onsdag, december 27, 2006

Gör någon glad, ge bort en pokal*


Jag gillar jul. Jag gillar ännu mer att komma hem igen efter jul. Allra mest gillar jag att jag fick en pokal i julklapp. Det är det bästa paketet någonsin. Nu kan jag låtsas att jag vunnit Wimbledon. Om jag bara inte varit så säker på att det skulle användas mot mig skulle jag ha poserat med pokalen på huvudet på kortet ovan.

Andra saker jag gjort: Druckit Laurent Perrier från 1996. Ätit rökt renhjärta. Snosat en 2,5-veckorsbäbis på huvudet. Alla de sakerna var bra saker.

* Rubriken är den helt autentiska slogan som butiken på Karlbergsvägen som en gång i tiden hette Pokalkungen men som nu bär det betydligt mer prosaiska namnet Svenska Idrottspriser håller sig med. Man kan inte annat än hålla med.

fredag, december 22, 2006

Deck the halls


Jag såg den första i går eftermiddag. Knuten kring ramen på busskuren utanför Ritorno på Odengatan. Jag hajade till. Log. Undrade vem som spred sådan anonym glädje kring sig.

Senare i går kväll: I byggställningar. På träd. Lyktstolpar. När jag tittade närmare insåg jag att det inte bara var resultatet av en enskild förespråkare för mer av kärlek och kyssar i vintermörkret. I stället är de av Triss upphängda mistlarna en av det här årets smartaste pr-kampanjer. Plötsligt händer det, liksom. De flesta förtjänar faktiskt oväntade ömhetsbetygelser. Den som kom på idén borde få ett pris. Eller i alla fall en puss.

Roligast i dag

Läs fantasinyheter! Roligare blir det inte. Inte just i dag i alla fall.

torsdag, december 21, 2006

Fortsättningen på ondskan mitt ibland oss

Läs andra delen i Gellert Tamas reportage om spelet kring de apatiska flyktingbarnen. Det visar sig alltså att Marie Hessle och Barbro Holmberg är personliga vänner, vilket möjligen skulle kunna förklara varför utredningen, i konflikt med all expertis och alla faktiska observationer och undersökningar, kom fram till exakt det Holmberg redan påstått om manipulering och förgiftningar.

Lisa gladdes i kommentarerna nedan åt att jag inte gör partipolitik av den här frågan. Men jag vet inte. Det är politik. Den konkreta hanteringen av flyktingar och invandring är en stor äcklig skamfläck på den arbetarrörelse som i vanliga fall talar vackert om solidaritet med utsatta och att så många kloka socialdemokrater så länge hållt så tyst i frågan förskräcker mig. Problemet är bara att den nuvarande regeringen inte nödvändigtvis gör något bättre. Fredrik Reinfeldt bröt visserligen den järnaxel av invandringsmotstånd som (s) och (m) tidigare smidde i muntert samförstånd, men det räcker att lyssna på migrationsminister Tobias Billströms hånfulla ord om det han kallade "amnesyl", alltså flyktingamensti för bl a barn som levt hela sina liv i Sverige och ändå hotas av utvisning, för att inse att det gamla arvet lever. Det märks också på att regeringen gav Marie Hessle fortsatt förtroende. Det ska bli intressant att se hur regeringen reagerar på uppgifterna om de vänskapsband med förra migrationsministern som från första början bidrog till att Hessle fick uppdraget.

Det är uppenbarligen inte bara för politiker och tjänstemän på migrationsverket som det är svårt att hålla ordning på sanningen och orden. I en artikel i DN i dag (ännu ej på nätet) hävdas det till exempel i rubriken att "amnestin" har lett till rekordökande invandring. Detta skulle lätt kunna tolkas som ett stöd till kritikerna mot flyktingamnestier, som brukar hävda att den sortens specialregler kommer leda till att fler människor söker sig hit i förhoppningen att komma i åtnjutande av framtida amnestier.

Det är först när man läser artikeln noggrannt som man inser att det journalisten Olof Wijnbladh menar med "invandring" är utdelade uppehållstillstånd. När han skriver om ex: "irakier kom till Sverige" menar han irakier som redan var här men som fick tillstånd att fortsätta vara det.

Det handlar alltså om människor som redan fanns i landet, i många fall sedan ett antal år tillbaka, men som genom de nya reglerna fått uppehållstillstånd i stället för att vistas i asylsökarlimbo. Och det var ju hela poängen med reglerna.

Dessutom, vilket är ett rätt viktigt påpekande, infördes ju heller aldrig någon flyktingamnesti, utan det man kallar amnesti är den tillfälliga asyllagen (där bl a apatiska barn med sina föräldrar inte regelmässigt skulle avvisas, som skedde tidigare).

Inne i texten påpekas också att vi även utan de speciella asylreglerna skulle ha haft nära nog rekordinvandring eftersom den stora ökningen skett genom invandring från andra EU-länder.

Nyheten är alltså att vi dels har haft stor EU-invandring, dels att de tillfälliga asylreglerna fungerat som de var tänkta. Detta görs genom rubrik och ingress om till nyheten att flyktingamnestin (som vi inte infört) har lett till att massor av fler människor sökt sig till Sverige. Vilket inte heller hänt.

Just, det, det är svårt med sanningen och orden.

onsdag, december 20, 2006

Nya regler

Jag är trött på att prata med människor utan namn. Därför är det inte längre tillåtet att skriva kommentarer här som anonym. Förnamn räcker.

tisdag, december 19, 2006

Katrine on Filippa

Katrine skriver sjukt bra om Filippa i dag.

Schulmans tänder vs Martin Timell

Jag medger att jag ibland har ruskigt barnslig humor men det här är faktiskt oerhört roligt. Särskilt i kombination med det här.

Den banala ondskan

Gellert Tamas program om migrationsverkets medvetna lögner om de apatiska flyktingbarnen för Uppdrag Granskning var det här årets bästa och obehagligaste teve (jag hittar det inte på nätet längre, om någon har en länk får ni gärna dela med er i kommentarerna). Nu skriver han också i DN och visar genom mejlväxling hur ankan om att barnen manipulerades planerades direkt av regeringens utredare Marie Hessle och migrationsverkets Annica Ring och hur lögnen obekymrat spreds vidare av bl a Morgan Johansson.

Hur tunn är inte civilisationens fernissa, hur lätt är det inte att definiera ut vissa ur mänskligheten? I trygga Sverige, i myndighetssverige händer exakt det som föregår folkmord, exakt det som är den psykologiska grunden för etnisk rensning. Det är först när vissa människobarn inte längre ses som människor som man kan mörda dem, förslava dem, leta efter lögner för att fördriva dem och sedan skåla i champagne över deras personliga undergång.

måndag, december 18, 2006

Ranelid on Ranelid

"Det är ingenting jag skryter över, men det kommer aldrig att finnas en författare i Sverige som mottager Augustpriset, stipendier från Svenska Akademien, Aftonbladets Kulturpris och Malmö stads kulturpris och som spelat fotboll på den nivån som jag har gjort.
Några journalister i Stockholm har nämligen försökt att förfalska och utplåna min tid som fotbollsspelare, men det kommer de aldrig att lyckas med, ty det räcker med att granska statistiken, fotografierna på lagen och fråga dem som såg mig spela för att tysta och avslöja vedersakarna. Nu kom det på pränt en gång för alla och jag har väntat länge."

Tack Jesper!

fredag, december 15, 2006

Varde ljus

Det tilltalar mitt sinne för ironi att posta ett recept på skinka bara för att följa upp det med en allmän önskan om en glad Hanukkah till mina judiska läsare. Men jag har ändå alltid tyckt att min vän Jonathan har den rimligaste inställningen. Han säger sig vara så mycket jude att det inte gör något om han äter bacon. Såklart. Hans mamma har lovat mig sofganiots senare i dag. Skinka och judiska syltmunkar på en och samma dag. Heaven.

Julegris uti vart hem

När minst två personer efterfrågar ett recept så måste man faktiskt gå dem till mötes. Åtminstone om resultaten blir så gott som i det här fallet. Kom i håg, det är en julskinka, inte partikelfysik, det är ingen fara om man inte följer receptet i alla detaljer.

1 rimmad skinka à 2-2,5 kg. Jag köpte från Nibble Gårdsgris på Vivo Klippet, den var mycket fin och från en glad gris vilket ger många extrapoäng för mig.
2 stora morötter, skalade och skurna i grova bitar
2 gula lökar, skalade, halverade
1 stor purjolök ( i ursprungsreceptet från How To Eat har Nigella 8 purjosar och det kan man förstås ha om man gillar purjo jättemycket)
2 stjälkar selleri
en bunt persilja
10 korn hel vitpeppar
1,5 liter cider, jag köpte Änglamarks för det var den enda som fanns på mitt Konsum, men vilken vanlig sort som helst funkar.
Jag råkade dessutom ha en halv kruka salvia hemma också.

Lägg skinkan i en stor gryta med kallt vatten och låt koka upp. Häll bort vattnet och skölj av skinkan. Lägg den därefter, nu med ugnstermometer istucken, i samma ursköljda gryta med alla andra ingredienser. Häll på cider, om det inte täcker fyll på med vatten. Koka upp och låt sjuda tills skinkan når 70 grader, det kan ta ca 1,5 timme. Ta ur den och sila spadet, som alltså är fantastiskt god buljong till ex minestronesoppa dagen därpå.

Sätt ugnen på 225 grader. Skär bort det mesta av fettkappan. Gör en röra av fransk senap, lite muscovadosocker och ev. en liten sked skinkspad. Bred ut på den avfettade skinkan och sätt in i ugnen i ca 10-15 minuter.

torsdag, december 14, 2006

Tis the season to eat engelsk julkaka


Jag får ingen riktig julstämning. Jag har vita amaryllis,jag har en buxbomskrans på dörren, jag har hängt upp vackra glaskulor i mina fönster. Jag har gjort en julskinka genom att koka rimmad skinka i cider och sedan griljera med massor av fransk senap. Den blev delikat och ännu bättre blev minestronen på skink&äppel-buljongen. Jag spelar Darlene Love. Jag dricker Blossas trestjärniga med konjak. Jag gick upp klockan kvart i sju i går för att lyssna på luciasången i Adolf Fredriks kyrka. Det tar emot att erkänna det men jag har till och med bakat engelsk julkaka utan att därefter linda in mig i mistel och tala i tomtetungomål. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag som dessutom är oändligt mycket lyckligare än vid den här tiden förra året. Kanske är det helt enkelt inte jul i hjärtat vissa år. Så ofattbart ledsamt i så fall.

För dem av er som också behöver lite julhjälp på traven rekommenderar jag ändå ett bak med torkad frukt, whisky, kastanjepuré och mandlar. Samma recept som förra året. Och det blir juligare. Det når bara inte riktigt ända fram för mig.

Varför är man inte förvånad?

Via Henrik Alexandersson upptäckte jag att det alltså är förbjudet för svenska krogar att sälja egenkryddad snaps.

Men anpasslighet är helt okej

TV4:s Drevet har alltså i likhet med P3:s morgonpasset fällts av Granskningsnämnden för opartiskhet. I drevet gällde det att en av reportrarna tog ställning mot Plymoth-rörelsen, i Morgonpasset att en bisittare kallade sverigedemokraterna för "detta vidriga lilla parti" och beskrev folkpartiets krav på bland annat språktest som "osmakliga".

Till Dagens Media svarar granskningsnämndens Eva Tetzell bl a på frågan om det överhuvud taget är tillåtet för reportrar att ta ställning:

"Nja. Det beror på i vilken fråga man tar ställning i, om det rör sig om en kontroversiell fråga eller inte. Inom ramen för samhällsgranskande program finns stort utrymme att vara kritisk och ifrågasättande. Men rena ställningstaganden i kontroversiella frågor är inte tillåtna."

