Kan vi kanske ta konsumtionsdebatten ett par steg vidare nu?

För att göra det kan man först läsa exempelvis här och här. Det jag tycker är mest spännande är nog läsarkommentarerna i Svenska Dagbladet efter deras serie om (över)konsumtion. Mannen som lade tiotusentals kronor på kablar ansågs av läsarna på sin höjd vara en skada för sin egen privatekonomi, medan kvinnorna som köpte kläder för lika stora summor ansågs vara en fara för världen i stort.

Sofia Dahlén har också en otroligt viktig poäng i detta:

"Sen tycker jag alltid att det finns en problematik i att blanda diskussioner kring konsumtion som miljöhot och lyxkonsumtionen som omoralisk ur det som ovan kallas det internationella fattigdomsperspektivet eftersom att lösningen på dessa problem hårddraget är motsatserna. Det största miljöhotet är den masskonsumtionen av produkter som producerats billigt, långt borta och utan hänsyn till miljöfarliga utsläpp medan det som kritikerna till lyxkonsumtionen retar sig på är att vi handlar sånt som producerats närmre, under bättre arbetsvillkor och som har längre livstid men med haken att pengarna skulle kunna köpa mat till ett halvt afrikanskt land."

Världsfattigdomen skulle sannolikt minska mest om vi köpte fler grejer tillverkade i det som Malin Ullgren häromsistens kallade "lustiga länder" och om västvärlden gav upp sina idéer om att skydda inhemska industrier mot konkurrens. Detta skulle i sin tur emellertid potentiellt både öka klimatpåverkan och bidra till minskad sysselsättning i Europa och USA. Det finns ingen enkel lösning på detta, om man nu inte ser ett eller fler av dessa hot (världsfattigdom, miljöförstöring, inhemsk arbetslöshet) som irrelevant. Allra minst finns lösningen i ett känslomässigt fördömande av viss sorts konsumtion (tydligt efter könsmönster) utan att grunda det i en reflektion kring vad det är man vill uppnå. Eller för all del i ett lika känslomässigt fördömande av själva frågeställningen, bör vi konsumera så här mycket och på det här sättet.

Celebert besök!

I dag invigdes nya bloggen Matgästen på Taffel, där folk vi gillar särskilt får gästblogga. Först ut är ingen mindre är Rose Beranbaum, alla bröd- och kaknördars skyddshelgon.

Annette-spaning!

Jag har precis upptäckt att Annette Kullenberg bloggar hos Rodeo! Bloggosfären blev härmed komplett och kan dö lycklig.

Kapitalet-kultursidorna: 0-15

Jag läser inte tidningen så noga varje morgon och jag inser att alla andra redan kommenterat detta, men Malin Ullgrens text i DN är helt vanvettigt rolig. Och det säger jag som oftast gillar konsumtion (och har jobbat på Svenskt Näringslivs föregångare SAF). Man får ju medge att de servade rätt hyggligt från Storgatan, maken till platta annonstexter får man leta efter, men vilken smash ändå, vilken smash.

Män och kvinnor, Bruce och Doris

Katrine är otroligt bra i Expressen i dag, men hon är lite orättvis som inte nämner att Björn Wiman i sin text om Doris Lessins Det femta barnet faktiskt klarade av att se bortom könet.

Visst är det himla jobbigt?

Jag kan inte låta bli att sno det här tipset rakt av från TBFKAEM. Det är för bra:

NY Times om nackdelarna med att bo i ett eget Town House:

“You hate when you come home from a trip with a lot of luggage and have to drag it up the stairs, or you’re in a huge hurry to leave and you have to run back up to the third or fourth floor dressed up in high-heeled shoes because you’ve forgotten something,”

Citatet ovan är från en kvinna som bott i ett "7,000-square-foot town house on West 73rd Street near Central Park."

Vinn en egen Mat-Niklas!

Jag behöver väl inte säga längre var det och många andra förtjusande, förvillande saker händer?

Vi tafflar vidare!

Alltså, alla ni som inte redan följer våra tafflande steg i mörkret måste ta er en titt. Det kommer nya små saker varje dag, bloggarna är landets bästa matbloggar, texterna sprakar av förtjust nördighet. Och om ni gillar oss lika mycket som vi gillar varann kan ni väl länka osså, snälla?! (Det sista har jag order av Bossarnas Boss, dvs Lisa att säga. Då kommer nämligen fler matnördar så småningom att hitta till oss och vi kan alla glädjas tillsammans i lycka och förbrödran och inbakad lever.)

I mitt kvarter

Bredvid där jag bor finns det ett företag som enligt skylten utanför heter "Man In The Loop Solutions" med den utskrivna akronymen MILSO. Jag vet inte vad de gör, och det är förstås fullt möjligt att det finns en rimlig förklaring till företagsnamnet. Men jag tror inte det.

Moderskärlek

I senaste numret av Amelia, som ska finnas i affärerna nu (nr 26), finns det en novell som jag har skrivit om min unge.

13-åriga bondeoffer

Det är inte sant, säger nu de utpekade politikerna. Om det vet jag förstås ingenting. Men det är ju inte det som är huvudfrågan. Att utreda vilken politiker eller vilken topplisteartist som betalade pengar för att få sätta på 13-åringar har förstås sitt eget berättigande, men det viktiga är ju det vi vet är sant. Nedtystningen. Att det inte utreddes ordentligt. Att de höga herrarna till potentiella kunder aldrig hördes som vittnen, att det som måste betraktas som den svenska staten, med statsministern i täten, offrade ett gäng tonårstjejer för att maktens män skulle slippa pinsamheter. Det är det som är skandalen och den finns där oavsett om Olof Johansson var kund på just den där bordellen eller inte.

Jag må vara tveksam till om sexköpslagen är ett bra sätt att hjälpa utsatta kvinnor, men nog känns det rätt skönt att dagens ministrar inte obekymrat delar på samma tonårshoror
för att sedan kasta dem åt sidan och täcka upp för varann med alla statens befogenheter. I alla fall tror jag inte det. Det har gått något litet framåt. Kanske. Inte för att det är någon större glädje för de som utsattes då. Jag tror att jag vill kräkas.

Läs mer här och här.

Revolution på Rålambsvägen

Jag började skriva en grej här men det utvecklades till ett kärleksbrev till PM Nilsson som jag kände att jag kanske kunde ta i något mer privat sammanhang. Han och Leo Lagercrantz har alltså sagt upp sig från Expressen för att pröva vingarna med något nytt och ännu hemligt. Jag nöjer mig med att säga att det blir svårt att ersätta honom och att Sveriges bästa ledarsida kan vara på väg att bli historia. Det är tråkigt. Framförallt är det tråkigt att det inte finns många många fler som är som han.

Nu börjar det: Taffel är i sjön!

En betaversion av Taffel gjorde offentlig premiär i går kväll. Läs, laga och tyck nåt! Och anmäl er till nyhetsbrevet förstås.

Fler funktioner tillkommer efter hand. Det kommer att bli fantastiskt bra. Jag är så glad att vi gör det här.

Varning! Det här är ett ytterst oprofessionellt beteende

Det här företaget annonserar hos oss på Taffel. Titta på bilderna och dö en smula. Jag är så lycklig att vi gör en mattidning.

Välfärdsstaten, vilken grej!

När jag var gravid förra gången (eller, ja, inte förra gången, men just nu räknar jag inte alla tidiga missfall) hade jag just haft ett lite längre vikariat på Expressen och hade, efter konsultationer med försäkringskassan, skrivit in mig på arbetsförmedlingen. Bara det var förstås ett härke, att någon ville vara inskriven som jobbsökande utan att få a-kassa var otroligt mystiskt för tjänstemännen på AF Kultur och det räckte knappt att jag hänvisade till försäkringskassans lika allvetande tjänstemän för att få dem att acceptera att jag faktiskt visst inte ville ha några pengar av dem.

Inte då alltså. Så småningom ville jag ju ha pengar. Hela syftet med denna bakbugg i byråkratin var ju att kvala in i föräldraförsäkringen. För att göra det krävs nämligen ett jobb på 6 månader eller mer. Om man sedan omedelbart utan glapp skriver in sig som arbetssökande blir ens sjukpenninggrundande inkomst vilande, och socialförsäkringens 80 eller 70 procent räknas på den lön man hade då. Sedan fick jag ju inget barn den där gången, men inskriven i arbetsförmedlingen var jag i alla fall. Och fortsatte att vara. Det kan väl inte skada, tänkte jag, och sade sanningsenligt till arbetsförmedlaren Karina, när hon emellanåt hörde av sig, att jag definitivt sökte jobb men att jag så länge försörjde mig i eget företag och inte var intresserad av a-kassa.

Jag får för mig att jag har berättat om det här förut. Om att jag fick gå en introduktionskurs i att söka jobb och allt. Jorå. Men huvudsyftet med dagens återberättande är att jag tack vare denna manöver alltså uppbär helt vanlig föräldraförsäkring nu och slipper det hellerska elände som jag annars hade drabbats av.

Det säger en liten smula om skillnaderna i villkor mellan fast anställda och frilansande journalister att jag tar ut ca 4 dagar i veckan (av 7) och att den sammanlagda inkomsten ändå är lika hög som den jag vanligen har. 60 procent av 80 procent av en, för att vara på de stora tidningarna rätt låg, ledarskribentlön är alltså lika mycket som det jag tjänar en vanlig heltidsjobbande frilansmånad.

Detta skulle jag kunna ynka mig över, men det tänker jag inte göra. Jag är nämligen helt uppfylld av att för en gångs skull vara på insidan. Jag får pengar för att inte jobba! Ni måste betänka att jag är 31 år och haft betald semester en gång i mitt liv och bara tagit ut fyra betalda sjukdagar någonsin. De var i januari 2001 och jag räknar bort en karensdag.

I dag kom kring 10 000 kronor in på mitt konto. Shaboom! Bara sådär. I går hade jag inga pengar för att en faktura var sen, i dag har jag plötsligt massor av pengar för att jag har fått dem av STATEN! Jojo, jag vet att jag betalat skatt i alla år och att det egentligen är mina egna pengar, men jag hade liksom räknat bort mig själv från välfärdsstatens potentiella gullegrisar. Jag är för den, förstås, men av ideologiska snarare än egennyttiga skäl.
Nu är jag i stället yster av public choice - entusiasm. Med tanke på att min unge precis lärt sig att spotta och tidigare i dag gjorde min mest älskade rosa ylletröja småprickig av utspottad ärtpuré känns det skönt att det finns något att vara glad över.

Han ser ut som en karl

Apropå Anninas analys av Thomas Bodström och det heliga svenska myset (del 2 i en liten rolig serie, även om jag iofs tror att det danska ordet hygge ungefär motsvarar mys) vill jag påminna om Magnus Lintons (eller egentligen David Tjeders) urgamla reflektion om hegemonisk maskulinitet.

ps. Och så del 1 och 3 i den däringa serien då, bara för att fortsätta länkfesten.

ps2. Apropå Bodström rekommenderar jag också den stillsamt elaka bildtexten till Expressens ledare i dag.

