men han förstod tanken bakom smink och hår och ögonbryn och outfit och jag är honom evigt tacksam. En gång träffade jag någon som begrep.

Apropå old school glamour kunde jag inte låta bli. Jag äger den snyggaste parfymflaskan sedan Chanel nr 5. Hur luktar den då? Lite vanilj, lite sandelträ, lite mysk, lite ros, lite nejlikor i apelsiner som jag brukar göra på julen. En oemotståndlig vinterdoft. Passar perfekt till tweed och röda läppar.

torsdag, augusti 25, 2005

Verkligheten ar fylld med mysterier

Jag har aldrig begripit det dar med paradisoar. Vit sand, palmer, klarblatt hav, randiga fiskar. Men sen da? Where is the action?

Kultur ar sa overlagset natur. Inom en 20-metersradie kan jag just nu folja ett otrohetsdrama, en familjefejd, ett par tre spirande foralskelser och otaliga sma livsviktiga vardagsrelationer.

En pappa smorjer in sin fyraaring i solkram. Nar hon forsoker slingra sig paminner han om hur ont det gjorde sist hon brande sig. Tva systrar eller vaninnor laser en tjejtidning och gor under ideliga fnitterattacker ett test om hur man kanner igen den ratte. Deras killar verkar enligt italienska cosmo inte ha ratt kvalifikationer.

Pa den solsang de delar tycks ett annat par antingen langt fore eller langt forbi sadana funderingar. De ligger helt nara, hennes arm om hans rygg. Nu tittar hon upp och de ser varandra djupt i ogonen. Han sager nagot sa tyst att ingen hor. Hon ler tillbaka. Han har halvlangt har och borjar bli lite mjuk vid midjan. Hon ar narmast brasilianskt kurvig. De ser sa lyckliga ut.

Alldeles nedanfor oss ligger en amerikansk mor med tva vitblonda sma pojkar och en fransk au pair. Hierkarkin ar glasklar under den familjara ytan. Men karleken i den franska flickans ogon nar 1-aringen ger henne en av manga blota pussar ar sa verklig den kan bli.

Fran detta dokudrama i realtid gar jag for att avlagga dagens rapport. Pa vagen hit passerar jag en bil, en helt vanlig Renault Mégane, vinrod. Baksatet ar nedfallt och hela utrymmet bakom forarstolen, hela bagageluckan och baksatet, ar fyllt med natmeloner. Upp till en decimeter under taket. pa passagerarplatsen ligger en ensam melon. Kanske fick den inte plats nagon annanstans. Verkligheten ar fylld med mysterier.

onsdag, augusti 24, 2005

Vem forsoker jag lura?

Sa sitter jag har igen, pa Virgilio Grand Hotel, i vars lobby man far hyra en dator med modemuppkoppling for 3 euro i timmen. Det ar ungefar sa lang tid det tar att lagga upp ett blogginlagg. Men eager to please, det ar jag det. Forresten ska jag nog inte vara mer i solen i dag.

For vem var det jag forsokte lura med det dar romantiska inlagget om stormen och skrivandet pa altanen? Om det finns nagon forfattare vars italien-vistelser jag tagit till hjartat ar det Wildes, och han forforde definitivt de svartbranda strandpojkarna i hogsasong.

Ge mig en soldrankt privatstrand dar man betalar for en solsang och ett parasoll och det finns en bar i bakgrunden. Lagg till lamplig mangd semestrande italienska barnfamiljer fran farmor och farfar via vralsnygga tonarstjejer i minimala bikinis till tjocka bortskamda guldlockiga telningar vid namn Simona eller Guido. Och nan lagom smetig popradiokanal. I skuggan ligger jag med min bokhog och spanar bakom solglasogonen. Badar ibland. Ater insalata di mare och dricker en halvliter av det lokala vita till lunch. Laser italienska Vogue. Blir allt fraknigare.

Jag ska inte hyckla med mina pseudointellektuella bojelser. Jag ar sa mycket mer Brigitte an Brecht (han semestrade inte ens vid medelhavet men det blev en fin alliteration).

tisdag, augusti 23, 2005

Brigitte is next to bed in the dictionary

Solen framme i dag. Jag overger alltsa min Scott Fitzgeralds-pose och leker Brigitte Bardot istallet. Den unga underbara, that is, inte dagens rynkiga Le Pen-haxa. I sextiotalsbikini, slarvig blond hastsvans och gigantiska solglasogon gor jag ett forsok som tyvarr inte nar anda fram.