Detta med att det specifikt är i kontroversiella frågor som objektivitet är viktigt är intressant. För vad betyder det? I en svensk kontext torde det ju vara rätt okontroversiellt att, som i det uttalande i P1 Cecilia Uddén tidigare fälldes för, föredra någon annan amerikansk president än George W Bush. På samma sätt ställer man sig frågan om det hade varit okej att kalla sverigedemokraterna för ett vidrigt parti på den tiden de hade några tusen väljare, men inte nu?

Eller menar granskningsnämnden att man inte får ha en öppen åsikt i frågor som väcker debatt? Är det okej att vara emot Förintelseförnekare? Tortyr som förhörsmetod? Får man vara för skattebetald sjukvård och skola? För demokrati? Och vad får man mena med det? Det finns trots allt väldigt många frågor där det i svensk debatt råder relativ konsensus. Och är det i dessa fall bara okej att uttrycka en uppfattning som ligger i linje med majoriteten, eller får man tycka något annat?

Jag är som bekant för mer öppenhet kring journalisters egna uppfattningar och har inget emot att enskilda reportrar tar ställning vare sig för eller mot Plymoth-rörelsen, så länge de gör det i en ram av allmänt intressant, faktaspäckad journalistik. Det är inte den traditionella svenska linjen.

Men när granskningsnämnden börjar dra upp gränser mellan frågor där reportrar får tycka, där tillräckligt många tycker likadant, och frågor där man ska vara (förment) objektiv, då blir det riktigt obehagligt. Ett medielandskap där bara tillräckligt allomfattande uppfattningar är okej för journalister är sämsta möjliga kompromiss mellan omöjlig objektivitet och massor av oliktänkande besvärliga enskilda journalister. Så lägger man grund för att tittare och läsare lockas att tro att vissa specifika åsikter inte är åsikter utan fakta, och raserar inifrån hela idén med en trovärdig journalistik. Och det kan väl inte vara vad granskningsnämnden är ute efter.

Mat, miljö och välståndsutveckling

Läs den intressanta diskussionen hos vinlusen om hur etiskt det egentligen är med etisk mat.

tisdag, december 12, 2006

Representativitet

"Fredrik Reinfeldt är som Västermalmsgallerian"

Karolina är så sjukt smart i bland.

Aftonbladet rasar mot män som vill ha sex med män

Aftonbladet upprörs över sexcruisandet på QX och över att äldre och yngre vuxna män söker varandra för sex. Jon Voss står upp mot moralismen på ett föredömligt sätt.

Plus ca change

När Journalisten för ett år sedan gjorde en sammanfattning av medieåret hävdade sig fem tillfrågade aldrig läsa bloggar. (När jag påpekade det konstiga i det här fick jag förresten ett argt mail från en av dem som inte tyckte att jag hade någon rätt att kritisera henne.)

I år är fyra av de tillfrågade bloggare själva.

Biskop söp bort krucifix

En notis i svenskan med något som kan vara en av årets bästa rubriker. Att alltihop hände på en julfest på irländska ambassaden känns självklart. Biskop Tom Butler blev alltså "drunk as a skunk" (direkt citat från ett vittne) tappade bort sitt krucifix, satte sig i baksätet på en främmande bil och kastade leksaker omkring sig. På frågan varför svarade han: "I'm the Bishop of Southwark. It's what I do."

måndag, december 11, 2006

Bögar, tories och kokain


Normal förlag har köpt rättigheterna till Alan Hollinghursts lysande The line of beauty. I början av januari kommer också SVT sända den miniserie som BBC gjorde av boken. Inte illa för dem av oss som gillar engelsk överklass, kokain, bögar och torypolitiker med repliker som "It's not a party, it's a party conference". Som om det, i det här fallet, nödvändigtvis verkar vara så stor skillnad.

söndag, december 10, 2006

Matchen slutligen stoppad

Om jag inte egentligen hade tyckt att det vore bättre med rättegång och dom och general Pinochet bakom lås och bom skulle jag säga hurra. Eller med Mikael Wiehes ord, man kan inte spela tennis med dom där.

Dräggel var ordet

Jag läste Emmas inlägg om Marcus Birros utfall mot nyliberala drägglande "mediaflickor" också.

När slutar man förresten vara "flicka" för män som vill förminska en? Jag bara undrar eftersom Birro i kommentarstråden hävdar att han talar om kvinnor som såvitt jag vet är strax under eller över 30.

What's in a name?


Jag tänker inte lägga ut bilder på min först plågsamt bleka därefter sakta något mindre blåvita lekamen här, men det fotograferades ju andra saker också på semestern. Som t ex hyllan i den lokala spritaffären, där de sålde rimligare prissatta inhemskt producerade varor. Under, tja, nästan de namn man är van vid. Som Gordoon's gin, John Warders Red Label och John Walers Black Label. Finelandias vodka lyckades jag inte fånga på den här bilden. Annars är förresten egyptiskt rosévin minst lika gott som de enklare varianterna som säljs på systemet på somrarna. Plus att de heter grejer som Obelisk och Ptolemaios grand cru. Där kan man snacka om namnmystik.

fredag, december 08, 2006

Plastic fantastic

"Alltså är det officiellt: Can är den svenska journalistikens svar på tupperwarepartyfavoriten James Blunt."

En känga i skrevet

Att irritera sig över DN På stan känns ungefär lika meningsfullt som att irritera sig över Journalisten. Det är kassa produkter, det är bara att acceptera, och den tid man minns när de var bra var korta flämtande ögonblick av existensiell normavvikelse. Ändå kan man oftast inte låta bli att bläddra genom dem och uppröras över den medelmåttans triumf som breder ut sig åt alla håll. När jag läste Elins beskrivning av Bengt Ohlsons till omsorg förklädda hat mot de unga kvinnor som på sikt hotar hans privilegier blev jag till och med tvungen att leta upp den olästa blaskan i pappersinsamlingshögen.

Och jag blev tillfälligt stum. Är patriarkatets slut verkligen så nära att så kallat schyssta snubbar som Ohlson öppet oroar sig över att södertjejerna inte längre är uppfostrade att ta skit? Vi lever i en spännande tid när de som trivs med de fördelar förtrycket ger dem äntligen faktiskt känner hur det drar om ryggen. För visst läser man skräcken mellan de omsorgsfullt lättsamt smidda fraserna? Brudarna i kängor kommer inte längre göra vad män säger bara för att de är män, eller suga Benkes kuk bara för att han är en fin författare och schysst kille och skriver i DN. Eller förresten. Det kommer de kanske göra ändå. För nu är det ju inte så väl att unga kvinnor i allmänhet, eller ens unga kvinnor på södermalm, är uppfyllda av samma självklara känsla av egenvärde som, tja, exempelvis Bengt Ohlson är.

Jag är inte särskilt ung och hade en skoltid präglad av 90-talsdepressionen snarare än fittstimsfeminismen, och jag hoppas innerligt att mina yngre systrar tagit långt längre kliv ut ur patriarkatets skugga, men om hatet mot kvinnor som känner sitt värde kan man ju bara läsa i kommentarerna här när jag skriver för mycket om lycka, för mycket om privata glädjeämnen och professionella framgångar. Och kanske allra viktigast och sorgligast - patriarkatet frodas i min själ när jag blir ledsen. Jag upptäckte förresten flera veckor i efterhand att Poppius attackerat mig och typ alla andra mediebloggare i något slags försök att få uppmärksamhet, men just det räknar jag inte hit. Dels blev jag inte ledsen, dels fattade jag inte riktigt vad han menade. Det var något med att det var hemskt och höger att skriva om eller kanske även att baka kakor. Jaha. Jag fick mer välformulerade förolämpningar i mellanstadiet. Det stämmer dock väl med den allmänna tesen.

För kvinnor i den intellektuella offentligheten ska inte vara lyckliga. De ska vara ledsna eller möjligen arga, skära sig, beklaga sig, vara offer. Minst av allt ska de vara öppet stolta över sina prestationer och obekymrat nöjda i sin egen förmåga. Jag vet att offer är ett laddat ord, men det är ju just det man kliver bort från när man bestämmer sig för att sluta ta skit. När brudarna visserligen fortfarande må stå på knä framför fina författare och schyssta killar, men skrattar åt dem efteråt. Ja, kanske redan under tiden förresten. Det klart att det är läskigt. Det klart att det måste förhindras. Det klart att det känns som en känga i skrevet på den som lever med alla de fördelar en schysst kille hittills haft i det sakta söndervittrande patriarkatet.

ps. Jag kunde förstås också ha skrivit bara en enradig medhållan till Elins text, men ibland sveps man med av ordmassorna och ilskan.

torsdag, december 07, 2006

On beauty


Förresten måste ni kolla på videon till Chariots of fire med BWO och Kitty on the catwalk. Kornél har en rosa peruk i början och han och hela Kitty-possen är overkligt snygga och Martin Rolinski ser ännu mer ut som Tadzio än han brukar.

Dagens citat

"Men det är ett bra vin, precis på samma sätt som att Cicciolina var en bra politiker."

Bokhoror är vi allihopa

Den här smarta litteraturbloggen har jag alltså missat ända tills nu.

En brorsa!

Via Lisa hittade jag en bror som verkar ha ungefär samma syn som jag på både mat och familj. Jag har aldrig kunnat motstå en man som lagar osso bucco.

onsdag, december 06, 2006

Sheriffen

En av mina allra äldsta vänner, filmaren, pr-mannen och den allmänne kverulanten Martin Borgs, har börjat blogga.

Tut, tut?

Eye, vart tog nattbussen vägen? Här åker man bort och så försvinner en älsklingsblogg.

Anslagstavlan


Återkommer med interiörer från charterresan. Hade exempelvis en animerad diskussion med en egyptisk kypare om vilken av Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic som var den bäste fotbollsspelaren. Sara Stridsberg är ett poetiskt geni. Drömfakulteten är den bästa bok jag läst i år. Jag har splitternya fräknar och har stirrat öga mot öga med en sån här fisk.

Så länge bör ni följa Lottens julkalender.

måndag, november 27, 2006

Fint som snus

För ett par månader sedan åt jag av en slump middag med Martin Gelin och Rodeos chefredaktör Johan Wirfält. Jag hade aldrig träffat dem förut. De talade med värme och intelligens om litteraturtrenden. Alltså, inte trender inom litteraturen. Utan om att det i sig var hippt med böcker. Särskilt om den skrivits av män med intressant ansiktsbehåring.

Det är ju en kul åsikt. Och jag säger inte att de hade fel, eller har fel när båda nu uttalat sig i Svenska Dagbladet om hur hett det är med finkultur. Jag fattar charmen med att utropa opera till den nya electron. Men jag insåg snabbt att trendsättande eller trendspanande kanske ändå inte låg för mig. ”Antingen är det ju bra eller också inte”, sa jag fåraktigt över tallrikarna där på Pelikan. Tråkig i konkurrens med vattenglasen. Och då har jag ändå tidigare glatt utsett historiens snyggaste nobelpristagare.

Men det stora problemet med artikeln i Svenska Dagbladet är inte att den är rätt platt och ytlig. Inte heller att den i stora stycken är en betydligt mindre analytisk version av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text om pophögern i Bon i somras. Det riktigt trista är att den inte för diskussionen en centimeter vidare. De smarta samtalen förs i stället på Martin Gelins och Elin Alvemarks bloggar. Det säger också något om det nya medieklimatet.