Nya och gamla medier

För knappt två veckor sedan förklarade Martin Gelin Andrew Sullivans the Atlantic-artikel om Barack Obama som en av de viktigaste om man vill förstå den amerikanska valkampanjen. Han länkade till artikeln och publicerade ett långt citat.

I går skrev DN:s Washington-korrespontent Lennart Pehrsson en stort uppslagen artikel som huvudsakligen var en översättning av Sullivans text (som han iofs också nämnde, men inte citerade).

Det här illustrerar skillnaden mellan olika synsätt på media. I det nya sättet (för att uttrycka sig lite slappt) erkänner man andra människors insatser och inser att det viktiga för läsaren är att ta del av den ursprungliga analysen. I det gamla sättet tar man andras tankar och låtsas att de är ens egna och utgår från att ingen ändå har läst den där amerikanska tidningen man snott från.

Mamman och skulden

Otroligt bra Natalia-text om Jens Orbacks bok om sin mamma.

Dagens ord

Tuttpsykos

14-åringar och penisar

"Jag tycker inte att en fjortonårig tjej nödvändigtvis måste lära sig allt om penisar."

Det finns rätt många som upprörs över att ungdomar lär sig om sex från porr. (Särskilt skadligt tycks detta vara om porren håller till på internet, detta Satans eget medium.) Marie Söderqvist tar det ett steg längre. Hon är emot sexualundervisning i skolan. Hennes fjortonåriga dotter får där nämligen lära sig hur man skyddar sig från könssjukdomar och hur lång en genomsnittlig erigerad penis är. Dessa kunskaper vill Marie skydda hennes små öron ifrån.

Om man för ett ögonblick glömmer bort att detta är en uppfattning som drivs från regeringshåll i ett av världens största länder, och där bl a leder till ökad spridning av just könssjukdomar och oönskade tonårsgraviditeter, är det här en ohyggligt skojig krönika.

Bokhora for real

Via Therese hittar jag en otroligt intressant frågeställning. Vilka fem romangestalter skulle man helst vilja ligga med? Genom huvudet far childhood sweethearts som Lestat, Erlend Nikolausson, Valmont, han arkitekten i the Fountainhead (okej, kanske en del gymnasie-sweethearts när jag tänker efter) ihop med senare bekantskaper som Millie O'Reilly i Luder och Yvonne i Iain Banks Complicity. Nej, jag kan nog inte välja bara fem. När jag går runt och tittar i bokhyllorna inser jag dock snabbt hur mycket lättare det är att i seriös litteratur hitta knullbara kvinnor. Som en spegel av att de flesta huvudpersoner är heterosexuella män är det kvinnorna som beskrivs som attraktiva, som görs attraktiva för läsaren. Ju mer jag tänker på det dessto argare blir jag. De som i dag fnyser om hur förutsägbart det är att objektifiera män kan inte direkt luta den tolkningen mot världslitteraturen.

Ska livet hädanefter levas nyktert i sandlådan?

När man är gravid och längtar efter alkohol, eller rent av hädiskt smuttar på ett glas vin kommer omedelbart de upprörda rösterna. Helt bortsett från att riskerna med ett måttligt alkoholintag under graviditeten är långt mycket mindre farligt än säg, åka bil. I det senare fallet finns ju klarlagda risker, I 0.12 promille av alla bilar som över huvud taget körs i Sverige är det någon som dör. Ingen studie har kunnat visa några risker alls för foster vars mödrar dricker ett glas vin någon enstaka gång. Men ändå."Det är ju en så kort tid", säger de förnumstiga. "Kan man inte avstå ens då?"

Okej, då, säg att man följer de där råden. Hyfsat i alla fall. Man må med sin jävla foglossning och orörlighet, tristess och oro desperat önska sig en fylla (själv undersökte jag t ex om det går att få tag på lustgas, som ju är erkänt tillåtet för gravida och som ger ett rus snarlikt alkohol, men det verkade omöjligt) men man är duktig och ståndaktig.

Sen föds ungen och allt är otroligt lyckligt och man lever i sin lilla oxytocinbubbla, men så småningom känner man kanske för att få det där vinglaset. Alkoholhalten i bröstmjölken är lika stor som den i mammans blod, så efter ett par öl är den alltså fortfarande långt mindre än alkoholhalten i exempelvis filmjölk. Och det ger man utan problem till ungar. Ändå ansåg ca 80 procent i någon nätundersökning i någon av kvällstidningarna nyligen att det var förfärligt om ammande kvinnor drack över huvud taget. Eh? Antingen kan folk inte räkna eller också är det hemskt många som smygsuper filmjölk och hoppas på roligheter. Eller också går de bara enkelt på all skräckpropaganda.

Men det räcker inte med det. Jag läser hos Emelie Thorén, som parentetiskt verkar vara en toppenmorsa om någon, hur en massa människor är upprörda på henne för att hon blivit full. Inte för att hon var full med sin dotter Hanna, Hanna var vid tillfället med sin pappa som var och är ytterst nykter, inte för att hon tänkte amma för Hanna äter gröt och sånt, utan för att hon över huvud taget blev berusad. Som mamma. För det ska man inte. Det är visst äckligt och hemskt och massor av kommentatorer upprörs över att Emelie inte har förstånd att ändra sitt liv nu när hon har en unge. "Tänk om Hanna skulle bli sjuk och behöva åka till akuten och så skulle du vara full!"

Emelie berättar på sin blogg ofta om hur hennes kille måste åka iväg och jobba och vara borta i flera många dagar, men då upprörs inte läsarna och kommer med akuten-argumentet mot honom. Som ju då inte ens skulle få åka till akuten full utan inte kunna åka alls eftersom han är i Oslo. Nu är ju jag en sådan person som tycker att det verkar besvärligt, eftersom jag tror att familjer, barn och föräldrar, mår bättre av att barnen har båda sina föräldrar lika nära, lika ansvarstagande, i alla fall nästan hela tiden. Men skillnaden är ju att pappan i det här fallet kanske är borta i en vecka. Emelie är borta en kväll. Men det senare anser en del av hennes läsare vara värre.

Förmodligen beror det här på vilket liv man levt innan man fick barn. Jag gillar att gå ut och jag gillar berusning. Jag gillar att dansa, jag gillar att klä upp mig, jag gillar champagnebarer, jag gillar sunkställen, jag gillar öl ur flaskan framför en fotbollsmatch. Jag har inte varit vare sig ute på riktigt eller mer än hemmapytteberusad av två glas i soffan sen min unge föddes eftersom jag inte velat vara borta från honom, men nu börjar det definitivt rycka i benen på utelivsisobel. Och om folk tänker ha synpunkter på att jag någon gång lämnar min son med sin underbara pappa och ett gäng nappflaskor för att få gå ut och leka igen då ångrar jag nästan att jag börjat få bort en del av gravidfettet. Annars skulle man ju lätt kunna sätta sig med sina 90+ kilon på dem tills de bad om ursäkt.

I det här läget får jag förlita mig på orden i stället. Även mammor har rätt att vara något mer än mammor. Så länge det finns en nykter person som har hand om ungen är det inte det minsta farligt om inte just mamman absolut alltid är det. Man kan dricka två glas vin och ändå vara totalt kapabel att ta hand om ett barn (vissa har säkert en högre gräns, men jag är än så länge lite känslig). Alkohol i rimliga mängder, eller rent av någon enstaka gång i orimliga mängder, gör varken män eller kvinnor till dåliga föräldrar. Det gör inte ens längtan efter berusning.

Det finns något obehagligt här. En kombination av vissa människors förfärliga erfarenheter av sprit, där berusningslycka aldrig kan finnas utan missbruk och elände, och en syn på det heliga moderskapet som just, heligt. Jag förstår förstås att den här sortens livshållning inte funkar om man har alkoholproblem. Men vi andra måste väl ändå inte leva i absolutism av pur solidaritet?

Plus ca* change

Nu smygstartar vi Taffel! Nyhetsbreven går ut varje vecka och nu startar Taffel-bloggarna. Lisa Förare Winbladh (som om någon av mina läsare inte är på förnamnsnivå med henne) flyttar hela matälskarbloggen till Taffel och Gitto (as in Margit Richert dårå) följer snart efter. Vi andra delar broderligt och systerligt på en gemensam blogg.

Nu har jag gjort mitt första inlägg! Tafflande är det roligaste som finns. Näst att äta, hångla, gulla med sin unge och dricka sprit då.

Det här betyder också att den här bloggen kommer tappa sin matprägel. Inga mer recept, ni recepthatare där ute. I stället blir det som vanligt politik, medier, litteratur, ungen och allt annat som jag tänker på. Spriten flyttar också till taffel. Så det så.

* Nej, jag vet inte hur man gör för att få specialtecken i blogger och saknar franskt tangentbord. Alas.

17 172 är mer än 95 miljarder*

Bara en kommentar, då det tycks finnas vissa missförstånd. Det jag blev upprörd över häromdagen, och skrev om här, gällde framförallt ett politiskt debattklimat där endast de ofelbara bör vara politiker.

Att jag råkade bli kontaktad av en pr-konsult som ville att jag skulle uppmärksamma mina läsare på Mona Sahlins felsteg väcker förvisso frågor om vem, om någon, som betalar för hans tjänster. Men pr-världens insteg i politiken är gamla nyheter. Jag vill inte ha en politisk debatt där bästa byrån, snarare än bästa partiet, vinner. Men med tanke på hur den nuvarande regeringen är nedlusad med erfarna pr-människor och ändå framstår som clowner på det där med kommunikation tycks det inte direkt ligga i farans riktning.

Men det är det slaskiga jag blev riktigt ledsen över. Det hade jag blivit oavsett avsändare på det där mailet. Jag tycker faktiskt inte att det är den där gamla svarta dagmamman som avgör om Mona Sahlin är en bra politiker. Eller den svarta bilmekanikern som avgör om moderata statssekreterare är bra på sina jobb.

Fredrik Reinfeldt illustrerade vart vi har kommit på presskonferensen där han presenterade nya handelsministern Eva Björling med att, som Aftonbladet senare uttryckte det, dra det viktigaste först: "Det är fyra saker jag ska berätta för er. Ewa åkte fast för fortkörning i juli i år. För det har hon betalat 2 800 kronor i böter. Hon körde 68 kilometer i timmen på en 50-kilometersväg. Ewa äger en lila porsche en 911 från 1984." Han berättade också att Björling köpt svarta tjänster samt lagt jordmassor utanför tomten när hon byggde om huset. (det senare hade hon visst betalat sammanlagt 17 172 kronor i böter och avgifter för.)