Kanske saknar jag genetiska fundamenta (jag ar radd for att det ar sa!). Eller ocksa leker jag sa mycket i de salta vagorna att aven det vattenfastaste smink rinner av. Utan eyeliner, ingen Brigitte.

Pa lunchen delar vi pa en flaska rott och ater egenfriterade zucchiniblommor. Min man har ljuvliga guldvita har pa underarmarna.

måndag, augusti 22, 2005

End of season

(Obs, detta skrivs pa dator utan svenska tecken, ha overseende)

Vaknade i natt av att blixten slog ner alldeles i narheten. Det kandes som inne i lagenheten. Sedan flera timmars intensiv aska. Nar jag var liten alskade jag aska pa natten, jag ville sta pa en stol vid fontret i allrummet och bara suga at mig. Nu var det pa gransen till verkligt otackt. I gar kvall hade cikadorna serenad utanfor fonstret, nu kandes det som om blixtarna kom anda in i sovrummet. Regnet stankte langt in pa golvet.

I dag lag sjoborrar uppspolade anda till strandserveringarna. Badleksaker guppade fastknutna, klokt som det visade sig, vid parasollerna. Pa en av de andra badinrattningarna hade man inte varit lika forutseende. Dar lag badringar, plasttraktorer och luftmadrasser i form av krokodiler sprida over hela stranden. Nagra hade forsvunnit ut i det skummande havet.

Over allting en intensiv doft, nej stank, av tang som fyller huvudet. Havet ar mer atlantkust an medelhav. Meterhoga vagor kraschar mot sanden. Surfarna ar inte sarkilt bra, men antligen har de atminstone elementen med sig.

Jag alskar badorter off season. Detta ar annu bara late season, men aven nar solen kommer fram ar det en dovt melankolisk ruttnande-frukt-varme. Med mina anteckningsbocker och min campari pa terassen ar jag en romantisk forfattare fast i drommen om den allra sista sommardagen, den dar man vet aldrig nagonsin kommer tillbaka.

lördag, augusti 20, 2005

Pausen är inte den nya bloggen

Än en gång lämnar jag er, denna gång för sydligare breddgrader och lokalt vitt vin på så många strandserveringar som möjligt. Om möjligheterna inte finns att sprida mina visdomsord och nattliga ångest därifrån får ni klara er själva en vecka.

Ciao!

Popposerande

Jag är en bluff. Här ylar jag efter den småborgerliga villalyckan, men finner själv främst lindring i nätter på stan med unga vackra män och alkohol. Ha. Pophöger är verkligen rätt ord - jag poserar blott som konservatismens bästa vän.

Eller också inte. Trött på att så länge ha längtat efter det jag uppenbarligen inte kan få, byter jag tillfälligt fokus bara. En liten stunds tankepermission från de ouppfyllda drömmarna är inte samma sak som att överge dem.

Vem vill förresten inte sola sig i glansen från de unga och mäktiga? Gårdagens lekkamrat är nämligen enligt uppgift en av Sveriges mäktigaste åttiotalister. Att döma efter dagens Expressen hamnar han dock utanför topplistan, efter potentater som Zlatan och Ebba von Sydow. Förmodligen en riktig bedömning.

fredag, augusti 19, 2005

Feldiagnos

"Det var väldigt bra att ni lät oss göra det här." Vi var tillbaka i Dr Giertz mottagningsrum för att undersöka att jag läkt ordentligt och tala om obduktionsresultaten.

"Det visade sig nämligen att vi hade fel i vår första bedömning."

Jag kan inte andas. Om vi dödat henne utan tillräckliga skäl kan jag inte heller leva längre.

"Hon hade inte diafragmabråck som vi trodde först. Hon hade något som kallas för cystisk lunga. Det ser likadant ut på ultraljudet. Det som vi trodde var tarmar i hela bukhålan var i själva verket lungvävnad." Han ser rakt på mig.

Han är snäll, Dr Giertz. Det har jag känt ända sedan jag försökte låta bli att gråta mig igenom fostervattenprovet han tog den 18 januari. Man måste vara helt stilla och de små skakningarna som gråten leder till räcker för att riskera att nålen går fel. Stella hade inga kromosomfel.