För det är roligt om nu klubbkidsen läser Hemingway och gamla Stig Larsson-artiklar. Det är bra om bra kultur når ut till fler. Ändå är det rimligt att tänka sig att highbrow-vurmen hänger ihop med en allmän vag spirande konservatism. Om nu reklambyråkreatören svidar sig i tweed och namedroppar 20-talsförfattare där han tidigare tog skateboarden till jobbet, vill han kanske också ha en hemmafru i wholesome-sexig klänning att komma hem till. Men det är ju så 90-taligt politiskt korrekt att prata om att fokuseringen på ansiktshår faktiskt har politiska dimensioner.

Jag hade såklart också fel på den där middagsdiskussionen. Det är aldrig så enkelt som att något antingen är bra eller inte. Det finns en Harold Bloomsk charm i att hävda det, men om man inte ser sina inlärda kvalitetsskalor eller bara rent personliga smak bakom boktravarna borde man nog öva lite på introspektionen. Freud hade förresten också ett fint skägg.

Om finkulturen just nu är kreddig, då kommer den sedan sluta vara det. Redan i vår kommer överrockismen bytas mot något annat. Tennisskorna kommer kännas så 2006 och då lägger man gärna undan Fitzgerald i samma kasse till myrorna. Björn af Kleen kommer kanske återgå till de gamla färgglada old school hip-hop tishor han hade innan han gick loss i Ralph Lauren-butiken.

Och ändå finns det kvar. Behovet av det komplexa. Det som varken är på eller av. Som inte kan reduceras till accessoarer. Längtan efter att läsa en text och se världen på ett nytt sätt. Att ruckas i sina invanda föreställningar, att tvingas tänka efter. Att drabbas av ett språk som ger ny mening.

Kanske är det bra om de kvaliteterna kopplas bort från det vi kallar finkultur. Att de kan finnas inom enklare genrer har trots allt inte varit en nyhet på flera decennier. Kanske vore det befriande om finkulturen, som Horace varnar för, verkligen blev en subkultur bland andra. Då skulle det bli tydligare att det intelligenta samtalet eller intressanta konsten inte är beroende av århundraden av manligt godkännande. Och då, kanske, kanske skulle vi faktiskt kunna komma vidare.

Fortsättning:
Den irriterade mig alltså, Wirfälts/Gelins förtjusta trendspaning bland dammiga hyllmetrar. O'Neill är väl bra för att han är bra, muttrade och muttrar jag. Jag kan långt mycket mer om fransk 1800-talslitteratur än om popmusik och roas inte av försöken att placera in Stendhal där strax bredvid skägget och kashmirscarfen som den moderne mannens självklara A/W-06-attribut.

Men det intresserar mig att det irriterar mig. För det trendifieringen verkligen gör - bortom dem som entusiastiskt hänger sig åt finlitteraturtrenden på samma sätt som jag själv njuter av att Zara för en gångs skull faktiskt har kläder jag gillar, med insikten att etnosmycken och volanger bara är någon säsong bort - är ju klockren nivellering. Det man säger när man utropar operan till den nya bailefunken är ju (och jag vet, Martin, att du egentligen inte gjort det, men den där fåniga rubriken i svenskan är en sån bra symbol för själva diskussionen) att ingetdera egentligen är bättre än det andra. När Hemingway blir trend fråntas han också sitt inmutade trygga eviga utrymme på parnassen. Det skaver i mig eftersom jag när en inre objektivist i hjärtat. Men just det där skavet får mig också att fnittra lite. För hur nykonservativa skuggor den litterära vurmen än må ha, så verkar den i realiteten i rakt motsatt riktning. Det blir som diskussionen om mansmannen. Det är ju först när den döde vite mannen blir en subkultur, ett särintresse, som vi andra kan andas lite lättare.

I nästa vecka: Bon

För någon månad sedan fick jag ett mail från Bons chefredaktör Madelaine Levy. Hon frågade om det inte var så att jag skulle ge ut en bok. Jo, svarade jag. I vår. Kan vi få trycka ett kapitel i tidningen? Eh, sa jag. Jo, det klart. Det kan ni väl. Hon fick läsa och valde ett par kapitel. I nästa vecka kommer så numret. Bon med ett utdrag ur min roman. Köp den.

Jag kommer alltså vara på charterstranden då, men ni får förstås gärna maila mig med era reaktioner.

Och flygplansavgaserna fastnade på ordet VINTER och satt kvar där tills vintern var över

I morgon åker jag på dieselslurpande, koldioxidutösande chartersemester. Och det är så mörkt att jag inte ens har vett att skämmas.

Jag har en en halvmeter hög hög med böcker. Jag har packat mina två bikinis. Jag har köpt en kräm med solskyddsfaktor 25. Jag vill helst inte gå utanför hotellområdet utan ämnar ligga i 7 dagar på en solsäng med mina böcker och mina bikinis (en i taget) och mina solglasögon och på sin höjd vända mig då och då från rygg till mage. Drinkar vill jag ha också. Med parasoller i.

När man åker charter får man hem en katalog från Novair där man erbjuds köpa M&M:s och eight hour cream och cigaretter och sprit till fördelaktiga priser. I sortimentet ingår exempelvis en tvåliters bag-in-box med whisky under namnet McCartons för 199 spänn. För blott 99 kronor kan man köpa 20 st 25 ml-påsar av den typen man får ketchup i på McDonalds fyllda med blandade spritsorter. Det är mycket svårt att avstå.

I min bokhög finns:
Zadie Smith: On Beauty
Sara Stridsberg: Drömfakulteten
Bret Easton Ellis: Lunar Park
Jan Morris: Hav
Salman Rushdie: Shalimar the clown
Sarah Waters: Tipping the velvet
Alan Hollinghurst: In the line of beauty
Lionel Shriver: We need to talk about Kevin
Ulf Lundell: Vinter i paradiset

Jag är så entuasiastisk att jag nog eventuellt klarar av även denna dag i det helveteshål novemberstockholm förvandlats till. Kanske är det bara jag som är dyster. Kanske är det faktiskt så att alla vill dö de här veckorna innan man seriöst kan börja trösta sig med glögg och hysterisk julklappsshopping. Men jag klarar nog en enda dag till.

fredag, november 24, 2006

Jo, kom igen, kan vi inte få spotta på dem också

Senast den 1 januari 2008 ska det enligt kriminalvårdens generaldirektör Lars Nyhlén införas totalt förbud mot rökning i häkten och fängelser. Det gäller både intagna ochg anställda och "eventuellt" kommer det införas rökrum för dem som inte kan eller vill sluta.

När de här idéerna luftades redan i våras av Nyhlén men då hävdades det att det absolut inte skulle handla om ett rent förbud. Vilket det nu alltså gör ändå.

Jag vet knappt vad jag ska säga. Var ska man börja? Med att det faktiskt inte är olagligt att röka cigaretter i Sverige? Med att politiker och tjänstemän inte har något som helst att göra med i vilken utsträckning de intagna väljer att riskera lungcancer eller nedsatt andningsfunktion. Med att, oavsett hur illa man må tycka om cigarettrök, fungerar nikotin lugnande och ångestdämpande, och är det något som finns i överflöd på anstalter så är det ångest och oro. Med de kraftigt ökande riskerna för konflikter?

Mest av allt blir jag bara så ledsen. Det finns ett sånt hat bakom den här sortens förslag, en sådan kylig önskan att göra livet ännu lite sämre för dem som visserligen kanske har förtjänat att sitta inlåsta, men som ändå faktiskt fortfarande är människor. Klart vi ska ta ifrån dem cigaretterna. De får faktiskt skylla sig själva som är här. Om de börjar skjuta smack i stället? Äh, då dör de ju snabbare i alla fall.

Fontänen lever!

Jag vill bara uppmärksamma er på att fontänen fått lite nytt liv. Jag har länge funderat på att skriva ett inlägg om varför just parfymer är den tänkande kvinnans mest självklara kosmetikintresse, men för ögonblicket är jag så konformistisk att jag bara använder Chanel nr 5 i alla fall, och dessutom blev jag så lycklig när jag kom på att ambra på min hud är som doftversionen av vaniljsex (Kroppsvätskor, nedsexade lakan osv, men i grunden mysigt, ofarligt och konventionellt. Jag säger alltså inte att det måste vara dåligt alls.) att jag tappade den självkritiska tråden.

torsdag, november 23, 2006

Alla var där

I går kväll var det dags för Expressen Kulturs årliga frilansfest. Vi höll till på Olssons video. Alla var där. Nina Lekander kom försent. Björn Wiman berättade roliga saker för att därefter allvarligt tillägga "det här får du inte skriva i bloggen". Nähä. Men jag är inte den som biter den hand som undertecknar mina fakturor.

När vi hade ätit och bland annat pratat om det sorgliga med fotbollsbröder (det är alltid en bror som är bättre och en som är sämre) samt den eventuella holländska flirten i Barcelonas nya orangea bortaställ, var det dags för diskussion. På de här tillställningarna går det till så att Per Svensson fördelar ordet till ett antal medelålders och mer än medelålders män som i ungefär en och en halv timme upprepar det de sa nyss. Med vissa undantag. Alltihop piggades upp en smula av att Per Svensson under tiden ledigt lutade sig mot en strippstång i guldfärgad metall. Lars Gustafsson satt på en pall och uttryckte sin förtjusning över möjligheterna med kulturjournalistik på nätet. P O Enqvist förklarade hur roligt det var med de nya flickorna som skrev pigga radikala krönikor på ledarsidan. Folk ville ha estetiska debatter som på 80-talet. Så småningom blev alla stillsamt uppsluppna och Malte Persson, som gick runt med ett ovärderligt manus i en datorväska, avslöjade att han egentligen hellre skulle vilja vara kvinna. Man måste säga att det var en bra kväll.

Bakelser och folkkölsfyllor

Läs Katrine om hur Marie-Antoinette är som alla 14-åriga flickor, bara med lite mer pengar.

Här kan man förresten läsa den väldigt konstiga text av Åsa Linderborg som Katrine hänvisar till. Jag skulle kunna länka till en artikel på DN:s ledarsida i dag också, men eftersom den huvudsakligen är en sämre rewrite av K, så avstår jag.

tisdag, november 21, 2006

Nya ungar i kvarteret

Eller rättare sagt bara en. Och han är äldre än jag. Men den bedårande Hermann Dill har i all fall börjat blogga på riktigt.

måndag, november 20, 2006

Stirra ondskan i ögonen

De borde dö. Jag vet att man inte får tycka så. Jag vet att man inte ska låta primitiva hämndkänslor ta överhanden, jag vet att ingenting blir bättre av att släppa fram det hat som pyrt någonstans i ett hörn av mjälten ända sedan mellanstadiet. Men när jag läser den här rektorns ord börjar jag fundera över lämpliga medeltida bestraffningsmetoder.

Aftonbladet skriver alltså om Emmas skolvardag. Om ständiga glåpord, om hot- och hatbrev hem i brevlådan, om misshandel och hot om misshandel, om att de andra reser sig om hon sätter sig vid ett bord där det redan sitter någon, om att en ny tjej i skolan blir varnad för att prata med henne. Detta är, enligt rektor och lärare, inte mobbing. "Jag anser att hon är utanför. Men i dagsläget förekommer ingen mobbning. Den har vi kommit tillrätta med." De fem veckor i helvetet som Aftonbladet skriver om, då det enligt rektorn alltså inte förekommit mobbing, vill hon inte kommentera.

Det har ju kommit hotbrev. Rektorns svar: "Hotbreven har inte kommit i skolan. När det sker kriminella handlingar i familjens privata post har vi inget ansvar." I ett av breven står det att "Lärarna tror ändå mer på oss". Det tycks mobbarna onekligen ha rätt i.