Först efter denna uppräkning kom han in på att han tyckte att hon var en förnämlig politiker. Han visste att det, för de församlade journalister inte minst, sannolikt var mindre intressant än de 17 172 kronorna. Ska det vara så? Är det den sortens oförvitlighet vi främst kräver av våra politiker? Om de sedan står för något klokt och intressant är underordnat.

* 95 miljarder är ungefär vad Sverige exporterar för varje år. Inte för att det är handelsministerns förtjänst, men det är en siffra som i mitt tycke har betydligt mer med hennes jobb att göra än vad den andra har.

Att det är bra att de finns betyder inte att de inte har fel

I Dagens Arena skriver Björn Elmbrant:
"Det har i Sverige varit en oomkullrunkelig sanning att demokratin närmast förutsätter marknadsekonomi. När Naomi Klein nu radar upp exempel på att extrem marknadsekonomi trivs alldeles förträffligt ihop med råa diktaturer som Pinochets Chile, då är det en rejäl åsnespark på dem som här hemma företräder vad John Kenneth Galbraith kallat ”den konventionella klokskapen”."

Märker ni den försåtliga glidningen? Att Elmbrant låtsas som att det är samma sak att säga att demokrati förutsätter marknadsekonomi som att hävda att marknadsekonomi kräver demokrati?

I själva verket är det förstås inte alls samma sak, det förstår ju vem som helst som betraktar världen. Den kinesiska superkapitalismen visar ju till och med att det går alldeles utmärkt att kombinera marknadsekonomi med uttalat kommunistisk diktatur. Det finns visserligen människor som trott och hävdat att marknadsekonomin kommer leda till krav på demokratisering, inte minst genom den ökande medelklass som marknadsekonomin ofta leder till, men tyvärr ser det inte ut att alltid stämma. Marknadsekonomin må fungera sämre utan exempelvis den fria informationsspridning som ett demokratiskt öppet styrelseskick innehåller, och den fungerar absolut sämre som allmän välståndsskapare utan de fria stabila institutioner som den västerländska demokratin är uppbyggd på, men den kan tuffa på.

Vad som däremot inte tycks tuffa på är demokratier utan marknadsekonomi. Don't get vulgar on my ass nu och peka på så kallade blandekonomier som Sverige där marknadsekonomin regleras av staten på olika sätt, men där marknadsekonomins grunder, som det privata ägandet, företagsfriheten, avtalsfriheten osv respekteras. Demokratier där staten inte respekterar sådana kommersiella friheter tenderar att gradvis bli allt mindre demokratiska (vi ser just nu exemplet Venezuela där socialismen är på väg att skrivas in i grundlagen).

Det skulle Elmbrant ha kunnat skriva om. Om han nu vill se alternativ till marknadsekonomin hade han kunnat ge exempel på hur sådana har fungerat demokratiskt, eller föreslagit metoder för att få något sådant att fungera. I stället kör han på banalaste sortens sammanblandningsknep. Den här gången räckte det att kunna läsa för att se igenom finten. Bättre kan ni väl?

Ögontjänare i lyssnarnas tjänst

Björn Elmbrant får alltså sparken som politisk krönikör på Studio Ett för att han också skriver ledare åt obundet vänsterinriktade Dagens Arena. Helena Olsson, aktualitetschef på Ekot, säger: "att förena uppdraget som ledarskribent med att vara Studio etts enda politiska krönikör låter sig inte göras."

Har då Olsson under all den tid Elmbrant jobbat på radion inte upptäckt vad han tycker? Han har gjort uttalat politiska krönikor i flera år nu och det verkar underligt att inte aktualitetschefen märkt att dessa haft en viss vänsterinriktning.

Inledningsvis delade Elmbrant uppdraget som politisk krönikör i Studio Ett med Cecilia Stegö-Chiló, ni vet hon som sedan blev moderat kulturminister i en dryg vecka, och för lyssnaren var det uppenbart att det var en krönika från vänster och en från höger. Båda två var oftast både hörvärda och oförutsägbara. Sedan slutade Stegö-Chiló och Elmbrant blev ensam kvar.

Mot det fanns det förstås en hel del att invända. Sveriges radio ska vara opartiskt. När man haft två politiska krönikörer från varsitt håll och den ena slutar hade det rimliga förstås varit att ersätta med någon annan av liknande åsiktsriktning. Det gjorde inte SR. De lät Elmbrant i stället vara, just som Helena Olsson säger, den enda. Att han fortsatt att göra intressanta reflektioner och bra radio har förstås inte förhindrat att den politiska balansen tippats en smula.

I sak har ju ingenting ändrats i och med Elmbrants uppdrag åt Dagens Arena. Jag utgår från att han är rekryterad för sina åsikters och kunskapers skull och att han kommer att fortsätta tycka ungefär likadant som förut. Men nu får han inte längre jobba kvar på radion. Med enda skillnaden att den vanlige lyssnaren nu vet lika väl som alla insiders vilken värdegrund hans krönikor bildas på. Först när detta blir offentligt reagerar SR.

Är det bara ögontjänare som får jobba på radion? Ska lyssnarna luras att tro att politiska åsikter inte har med politik, eller med åsikter, att göra? Hur länge ska idén om opartiskhet få fortsätta tolkas som att man visst får ha vilka uppfattningar och lojalitetsband som helst, men att man inte får vara öppen med dem inför de lyssnare som radion säger sig tjäna?

Något är ruttet på Gärdet. Och det är verkligen inte Björn Elmbrants fel.

Stor journalistik!

Daniel Åberg gör mig uppmärksam på ett litet stycke underbar lokaltidningsjournalistik.

Love the competition

I dag startar något som har saknats i många många år i Sverige. En, som det verkar hittills, smart, nytänkande och förhoppningsvis rolig daglig ledarsida från vänster. Dagens Arena kallar sig oberoende, radikal och progressiv och jag anar att de med det menar något en smula mer vänstrigt än, tja, mig. Först fick Gudmundsson fast och nu detta. Plötsligt har man som ledarskribent börjat få lite konkurrens igen. Det är alldeles otroligt roligt.

Ett litet inlägg av oändlig avund

Philip har har varit i Twin Peaks och ätit körsbärspajen!

Dagens mest bisarra

Dagens mest bisarra text stod Stefan Lisinski i DN för med denna "faktaruta".

Under rubriken :"Internet vanlig inspirationskälla för många sexbrottslingar och andra kriminella" buntar han ihop fyra fall:

1) Nynazisterna som mördade en handikappad man som tänkte lägga ut en film på mordet på INTERNET.
2) Män som söker upp minderåriga på chatrum och liknande för sexuella kontakter, däribland Alexandra-mannen.
3) En man som dömts för att ha förgripit sig mot sin dotter från det att flickan var fem år. Han ska också ha sålt henne till andra män. Dessa män har han fått kontakt med via INTERNET.
4) En 17-årig flicka och hennes 18-årige pojkvän som dömts för mord på flickans mor. De två "bodde i olika delar av landet" och fann varandra via INTERNET.

Skulle man inte lika gärna kunna göra faktarutor om hur bilen inspirerar många sexbrottslingar och andra kriminella eftersom de åkt bil före eller efter brottstillfället? För att inte tala om hur telefonen inspirerar till brott. Eller kanske faxen. Nej, okej, då, kanske inte faxen.

Rakt ut i träskmarkerna

Häromdagen fick jag ett mail från en av Sveriges mest framstående pr-konsulter inom det område som kallas public affairs. Han ville uppmärksamma mig på en youtube-film som berättade om Mona Sahlins allehanda felsteg, ja ni vet, den svarta dagmamman, parkeringsböterna på bilen med körförbud, skatteskulder som gick till kronofogden, tjänstekortsanvändningen och allt det andra. Han skrev i mailet att det kanske var "intressant för bloggen".

Nu är jag visserligen imponerad över att Mona Sahlin har lyckats få historieskrivningen om alla de gamla skandalerna till att bli att hon blott köpte choklad på sitt jobbkort, men så där värst upprörd över de verkliga felstegen är jag inte ändå. Precis som hon sade på den där berömda presskonferensen är hon ingen fifflare.

Lika lite som Anders Borg är fifflare för att han inte skickade in kontrolluppgift för den där barnvakten eller alla de politiker och politiska tjänstemän som nu senast i en sällan skådad vittvätt av svarta bykar erkänt pengar utan kvitto till hantverkare eller bilmekar.

Som boende i Stockholm kan jag förresten konstatera att det i stort sett är omöjligt att få en hantverkare att ens räkna på ett mindre renoveringsjobb om man säger att man vill ha det gjort vitt. De bara skrattar åt en. Det gör det kanhända inte rätt att köpa sådana tjänster svart ändå, men motiven bakom behöver verkligen inte bara vara snålhet. (Det senare gäller ju inte städning och liknande i Stockholmsområdet, man har länge kunnat köpa vita tjänster genom exempelvis Hemfrid, och om man tjänar så mycket som makarna Cederschiöld torde prislappen inte vara ett problem)

Poängen med det där pr-mailet var rimligen att tona ner de fläckar som numera pryder de nya moderaterna. Jag har inga problem med den utgångspunkten. Jag må tycka att det var besvärande för Ulrica Schenström att hon blev full på krogen när hon inte avsagt sig sin jour, men med tanke på min behårda övertygelse om att hon, hade hon varit man, hade kommit undan med en tillsägelse och en offentlig ursäkt, så ser jag likväl med avsmak på drevet och dess konsekvenser. Om rikets högsta politiska tjänsteman varit man och pussats med en öppet homosexuell manlig journalist på krogen hade det förresten förmodligen mest ansetts frigjort och piffigt.

Men det hjälper inte. Jag får kväljningskänslor ändå. Vem är det som betalar en av de bästa (och dyraste) pr-konsulterna i landet att sprida, visserligen välkänd och faktagranskad, skit om oppositionsledaren? Och, även om han nu kanske gör det gratis, vill vi ha det här amerikaniserade politiska klimatet, där gyttjebrottningen blir viktigare än de politiska förslagen? Jag vill det inte. Lika lite som jag vill se dessa eviga listor dag ut och dag in på vem som erkänner att de köpt något svart (med den underliggande premissen förstås att den som inte erkänner kanske bara ljuger, för att inte tala om dem som inte vill svara). I dag dök ett nytt mail upp från pr-mannen. Han ville nu uppmärksamma mig på en artikel i Dagens Media om hur många mediechefer som köpt svart. Höhö, de är lika solkiga som dem de granskar. Jaha. Vilken överraskning.

Jag går inte med på att det är såhär politisk opinionsbildning ska gå till. Jag vill inte låta de lägsta sätta standarden, jag vill inte svara med samma mynt. Vi är förmodligen lite småfifflande till mans, det säger ju åtminstone alla undersökningar om hur många som har eller som kan tänka sig att köpa svarta tjänster. Och då har vi inte ens kommit in på alla fortkörningar och allt fildelande.