"Det ger samma symtom, Isobel. Hon hade inga fungerande lungor."

torsdag, augusti 18, 2005

Vardagslycka

Okej, jag ska inte sluta skriva om mina demoner. Men inte ens jag har ångest hela tiden. Hur skulle man kunna ha ångest hela tiden när tusentals okända människor läser, tänker och försöker lindra?

Hjortronsylten kokar på spisen och den där svårdefinierade kargsöta doften fyller lägenheten. Jag rör i citronsyra och natriumbensoat och skedar upp i rena varma burkar. Precis just nu gör det inte ont alls.

O tempore o mores

Ja, vad håller vi egentligen på med på Expressen? Byter sidor och åsikter och ämnen och etiketter. Kan ni inte hålla er på en plats så man vet var man har er? ropar Martin Aagård förtvivlat i öknen.

Han är fortfarande arg på mig sen jag kritiserade hans kosmiska kamraters socialistposer tidigare i somras. Mest arg tycks han vara just för att han inte kan lägga mig i ett fack och sätta på locket och gå därifrån. Och det kan man ju förstå att sånt är frustrerande. Livet vore mycket enklare om alla gick runt med skyltar under hakan där deras ålder, klassbakgrund, förebild och partipolitisk hemvist stod klart och tydligt uppsatt. Han passar onekligen i den gamla Svenska Dagbladet-traditionen, Aagård. Skomakare bliv vid vad du läst. Eller i alla fall vid var du skrivit.

Jag är ledsen Martin, men jag kan inte hjälpa dig i din kamp för ett enklare, mer lättetiketterat universum. I min värld kan en och samma person faktiskt skriva både reportage från villalivet på ledarsidor och debattinlägg om skoluniformer på kultursidor. Utan att deklarera partipolitisk flagg någon enda gång.

onsdag, augusti 17, 2005

Overjump

Jag inser att min förra blogg kanske gick över gränsen från eggande tragedi till sånt som är så ofattbart hemskt att man faktiskt inte vill höra om det. Förlåt. Jag ska återgå till en charmigare och lättsammare slags patetik snarast.

Under tiden fascineras jag över att jag i bloggvärlden framstår som en insider, som en sån med makt. Jag och Viggo, typ. Oh, dears, om ni visste hur ödmjuk man känner sig när man säljer in ströartiklar till Björn Wiman för tresiffriga belopp, tvingas brödskriva idiotsaker för att kunna betala hyran och samtidigt försöker upprätthålla en illusion om att vara high maintenance. Jag vill ha allt från Roland Mourets och Burberry Prorsums höstkollektioner. Absolut allt! Kommer jag att ha råd med något över huvud taget? Ytterst tveksamt. Var är alla oljemiljonärer när man behöver dem?

tisdag, augusti 16, 2005

Ickebarnet

Jag hade tänkt skriva om roliga saker. Om hur jag huggit ved, plockat bär, röjt ris, druckit whisky på altanen och kollat in solnedgången över älven. "Du är mer karl än jag" sa en vän, som i alla fall ytligt sett tycks vara betydligt mer man än vad jag är.

Kombinationen bastu och whisky är centrala komponenter i en viss sorts maskulinitet. Fast man kan inte dricka whisky inne i bastun. En gång drack jag vitt vin, för övrigt den enda gången jag spontant rullat mig i snön mellan bastuvarven. Åh, härliga berusning.

Men sen kom vi hem. Och ett kuvert låg på hallgolvet. Den 5 september är vi kallade till IVF-kliniken på Huddinge. "Har ni några gemensamma graviditeter?" "Om ja, hur många?" "Har du haft missfall?" "Har du genomgått abort?" "Har ni några gemensamma barn?"

Skillnaden mellan barn och icke-barn är tydlig i formalian. Om Stella hade räknats som ett barn hade vi inte fått skattebetald IVF. Det får man bara om man inte har några gemensamma barn. Men jag har hållit henne i händerna och jag vet att hon var ett barn. Med perfekta fingrar och tår som risgryn.