Går det att se sådan ondska i ögonen och inte känna hat? Går det att höra denna de banala vidrigheternas hantlangare utan att hoppas på åtal om medhjälp till misshandel, medhjälp till människokränkning?

I Expressen i dag kan vi läsa om en 14-årig flicka som mobbats in i allvarliga psykoser och som tagit sitt liv på ett behandlingshem som tycks ha fortsatt att kränka henne. Hon vägrades tidigare att byta skola för att komma från mobbarna.

Jag vet att hatet inte hjälper. Det äter upp mig inifrån när jag släpper fram det. Men inför detta kallsinne mot de mest utsatta kan jag nästan inte låta bli. Hjälplösheten är total. Förmodligen kan varken lägervaktsrektorn eller behandlingshemsdilettanterna ställas till svars. Det enda man kan hoppas på är att de sover förfärligt illa om nätterna. Men om man ska döma av dagens artiklar vore det nog att hoppas för mycket.

Stekare=queer?

Läs Donnies insiktsfulla utläggning om queerpotentialen i bratskulturen.

söndag, november 19, 2006

Varning!

Det såg så fint ut på tallriken. Toscansk minimalism typ. Trinda korvar med 96 procent kött med vackra ränder från grillpannan, kanske det här årets sista fina tomater med det sista av getfetaosten från Bondens marknad, stor grön sallad på lite blandade blad. En fantastiskt god grovkornig fransk senap bredvid. Vi högg in. Åt lite. Pausade. Åt en liten bit till. "Eh", sa jag "är det inte lite väl salt?" Han såg på mig och nickade tveksamt. "Jo, rätt så." Jag tog en till tugga, insåg att om man formligen dränkte korvbiten i senap smakade det okej. Fast fortfarande sämre än om man ätit bara senap med sked. Halvvägs in i den ena lilla korvrackaren gav jag upp. "Det här är faktiskt äckligt." Jo. Han höll med. Vansinnessältan växte i munnen.

Vi såg på våra tallrikar. Det som inleddes som minimalism blev nu bara plain minimalt. En lördagsmiddag bestående av, allt sammanräknat, grönsallad, fyra tomater och några flisor supergod fetaost? Magen knorrade. Hans också. Vi blev surare och surare. "Det finns ett ägg i kylen som jag kan pochera" sa jag trevande. "Ett?" frågade han. Jo, ett. "Och det finns mer vin" tillade han. Vi kastade den förfärligt genomsalta korven. Åt under ökande muntration upp våra grönsaker. "Man kanske kan se det som en diet", föreslog han. Vi funderade på om någon restaurang i närheten hade öppet kök fortfarande. Detta är vådan med så kontinentala middagsvanor att man upptäcker matens oätlighet först efter tio. Som sagt, det fanns mer vin.

Se detta som en varning. Köp inte den italienska salsiccia som utbjuds i NK:s mataffär i källaren. Särskilt inte om kylskåpet i övrigt är tomt på rimliga andrahandsalternativ. För den går faktiskt inte att äta alls.

lördag, november 18, 2006

Linna

Linna skriver bra i dag. Man kan vilja ha någon form av statliga bidrag till de sköna konsterna och ändå reagera mot att författarfondens pengar till nästan två tredjedelar går till medelålders män, t ex.

Två bröd och fem fiskar

Jag började i torsdags och matade surdegen. Jo, jag har alltså surdeg i kylen. En rågsur och en vetesur. De heter ingenting. (Jag hittar inte Henrik Franckes brödblogg där han bl a berättar att han kallar sin vetesur och rågsur för morsan repektive farsan, så jag länkar till hans lilla brödbok i stället.)

I torsdags kväll (torsdags natt för att vara exakt) satte jag Johans ljusa surdegsdeg. Fredag förmiddag följde jag receptet fram till steg 5. Därefter lät jag (delvis av misstag faktiskt, jag hade läst fel i Gittos kändisrecept ) degen stå i 6,5 timmar och formade alltså ingen limpa. Efter 6 timmar satte jag in en gjutjärnsgryta i 225 grader och ytterligare 30 minuter senare välte jag försiktigt ner degen i den. Man behöver inte olja grytan. På med locket och in i ugnen i 25 minuter. Därefter av med locket och in i 15-20 minuter till.

Och resultatet sen. Jag är stum av förtjusning. Detta är det vackraste surdegsbröd jag gjort. Titta bara på brödporerna! Bröd i gryta är alltså svaret för alla oss som inte har proffsig ångugn. Jag är Margit innerligt tacksam över tipset.

Som antyds emellanåt är livet oförskämt snällt mot mig just nu. Medan brödet var i ugnen låg jag alltså i badkaret med ett glas Rotari rosé. Därefter avnjöts den bulliga guldiga skönheten rostad i skivor till Rossinis forellrom med hackad rödlök och crème fraiche samt till varmrätt en röra gjord på köttet från en krabba, hemrörd majonnäs, en sked dijonsenap, lite rivet citronskal, en halv stjälk finhackad selleri + selleriblad + några stänk vardera av worchestersauce och tabasco. En sådan fredagskväll är ett litet mirakel helt i sig själv. Jag hoppas att någon känner min oändliga tacksamhet.

fredag, november 17, 2006

Mördande nördar

Att nördar ibland är mördare behöver man inte kunna stava till Columbine High för att begripa. Inte heller är det någon nyhet att populärkulturens psykopater regelbundet understryker sin ondska genom att lyssna på Bach eller Beethoven eller vad som helst som är mer än 150 år gammalt och inte kan klassas som reklamradiorock.

Den intellektuella ondskan är helt enkelt en kliché i sin egen rätt, och då syftar jag inte på de människor som tänker djupa intressanta tankar och skriver hyllningspekoral till valfritt vald tyrann under en och samma arbetsdag.

I går kväll gick jag inte på invigningsfesten för Stockholms Filmfestival utan stannade som den patetiskt soffbundna person jag tycks ha förvandlats till hemma och såg Sin City på teve. Jag har faktiskt inte sett den tidigare. I min roman finns en scen där huvudpersonen missar att få tag på en biljett till just Sin City för att en man i ylleknickers och knästrumpor tränger sig i biljettkassan på Grand, men det är huvudsakligen fiktion. Däremot missade jag den alltså på bio.

Den var rätt bra förstås, snyggt våld, snygga skuggor, snygga pinuppbrudar med snygga vapen. I den femtiotaliga noir-miljön sticker dock en detalj ut. Inte bara är den allra mest ofattbart onde av de onda skurkarna den enda som i någon enda scen läser en bok, han ser dessutom ut som vore han avritad från ett Pet Shop Boys-omslag. Om jag var Chris Lowe skulle jag rynka ögonbrynen. Det är synthare mot rockers med extra splatter, killarna med brylkräm må älska och slå ihjäl med samma muntra aggressivitet, men Lowe-lookaliken äter upp kvinnor bit för bit medan de fortfarande lever och hänger till sist upp deras uppstoppade huvuden på väggen. Det får nog betraktas som värre.

Jag vet inte vad det här betyder. Men det vore onekligen intressant om vi i nästa stora Hollywood-skräckis hör den glada inledningsslingan till Was it worth it? när kameran stryker sig fram till den glasögonprydde galning vi alla vet att vi måste akta oss för.

onsdag, november 15, 2006

Hurra! Hurra! Hurra!

Fick nyss glatt mess om den här förtjusande nyheten. Inbjöds att fira på stan. Jag är patetisk och stannar hemma under täcket. Men glad är jag likafullt. Å, vad roligt att ge ut hos rare Richard Herold och roliga Atlas. Att firma Leffler/Alvemark dessutom är sådana jävlar på förhandling, precis som jag skrev om tidigare, att det ryktas om att vi ska få pengar gör allting ännu bättre.

Hurra! Hurra!

Nakenchock!

Nyss var det någon som kom hit på att googla "isobel naken". Not exactly, no. Inte här i alla fall. Jag har lite svårt att ta in att någon kanske verkligen skulle vara ute efter nakenbilder på just mig. Sannolikt handlar det väl om Izzie Stevens eller nån annan kändare namne, men för dem som eventuellt undrar kan jag berätta att det mig veterligen inte finns några franska kort på mig alls i svang på internet.

Apropå nakenhet bör ni läsa debatten om Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister i DN. Kajsa Ekis Ekman inledde med en debattartikel (är det förresten inte rätt ovanligt att ha ett debattinlägg i stället för en recension om en nyutkommen bok? Visst kan skillnaderna tyckas små, men DN har valt att rubricera Ekmans text som just debatt. Jag förstår inte riktigt vad de vill säga med det.) Östergren svarade i dag och DN erbjuder dessutom ett utdrag ur boken.

Dilsa Demirbag-Sten recenserade förresten boken i Expressen.

Leva i Orupa

I dag kommer Orups första skiva på sex år ut och plötsligt tycks någon ha svingat ett trollspö och den där Orup-vurmen man nyss hånades för är inne. Jätteinne. I somras upptäckte Natalia och jag på en badlunch att vi delade förtjusningen i denne fårat medelålders stockholmare. Till redaktör Slätts alltmer rynkade panna envisades vi med att tillsammans sjunga hela Jag blir hellre jagad av vargar på vägen upp till tidningen. När vi glatt fortsatte med "du kan ta min lamborghini" suckade han ljudligt. Han fattar bara inte. Anna Hellsten däremot, som ju fattar det här liksom allt annat som har med toner och sånt att göra, har en gång fått spontant tips av Orup om en bra abortklinik.

PS. Jag har inte hört nya plattan, men Natalia hävdar att den är jättebra. Jag litar på henne.

PS 2. Hösten 1989 var jag på en konsert med Orup i Ludvika ishall. Det var ett Rock Mot Rus-arrangemang. Jag var 13 och jag och min kompis Linda hade ägnat timmar åt att tupera vårt hempermanentade hår och måla oss med clearasilstift och svarta kajalpennor från Isadora. Han hade cowboy-hatt.

tisdag, november 14, 2006

Kärlek, mat och folköl

Via älsklings-Lisa hittade jag till Margit, som har en blogg som heter "Kärlek, mat och folköl". Man kan inte motstå en sådan titel. Inte heller den underbara vinjettbilden.

Så här smart skriver hon om manliga materialonanister i köket: "Kanske är det inbillning, men jag tycker mig se ett mönster: så fort män ger sig in i ett kvinnoområde (let's face it, kvinnor är de som stått för brödbakandet historiskt sett) går det troll i hela grejen. Helt plötsligt ligger fokus mindre på resultatet och mer på tekniken och allt blir millimetermätning och ingrediensonani."

Gala! Gala!

I dag har vi förresten vår helt egen fotbollsgala på Tre Hörnor Straff, där vi bland annat delar ut Den gyllene badtofflan till "den som under året bäst har personifierat traditionella svenska fotbollsideal som att skava häl, jobba hårt för laget och i största allmänhet veta sin plats inom 4-4-2-uppställningen" och pris till Mr Exclusive in sports till "den inom svensk fotbollsmedia som utmärkt sig genom att utmärka sig".

måndag, november 13, 2006

Kom och köp konserverad gröt

De använder ett citat från min recension som säljtext för Joan Didion i Arenas nyhetsbrev! Det är roligt. Boken är ju vanvettigt bra och jag blev nöjd med min egen text också. Jag rekommenderade den dock som årets julklapp på Expressen förra året, så det kanske blir konstigt om jag gör det med den svenska utgåvan också. Men alla borde läsa den.

Andra som använt citat från mig som reklam: Offside, Tjuvlyssnat, Bon och Arena. Det är något med makten, och i den här sortens fall känner jag mig helt bekväm med den faktiskt, som gör dylik återanvändning av ens texter extra egosmekande.