Om jag hade tid skulle jag skriva en stump till om Trafikuppgiftsutredningens förslag om att alla uppgifter om mail, sms och telefonsamtal ska sparas, oavsett om det finns brottsmisstankar eller ej. Tänk vad smart, då kan man se om någon alls haft kontakt med hantverksfirmor och sedan kräva dem på eventuella kvitton. Vi är alla skyldiga tills motatsen bevisats.

Tröjan och jag

"Är det ett streetwear-märke eller?"
Jag bara gapade.
"Ja, jag har aldrig hört talas om det i alla fall" fyllde hon i.

Jag stod inne på NK Trend i lördags och hade precis frågat kvinnan bakom disken om hon visste om någon affär på NK sålde John Smedley. Jag är inte helt säker på om hennes svar fick mig att känna mig ung, gammal eller bara hopplöst missförstådd. Under alla omständigheter känns det som ett dåligt tecken. Antingen för mig, för NK trend eller möjligen för John Smedley. Som alltså, för dem i min läseskara som inte vet det, gör världens bästa ylletröjor i tusen färger med perfekt passform och decennielång hållbarhet.

Den allra första gången jag hörde talas om John Smedley var i en intervju i Slitz. Jag kommer inte ens ihåg vilken svårmodigt stilig popstjärna som sade sig föredra märket, men det etsade sig fast. Att man såklart köpte sina superenkla fantastiska tröjor där. Tröjan som bara finns, som inte gör väsen av sig, som bara smittar med sin asketiskt sinnliga perfektion.

Lite senare på sommarsemester i England hittade jag efter frenetiskt letande dem på något av något av varuhusen, (jag tror att det var Selfridgdes) men fick som den fattiga gymnasist jag var feberfrossa av prislapparna. Målet stod dock klart. Någon gång skulle jag ha svarta tröjor av det här märket, någon gång skulle jag bli lika ouppnåeligt cool och, eh, rik. För att ha svarta polotröjor på ett snyggt sätt måste man dessutom vara mycket smalare än vad som ligger i min naturliga konstitution, men just den ätstördheten var inte lika märkesberoende.

Sedan levde tröjorna kvar i mina drömmar. Då och då nämndes de i SvD City, som på den här tiden var min veckovisa ingång till sånt som var tufft och bra, och en gång läste jag en hel artikel i antingen Pop eller Bibel av Annina Rabe om just den svarta v-ringade tröja jag själv så hett åtrådde.

"Är det ett streetwear-märke, eller?" Jag har inte riktigt hämtat mig än. Eller, jag hade i alla fall inte hämtat mig. För att faktiskt hämta mig gick jag nämligen i dag till det enda ställe som uppenbarligen säljer John Smedley för dam i Stockholm, Knits i Gamla stan. Den snälla ägarinnan plockade genast fram en koftmodell som precis har slutat tillverkas (Nettle, för den som är intresserad, den finns fortfarande kvar i svart, mörkbrunt och några färger till) och som hon trodde skulle passa mig. Den var förstås underbar, koftans platonska idé, längd perfekt till höftkammen, lagom insväng, pärlemorknappar. De tusen färgerna spelade förstås inte stor roll eftersom jag ändå såklart ville ha den i svart.

I allmän ysterhet, och för att personalen gullade så glatt med min unge att jag hann prova fler saker, slog jag till på en Daria också. Rund ringning, 3/4-delsärm. Jo. Svart. Den också. Numera har jag ju kläder i färger, till skillnad från då i början av 90-talet, men det är svårt att välja något annat av just dessa. Sällan har så ofantliga summor känts lika välinvesterade.
Att jag känner mig som en tant får jag väl leva med. För nej, det är inte ett streetwear-märke. Det är förmodligen inte det allra minsta coolt längre heller. Men när jag nyss iklädd min splitternya Daria tvättade min unges öron från den palsternackspuré som han tidigare i dag lyckades gegga in där, så känns mitt liv lite mer som det liv jag vill leva. Inte för att jag är emot palsternackor. Men man behöver får också ibland.

Ain't life (and the bloggosphere) grand?

Dem av er som är intresserade av medier med en kombination av ljud och rörliga bilder och inte redan läser Weird Science måste omedelbart lova bot och bättring! Efter den senaste utvidgningen kan en förnämligare skribentskara nämligen över huvud taget inte uppbådas.

Eller vad sägs om, utöver the original Häglunds, Johanna Koljonen, Emma Gray Munthe, Martin Degrell, Kristian Ekenberg, Konrad Olsson, Philip Teir, Per Perstrand (i bloggosfären mer känd som Conan the Librarian) och Teresa Axner (som jag inte tidigare kände till, men som jag nu läst tillbaka på och som definitivt platsar i det här all star-teamet)?

Jag ryser av välbehag. Jämför nu texterna med den film- och tevebevakning som återfinns i traditionella medier. Mediecheferna borde ha frossbrytningar av långt mindre behagliga anledningar.

Det händer grejer

En av anledningarna till att jag bloggat lite sporadiskt på sistone, bortom att jag också blott sover sporadiskt och ägnar dagarna åt att bära runt på en liten tjock ängel/gaphals, är att jag är med och drar igång något som kommer bli alldeles fantastiskt roligt och bra!
Hur skulle det kunna bli annat med världens bästa Lisa, underbare Jens Linder, söt-Gitto och flera andra otroligt trevliga och intressanta matnördar? Och så jag då, förstås. Som alldeles för ofta känner mig som Ernst när de är Rem Koolhas. Ni vet, jag känner på köttet och suktar över fettet och nyser när kryddorna hamnar i pannan. Och är lite för lite insatt i det som faktiskt händer på tungan när man tuggar i sig sechuanpeppar. Vilken tur då att vi gör det här ihop. Anmäl er till veckobrevet så får ni följa utvecklingen framåt.

Jag gillar i vanliga fall Linna Johansson, och mat-Tina är jag personligen allergisk mot, men är mat-Niklas, hans bondbönor och teve-kockar i allmänhet verkligen några av samhällets och samtidens stora problem?

Artikel 1
Artikel 2
Artikel 3
Artikel 4

(Sanningen att säga så gillar hon ibland mat på teve, åtminstone om det är Nigella som lagar.)

Bröddieten

I dag har jag en stor artikel om bröd i DN På Stan (som ännu inte tycks finnas på nätet). Jag har bland annat testat mig igenom stora delar av sortimentet hos stans finbagerier. Exakt den sortens jobb som man är glad att kunna göra under pågående amning alltså. Men nu tycker jag till och med själv att jag är en expert. På köpebröd alltså. Vill man baka själv ska man hellre vända sig till Johan eller Martin.

Bäst i stan:
Albert & Jack's (trots den fåniga genitivapostrofen)
Lux Dessert och choklad (som alltså, namnet till trots har fantastiska bröd också)

På dekis:
Riddarbageriet

Förresten tycker jag att ni ska läsa artikeln i tidningen och njuta av den, erm, lätt ekivoka bild- och rubriksättningen.

En dag i mitt liv

När jag i eftermiddags ringde min pappa för att fråga om man kan sätta upp en taklampa i ett badrum där det inte förut suttit en taklampa utan bara en människoovärdigt lysrör i toppen av badrumsskåpet hade jag nyss slutat gråta. Jag var på Ikea i Barkaby. Jag hade hyrt en bil. Jag hade en lång lista med grejer vi behövde till den nya lägenheten, inklusive hallkrokarna Frän som vi har försökt köpa i fyra månader men som alltid är slut. Jag hade kollat på internet. Frän fanns i Barkaby. När vi kom till hyllan i Spara och Förvara fanns där inte tillstymmelse till någon Frän. En man i gula Ikeakläder som gick förbi sade att det var sagt att de skulle komma in i nästa vecka men att han tvivlade. Jag ville skrika åt honom att varför i helvete står det på internet att de ska finnas här då???? I stället väste jag till min man att Ingvar Kamprad borde få lyssna på barnskrik i flera dygn som straff för att hans fittiga sajt gjort att jag åkt på den här helvetesturen utan att ens få köpa några jävla krokar. Sen satte jag mig ner på golvet och grät lite till.

Första gången, innan badrumslampeefterfrågningarna alltså, hade jag gråtit för att min unge vid det laget hade illvrålat i en timme i sträck. Inne på Ikea. Ni fattar inte nivåerna av stresshormoner som uppkommer i en ammande mammakropp när ens unge gallskriker i en timme i sträck inne på Ikea. Eller, det kanske ni gör. I alla fall om ni varit där. Har någon varit där? Om någon de facto var där, alltså på Ikea i Barkaby tidigare ikväll och såg en kvinna som satt ner på golvet med ryggen lutad mot en hylla med förvaringskorgarna Bölsnäs och grinade var det förmodligen jag. Lite senare köpte jag en palm.

Eat this Mikael Nestius

Lite försent upptäcker jag ett patos för våra ungdomar som endast kan mäta sig med Mikael Nestius. Vackert är vad det är.

Nej, jag menar inte att ni ska göra gryta av Peter Wolodarski

Fågel- och vilthandlaren i Hötorgshallen säljer något han kallar rådjursragu-kött för 49 spänn kilot. Utifrån mina tveksmma kunskaper i styckning var det typ halsen. I lördags hamnade fyra rejäla bitar i min gryta. Om han har kvar erbjudandet ska ni allihop springa dit och köpa ett kilo var. För maken till lent, spänstigt, mustigt, mört, ja allting man vill ha av en viltgryta kort sagt, kött har jag sällan smakat.

Receptet gjordes efter inspiration från käraste Lisa, men jag la till kryddpeppar eftersom jag alltid gillat det särskilt till rådjur, samt trattkantareller som jag köpt av den trevliga thailändska kvinnan på Bondens marknad.

Rådjursragu
1 kg rådjurshals (typ)
1 morot
1 palsternacka
2 klyftor vitlök
1 gul lök
5 kryddpepparkorn
5 svartpepparkorn
5 enbär
3 lagerblad
en halv flaska gott rött vin
ca 1 tsk kalvfond (eller rättare sagt det lilla som fanns kvar i en flaska som utvanns genom att hälla hett vatten i och skaka om)
1 tsk kakao
2 hg trattkantareller
smör

Ha ugnen på 175 grader. Hacka grönsakerna fint och fräs i smör. Ta upp ur grytan. Bryn köttet runt om. Krossa peppar och enbär grovt. Ha tillbaka grönsakerna och kryddorna i grytan, häll på vinet, fonden och sedan vatten så att det täcker. Koka upp uppe på spisen, lägg sedan på lock och sätt in i ugnen. Jag kokar nästan allid grytor i ugnen, så är de ur vägen och man får enklare ett stillsamt putter än på mina vrålheta plattor. Efter 1 timme ta av locket och rör ner kakao. Låt koka i ugnen ytterligare 1,5 timme. När det är en kvart eller så kvar fräs trattkantareller i smör och ha i dem också. Smaka av med salt och eventuellt lite socker.

