tisdag, november 13, 2007

Ögontjänare i lyssnarnas tjänst

Björn Elmbrant får alltså sparken som politisk krönikör på Studio Ett för att han också skriver ledare åt obundet vänsterinriktade Dagens Arena. Helena Olsson, aktualitetschef på Ekot, säger: "att förena uppdraget som ledarskribent med att vara Studio etts enda politiska krönikör låter sig inte göras."

Har då Olsson under all den tid Elmbrant jobbat på radion inte upptäckt vad han tycker? Han har gjort uttalat politiska krönikor i flera år nu och det verkar underligt att inte aktualitetschefen märkt att dessa haft en viss vänsterinriktning.

Inledningsvis delade Elmbrant uppdraget som politisk krönikör i Studio Ett med Cecilia Stegö-Chiló, ni vet hon som sedan blev moderat kulturminister i en dryg vecka, och för lyssnaren var det uppenbart att det var en krönika från vänster och en från höger. Båda två var oftast både hörvärda och oförutsägbara. Sedan slutade Stegö-Chiló och Elmbrant blev ensam kvar.

Mot det fanns det förstås en hel del att invända. Sveriges radio ska vara opartiskt. När man haft två politiska krönikörer från varsitt håll och den ena slutar hade det rimliga förstås varit att ersätta med någon annan av liknande åsiktsriktning. Det gjorde inte SR. De lät Elmbrant i stället vara, just som Helena Olsson säger, den enda. Att han fortsatt att göra intressanta reflektioner och bra radio har förstås inte förhindrat att den politiska balansen tippats en smula.

I sak har ju ingenting ändrats i och med Elmbrants uppdrag åt Dagens Arena. Jag utgår från att han är rekryterad för sina åsikters och kunskapers skull och att han kommer att fortsätta tycka ungefär likadant som förut. Men nu får han inte längre jobba kvar på radion. Med enda skillnaden att den vanlige lyssnaren nu vet lika väl som alla insiders vilken värdegrund hans krönikor bildas på. Först när detta blir offentligt reagerar SR.

Är det bara ögontjänare som får jobba på radion? Ska lyssnarna luras att tro att politiska åsikter inte har med politik, eller med åsikter, att göra? Hur länge ska idén om opartiskhet få fortsätta tolkas som att man visst får ha vilka uppfattningar och lojalitetsband som helst, men att man inte får vara öppen med dem inför de lyssnare som radion säger sig tjäna?

Något är ruttet på Gärdet. Och det är verkligen inte Björn Elmbrants fel.

4 kommentarer:

stefan sa...

Det stora problemet med svensk media är väl knappast de politiska kommentatorerna. De som intresserar sig för dessa är troligen redan så insatta i politik att de lätt förmår att särskilja vänster från höger, och vet också att "kommentaren" får bedömas utifrån personens politiska inställning.

Nej, det stora problemet i Sverige är mainstream-medias åsiktsjournalistik, som går under täckmantel av objektiv nyhetsformedling. Dvs när journalister vinklar, tillämpar självcensur eller lägger in egna värderingar i det som förmedlas till läsaren, särskilt om ämnet ligger inom ett område där det redan finns en fastslagen mainstream-åsikt i samhället.

Det här gäller kanske allra mest inom utrikesrapporteringen där det journalistiska filtret är svårare att kontrollera. Det är ju i stort sett meningslöst att läsa svensk medias rapportering från utländska val. Är man intresserad av utrikespolitik och vill få någon sorts balanserad analys utan inblandning av fördomar eller önsketänkande så får man försöka se utländsk tv eller läsa utländska tidningar på webben.

Ta den nuvarande amerikanska valbevakningen som exempel. Hur mycket (och vilken sorts) svensk presstäckning har Giuliani och Romney fått i förhållande till Clinton och Obama?

Anonym sa...

Det stora i det lilla problemet att Elmbrandt får kicken, beror dels på som Isobel skriver, Studio Etts märkliga bantning av antalet politiska krönikörer. Dels på Elmbrandts unika position som nästa ensam intelligent 'vänster'-krönikör av det breda formatet i en mediebranch vars opinionbildande inslag drar åt höger. Ska PS-bolagen kompensera en politiskt övervikt åt höger hos de kommersiella företagen. Nej. Men man kunde önska att de försökte spegla mångfald istället för att göra objektiv och nedbantad mellanmjölksjournalistik.
SR har resurser och duktigt folk, men väldigt få bärande tankar kring vad public service skulle kunna vara. Där är cheferna hållningslösa, jag menar 'objektiva'.

/anonyman

Magnus sa...

PING!

Magnus sa...

Håller med om att SR och SVT har tappat mycket av stoltheten och känslan för att tillåta bra och ambitiösa program på de sista tio åren, de är helt enkelt j-igt defensiva institutioner idag. T ex P3:s intresse för at göra bra program sjunker hela tiden mot noll och P1 verkar också sakna självförtroende: man sneglar pe alla andra. Men en del av problemet med "affären Elmbrant" är att så många, främst till höger (ursäkta!) sitter fast i tanken att "X är sant om det stått i en kvalitetstidning/det måste vara sant för det stod i DN/Times/La Repubblica". Att tro att en artikel skulle kunna vara felaktig, byugga på fabricerade uppgifter eller vara hårt vinklad när den stått i Washington Post eller DN - eller i din egen favorittidning, t ex Neue Zuricher, Libération eller National Enquirer - är hädelse för många svenska liberaler, de reagerar som om det vore något helt oerhört (eller "konspirationsteoretiskt/vänstervridet") att påstå det.
Journalisterna spelar med: för många murvlar och åsiktsmakare är det en ryggmärgsreflex att inte acceptera någon antydan att ditt eget perspektiv skulle kunna vara det minsta begränsat.

Andras synfält får vara begränsade, men inte mitt eget! appappapp (stämmer lika mycket för Wolfgang Hansson som för Henrik Brors eller K G Bergström) Därmed får man ett instängt klimat: inte bara så att alla ibland känner alla, de förlitar sig dessutom på samma tidningar ooh tv-kanaler, samma dogmer.