Andra bra saker: Manushelvetet är nästan helt klart. Firma Leffler/Alvemark är visst ena jävlar på förhandlingar. Ben Harper gör dagens låt. Eller förresten hela höstens låt.

Dåliga saker: Manushelvetet är bara nästan klart. Det är mörkt som i graven. Jag vill helst bara dricka massor av sprit och titta på halvdåliga teveserier. Och det kan jag inte riktigt.

fredag, november 10, 2006

Supersupersuperfashion

"Du vet att jag aldrig har varit på Sturecompaniet", sa jag till K när vi promenerade ditåt från tunnelbaneuppgången. "Jag har faktiskt varit där en gång", kontrade hon. Utanför ingången till SEB på Stureplan var det också en kö och uppspända band och uppklädda människor. Ett ögonblick blev jag förvirrad nog att tro att det var dit vi skulle in. Men nej. Väl framme hamnade vi efter Carolina Gynning i blank beige snäv klänning och pälsstola. Någon ville ta bilder på henne. Inte på oss.

"Ni finns inte på listan." Dörrvakten därinne var orubblig. Jag försökte bokstavera. "Men jag har fått en inbjudan." "Men är ni säkra på att ni ska hit?" Eh, det var vi inte. Det visade sig att vi hade gått till fel rep och fel bredaxlad vakt i lite för tajt svart kostym. På rätt ställe fanns vi på listan och serverades rosa Pommery. Det är sånt som gör en flickas torsdagskväll, det säger jag. Dessutom fantastiskt goda kanapéer som jag och K var de enda som utsvultet kastade oss över. "Stureplanstjejer äter nog inte" sa jag. Vi såg oss omkring. Just det verkade uppenbart.

Vi kände inte igen någon utom Gynning. Jag är i och för sig erkänt dålig på kändisar, men någon borde man kanske veta vem det var? Vi spanade runt i lokalen, för dagen prydd med champagnefärgade heliumballonger i taket. Eller rättare sagt, kanske är ballongerna alltid där. Fint var det i alla fall. "Jag tror att det där är en kompis till Manne" sa jag och pekade ofint. Minns tyvärr ej namnet, men har för mig att han jobbar på MTV. Kändisfaktorn dittills: väldigt låg. K:s syrra hade varit väldigt besviken. Knappt hörbar musik dessutom. Folk minglade. Jag tyckte att jag kanske kände igen en modelltjej. Oerhört vacker.

"Ah, här är tidningen", sa K, "vi måste se om du kom före Kleenis." Alas, nej. Tyvärr lyckades jag inte få med mig det blanka magasinet hem, men Björn ståtade in på en plats kring 40-strecket. Jag kom först som nummer 60. Dock en bra bit före både Elin Alvemark, Erik Zsiga och Gustav Gelin. Vi blev förstås alla brädade av Peter "Doe Eyes" Wolodarski. Om jag inte minns fel ansåg å andra sidan Elle för något nummer sen att han var Sveriges 7:e sexigaste man. Det finns faktiskt kvinnor som gillar kombinationen rådjursögon, intellekt och lite för stora button-down-kragar.

"Jag är nöjd med min placering" sa jag allvarligt till nämnda direktör Alvemark som dök upp efter en stund. "Tillräckligt hög för att antyda att man inte var ren utfyllnad, men tillräckligt låg för att man ska kunna obekymrat fortsätta se det som en bisarr kuriositet."

Å andra sidan, helt ärligt, den där listan var inget vidare. Vi gick självklart igenom den för att mentalt kryssa för vilka vi möjligen skulle kunna tänka oss könsumgänge med. K hittade en. Jag är lite mindre kräsen. Nu kände vi visserligen bara till knappt hälften av namnen, men man hittar fler heta killar en helt vanlig matcheftermiddag i klacken. Jag menar, Magnus Härenstam? Daniel Nyhlén? Jag har visserligen sagt att jag i ett nödläge skulle kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men som "mest åtråvärd singel" känns han onekligen som ett brutalt nerköp.

Strukturerna var tydliga där som överallt annars. Män kvalade in primärt på karriär och karaktär, kvinnor på bröst och ben. Det gör min närvaro intressant. För Stureplanarna kan rimligen inte veta hur jag ser ut särskilt väl. Pytteliten bloggbild, tecknad byline i Expressen. Jag torde alltså anses åtråvärd på grundval av min hjärna och penna snarare än mina eventuellt välplacerade fettdepåer. Det glädjer mig faktiskt en smula.

Efter att ha länsat kanapébordet var det egentligen dags för middag. Vi gick ut och rökte. "Vi går till Riche i stället", sa Elin. "Så att man kan vara sig själv igen." Uttalandet rymmer oceaner av insikt om Stockholms uteliv. Stureplan är inte bara Stureplan.

tisdag, november 07, 2006

Hotter than hot

Jag frågade K om hon ville följa med mig på den där festen på torsdag, för mig och de 100 andra Stureplans-sniglarna. Det ville hon förstås. Sedan berättade hon oförsiktigt nog om det hela för sin lillasyster, som blev grön av avund och jättearg på mig för att jag inte frågat henne i stället. Hon är 12. Jag inser att jag borde ha tänkt på det.

Ps. Elin Alvemark och Björn af Kleen är förresten också bland de hundra. De är förstås asheta båda två.

Ps2. På fredag ska jag ta pressbilder åt förlaget. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Det är dock roligare att fundera över än att rätta klart sista manusversionen. Min ytlighet har inga gränser.

onsdag, november 01, 2006

Tjejer på Stureplan

Jag hade precis kommit in efter en löptur i snöyran. Jag vet, präktigheten står även mig upp till halsen, men vad gör man inte för endorfinerna och de fåfänga förhoppningarna om en något slankare ligne. Det var förresten roligt att springa i snön. Jag såg för första gången i höst barn som såg ut som pyttesmå michelin-gubbar och svanarna låg sorgset snötäckta i Karlbergskanalen. Allsångsindie i hörlurarna. Mössa över öronen.

Så störtade jag in i hallen, flämtande som en Sankt Bernadshund. När jag böjde mig ner för att snöra av skorna såg jag kuvertet. Kvadratiskt, fint papper. Å, är det någon som ska gifta sig, tänkte jag, och tog upp det. Så vackert med vinterröllop. Men, nej. Det var från Alex Schulman. Och om han eventuellt ska gifta sig kommer jag förmodligen inte bli bjuden.

I stället ville han meddela att jag utsetts till en av Stureplans 100 hetaste singlar. Jag stirrade på pappret. Var det här ett skämt? Stureplan. Singel. Het. Jag. Här behövs en Brasse Brännström som avgör vilken som ska bort. Kanske en, kanske alla. Missuppfatta mig inte. Det här är ingen patetisk "nej, men inte är väl jag snygg"-litania. Jag upplever bara inte mig själv som så, eh, Stureplansk.

För är inte stureplansbrudar såna blonda tjejer som gick i skolan med prinsessan Madeleine, går på juristlinjen, lever på vitt vin, efedrin och cigaretter och låter pappa betala Mulberry-räkningarna? Jag dricker öl ur flaskan, har säsongskort i Djurgårdsklacken, äter helst blodigt kött och oxmärg, har rätt omfångsrik rumpa och betalar för det mesta allting själv med min skrala kulturskribentfrilansinkomst.

Jag tror kort sagt att Schulman fått något om bakfoten. Med detta sagt kommer jag kanske ändå gå till kalaset jag inbjudits till för att träffa resten av den utvalda skaran. Det kan ju trots allt hända att det finns någon annan där som är lika lite superfashion et exclusif som jag själv. Och man får gratis Pommery. Om de har Wintertime kanske jag rent av konverterar till stureplanismen i en timme eller så.

Dagens andra bisarra nattlivsrelaterade incident kom någon timme senare. Det ringde på mobilen. "Isobel", svarade jag. "Hej, det är NN, från Stockholm City." Jaha. Han skulle skriva en artikel om Stockholms klubbliv och åldrande. Han kallade mig klubbveteran. "Va?" sa jag. "Jo, jag tänkte att du kunde säga något om hur det är att fortsätta gå ut trots att man är äldre, särskilt som tjej."

Jag visste inte om jag skulle skratta eller, ja, skratta. "Men jag går ju nästan aldrig ut", sa jag "Och jag har inte gjort det tidigare heller." Om man inte räknar att dricka öl på sunkställen eller eftermiddagsbubbel i hotellbarer, alltså. Dessutom är jag väl inte så gammal? Jag höll på att berätta att jag blev tillfrågad om leg på Carmen av alla ställen i förra veckan, men tänkte att det blev lite för defensivt och utseendefixerat. "Nähä" sa han besviket. Han frågade om några andra namn. Jag nämnde några personer över 23 som jag vet går ut. Vi lade på.

På en och samma dag har jag alltså setts som het stureplanssingel och heroisk medelålders gränsöverskridare alt. tragisk has-been i klubbsvängen som inte fattar när det är dags att lägga av. Och detta om en person som mest är hemma och lagar grytor, läser böcker och lyssnar på country. Jag är inte helt övertygad.

Svar till Birro

I dag har jag ett svar till Marcus Birro i tidningen.

tisdag, oktober 31, 2006

Horor, bloggar och Arena

Jag upptäckte precis att alla de förtjusande människorna på Arena har börjat blogga, Magnus Linton (från sydamerika), Per Wirtén (som jag inte känner och alltså egentligen inte ärligt kan kalla förtjusande), Karolina Ramqvist och förlaget med Richard Herold i spetsen.

Strax ska jag dessutom gå till Arenas seminarium om varför vänstern hatar horor så mycket. Petra Östergren, Ulrika Dahl och Karolina kommer prata, Katrine Kielos har tyvärr fått förhinder.

måndag, oktober 30, 2006

Mer television

I ikväll kl 18 går reprisen av Hörstadius från i går på TV8. Jag och Stephan Mendel-Enk diskuterar fotbollsåret, våld och maskulinitet.

söndag, oktober 29, 2006

Tusen och ett märgben


Oxmärg kokt i vin i 6 timmar och därefter bredd på surdegsbröd. Jag säger det igen. Oxmärg kokt i vin i 6 timmar och därefter bredd på surdegsbröd. Jag vet inte om det över huvud taget är möjligt att komma till en högre kulinarisk nivå än så. Jag vet att jag är banal. Inga Blumenthalska vitpeppargeléer med ostronskum för min del. Bara kött som tillagas på låg värme så lång tid att det faller sönder och riktigt bröd som jäst i mer än ett dygn. Tid är uppenbarligen den viktigaste komponenten i min lyckligaste matlagning. Det, och märg då.

I fredags påbörjade jag Johans surdegsbröd innan jag gav mig iväg ut i natten (eftersom vissa blir griniga när det här blir en stockholmsk nattlivsblogg hänvisar jag till Gustav, som fyllde år, Margret, som spelade skivor, och redaktör Slätt, som mest var sitt vanliga förtjusande jag. Förresten kommer jag nog inte kunna hålla mig från att publicera bilder senare ändå.) Jag var trött och åkte hem redan vid tretiden och kunde därför påbörja grytprojektet pigg och glad redan vid ett i går.