Fråga om stockholmsgeografi

Var är den här bilden tagen?

"För eller senare kommer hon hoppa i en vattenpöl och då kommer ni ångra er"

Therese kommenterar min urgamla Twin Peaks-omröstning:

"Alltså, det är något som stör mig djupt med den där omröstningen Isobel hade i sin blogg för ett tag sen, om vem som var hetaste Twin Peaks-tjejen, jag har inte kunnat släppa det. Ja, det som stör mig är alltså att Audrey vann så förkrossande (68%!!!). ÄR det verkligen så? Är hon så självklart hetast?
Är ni inte i själva verket inte ett dugg bättre än Amelie från Montmartre-fetischerande Ronnie Sandahl-killar när ni tror att ni har raffinerad smak för att ni uppskattar angorajumprar och en välskött page mer än mer uppenbart sexuella attribut?
Ni vill ha henne för att hon är fin flicka och samtidigt lite naughty? Jag köper inte det där. Jag tror att hon är tråkig och kan vara irriterande tossig, jag tror att ni är populärkulturellt hjärntvättade i en tradition av asexuell svensk-anglofili som ni förväxlar med självständigt tänkande. Jag tror att Audrey förr eller senare kommer att vilja hoppa i en vattenpöl och då kommer ni att ångra er."

Jag har bara sovit fyra timmar i natt, uppdelat i tre partier, så jag kan inte göra mer än bara vidarebefordra denna intressanta uppfattning. Nu i eftermiddags har jag gråtit tre gånger för att jag är så trött. Jag smetade vid ett av tillfällena mascara på armstödet till en fåtölj.

Grattis SvD!

Jag är alldeles otroligt glad över att Svenska Dagbladet inte beter sig lika idiotiskt som de flesta andra tidningar när de råkar få tag på en ny skribent som är mer läsvärd än alla dem som redan jobbar där. (Det vanliga hade alltså varit utlasning)

Att vara mot allt som är dåligt

Läs Johannes Forssbergs utmärkta ledare om att ungdomsvåldet faktiskt inte alls har ökat, men att politiker och opinionsbildare gärna låtsas som det för att få en enkel fiende.

I går: könskrig

I går var det releasefest för den fantastiska och viktiga boken Könskrig som jag har skrivit en av texterna i. Jag hade med mig en av stans kanske minsta könskrigare i några av stans största hörselskydd. Det var roligt i ungefär en halvtimme. Sen gick vi hem.

Det bästa i alltihop är i alla fall boken. Så köp den. Läs den. Du kommer inte att ångra dig. Kanske inte ens om du är en av dem som skrev bisarra kommentarer till Expressen-artikeln om oss häromveckan. Jag vet att jag lever i ett undantag där det är självklart att folk ska ha lika möjligheter och ansvar oavsett ovidkommande detaljer och där man i alla fall oftast försöker få det så i praktiken, men i konfrontation med den så kallade verkligheten utanför blir jag ändå alldeles ställd.

Det är som när upprörda föräldrar rasar mot jämställdhetsfokus i förskolan med orden: "Tänk om vår son blir bög nu!" Insikten att de på allvar skulle tycka att det var förfärligt om deras söner var homosexuella gör det ytterst svårt att ta deras mer politiska protester på allvar.

Å, jag vet, jag vet, jag vet att det är såhär. Fortfarande. Det gör förstås boken ännu viktigare.

Tillägg: Alldeles specifikt rekommenderar jag
Maja Karlsson: Kom ut, gå ut, stå ut
Sonja Schwarzenberger: Knullar du lika jämställt som du pratar
Eric Rosén: Du är Robert Broberg du också
(jag är dessutom hemskt nöjd med min egen Vad kvinnor vill ha)

Dillkött!!

Jag har aldrig någonsin förut gjort dillkött. Jag har för all del inte heller ätit dillkött sedan innan min mormor dog. Det var 1992 i januari. Jag känner att mitt liv fram tills nu har saknat något. Det kan ha varit dill och kalv och ättika.

Adolf Hitler is bakis och skjuter judar från sovrumsfönstret

Det här kan vara det roligaste jag läst i år.

Är det boken eller författaren som recenseras?

Mycket intressant text av Åsa Beckman i DN i går, där hon hävdar att Mara Lee's Ladies bara fått fina recensioner på de tjusiga sidorna för att Mara Lee är poet och lärare på Biskops Arnö, medan boken i sig själv inte är bättre än en genomsnittlig Denise Rudberg. (jag hittar inte texten på dn.se)

Å, jag har inte läst den på länge, men när jag nu gick in upptäckte jag åter att TBFKAEM är en av de allra bästa. Läs henne ni också. (de tre läsare jag har kvar alltså, när jag nu bara skriver om barn och om min kärlek till Alex Schulman)

Make mine well done

"Han sitter och rotisserar sina björnar." Som upplysning på vad ens gullunge ägnar sin tid och energi åt är detta kanske en aning makabert. Och jag vet inte vad det säger om min allmänna relation till djur, men visst är det väl självklart att lekställningen på babysittern är just ett björnrotisseri.

I går döpte vi björnarna, lilla S och jag. Från vänster till höger heter de lill-Björn, Styrbjörn och Björn Ranelid. Det var nog mest jag som döpte, förresten. Och det är förmodligen mest roligt om man jobbat på Expressen kultur.

Andra sidan Alex

Har någon av alla de här upprörda rösterna, som nu unisont hurrar över att "Sveriges elakaste blogg" lagt ner, läst mer än enstaka inlägg hos Alex Schulman? Har de upptäckt att vi under ett års tid eller så haft lyckan att få följa en stilist och en humorist av långt mycket högre kvalitet än den som uttrycks hos de allra flesta som nu gottar sig? (och om vi pratar om sånt som innerlighet och finstämdhet kan ju en del av texterna om pappa Schulman för all del mäta sig mot de bästa också)

Jag säger inte att allting alltid varit roligt, men å andra sidan har ju exempelvis Göran Rosenberg aldrig skrivit en enda rad som någon någonsin ens fnissat åt.

Jag kan inte begripa om det är bloggformen, om det är det i kultursidesfetishisterna ögon trashiga sammanhanget eller om det är att de helt enkelt inte klarar av att se litterär kvalitet när den kommer från någon som också ger ut en mailväxling med Carolina Gynning i bokformat.

Ändå kan jag förstås begripa Schulmans skäl för att sluta. Och jag måste medge att framgången inte alltid klädde honom (eller gestalten "Schulman"). Men tack för den här tiden Alex. Att vara Alex Schulman har varit ett nöje.

Uppdatering: den här posten lyckades visst inte publiceras i går. Jag passar därför på att länka till den här och den här bra texten. (Ja, jag vet att Wiman har samma titel som jag, men jag hade trots allt valt den redan innan jag läste hans och det är inte mitt fel att man skolas in i ett visst rubriksättningsxiom på Expressen)

Ytlig bokmässeångest

Via bokhororna upptäckte jag Denise Rudbergs tips om vad man ska ha med sig till bokmässan och fick ännu mer ångest än tidigare över det faktum att jag ännu inte tre månader efter nedkomst ser rimlig ut i mina vanliga kläder. För att inte tala om att det är ett år sedan jag sist hade högklackat. Om ni ser någon som vinglar utan att verka packad och har för tajta partykläder med kräks på axlarna så är det förmodligen jag.

Har inte den här jävla skitmoralismen gått ett steg för långt nu?

Barnporrfotograf? Fy fan. Jag är för arg för att verbalisera hur mycket den här artikeln symboliserar allting som är fel med den bigotta nypuritanism som sprider ut sig som ett ebola-virus i västvärlden, ivrigt påhejad av moralnasare och de ryggradslösa djur till politiker som utger sig för att vara för allt som är gott och mot allt som är ont.

Det är alltså en och samma journalist (Martin Rex) som skrivit båda texterna, dels den där Nan Goldin, som alltså fått Hasselbladspriset, kallas "barnporrfotograf", dels den där Andres Serranos utställning på Kulturen i Lund beskrivs som:"analsex, djursex och knytnävar i rumpan - allt fritt fram för barn att beskåda" och där kd-politiker Martin Crona hävdar att "Porr är ju något som vi vill censurera i samhället."

Jag vet inte var Crona hittar den självklarhet varmed han hävdar att "vi i samhället" vill censurera porr, men han talar uppenbarligen mest för sig själv. Visst kan det tyckas elakt och oresonligt att kräva respekt för yttrandefriheten och insikter i konstnärliga villkor av kommunalpolitiker och journalister (jag höll på att skriva "kvällstidningsjournalister" men DN i dag slog ju på stora förfasningstrumman för att folk som jobbade på Migrationsverket porrsurfat på jobbet, och då på ett sätt som mer än antydde att det inte hade varit lika hemskt om de anklagade hade hållit till på facebook eller läst korsstygns-bloggar på arbetstid) men någon gång måste man ändå säga ifrån.

En illustration av vådan med bristande kunskaper i engelska när man funderar på ett namn till sin inredningsbutik

Finns det möjligen för många myndigeheter i Sverige?

Genom Joel Malmqvist uppmärksammas jag på den för mig hittills okända myndigheten "Stängselnämnden". (eftersom den saknar webbplats, liksom budget och lokaler, hänvisar jag till samma wikipedia-sida som Joel.) Ibland är byråkratin förstummande.

Mer bokmässa

En annat seminarium man inte får missa är på lördag 29/9 kl 12.00, då Carl-Michael Edenborg talar om erotisk litteratur i sal J1 tillsammans med Kristoffer Lind och Helena Eriksson.

Bokmässeinformation

På lördag har jag, Sigge Eklund och Anders Nyqvist ett seminarium med titeln "Det nakna författarskapet" Det är kl 16.00 - 16.45 i sal K1. Anmäl er gärna i förväg.

Det är bra med källsortering

Fingerlicking

När jag i går väntade på att the Wire skulle börja slötittade jag som så ofta på BBC Food. Bland högresta norska kockar som lagar renstek med vodka på stormköket bredvid en fjord och ladsiga grillande sydafrikaner med ena handen ständigt om halsen på en ölflaska visar de just nu den gamla Real Food-serien med Nigel Slater. Den har en tydlig 90-talsestetik från matteven pre Jamie/Nigella, men maten är sensationell på sitt slaterska opretentiösa vis.

Real Food, som är en kokbok alla matvänner borde äga, är uppbyggd kring Nigels favoritingredienser potatis, kyckling, korv, vitlök, bröd, ost, glass och choklad och innehåller både hans egna recept och bidrag från kollegor som Alastair Litte och Nigella. Jag vet inte om programmen är inspelade strax innan eller strax efter att How to Eat kom ut, men det var under alla omständigheter ett par år innan Nigella Bites och följaktligen på den tiden när Nigella-febern mest hade drabbat verkliga foodies och Vogue-läsare.