Hon var min dotter och jag dödade henne. Det är inte så konstigt att jag inte kan leva med mig själv.

lördag, augusti 13, 2005

Pausen är den nya bloggen

Kommer att vara sans dator i ett par dagar. Längta gärna efter mig.
Ciao!

torsdag, augusti 11, 2005

Avundsjuka är det nya svarta

Jag älskar att använda uttrycket det nya svarta. I flera månader har jag fått med det i nästan alla texter och inte ens PM kom ihåg att ändra det i den första pophögertexten trots att han inte visste vad det betydde. Ni måste komma ihåg att det är en man som aldrig använt några hårprodukter utöver schampo.

Min nya favoritbloggare skriver om avundsjuka:

"MEN ÄRLIGT TALAT, JAG PERSONLIGEN TYCKER DET ÄR RÄTT ROLIGT MED AVUNDSJUKA MÄNNISKOR. DET ÄR SÅ PRÄKTIGT ATT VARA "THE BIGGER PERSON" GIVMILD OCH GOD. OKEJ, JO, DU KAN JU VARA DET. MEN KOM INTE TILL MIG SEN OCH FRÅGA VARFÖR DU PLÖTSLIGT FICK EN TUMÖR PÅ GRUND AV PASSIV AGGRESIVITET OCH KOM INTE TILL MIG SEN OCH FRÅGA VARFÖR DU HELT PLÖTSLIGT FICK EN SÅN ÖVERDRIVEN LUST ATT HUGGA DIN FRU MED EN YXA, BARA FÖR HON YTTERLIGARE EN GÅNG SMACKADE VID FRUKOSTBORDET." (hmm, det är alltså hon som själv skriver med versaler)

Trots att det mest är darling Björn af Kleen hon är avundsjuk på så är det underbart sagt!

Jag är fruktansvärt avundsjuk. Mest på alla som blir gravida på första försöket och som bestämmer sig för att det vore mysigt med en sommarbäbis.

Sen är jag avundsjuk på alla (mest äldre män) som har kontrakt på månadsinkomst med Expressens kultursida och får in alla texter de skickar in, oavsett kvalitet eller relevans. Nån sömnlös natt kan jag göra en namnlista över båda kategorierna.

Världen i relation till djurgårdens målvakt

På lunchen i tisdags pratade vi förstås om friidrotten. Jag är inte så intresserad, men sa att det ändå är fascinerande att man kan hoppa flera decimeter högre än Andreas Isaksson. Björn Wiman tyckte att det var fascinerande att jag främst såg världen i relation till djurgårdens målvakt.

Jag har aldrig förstått det där med att hålla på andra svenska lag internationellt. Jag hatade de landslagsyra kommentarerna efter MFF:s match i Israel. Min skadeglädje i dag är följdenlig. Den kommer att vara ända tills ikväll när vi kanske också får stryk av ett amatörgäng från Irland...

Million dollar smile


Kahlen går inte lika snyggt som Naima och när hon ser allvarlig ut off camera är hon knappt mer än en genomsnittlig svensk snygg gymnasietjej. Men det här leendet. Hela hon lyser upp som av ett inre kraftverk och runt henne blir allting lättare, gladare, ljusare. Hur kan man motstå någon som ser så innerligt lycklig ut att se oss?

onsdag, augusti 10, 2005

Den riktiga lyckan

Jag sov alltså i natt. Kanske är det inte att rekommendera i längden som sömnmetod att dricka fasansfulla mängder rosévin utan att äta något, men kortsiktigt fungerade det.

Kvällen tillbringades på ett 30-årskalas med vackra män i vita kostymer. Bland dem blev en sak pinsamt uppenbar. Inte ens om jag ville skulle jag lyckas särskilt väl med att träffa en ny man. Jag vill bara prata om barn. Deras barn, andras barn, barn i allmänhet. Mer sällan om mina födda och ofödda. Nån måtta får det vara på att förstöra partystämningen.

Å andra sidan verkar inte barnlängtan med en tragisk touch vara en sån turnoff som man skulle kunna tro. Tillräckligt mycket lidande och man blir mystisk snarare än desperat. Tills det slår över i Kicki-ism.

Jag vill inte vara tragisk och spännande. Jag vill leva i den vanliga, riktiga lyckan som jag skriver om i Expressen imorgon. Tvillingar, grill, villa. Ångest är så överskattat.

tisdag, augusti 09, 2005

Jag vill vara Philip!