Peppargryta med märg
2,5 kg märgpipa (en knapp decimeter tjock skiva inklusive märgbenet)
Två vitlökar, hela skalade klyftor.
3 msk nyligen grovkrossad svartpeppar
1 morot
1 stjälk selleri
1 gul lök
1 flaska rödvin
1 liten knippa färsk rosmarin
4 lagerblad
Salt
Ev muscovadosocker

Sätt på ugnen på 150 grader. Skiva upp köttet i ca 1 cm tjocka skivor. Skär hjälpligt runt märgbenet. Hacka morot, lök och selleri fint. Tag din största gryta och lägg i benet. Lägg därefter kött runt om i ett lager så att det täcker botten. Strö över vitlöksklyftor, grönsakshack, peppar och salt. Lägg på ett lagerblad och ett par kvistar rosmarin. Fortsätt med ett lager till, och ett lager till tills allt är i grytan. Häll på vinet. Häll på vatten om det behövs, köttet ska precis täckas. Koka upp grytan på spisen, lägg på ett lock och sätt in i ugnen. Låt stå i minst 5,5 timmar. (Man kan enligt förlagan i Jamie Olivers Italien-bok göra den över natten på 140 grader också, i 8 timmar eller mer). Ta ut grytan ur ugnen. Fetta av den, det går lätt att bara skeda av fettet som ligger i ett skikt ovanpå. Låt koka utan lock uppe på spisen en halvtimme eller så för att koka ihop lite. Smaka. Jag behövde balansera den med ca 1 msk muscovadosocker, men jag kan ha haft i ett lite för surt rödvin. Ät med riktigt bröd, i mitt fall, dvs brödnördens, ett surdegsbröd på Manitobamjöl.

Om ni sedan har verklig tur inhandlade ni för fem år sen en 1996 års flaska Mille e una notte på en semester på Sicilien. Jag erkänner, jag köpte den delvis på namnet. Hur kan man motstå ett så romantiskt skimmer? Tusenochennatt-viner växer knappt ens på vinstockar, de finns bara i sagorna. Utom den här då, den finns till och med i Systembolagets beställningssortiment.

Jag vet, den är asdyr, men jag kan knappt beskriva hur god den var. Det här är ett vin som är som en italiensk gentleman i övre medelåldern, gråsprängt lockigt hår, dyr tweedkavaj. Outtalat macho, men med italienska mått mätt ändå modern och progressiv till sinnet. Röstar till vänster, men inte extremt. Det gjorde han däremot när han var ung. Han bor i Rom eller kanske Bologna, är förtjust i god mat och spirituella diskussioner, älskar sin fru och sina barn, men flirtar emellanåt civiliserat med sådana vackra kvinnor som i franska filmer brukar spelas av Emmanuelle Béart. Han är förstås en mörk oktoberkväll fullkomligt oemotståndlig.

torsdag, oktober 26, 2006

Know when to fold'em

Jag ska aldrig skriva om parfym mer i mitt liv. För det är omöjligt att nå upp till Chandler Burrs nivå, det är omöjligt att ens aspirera, omöjligt att föreställa sig att något man kan tänka, formulera, karva fram kan bli lika spirituellt, lika exakt, lika sagoskimrande synestesiskt. Eller förresten, jag kommer sannolikt inte kunna hålla mig. Men varje ord kommer vara indränkt i insikten om den totala underlägsenhetens ödmjukhet. Är det inte i grunden fantastiskt att känna så?

Ibland blir jag särskilt stolt över min tidning

"Det är nämligen inte knarket i sig som skapar missbruk. Att det tunga missbruket ökar exlosionsartat bland invandrare beror inte på att knark finns i Sverige. Det beror på fattigdom och brist på livsmöjligheter. Vill man kriga mot knarket måste man rikta vapnen mot de sociala orättvisorna. Om det vi i dag kallar knark inte fanns, skulle missbrukarna hitta andra utlopp för sin självdestruktion."

tisdag, oktober 24, 2006

Inte bara för att vi är kvinnor

Dolly kommer till Stockholm! Det går knappt att begripa. Dolly gör, för första gången sedan 70-talet, en Europaturné och den 16 mars kommer hon till Globen. Frågan om jag kommer vara där kan bevaras med den där Dolly-vitsen om hur man sover när man har stora tuttar men också med det distinkta svar K skickade på min fråga om hon skulle med: "Ja!"

Ibland känner jag att mänskligheten kan delas upp i dem som förstår Dollys storhet och dem som inte gör det. Förstår man hennes musikaliska geni, hennes kamp mot strukturerna, hennes sprudlande intelligens, eller gör man det inte. Okej, om man inte gillar country (vilket å andra sidan också är klart tveksamt) men de som börjar fnittra, de som drar bröst- och blondinvitsar, de som börjar prata om Dollyland (och inte ser charmen) de är faktiskt hopplöst förtappade. För mig är Dolly en feministisk symbol bortom klassföraktet, bortom den vidriga uppdelningen av kvinnor i bra och dåliga, på en gång inne i och upplösande patriarkatets bojor. Och så sjunger hon som en ängel.

Det var förresten när K skrev det här som jag blev ohjälpligt hopplöst kär. Aldrig tidigare hade jag hört någon annan än jag själv säga den här sortens saker, aldrig hade någon annan använt mina älsklingscitat, aldrig hade någon annan uttryckt samma vrede mot naturligheten.

Vi gillar den här låten också båda två. Inte bara för att vi är kvinnor.

Bra saker

Livet är snällt mot mig just nu. Livet ger mig bra saker just nu. Livet ordnar kärlek och vänskap och utgångseufori och spännande roliga jobb och människor som säger att jag är bra. Om det nu är livet som ordnat vet jag inte, men i förra veckan fick jag se min bok som en pappattrapp med omslag och mitt namn och titeln och det kändes väldigt konstigt och väldigt bra. Själva omslaget var inte så bra, formgivaren ska jobba vidare, men att se den där kartongklossen som såg ut ungefär som en bok och hade mitt namn på gjorde mig en liten aning yr. På ett bra sätt.

Specifikt resan tillhör kanske inte de allra bästa sakerna, men i kväll åket jag alltså till Umeå och pratar narkotikapolitik med Björn Fries och Ted Goldberg. Något håller på att hända i den här frågan. Just nu, medan vi pratar händer det. Bra saker. Omänskligheten i att definiera missbrukare som slemma brottslingar som får skylla sig själva må leva kvar runt om bland poliser och socialsekreterare, men den politiska diskussionen utgår inte längre från den synen. Sprutbyten må ha blivit allmänt lagliga först i somras, men få kan längre komma undan med att säga att det inte gör något om knarkare får gulsot eller hiv. Få kan komma undan med att säga att det symboliska motståndet mot narkotikan är viktigare än den faktiska vården och omsorgen om dem som far illa av den. Det är bra. Jag är glad för det. Jag tror att vi är på väg någonstans bättre.

lördag, oktober 21, 2006

How to be a domestic goddess, del 234


En vän ringde i går. Hon behövde bli ompysslad. "Kom hit," sa jag, "jag bakar en kaka." Och vilken kaka det blev sen. Spontant hopkommen där och då, delvis utifrån inspiration från bästa Lisa. Jag tog det jag hade i kyl och skafferi, blandade med kärlek. Det sista är kanske den allra viktigaste ingrediensen i varje verkligt bra kaka.

Äppel- och aprikoskaka
5 dl skrädmjöl (mjöl på rostad havre)
175 g smör
1/2 dl socker
en nypa salt

2 stora äpplen
En rejäl näve bra torkade aprikoser
En näve hela skalade mandlar
En matsked socker

Kör ihop degen i matberedare, lägg i plastfolie i kylen minst 30 minuter.
Sätt ugnen på 200 grader.

Ta ut degklumpen och skär halvcentimetertjocka skivor och lägg i en pajform. Tryck med händerna ut så att degen täcker och går upp till kanten. Fodra kanterna med aluminiumfolie och baka i 10 minuter. (Det kommer se lite konstigt och ofärdigt ut när det kommer ut.

Kärna ur och skiva äpplena tunt. (Ha kvar skalet). Skär aprikoserna i strimlor. Lägg äppelskivor i ett vackert mönster i formen, strö över aprikoser och mandlar. Strö över en sked socker. Baka i 20-25 minuter eller tills kakan har vacker färg. Aprikoserna ser lite brända ut, men smakar karamelliserad hösthimmel. Omedelbart är kakbotten väldigt smulig, men kakan ljuvlig ändå. Efter en timme eller så håller den ihop bättre.

fredag, oktober 20, 2006

Cissi slutar!

Så hemskt hemskt tråkigt att Cecilia Garme slutar på Expressen.

Dagens sökningar

I dag var det någon som kom hit på att googla "äppelkäck". Jag vet många som skulle göra en sådan koppling.

Sökningen på det nya, och för mig hittills okända, talesättet "knulla i ullstrumporna" är väl inte lika klockren.

Årets julkalender

En av våra läsare på Tre Hörnor Straff har kommit med ett fantastiskt förslag på årets julkalender. Via den stora svenska diktskatten hittar Lars Lagerbäck och Zlatan tillbaka till varandra

Den inleds såhär:
"Det är jul 2006 och Zlatan Ibrahimovic fryser om fötterna. Han har underskattat avståndet mellan järnvägshotellet i Ånge och den lagerbäckska familjegården i Ovansjö. Promenaden blir inte bekvämare av att han trampar den knarrande snön med tunna, handsydda italienska skor."

Hör upp SVT, det här kan bli den TV som familjer, städer, ja, hela nationen samlas kring. Gamla gudar och nya, det gamla Sverige och det nya. Zlatan och Moberg, Lagerbäck och Rasken, försoning och pånyttfödelse.

På Tre hörnor tolkar förresten också just nu Olof Persson Gunnar Ekelöf, Glenn Hysén Nils Ferlin och Björn Runström Verner von Heidenstam.

torsdag, oktober 19, 2006

Fler verkligt bra människor och verkligt hemska avslöjanden

Ni måste kolla på Insider ikväll!

Fantastiske Richard Slätt och hans kollegor avslöjar att svenska polisen slänger ut en mångårig informant, som hjälpt polisen att gripa många grova brottslingar, och hans familj från vittnesskyddsprogrammet, som straff för att mannen talat med media. Nu är mannen helt rättslös och kriminella organisationer är ute efter honom och hans familj, men polisen bryr sig inte. Och säger så rakt ut, framför kameran.

Hade kanske kön något litet med utgången att göra?

Som ni vet är jag en sucker för män som är feminister på riktigt. En av dem är den förtjusande Dr Bergh. Han jämför mediernas behandling av olika felande ministrar i denna och tidigare regeringar. Visst finns det reella skillnader också i hanterandet av media, felens koppling till det specifika uppdraget osv, men uppräkningen antyder ändå rätt tydligt att ugglorna inte är vad de verkar. Som om vi inte redan visste det.

Knarket än en gång

Läs Virren om knarket. Och kolla på Faktum om samma ämne. (Här är Faktums sammanfattning av sina teser.) Väldigt mycket talar för att den hittills förda narkotikapolitiken, med och utifrån dess mål om ett narkotikafritt samhälle, har misslyckats monumentalt.

Nästa tisdag ska jag diskutera det här med bla Björn Fries och Ted Goldberg i Argument i SVT. Hör gärna av er om ni har något särskilt tips på något jag borde ta upp.

Skogen kommer till Birkastan



Ordination för en lyckad onsdagskväll i oktober:

Ha en (minst) jägare i släkten eller vänkretsen.
Ha en (minst) svampplockare i släkten eller vänkretsen
Tag ur frysen - älgfärs
Tag ur skafferiet - torkade trattkantareller (eller färska direkt ur skogen förstås). Lägg de torkade i ljummet vatten så att det täcker.
Krydda färsen med rostade enbär, rostad svartpeppar, en riven vitlöksklyfta, en finhackad sardell, timjan, en skvätt rökig whisky och lite extra salt (smaka innan, sardellen ger rätt bra sälta i sig). Ha även i ägg och mannagryn el ströbröd. Om man har tur att ha mycket torkade trattisar kan man smula i några sådana också. Trilla köttbullar. Sätt ugnen på 125 grader. Ungefär halvvägs in i risottokoket, stek köttbullarna så att de får fin färg, sätt sedan in i ugnen. Jag gillar älgbullar inte helt genomstekta.