Tänk då den ljuva nostalgin när i går, precis när Nigel gjort smörgåsar med panettone och hyvlad mörk choklad, en otroligt ung och smal Nigella dök upp i rutan. Hon lagade en vegetarisk version på steak sandwich som jag själv gjort många gånger enligt något som måste vara hennes recept ursprungligen. Tag portabellasvampar, täck med rikligt med vitlöks- och örtsmör, kör i ugnen i ca 20 minuter, doppa brödet i smöret och lägg svampen mellan två skivor med lite dijonsenap. Mitt bland de njutningsfyllda läten som vi utstötte vid åsynen av smältande svampsmör rinnande nedför Nigellas haka sa han som satt bredvid mig: "Men hon är faktiskt ännu snyggare i dag."

Vad säger man? God bless. Och skicka smöret.

Snart säger jag som Annette Bening

Det har kommit till min kännedom att jag hängs ut i Fokus med min patetiska lilla inkomst. "Så mycket tjänar journalisterna". 424 420, Maria Abrahamsson, 530 597, Belinda Olsson, 422 999, Johan Ehrenberg, 1234 836, Johan Hakelius, 454 196, Linda Skugge, 101 391, Isobel Hadley-Kamptz.

När jag ser det svart på vitt begriper jag knappt hur jag klarar mig.

I sammanhanget vill jag förresten gärna säga att jag i går fick 9000 kronor i höjd skatt. Som egenföretagare med enskild firma får jag ingen del av förvärsvavdraget. Den där utlovade tusenlappen har alltså för mig blivit till 750 kronor höjd skatt per månad. Det är plågsamt uppenbart att min kärlek till Anders Borg är extremt obesvarad.

Jag vill på förekommen anledning påpeka att jag varken ifrågasätter att Unni Drougge älskade det där kräket till kille eller påstår att det skulle vara en enkel och okomplicerad sak att resa sig upp och lämna någon som gör en illa. Vad jag sade i mitt förra inlägg om saken var att jag inte begriper den där kärleken av att läsa romanen. Jag förstår det mycket mer av att läsa hennes inlägg och intervjusvar nu. Jag tyckte inte, och detta är alltså litterär kritik, att hon lyckades gestalta den där omöjliga vanvettiga gastkramande (i ordets verklige bemärkelse) kärleken i romanen. Det ska ses som kritik mot författaren Unni Drougge, inte mot personen eller mot hennes agerande. Det som ju däremot framkommer med all möjlig tydlighet i boken är att ingen annan någonsin skulle kunna hata och förakta den där svagheten, den där oförmågan att slita sig loss, det där hjärtskärande barnaoffret mer än vad hon själv gör. Jag ser ingen som helst anledning att utifrån en kritiker- och debattörposition lägga mer stenar på den bördan. Det finns åtskillig forskning om de psykologiska mekanismerna bakom att människor stannar i destrutiva relationer och ingenstans finns belägg för att det skulle vara enkelt att bryta upp om man väl dragits ner.

Jag vill också rikta ett innerligt tack till det av Unnis barn som gjort ett fantastiskt inlägg i kommentarerna nedan.

Det kallas kärlek, eller det finns myggor och det finns tigrar

För några veckor sedan fick jag Unni Drougges bok Boven i mitt drama heter kärlek i brevlådan med en rar dedikation från författaren själv. Jag tänkte att jag skulle läsa den och hoppades att jag skulle kunna säga något positivt tillbaka.

Så lättpåverkad är man nämligen. Det är trist att såga folk som gör snälla saker. Jag mindes dessutom den monumentala läsupplevelsen i hennes förra bok om ett svin till man, Andra sidan Alex. I den beskrev hon, med varje knytnävsslag, varje Treo Comp, varje fylla och varje försoningsknull, vardagen med den kvinnohatare och alkoholist som hon då var gift med. (Jag känner honom inte, så jag vet ju inte om han faktiskt är kvinnohatare, men den där misshandeln, som han för övrigt har erkänt, parad med den tidning han gör, gör mig förstås benägen att tro det.) Jag minns den som en otroligt obehaglig och otroligt berörande bok, där Unnis varje blåtira känns in på bara ögonvitorna och där berättelsen inte hade kunnat ha annan skepnad än just hennes speciella halsbrytande anakronistiska språk.

Jag har läst fler av hennes böcker både tidigare och senare, som inte någon av dem nådde upp till Alex-nivån. Mina förväntningan var alltså blandade. Och man kan väl säga att de förväntningarna infriades.

Alex var en bok skriven i ett dovt kalkylerat raseri. Boven i dramat är skriven i sorg, i chock, i obearbetad förskräckelse. Så känns det i alla fall att läsa. Det betyder inte att det är dåligt. Det finns en story som gör att sidorna glöder och en innerlighet som i de värsta partierna får åtminstonde den ammande lättrörda kvinnan att gråta. Hur kunde hon? Och barnen då?

Det är självföraktet som är bäst litteratur. Det är ofta det. Det är när sidorna hettar av Unnis hat mot sig själv för att hon just kunde, för att hon gjorde det igen, för att hon faktiskt offrade sina egna barn för något hon kallar kärlek till en psykopat, som det blir konst av alltihop.

Resten, nej, jag vet inte. De ditlagda partierna där hennes äldste son sägs föra ordet blir mer än lovligt bisarra. Inte minst idén att han också skulle använda sig av exakt samma specifika språkliga egenheter som sin mor, ha samma förkärlek för gammeldags putslustigheter.

Ändå är det inte språket som är det största problemet. Det är att jag inte begriper bokens grundpremiss. Av att läsa Boven i dramat begriper jag inte över huvud taget hur Unni kunde älska honom. Visst, hon säger det, gång på gång, men det gestaltas inte på något sätt som jag kan relatera till. Och då faller ju hela upplägget. Vanvettet i att hon inte på 7 år reser sig upp och går tappar sin inneboende tragik och blir i stället bara knäppt.

För inte kan väl 7 års helvete förklaras med att psykopaten är ung och snygg och har en fallenhet för patetiska smeknamn? (Och, parentetiskt, så jävla snygg är han faktiskt inte.)Det måste väl finnas mer? I Alex fattade jag att hon älskade Mats, jag begrep till och med varför. Men här finns bara tomhet. Kanske är det allt det där självhatet och all den där sorgen och förskräckelsen som gör att författaren inte heller kan förstå hur kärleken uppkom. Och då blir det förstås svårt att skildra.

Om boken har en viktig poäng är det dock berättelsen om "Niclas". Ja, han är nämnd vid (för)namn, ja, han är fortfarande en av Sveriges stora litterära agenter. Och trots att han faktiskt är dömd för misshandel av Unni (det var efter att han vid ett tillfälle försökte strypa henne, bet henne i kinden och vrålade att han skulle förstöra hennes ansikte för alltid) så verkar det inte påverka bilden av honom. När jag någon gång i vintras funderade på om jag skulle anlita en agent föreslog de på Expressen kultur just "Niclas". Jag kände då inte till honom närmare, men när jag frågade runt fick jag den torra kommentarern "visst, han är ju duktig, men vill du verkligen anlita en dömd kvinnomisshandlare?". Jag vet inte om de visste det på kulturen, men oavsett vilket säger hans alltjämt pågående karriär och verksamhet bara alltför mycket om den syn vi uppenbarligen fortfarande har på våld inom relationer.

Vi kan tala oss blå om hur hemska de mellanöstriska hederskulturerna är, och hur väsensskilda de är från vår egen västerländska humanism, men så länge män i raseri kan bita av sina kvinnor kinden och ändå inte förlora sitt anseende, sina kunder, sina vänner, så ligger skillnaderna på detaljnivå. Så länge författare som Karin Alvtegen, Jan Arnald, Jan Guillou, Anne Holt, Theodor Kallifatides, Klas Östergren, Leif GW Persson, Barbara Voors vill fortsätta anlita honom och tycker att det där andra är en privatsak, så länge är vi bara centimetrar från
ett samhälle där det anses rimligt att ha ihjäl kvinnor för något man kallar heder.

Det kommer säkert att vara massor av intervjuer med Unni i samband med att Boven kommer ut. I ingen av dem kommer man skriva ut hans namn. För det gör man inte. Oavsett att han alltså har erkänt brott och är dömd. Hans rykte måste skyddas. Så säger pressetiken. Jag skriver ju själv heller inte ut hans efternamn, men eftersom jag inte har betalat för utgivartillstånd för bloggen vet jag ändå inte om det här inlägget är åtalbart. Som en disclaimer kan jag ju påpeka att jag inte vet om det Unni i övrigt skriver om honom är sant. Men den där domen finns där. Erkännandet finns där. Och att skriva om dömda brottslingar med namns nämnande brukar vara okej.

Nästa gång Leif G W Persson uttalar sig om kvinnomisshandel kan man ju dessutom ha i bakhuvudet att han inte tycker att det är värre än att han själv gärna tjänar pengar på att anlita en som bevisligen hållit på med det.

Budgettips

För några veckor sen slököpte jag en gardeniaparfym för 89 spänn på Yves Rocher. Jag råkade gå in i den där lilla affären bredvid Hötorgshallen och eftersom jag tvångsmässigt luktar på allting som utger sig för att dofta gardenia sniffade jag på en ful vit flaska precis till höger om ingången. Jodå, riktigt trevlig. Och för 89 kronor var det förstås inget svårt beslut. Sen dess har den stått i badrumsskåpet och spridit en aura av lågpriskosmetika omkring sig.

Jo, jag vet att jag låter som en snobb, men det beror på att jag, när det gäller just skönhetsprodukter och parfym, generellt är just det. Det plus att jag hade parfymer från Yves Rocher när jag var 13 och min mamma köpte saker därifrån på postorder. Jag minns t ex en som jag älskade som doftade kaprifol och som konkurrerade med Alyssa Ashley Musk om platsen på mina handleder och bakom mina öron (eller, låt mig vara ärlig, som helkroppsbesprutning de gånger jag trodde att jag skulle ha en chans på söta killar med snedlugg. Det gick tyvärr inte så bra för mig med de söta snedluggskillarna och om det var för att de var parfymallergiska så förlåter jag dem i efterhand).

Dagens tips är dock inte det allra minsta nostalgiskt. För den där parfymen i sin billiga flaska är faktiskt en riktigt bra gardenia-doft. Den startar lite kallt metalliskt, som vita blommor ofta gör och torkar ner till en mjuk och liksom gräddig blomdoft, som tjockt krämfärgat dyrt linne. Vuxet. På ett mycket bra sätt. Jag tänker mig en sån ljus hatt som jag brukar prova på franska varuhus och som jag alltid hoppas att jag någon gång ska bli bjuden på ett tjusigt sommarbröllop och kunna bära. Man måste fylla på rätt ofta, men för det priset gör det ju inte särskilt mycket.