Har precis insett att Philip bara är 24, har två bedårande barn, en fru och försörjer sig som kulturskribent. Det är inte rättvist!

Om vi hade klarat av det här på den tid som anses normalt ("Det är helt normalt att det tar upp till ett år att bli gravid.") skulle vi åtminstone haft en tvååring. Och sannolikt varit lyckligare. Osäkert om jag hade fått sova mer, dock. Och okej, jag kan också försörja mig på att skriva.

Insomnia III

Hur många delar kan den här serien ha? Kanske vänjer man sig till slut. När jag ser mig i spegeln är det onekligen lite Christian Bale där. (Den sömnlöse maskinisten, inte massmördaren. Ej heller Batman, när jag tänker efter.)

Jag tittar på de utlagda bilderna av Philips
ljuvlige son. Jag har aldrig träffat Philip, men Borda på Diagnos känner honom uppenbarligen, så jag får lära känna den här lille varelsen by proxy. Bara bilderna är en ynnest.

PS. Jag har aldrig träffat Borda heller. Det borde jag göra. Vi når varandra över klassgränserna i vår hämningslösa självutlämning. Jag gillar män som inte är rädda för de stora känslorna.

måndag, augusti 08, 2005

Insomnia II

Jag börjar förstå varför Joakim Borda inte vill känna sig som Kicki Danielsson. När man väl börjat med den här brutala uppriktigheten är country'n'western snart det enda logiska målet. Jag skulle ha Emmylou Harris i öronen om jag bara inte haft sönder mina lurar.

I natt skickar jag patetiska mail till vänner i andra tidszoner för att se om de sitter framför datorn.

söndag, augusti 07, 2005

Alkoholen är min vän

Har skrivit hela dagen, trots att allting har lätt suddiga konturer efter den sömnlösa natten. Jag tror att det blir bra.* Sorg är till för att göra konst av. Jag försökte sova lite efter löptur och bad, men sömnen kommer inte. Jag vilar, blundar. Det kanske räcker en bit.

Så plötsligt känns livet lite enklare. Och ja, det är så enkelt som i rubriken. Sprit kan verkligen döva smärta. Jag har försökt återskapa Annakhan, och lyckas nästan.**

2 msk Bombay Sapphire
2 msk Cointreau
1 msk citronsaft
färskriven ingefära efter smak

Skaka med is, häll upp i det snyggaste cocktailglas du äger och toppa med färskpressad äppeljuice.

*Det är alltså skrivandet jag tror blir bra, livet är det för tidigt att uttala sig om.
** PS. Han vill att jag ska skriva att det var han som på eget initiativ blandade drinken åt mig. Han gör verkligen allt jag låter honom göra för att lindra.

Insomnia

Pang. Det smäller till med ojämna mellanrum från gården. Jag vågar inte gå ut och titta efter vad det är. Det låter för mycket för att vara bara vatten. Jag ser knappt tangenterna, ljuset från skärmen får ensamt leda mig. Vill inte väcka den som faktiskt kan sova.

Varför kan jag inte låta honom trösta mig? Jag ser hur han lider av det. Ändå går det inte. Jag ligger med hans arm om mig och tänker på andra som skulle kunna ta bort det värsta. Det är inte många veckor sedan vi var lyckliga. När jag blundar och fyller huvudet med hans lukt går det lite bättre. Sen smäller det där ute igen.

Jag vet ju varför jag söker mig bort. Orkar inte tänka på all längtan, på alla tårar. Jag kan inte minnas hur det kändes att inte värka efter ett barn. Han påminner mig ordlöst om min oförmåga. Han skulle aldrig anklaga mig.

Det bästa i världen som ett eget litet fängelse. Kommer han att vara kvar om jag går ut en liten stund?

Alla våra drömmar är satta i vänteläge. Hur länge orkar de vänta? Hur länge orkar vi vänta på dem?

lördag, augusti 06, 2005

Den sjuttonde januari

Vi gick till Ultragyn via en babyboutique på Upplandsgatan. Frågade om den tjusiga barnvagnen vi aldrig skulle ha råd med. Funderade över om man verkligen behöver en åkpåse till en bäbis som föds i mitten av juni. Vi klappade på fina randiga tröjor.