Gör i ordning en liter svamp el kycklingbuljong, går bra med tärning men fond eller egen buljong är förstås ännu bättre. Hacka en gul lök fint och fräs på medelvärme i smör. En vitlöksklyfta om så önskas. En finhackad morot och en finhackad selleristjälk är extra bra men inte nödvändigt. Ha i ca 1 dl risottoris/per person (jag föredrar Vialone, Avorio och Carnaroli går också bra) och vänd runt i den smörade löken. Ha på en rejäl slev buljong och rör tills den kokat in. Ha i mer buljong. Rör tills den kokat in. Upprepa ca 10 minuter. Rör hela tiden. Ha nu i trattkantarellerna med sitt spad. Om de är små behöver man inte hacka dem, de är finare hela. Rör tills, just det, vätskan kokat in. Om du har en flaska stående, ha i en skvätt vitt vin. Rör. Efter 15-20 minuter, testa om riset är klart. Riv så mycket parmesan som önskas och vänd ner i risotton ihop med en klick smör. Lägg på ett lock och dra av från värmen. Vänta i ett par minuter. Ät. Överväg att ta jägarlicens eller planera nästa tur till svampskogen.

onsdag, oktober 18, 2006

EU vill, än en gång, bestämma

Via Hax hittade jag den häpnadsväckande uppgiften att EU:s mediekommissionär Viviane Reding presenterat ett direktivsförslag för att kunna kontrollera innehållet i alla filmer som postas på internet.

Ja, innehållet. EU vill inte att vi ska få uttrycka oss fritt. Åtminstone inte i rörliga bilder.

Enligt The Times kämpar den brittiska regeringen mot förslaget, som alltså skulle gälla YouTube, små hemvideosnuttar på personliga hemsidor, videobloggar, allting som medborgarna väljer att uttrycka genom filmmediet. Alla som publicerar filmsnuttar ska avkrävas licens för att få "sända" sitt material och måste uppfylla samma regler som stora tv-bolag om att materialet inte får vara olämpligt för barn, sårande för minoriteter osv.

Det är inte riktigt klokt. Vad säger den svenska regeringen? Vad säger den svenska pressen? Är medborgarnas yttrandefrihet inte mer värd än så?

Stöd Magnus Ljungkvist!

Det här är faktiskt helt ofattbart vidrigt. Visst, vi vet alla att den relativa anonymiteten på nätet ibland tar fram det värsta hos människor, och hatmail och hatfulla kommentarer är tyvärr en del av verkligheten för en hel del bloggare. Steget från det till rena dödshot är ändå verkligt stort.

Först blir jag bara ledsen. Jag vill inte att offentligheten ska vara sådan. Jag vill att man ska kunna tycka olika och ändå respektera varandra, jag vill att debatter ska vara hårda och arga och elaka utan att gå över gränsen till det hatiska och kränkande. Och jag vill definitivt att kvalificerad undersökande journalistik ska kunna göras utan aktivt personskydd för inblandade reportar.

Men det hjälper inte att gråta. Det är bättre att vara arg. Det är bättre att göra något. Magnus må inte ha någon redaktion bakom sig, men han har alla oss blogg-kollegor. Han ska känna att han har vårt stöd, om så krävs ekonomiskt, om så krävs tekniskt, praktiskt. Vi kommer att hjälpa honom. Han är inte ensam.

Jag kommer fråga Magnus om det är något han specifikt behöver hjälp med just nu och återkomma.

tisdag, oktober 17, 2006

Drev för drevets egen skull?

Finns det någon enda nu levande svensk som betalat arbetsgivareavgifter och löneskatter på den hundralapp som grannens tonårsdotter fick i handen för att passa ungarna ett par timmar?

Enligt skatteverkets rapport "Svartköp och svartjobb i Sverige" från i augusti i år ansåg förresten 93 procent av svenskarna att man inte borde behöva betala skatt om man, i typfallet en mormor, passade barn för en ersättning om 8000 kronor om året. Det är drygt 3000 kronor mindre än vad Anders Borgs barnvakt säger att hon fick. Att den svenska staten inte alltid håller med, och dessutom kräver att man ska skicka in en kontrolluppgift på ersättningar över 1000 kronor per år, säger mer om det bisarra skatte- och regelsystemet än om något annat.

Något säger mig att majoritetens moraluppfattning i just det här fallet är på Borgs sida.

Uppdatering: Kanske är den här storyn början på slutet på "drevet" mot ministrarna (som förstås i ex Borelius-fallet var utomordentligt berättigat). Enligt uppgift strömmar det in mail till båda tidningarna från folk som är arga över att de drar så hårt på barnvaktandet och moralens förfall.

Det kan förstås vara en organiserad kampanj från MUF eller nåt också, men i kombination med exempelvis opinionsundersökningen från skatteverket skulle jag gissa att folk är mer upprörda över tidningarna än över Anders Borgs beteende.

I bedömningen av hur besvärliga den här sortens avslöjanden är måste man, förutom lagen och moralen, också räkna in dels hycklerifaktorn, dels vanlighetsfaktorn.

Hyckleriet i det här fallet är litet, då moderaterna alltid sagt att skatterna är för höga på tjänster och att regelverket är för krångligt. Det vet väljare i allmänhet (vilket de alltså uppenbarligen inte visste när det gällde moderater och tv-licensen) vilket gör det mycket mindre besvärligt än när Gudrun Schyman hade betalat en granntjej några tusen för att städa, utan att rapportera in. Nu är ju just Schyman exeptionell i sin förmåga att ta sig igenom alla slags förtroendekriser utan att något fäster, men jag talar om principen.

Vanlighetsfaktorn i "Borg och barnvakten" är däremot skyhög, eftersom varenda svensk förälder anlitat barnvakt nån gång, med betalning direkt i handen. Det skiljer ut honom radikalt från överklass-Borelius med sina filippinskor i källaren.

måndag, oktober 16, 2006

Li'l Kim


Läs vad Eff har att säga om den här sjukt tuffa bilden på Kim Jong Il.

Up yours, Folkhälsoinstitutet


Så har alltså den fabriksbakade mazarinen gått från att vara alla byråkraters bästa vän till att i stället symbolisera en hel rebellrörelse.

Liz och jag

"She wears her heart on her sleeve and talks salty." Det sa Truman Capote om Liz Taylor och en vän nyss om mig.

Jag vet inte om jag fått en så fin komplimang någonsin.
Pär Nuder har just nu ett helt fascinerande darr på rösten när han väser om hur den här regeringen bara är till för de rika. (även orden "arbetslös" och "låglönejobb"har ett härligt väs) Jag har aldrig hört honom använda det här tonfallet förut. Inte heller brukar han vara så ljungande socialistiskt aggressiv. Jag gissar på positionering inför partiledarbytet i mars. "Nyliberalismen finns kvar i politiken" säger han också. Nu säger han att regeringen Reinfeldt vill att arbetarna ska bli poolskötare i Djursholm. Å, det här är helt fantastiskt.

Uppdatering: Jag stötte ihop med Eric Sundström på väg till stan och han var också helt exalterad över det där med poolskötarna. "Det är så roligt att vara i opposition" sa han. "Tro mig" sa jag "man kommer över den känslan."

Stegö avgår

Enligt SVT24 alldeles nyss har hon lämnat in sin avskedsansökan.

Gröt i huvet

Jag ser mer och mer Cecilia Stegö Chilòs usla problemhantering som en personlig förolämpning. Det hade varit så lätt (förhållandevis i alla fall) att ursäkta sig och samtidigt få en vettig debatt om licenssystemet och public service. Och jag tror fortfarande att hon hade varit en bra person att driva igenom de kvalitetshöjande förändringar i den senare som jag (och hon) tror är nödvändiga.

Men icke då. Lögner och undanflykter och slingrighet har i stället gjort det helt omöjligt att ens prata om förändringar i public service utan att det ses i ett ljus av futtigt, girigt pubertaltrots.

Nu tror jag att hon avgår. På något annat sätt kan man inte tolka den inställda debatten hos publicistklubben.

Därmed blir också den ideologiska konflikt som hade kunnat leda till intressanta och givande (och förstås upprörda) samtal ett misstag på samma sjaskiga nivå som överklasstanter som får djursholmsvillor i studentpresent av pappa och ändå varken har råd att betala vita barnflickor eller fastighetsskatt för sommarhuset.

Det är verkligt sorgligt, och ingen annans fel än hennes eget.

lördag, oktober 14, 2006

Veckans medborgarjournalist

Om inte telefonen ringer varm hemma hos Magnus Ljungkvist med jobberbjudanden från svenska kvalitetsmedier är det något som är allvarligt fel. Jag gissar tyvärr att så inte sker och att det alltså är något, allvarligt, fel. Jag skulle önska att jag blev mer förvånad.

Men den här veckan är det han som lett nyhetsflödet. Varje steg på vägen i granskningen av Borelius-affären har han legat före de vanliga nyhetsmedierna, och med Aftonbladets Lena Mellin som enda undantag (vid ett enda tillfälle dessutom) har han fått noll och ingen traditionell medieuppmärksamhet för sitt arbete.

I en kommentar på hans blogg hävdar någon att medborgarjournalistikens era kommer vara kort för att den inte har den objektivitetens stämpel som traditionella medier håller sig med. Min uppfattning är den rakt motsatta. Jag, och alla andra läsare, vet ju att Magnus är socialdemokrat. Jag läser hans texter med det i bakhuvudet och har inga som helst problem att skilja åsikter från fakta. Att Maria Borelius har ett hus i Falsterbo som formellt ägs av ett företag i ett skatteparadis är ju sant (eller falskt) oavsett politisk färg på den som avslöjar det. Precis på samma sätt som Edward Unsgaards reportage om Thomas Bodström var korrekta eller felaktiga helt oberoende av Unsgaards politiska sympatier. Skillnaden var bara att den vanlige radiolyssnaren inte kände till dessa förrän Unsgaard blev pressekreterare åt statsminister Reinfeldt. Jag vet vilket jag tycker känns mest trovärdigt.

fredag, oktober 13, 2006

Dagens läsning

Johannes Forssberg skriver om den rebellrörelse som ett antal av ministrarna kommer ur och två av mina favoriter, Sakine Madon och Fredrik Krohnman skriver om det bisarra livet i politiska ungdomsförbund under den fantastiska rubriken: "Ungdomsförbunden kan allvarligt skada ditt barn"

Däremot förstår jag inte huvudledaren. Särskilt inte ihop med Forssbergs krönika. Han skriver ju klart och tydligt att det handlar (eller handlade) om ett ideologiskt grundat uppror där staten inte (som i ex de konservativa eller reformistiskt socialistiska idétraditionerna) ses som a priori god. Ledaren däremot tycks hävda att rebelllustan bara grundar sig i en pubertal motvilja mot socialdemokratin.
Bara ännu ett exempel på det vi alla vet - det är förfärligt långt kvar till lika villkor.

Nya Arena

I nya Arena skriver Petra Östergren om horor, Sara Stridsberg och Natalia Kazmierska om kloning, Tomas Lindbom om Ségolène Royal bortom de okritiska oh-ande och åh-ande hon brukar väcka, Karin Andén om en holländsk fackförening för papperslösa städare och både Håkan A Bengtssons ledare och en intervju med Katrine Kielos, Klas Gustavsson och Nisha Besara handlar om socialdemokratins nödvändiga idémässiga förnyelse.

Det här måste bara vara Sverige just nu bästa tidning.

torsdag, oktober 12, 2006

Hur ska man betala?

Jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper det där med att avskaffa de avgiftsfria muséerna, mer än möjligen som en ren budgetpost. Precis som Malte säger finns det ju ingen riktig ideologisk skillnad mellan att subventionera något till 90 eller 100 procent. Och rent faktiskt har avgiftsbefrielsen haft exakt den effekt man hoppades, det vill säga sänkt trösklarna för människor att gå på museum, specifikt för dem som tidigare inte gjort det.

Det huvudsakliga argumentet för avgifter på offentlig service är annars att det ska förhindra överutnyttjande, som exempelvis inom vården, men det kan väl rimligen inte vara skälet i det här fallet.

Smma sakskäl kan förstås anföras mot licensfinansiering av public service. Här kan man lägga in något vitsigt om den civila olydnaden att planka in på statliga muséer. Jo, jag vet att nyliberalerna brukar säga att de inte tittar på SVT, och i vissa fall är det säkert sant. Men de allra flesta av dem brukar ju å andra sidan också klaga på programmens vänstervridning, vilket det torde vara svårt att ha någon uppfattning om i det fall man aldrig sett dem. (Se Kerstin Hallert)

Ps. Något som också i bland anförs från höger som ett skäl till motstånd mot exempelvis vägavgifter är "varför ska jag behöva betala två gånger för samma sak, och dessutom med redan beskattade pengar" (på slutet kan man gärna lägga till en förorättad darrning på rösten)

Et voilà: varför ska jag behöva betala en gång till för att se på konst som jag redan betalat för att köpa via skatten. Med redan beskattade pengar????

En pausuppmaning

Ni kanske redan gjort det, men annars uppmanar jag er att läsa den extremt intressanta debatten i sydis om integration.

Det faktum att Fredrik Ekelund skäller sina kritiker för politiskt korrekta skulle visserligen kunna leda till (med goda skäl) att man vägrar läsa på rent trots. Men även om jag tycker att just Ekelund uttrycker just den sortens skånska arbetarromantiska skitsnackarmentalitet som som PM skrev om häromsistens (jag är född i Malmö, jag får säga sånt) är diskussionen som helhet mycket läsvärd.

onsdag, oktober 11, 2006

"Det är fel att betala tv-licens"

Alltså, det här är ju ett fullkomligt vanvettigt mesande. Alla människor vet (alla med något sånär kunskaper om den svenska politiska historien) att de flesta som var aktiva i MUF på 80-talet och början av 90-talet, som exempelvis Cecilia Stegö, Sven-Otto Littorin, Anders Borg, Tobias Billström och ja, Fredrik Reinfeldt själv, tyckte att det var moraliskt fel med tv-licens.

Rubriken till det här inlägget är alltså inte min utan just ett citat. Våren 1989, då Fredrik Reinfeldt var vice ordförande i MUF Stockholm, drev nämligen MUF kampanjen "Det är fel att betala tv-licens", en kampanj som Stockholmsdistriktet var mycket aktiv i, till skillnad från exempelvis det konservativa Malmö-distriktet som vägrade delta.

Kan man inte kräva någon kunskap om detta av alla dessa politiska journalister, så att de ställer en fråga om det till Fredrik Reinfeldt? Visst kan han förstås ha ändrat sig sedan dess, det tror jag rent av att han har gjort, men frågan har en tydlig politisk kontext och historia.

Om någon begrep att det här inte är en simpel kvitto-skandal kunde man kanske rent av få en välbehövlig diskussion om licenssystemets för- och nackdelar. Men det skulle förstås kräva att någon journalist tänkte efter, eller att någon av alla dessa politiker slutade pudla så förfärligt och faktiskt erkände att det här var något de gjorde medvetet, med ett specifikt politiskt syfte.

Nej, jag tror inte heller att det kommer att hända.

Är staten alltid god och måste man alltid göra som den säger?

"Finns det några angivare här" Så inledde jag ett föredrag i somras om angiveri. Sedan fortsatte jag med att berätta om alla lagbrott jag har gjort, eller i vissa fall gör fortlöpande.

Jag har kört för fort, jag har jobbat svart, jag har köpt svarta tjänster, jag fildelar (eh, just nu rent av), jag har köpt smuggelsprit, jag har använt droger. Jag visste inte att det var ett brott att inte betala tv-licens, men jag måste erkänna att jag inte heller alltid har gjort det. (Jo, jag gör det numera, ingen anledning att anmäla mig till radiotjänst.) Om det är ett brott att gå på svartklubb har jag ännu en punkt på min kriminalitetskatalog. Jag har aldrig själv gömt flyktingar, men jag har varit med och hjälpt till.

Detta är brott som inte har något direkt offer. Ingen person drabbas av att jag köper vodka från Tyskland via bekanta. Ingen enskild person lider av att jag har jobbat utan att ta betalt med faktura och kvitto. Men det är kriminellt. Och om jag haffades skulle det förmodligen leda till i alla fall böter.

Det här är en syn på staten som jag delar med väldigt många jag känner. Det finns lagar som är absoluta. Man slåss inte, man snor inte grejer i affärer, man har inte sex med någon som inte vill. Såklart. Detta är moraliska lagar mer än politiska och de allra flesta svenskar skulle nog inte göra det ens om det var tillåtet (med de sexuella övergreppen finns det ju tyvärr vissa frågetecken där, men den diskussionen får inte plats här)

Men det finns också lagar som många helt enkelt inte betraktar som legitima. Om staten vill bestämma att man inte får ha öppet efter klockan tre så får man väl fixa sin fest senare ändå. Om staten lydigt lyssnar på stora musikbolagen och jagar fildelare med blåslampa, så stäm mig då. Om staten kräver mig på en avgift bara för att jag äger en tv-apparat, trots att jag aldrig tittar på svensk tv, så är det den som är omoralisk, inte jag som låter bli att betala. (Konsekvent nog började jag faktiskt betala tv-licens när jag började titta på alla de bra serier som SVT köpte in - Sopranos, West Wing, Six Feet Under.)

Nu kanske vissa säger att man alltid måste följa lagen i alla fall. Att man måste arbeta politiskt för att ändra den, men att man inte får bryta mot lagen ens om man anser den omoralisk.

Och visst, det är ett synsätt. Legalismen lever och frodas, inte minst i den nuvarande regeringen där migrationsminister Tobias Billström tidigare sade nej till en allmän amnesti för apatiska flyktingbarn för att det inte vore rättssäkert. Lars Leijonborg har sagt att han skulle ange gömda flyktingar. Och även om det kanske är orättvisa exempel så tror och hoppas jag att det är få som skulle gå hela vägen och säga att det var omoraliskt att hjälpa behövande kvinnor till säkra aborter innan det blev tillåtet. Eller att det var fel att vara homosexuell när det var förbjudet. Det handlar alltså, för de allra flesta, om bedömningar från fall till fall. Vad tycker just du är en rimlig lag, vad tycker just du är ett omoraliskt lagbrott, även om det inte finns något offer?

Självklart finns det bekymmer med en sådan uppfattning. Tänk om alla inte ser på moral på samma sätt som jag. Tänk om det finns de som tycker att man inte behöver respektera lagen mot misshandel, våldtäkt, mord. Och, mer vardagsnära, ska man då dra gränser mellan att låta bli att betala tv-licens och att låta bli att betala på tunnelbanan? Det senare förordas ofta från vänster, det tidigare från höger. Jag har förresten inte alltid i mitt liv betalat i tunnelbanan heller.

Nu kommer det in personer i regeringen som, i alla fall under delar av sina liv, har delat min uppfattning om relativiteten i statens överhöghet. De har inte (och jag tror verkligen inte att Cecilia Stegö är den enda) alltid betalat tv-licens, de har anlitat svart arbetskraft, de har rökt marijuana, de har kört för fort.

Är det här reella problem? Jag vet inte. Det är möjligt att en övervägande majoritet av väljarkåren tycker det. Jag kan inte gärna och vill inte heller sätta mig till doms över människor som gjort samma lagbrott som jag själv. Det jag personligen blev upprörd över i Borelius-fallet var ju också framförallt hennes motivering till de svartbetalda barnflickorna, inte själva brottet.

Det som är ledsamt är ju också att de inte kan stå för att detta delvis har ideologiska grunder. Om Cecilia Stegö hade sagt att hennes ickebetalande av tv-avgiften hade börjat som en politisk protest mot systemet och att hon är tveksam till den här betalningsmodellen hade vi kunnat få en verklig debatt. Nu blir alltihop bara sjaskigt och slingrigt.

Helt klart är dock att den här synen kommer i brutal konflikt med den journalistiska idén om att politiker ska vara ofelbara. Och ju mer man letar dessto fler exempel kommer man säkert att hitta. Speciellt hos dem som inte levt sina liv i förhoppningen att en dag bli statsråd. Det var ingen slump att Thomas Bodström också hade haft svart barnflicka, så toppadvokat han var. För det är ju också tydligt. De där kraven gäller ju bara just politiker. Inte advokater eller metallarbetare eller exempelvis de journalister som granskar dem. Mängden svartbetalda städare och barnpassare på landets samhällsredaktioner går nog knappt att klämma in i på en vanlig eko-sändning.

Det är tur att de inte vill bli politiker. Det är tur att jag inte vill bli politiker. Men måste politiker alltid tycka, och alltid ha tyckt, att allting staten gör är rätt?

tisdag, oktober 10, 2006

När är det då inte för dyrt?

Det kan finnas massor av anledningar till att inte köpa hushållsnära tjänster med kvitto. Den som utför tjänsten vill kanske inte ha f-skattsedel och hantera skatteinbetalningarna själv, och att då som privatperson vara arbetsgivare innebär ett nära nog ofantligt krångel. Den som utför tjänsten kanske också hellre vill ha svarta pengar i handen än vita på kontot minus skatt. I vissa fall, rent av nästan alltid när det gäller helt vanliga svenska medelinkomstbarnfamiljer, så är det också för dyrt att betala vitt.

Om man tjänar närmare två miljoner om året är det sista dock inte på något enda sätt en rimlig invändning.

Jag blir så trött på höginkomsttagare som tycker att det är för dyrt med pappaledighet, för dyrt att köpa vita tjänster, för dyrt att betala trängselavgift. Visst, för vissa kanske det är för dyrt. För vissa kanske det betyder skillnaden mellan om det där jävla berömda livspusslet går ihop eller inte.

Men inte för er. Ni gömmer er och er lättja och er materialism och era patriarkala livsmönster bakom ett skynke av andra människors svårigheter. Ni ursäktar er egoism med andras livsnödvändighet. Ni borde skämmas.

Ps. Ursäkten är också helt vrickad. Borelius säger att hon och hennes man hade skild ekonomi och att alltså det bara var i förhållande till hennes inkomst som vita barnflickekostnader hade blivit för höga. Så mannen, fadern, hade alltså inget som helst ansvar för sina barns väl och ve, inte ens ekonomiskt. Det är en intressant syn på föräldraskap.

Ps 2. Apropå diskussionen nedan. Ja, min upprördhet gäller till viss del Cecilia Stegö också, även om jag inte vet hur mycket hon tjänade när hennes barn var små. Hon har i alla fall inte skyllt på att det var för att hon inte hade råd. Det är alltid något.

Ps 3. Precis som Morian säger är det irriterande att inga av de traditionella medier som hakat på storyn ger cred åt Magnus Ljungqvist som var först med knäcket.

Ps 4. Jag är alltså egentligen för en generell sänkning av skatten i tjänstesektorn och kan för all del utan alltför mycket gnäll acceptera avdrag för hushållsnära tjänster. Men just därför blir jag ännu grinigare när den rätt vettiga politiken smutsas ner av sånt här.