Och till det riktigt viktiga

Det här är sånt som engagerar mig i dag. Barnkläder! Eftersom jag i alla fall inte är nere i en trivsam storlek själv ännu, hänger jag mig med liv och lust åt mode i 62 centilong. Helst i frotté eller plysch eller möjligen dansk fintrikå. De kläder som jag gillar är tyvärr hemskt dyra, om man ser till hur länge de används och slits. Men om det inte varit en faktor när jag genom åren köpt oräkneliga oanvändbart högklackade festskor till mig själv behöver det faktiskt inte vara det när jag shoppar efter overaller åt lilla S heller.

Mjöl i huvet

Just nu har jag bröd på hjärnan. Nej, det ska inte tolkas som en vidareutveckling av den gamla gröten, jag håller på med en text om bröd. Och gör självfallet intensiv research. Om man ska tro kolhydrathatarna av modern dietism (och jag är rädd att man nog ska det) kommer jag att bli tjock och lycklig.

Det här är en rikigt bra brödblogg. Jag vill också ha en sten att grädda mitt bröd på.

Jag visste fram till i detta ögonblick inte att jag skulle vilja att min unge kunde se ut som Donald Trump.

Apropå det militärindustriella komplexet

Ole Rothenburgs artikel om Kockumsvarvet i Karlskrona i DN i dag slår rekord i inställsamhet mot män som gillar mycket stora maskiner. "Trots att Kockums gör världens bästa ubåtar har framtiden plötsligt blivit osäker" lyder inledningen. I en redaktionell nyhetstext!

Kockums VD får sedan gråta ut över att regeringen inte längre tänker fortsätta subventionera hans verksamhet med att köpa u-båtar som det svenska försvaret inte behöver. Och innan någon gör någon sakinvändning mot detta: Vad är det vi säger att vi vill använda försvaret till idag? Och hur många u-båtar används exempelvis till fredsbevarande uppgifter i Afghanistan eller Kongo?

Om nu Kockums gör världens bästa u-båtar torde de gå att sälja på en öppen världsmarknad utan subventioner från svenska skattebetalare. Och om man inte kan göra det, för att marknaden för militärmateriel eventuellt inte fungerar som andra marknader, varför ska svenska skattebetalare i såfall finansiera Saab och Kockums och andra företags tafatta försök att muta sig ikapp med den i sammanhanget oändligt överlägsna amerikanska eller franska militärindustrin?

På nätet är Rothenburgs artikel ersatt med en TT-text om Karlskrona-varvets våndor. Kanske insåg DN-ledningen att det som uger sig för att vara nyheter helst inte bör vara gråtpropaganda för mer pengar till pangpang.

Det är ibland svårt att förstå varandra

Jag sitter vid ett cafébord och läser Expressens skandalartikel om Eyes Wide Shut-festen på Nordiska muséet. En kvinna vid bordet intill lutar sig över mig och frågar med en rynka mellan ögonbrynen: "Jag tyckte att jag läste något på löpsedeln om Madeleines kropp, står det något där?"

Jag ser upp: "Hon verkar ha varit bjuden, men hon är inte på bild. Inte naken i alla fall."

Först när hon ryggar tillbaka som om jag vore seriemördare inser jag att hon frågade om den försvunna lilla flickan och inte om partyprinsessan.

Inte visste man att det militärindustriella komplexet hade ett sådant grepp om svenska journalister

Läs förresten Ann-Charlotte Marteus fantastiska text i dag. Själv kan jag inte riktigt komma ifrån tanken att ex Peter Wolodarskis engagemang för det territoriella värnet är opinionsjournalistikens motsvarighet till att män med små penisar köper väldigt stora bilar.

Det här är en bekännelse

1. Unge som plötsligt sover mycket sämre på natten
2. Mjölkstockning
3. Unge som plötsligt inte vill ta bröstet på samma okomplicerade sätt som tidigare.
4. Feber (se punkt 2)
5. 4 texter som jag sagt att jag ska skriva till om en vecka.
Jag är en idiot. Det finns faktiskt inget annat ord för det.

Saker man inte bör säga till sitt barn om man är en vuxen, mogen person. Förmodligen del 1 i en oändligt lång serie

Han: "Oooooääääääääääääääää" (tänk er volym ungefär som siréner och tidsomfattning i ca 1 timme trots att man gör allt upptänkligt för att blidka den lilla skrikhalsen)
Jag (till slut): "Tyyyyyst!" (Inte siréner direkt, men väldigt högt)
Han tystnar en sekund sen: "Oooääää" (nu argt och ännu högre)
Jag: "Det var du som började"

Albert och Jacks!

Vassa Eggen startade i dag ett bageri/deli tvärs över gatan på Engelbrektsgatan 1. Det heter Albert och Jacks och säljer bland annat vanvettigt goda smörgåsar på surdegsbröd med serrano, manchego och kvittenmarmelad. Och briochelimpa. Och caesarsallad som jag visserligen inte smakade själv, men som i alla fall såg ut att innehålla de riktiga ingredienserna, dvs vacker romansallad, fint riven + hyvlad parmesan och små knapriga krutonger. Dressingen kan jag förstås inte bedöma enbart på utseende, men vi snackar liksom Vassa Eggen. Att personalen var förtjusande och verkligt engagerad i brödbak gjorde förstås besöket än mer lyckat. Och priserna låg inte över helt vanliga sunklunchhak i den delen av stan.

Fem brödkavlar av fem möjliga.

Bara en mycket liten anmärkning om de evigt skilda måttstockarna

Som jag skrev häromdagen har jag, trots att jag älskar min unge över allt annat, ett behov av att ibland få vara den intellektuella vuxna person jag var innan han föddes också. I dag var han t ex ute på en promenad med sin pappa i två timmar och jag hann läsa klart en bok och skriva en halv artikel. Jag känner mig som en nygammal och bättre (och hyfsat effektiv!) människa.

Här på bloggen kom en del kommentatorer med bra tips och snälla Katerina Janouch berättade att nästan alla brukar känns ungefär som jag gör. Det är lustigt det där behovet av att känna sig normal egentligen, men eftersom jag aldrig varit mamma på det här sättet förut kändes det bra att en proffsmorsa satte normalstämpel på en.

Det hade ju varit bra så. Men det stannade ju inte där. Självklart kom också de där andra kommentarerna. De om att ta vara på bebistiden i stället för att längta efter sin gamla hjärna. Jenny skriver exempelvis till mig hos Katerina: "Detta lilla liv som kommit till dig har så mycket "kunskap", kärlek och livsglädje att ge dig. Tänk att få ligga på kvällarna med sin lilla bebis och få hålla en liten, perfekt formad, mjuk liten pyttefot i sin hand! Bara det! Det är verkligen ett mirakel! Ge dig själv den tiden, alltför fort är den över..."

Jag inser att det inte är elakt menat, men säger Jenny samma sak till alla småbarnspappor som, enligt statistik och verklighet, arbetar ihjäl sig långt långt borta från alla små bebiskroppsdelar? En genomsnittlig småbarnspappa är borta från hemmet minst tio timmar per dygn. Jag önskar mig några timmar i veckan tid att få tänka och skriva, helst inte uppdelat i tiominuterspass. Jag ser inte hur det på något sätt står i motsatsförhållande till att ligga på kvällarna och hålla min unge i fötterna. På vilket sätt skulle jag inte vilja ta emot hans kärlek och livsglädje bara för att jag inte vill vara med honom 24 timmar om dygnet?

Visst, det är många som försöker säga åt pappor att ta det lugnare och ägna lite tid åt sina barn också. Men de förmaningarna brukar handla om att det är dåligt att jobba, säg, 50-60 timmar i veckan. Inte om att över huvud taget jobba. Inte om att över huvud taget tänka tankar bortom det där duniga huvudet och mjölksöta kroppsdoften.

Det är inte så att jag är förvånad. Måttstockarna är skilda. Den närvaro, visade kärlek och omsorg som definierar en toppengod far räcker knappt ens till en okej morsa.
Att jag känner mig tvingad att bedyra lilla S min kärlek bara för att ens våga yppa mitt behov av egen tid är tecken nog. Som om det inte vore självklart att jag kunde älska och känna så samtidigt.

Facebook-etikett

Jag har en allmän fråga. När människor man inte vet vilka de är frågar om man vill bli kompis med dem på facebook, bör man då av artighet säga ja i alla fall? Är det kanske mer oartigt att fråga vem de är och så upptäcker man att de satt bredvid en i fyran men att man helt glömt dem?

Allt fastnar i maskorna

Om man är den allra minsta intresserad av mat, fisk, hav eller miljö bör man läsa Isabella Lövins Tyst hav. Jag behöver inte rabbla siffror om den döende torsken eller om de omkullkastade marina ekosystem som följer i utfiskningen spår.

Däremot kan jag i sammanhanget påminna om en liten Timbro-rapport jag skrev i samma ämne för en herrans massa år sen. Min text handlade bara inledningsvis om hur illa läget egentligen är (eller var, men det har inte blivit bättre) och mer om vad man kan göra åt det. Jag är som ni vet ingen marknadsfundamentalist men havsfiskets eländiga utveckling är ett paradexempel på det som kallas tragedy of the commons, det alla äger tar ingen hand om. Och eftersom det tycks så förtvivlat svårt att införa hårdare regler (eller se till så att de existerande rätt stillsamma reglerna efterlevs) vore det nog värt att prova något annat - äganderätter. Det man äger tenderar man nämligen att just ta hand om.

Det som behövs är system där fiskarna, enskilt och i grupp, har ett egenintresse av fiskevård. Det tror jag att man skulle kunna uppnå om fiskaren själv har en egen, överförbar, rätt till exempelvis en viss procentsats av fiskekvoten i ett visst vatten. Då vill han, för sitt eget bästas skull, att hans procent ska vara värd lika mycket eller mer, om tio eller tjugo år. Och då kommer han att respektera fiskereglerna så mycket bättre, spara småfisken och bottnarna.

En annan sak skulle ju kunna vara att förändra den europeiska fiskepolitik som gör att värdet av fiskesubventionerna varje år med råge överträffar värdet av den upptagna fisken. Det är alltså inte de enskilda fiskarna som är det primära problemet, även om man ibland kan tro det med fysiska hot som riktas mot fiskeforskare som slår larm eller tjuvfiskare som skyller på varann. Det är politikerna som är den stora faran.

Men även om det är ändrad politik som framförallt kan rädda fisken, bör vi konsumenter självklart också följa Världsnaturfondens säkra lista över vilka fiskar man bör och inte bör äta. Ingen torsk eller rödspätta, däremot gärna musslor och ostron. Om den senare paradoxen, hur skaldjur mycket väl kan komma att bli vardagsmat, har jag en artikel om i senaste Gourmet (finns ej på nätet) och i går kväll följde jag mitt eget råd och kokade musslor med grädde och calvados. Det finns värre sätt att värna miljön på.