Två dagar tidigare hade vi köpt en rödorange body av samma märke i storlek 56. Den ligger fortfarande i byrån i hallen. Jag tar upp den och känner på den. Luktar. Den luktar ingenting. Ren ny bomull. Ibland tror jag aldrig någonsin att den kommer att användas.

fredag, augusti 05, 2005

Ni vet vilka ni är

Hur ska jag någonsin kunna bli avslappnat popcynisk igen? Hur ska den tuffa fasaden av hårdskjutande proffstyckare hämta sig från de senaste dagarnas hjärtesorg inför öppen ridå?

Visst har jag kämpat offentligt med mina demoner. Men aldrig hade jag kunnat tro att det skulle besvaras med så mycket omtanke, värme, kärlek. Ni känner mig inte, ändå bryr ni er om mig. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet. När jag skrev om Stella i Expressen skickade folk blommor. Ni skickar tårar. Det här är bättre.

torsdag, augusti 04, 2005

Så blev jag på lite bättre humör

"Gör rätt för dig så får du dig fräscha ligg." Kanske årets politiska statement.

Jag kunde inte länka direkt till uttalandet, men det är förstås baby M som säger det apropå folk som går på socialbidrag utan att egentligen behöva det (i kommentarfältet under Fat loser bitch från den 31 juli).

Från en grop till en annan

Jag kravlar upp ur den grop jag befunnit mig i de senaste dagarna. Endast de verkligt fanatiska begriper hur djupt här nere jag varit när jag säger att jag knappt ville i dag. Redan i måndags var hemfärden från Helsingborg för krävande, och då hade jag ändå bara nedstigit till första kretsen.

Det är för mycket livmoder och för lite fitta i mig för ögonblicket. Rätt sorts underliv krävs för att kunna ge sig hän åt hetsen.

onsdag, augusti 03, 2005

Hallelujah

Jag borde ha sett det som ett dåligt omen. Hur kan man ha Jeff Buckleys Grace i skivspelaren dygnet runt i hela fjärde månaden och inte ana oråd? "Det gör inget" brukade jag säga till magen, som vid det laget var obönhörligt levande. "Mamma är inte egentligen ledsen, hon gråter för att det är så vackert." Och så satte jag på repeat igen.

tisdag, augusti 02, 2005

Det finns fler än en av mig

Jag har aldrig tidigare träffat någon i Sverige som heter som jag och är därför van vid att inte behöva använda efternamn. Nu upptäckte jag en splitterny sajt som är på svenska och som alltså ändå inte har något alls med mig att göra. Den Isobel gör inlägg i bloggar under det namnet. Det är inte jag som skrivit dem.

Det är en omtumlande känsla, som om någon försöker stjäla min identitet. Men som förmodligen helt enkelt bara också heter så. Jag får vänja mig.

Se mig, ät mig, rör inte vid mig

Att bära på en tung och pågående sorg är som att sakta bli uppäten levande. I början, i det här fallet från den sjuttonde januari fram till kanske någon gång i början av mars, tror man knappt att man alls ska klara det. Bara att orka sova. Bara att orka gå upp och klara av skakningarna tillräckligt för att kunna ha på eyeliner.

Ändå finns det, i backspegeln, något katharsiskt i lidandet. Det som äts upp är till del de dåliga sakerna. Jag kom ut på andra sidan Stellas död med lite mindre sjävcentrering, lite mindre ärelystnad, lite mer tacksamhet för de lysande andetag av fullkomlig kärlek som ändå kommer i min väg.

Sen fortsätter det.

Sorgen lever kvar och muteras för att komma runt de vita blodkropparna. Varje droppe blod som rinner ur mig är ett möjligt förlorat barn. Den anfaller när man minst anar det, eller rättare sagt på precis de dagarna man fruktar det mest.

Och nu äter den upp sånt som man egentligen skulle vilja ha kvar. Den barnsliga tron att morgondagen alltid kan vara bättre. Förmågan till hämningslös entusiasm över det allra minsta. Känslan av att besitta sin egen kropp.

Jag klarar inte av att han rör vid mig.

På parkeringen utanför Ljungby Motell

Klockan halv tre i natt träffade jag Lars Ohly. Det var på parkeringen utanför Ljungby motell. Jag nickade. Han såg förvånad ut. Han rökte. Jag frös.