Avd. att aldrig vara riktigt nöjd

Jag vill bara börja med att säga detta. Jag älskar honom inte det allra minsta mindre än för några veckor sedan. Nej mer och mer älskar jag. Lyckligtvis behöver jag inte göra det hotfullt, som Sofia i Sommarboken, för den stackars kraken vet ju ännu inte bättre än att älska tillbaka. Han kanske kommer på bättre tankar så småningom, om inte annat när jag om 13 år vägrar att låta honom åka på Hultsfredsfestivalen, men än så länge har han trots allt inte mycket annat val än att älska mig mest i världen. Och hans fettveck på halsen är det sötaste världen skådat. Och han luktar vidunderligt. Och när han vaknar på morgnarna börjar han nästan alltid dagen med att le stort mot mig och testa något av sina nya gurgelljud. "Kkklllo", sa han till exempel i morse. Det är förmodligen en vidareutveckling av de "ggglli" som han givit ifrån sig i flera veckor.

Och ändå. Jo, det kommer ett ändå, det kommer alltid ett ändå. När den första yra förälskelsen lagt sig kommer det en om och ett men och ett var fan gjorde jag av mitt gamla liv någonstans? Jag syftar inte främst på sena nätter på krogen eller berusning bortom mitt tillåtna glas vin eller ens att kunna ta på sig kläder efter vad man känner för på morgonen och inte efter den kombinerade begränsningen: vad kommer jag i och vad kan man, givet att jag kommit i det, amma i. Nej, allt detta är trist, men okej. Okej, det är inte alltid okej, men man kan leva med det. Hans leenden och upptäckarlust inför världen väger upp en hel del. Nej, det som skaver i mig är mitt huvud. Eller rättare sagt, det jag inte längre får använda mitt huvud till.

Jag är jävligt bra på att tänka på vissa saker och jävligt bra på att skriva om dem. Jag var i alla fall det innan han vände upp och ner på mig och allting kring mig. Men jag har knappt tid att skriva ett blogginlägg längre. Jag tänker tankar som ryms inom de 5 minuter han accepterar att ligga ensam på en filt på golvet och förresten använder jag oftast den lilla stunden till att dricka en kopp kaffe eller gå på toaletten. Jag vill inte lämna honom och gå till ett jobb på ett kontor, men å andra sidan vill jag ju helst inte gå till några kontor alls om jag kan undvika det. Men jag vill skriva. Skriva riktiga texter om riktiga saker och tänka fullständiga tankar från start till mål. Eller åtminstone från start och en liten stund vidare.

Jag är ju bortskämd med en unge som i huvudsak sover på nätterna och som är glad nästan jämnt när han inte är hungrig, men han kräver total uppmärksamhet under hela sin vakna tid. Och han sover inte särskilt mycket på dagarna alls.

Är man helt bisarr om man känner såhär efter bara drygt två månader? Jag som var orolig att jag skulle förneka alla mina feministiska ideal och förvandla mig själv till en hausfrau från helvetet som säger "den här tiden går ju så fort" och vill snusa barnnacke och baka kakor i hemmet i flera år framöver. Well, hittills har den farhågan åtminstone inte besannats. Jag snusar förstås hjärtans gärna barnnacke och bakat kakor har jag ju alltid gjort, men jag är rädd att min intellektuella kapacitet kommer skrumpna till en mycket liten russinlik fläck om jag fortsätter att bara göra det på dagarna i flera månader framöver. Och då skulle jag inte vara jag längre utan någon annan och även om lilla S inte direkt gillar mig för mitt intellekt nu så kanske han så småningom också skulle uppskatta att ha en morsa som tänker på annat än hans matsmältningssystem.

Hur härligt kan det bli?

Olle Lidbom analyserar Allers köp av Hachette.

Fänkål, militärlobbyn och inte det allra minsta om kvällens usla sporttillställning

Jag vet att jag knappt bloggar längre. Jag skulle kanske kunna hinna, jag loggar ju in på facebook säkert två gånger per dag, men jag börjar på smarta, väl uttänkta och formulerade inlägg bara för att bli avbruten av små små ljud av kärlek eller olycka Båda delarna kräver omedelbar tillsyn. Saker jag inte skrivit mer än inledningar om: det militärindustriella komplexet, Daniel Sjölin, amning som bantning.

I kväll lagade jag i alla fall risotto på de finaste fänkål jag sett, inköpta på bondens marknad i lördags. De hade en knapp halvmeter långt grönt spretigt fjun. Hemligheten, bortsett från grönsakskvaliteten, är en slatt pastis på slutet. Det blir oslagbart bra. Och eftersom punkt 3 ovan verkligen funkar behöver man inte ha ångest över den stora smörklicken på slutet heller.

Dagens ord:

Porrfälla

Jag vill ha Nigel i mitt kök

Det finns något lite stört i att ens två största köksidoler heter Nigel och Nigella. Kan det verkligen bara varaen slump, eller finns det någon namnmystisk koppling mellan n och avslappning bakom grytorna, mellan g och kärleken till själva ätandet?

Den senare är ju lite mer känd här, men alla som läst den här bloggen regelundet borde veta att herr Slater står mitt hjärta nästan lika nära. I sommar har jag framförallt glatt mig åt hans köksdagbok, ett år i Nigels kök, komplett med funderingar av genren "varför blev den där såsen så trist fast jag hade i ungefär samma saker som jag alltid brukar" eller "där stod jag med två lammkotletter och hade ingen aning om vad jag skulle göra med dem". Till skillnad från oss andra kommer han dock oftast på någon strålande kombination i samklang med säsongens bästa smaker och råvaror.

Den 10 maj lagade Nigel lax-och-dillkakor. Som alltid har jag justerat receptet något.

400 g lax (till det här funkar alltså tråkig norsk odlad fetlax utmärkt)
1 äggvita
en liten knippa finhackad dill (det funkar dock inte med tråkdill i kruka. Just för dillen är skillnaden mellan frilandsodlad och krukvarianten himmelsvid. Själv trodde jag uppriktigt fram tills dess att jag upptäckte detta att dill var urtrist och att jag mindes fel från min barndom med dillvippande trädgårdsland)
1 rågad matsked vetemjöl
1 tsk grovkornig senap
saften av en halv citron

Finhacka laxköttet. Blanda i en skål med resten av ingredienserna och krydda med salt och peppar. Forma 10 små biffar med händerna och lägg på en skärbräda för att vila i 10 minuter. Det här steget är viktigt så hoppa inte över det. Hetta upp en teflonpanna med en skvätt olja i. Stek biffarna ett par minuter på varje sida.

Servera med en sås gjord på tjock yoghurt, finhackad dill, ett par skedar senap och en nypa socker.

I never promised you a rose garden

I går skrek min unge från det att han vaknade klockan åtta tills dess att han somnade klockan tio på kvällen. Med pauser för att äta och en och en halv timme mitt på dagen när jag var ute och gick med vagnen. Fast då började han också gallskrika på slutet.

Den enda gången han var riktigt glad var när han vid ett tillfälle låg totalt nedbajsad på ett skötbord på stan. Och då menar jag verkligen totalt nedbajsad. Hans kläder hade stora gula fläckar på både magen och ryggen och jag hade varit tvungen att panikköpa en ny body för att byta med. Hur i helvete nu bajset kunde komma ut på framsidan. Då skrattade han. I övrigt misär. Att man älskar honom så vanvettigt framstod då som just, eh, vanvettigt. Det är tur för honom att han log så stort mot mig när han vaknade imorse. Kanske är han också nöjd över att helvetesdagen är över.

Jag fick det första meddelandet om att nån ville vara min kompis i Facebook för typ ett år sen. Jag visste inte vad det var och orkade inte ta reda på. Nu gick det inte att ignorera längre.

Å andra sidan har jag bara varit tidig med att anpassa mig till ny teknik en enda gång och det får jag äta upp nu när folk skrattar åt min fem år gamla ipod som jag fortfarande tycker rymmer så mycket att jag inte vill lägga ut pengar på en ny.

Hetaste filmsexet

Via Emma hittar jag en rolig lista över filmhistoriens hetaste sexscener. Min personliga favorit Bound är på plats 20 och trean Mulholland Drive är förstås också rykande. (Jag har dock lite svårt att förstå det erotiska i Team America)

Andra guldstjärnor för nr 40 Älskaren och nr 46 Sex lögner och videoband. Men var är Cronenbergs Crash? Är det bara jag som går i gång på metallskrot?

Mother India turning 60

I dag firar vi Indiens 60:e självständighetsdag och födelsen av den största och äldsta stabila demokratin utanför västvärlden. Jag hade tänkt att ha en bankett värdig en maharadja här hemma, som ironisk twist kanske laga mig igenom rätterna i Rushdies Shalimar the clown (ironin består alltså, för den som inte läst den, i att romanen huvudsakligen utspelar sig i Kashmir, vars öde kring och efter självständigheten ju varit måttligt värt att fira), men jag är sjuk och nöjer mig med mogulens kyckling.

2 cm färsk ingefära, skalad,
4 vitlöksklyftor
3 tsk hel spiskummin
1,5 tsk hel koriander (frön)
ett par torkade chilifrukter (efter smak, curryn ska vara rätt mild)
en näve mandel, skållad, skalad och körd i matberedaren (man behöver inte diska den efteråt)
125 ml vatten
5 kardemummakapslar som du bankat lite på med ex en knytnäve eller flatsidan på en kökskniv
1 kanelstång
3 lagerblad
4 hela nejlikor
1 tesked garam masala
olja
1,5 kilo kycklinglårfiléer, halverade. grytan kan också göras på vanlig filé, eller för all del på kycklingklubbor på ben, som man delar i två.
2 gula lökar, hackade
250 ml tjock yoghurt
250 ml kycklingbuljong, fond eller tärning
en näve gula russin

1 matsked socker
1 tsk salt
ett paket mandelspån

Kör ingefära, vitlök, chili, spiskummin och koriander i matberedaren (samma som du nyss kört mandeln i). ha i den hackade mandeln och vattnet tills det blir en smet.

Hetta upp olja i en traktörpanna eller en vid gryta och ha i kycklingbitarna. ha inte i för många åt gången, de ska inte koka. bryn på varj sida någon minut. ta upp. ha i kryddorna (kanel, kardemumma, nejlikor, lagerblad och garam masala) och sedan den hackade löken. Fräs till den tagit lite färg. Ha i kryddochmandel-smeten, fräs igen tills alltihop börjar få lite färg. ha i yoghurt, lite i taget. sen buljong och russin. lägg tillbaka kycklingen i pannan och krydda med salt och socker. ha på lock och sjud på låg värme i ca 20 minuter eller tills kycklingen är klar.

enligt ursprungsreceptet som jag först hittade hos nigella, ska det vara en slatt grädde i också, men det brukar jag hoppa över. idag ska jag däremot ha i lite bockhornsklöver också eftersom det både ska vara bra mot förkylningoch för mjölkproduktion, men vi får se hur det smakar. toppa med mandelspån innan servering och ha basmatiris och naanbröd till.