När jag var gravid förra gången (eller, ja, inte förra gången, men just nu räknar jag inte alla tidiga missfall) hade jag just haft ett lite längre vikariat på Expressen och hade, efter konsultationer med försäkringskassan, skrivit in mig på arbetsförmedlingen. Bara det var förstås ett härke, att någon ville vara inskriven som jobbsökande utan att få a-kassa var otroligt mystiskt för tjänstemännen på AF Kultur och det räckte knappt att jag hänvisade till försäkringskassans lika allvetande tjänstemän för att få dem att acceptera att jag faktiskt visst inte ville ha några pengar av dem.
Inte då alltså. Så småningom ville jag ju ha pengar. Hela syftet med denna bakbugg i byråkratin var ju att kvala in i föräldraförsäkringen. För att göra det krävs nämligen ett jobb på 6 månader eller mer. Om man sedan omedelbart utan glapp skriver in sig som arbetssökande blir ens sjukpenninggrundande inkomst vilande, och socialförsäkringens 80 eller 70 procent räknas på den lön man hade då. Sedan fick jag ju inget barn den där gången, men inskriven i arbetsförmedlingen var jag i alla fall. Och fortsatte att vara. Det kan väl inte skada, tänkte jag, och sade sanningsenligt till arbetsförmedlaren Karina, när hon emellanåt hörde av sig, att jag definitivt sökte jobb men att jag så länge försörjde mig i eget företag och inte var intresserad av a-kassa.
Jag får för mig att jag har berättat om det här förut. Om att jag fick gå en introduktionskurs i att söka jobb och allt. Jorå. Men huvudsyftet med dagens återberättande är att jag tack vare denna manöver alltså uppbär helt vanlig föräldraförsäkring nu och slipper det hellerska elände som jag annars hade drabbats av.
Det säger en liten smula om skillnaderna i villkor mellan fast anställda och frilansande journalister att jag tar ut ca 4 dagar i veckan (av 7) och att den sammanlagda inkomsten ändå är lika hög som den jag vanligen har. 60 procent av 80 procent av en, för att vara på de stora tidningarna rätt låg, ledarskribentlön är alltså lika mycket som det jag tjänar en vanlig heltidsjobbande frilansmånad.
Detta skulle jag kunna ynka mig över, men det tänker jag inte göra. Jag är nämligen helt uppfylld av att för en gångs skull vara på insidan. Jag får pengar för att inte jobba! Ni måste betänka att jag är 31 år och haft betald semester en gång i mitt liv och bara tagit ut fyra betalda sjukdagar någonsin. De var i januari 2001 och jag räknar bort en karensdag.
I dag kom kring 10 000 kronor in på mitt konto. Shaboom! Bara sådär. I går hade jag inga pengar för att en faktura var sen, i dag har jag plötsligt massor av pengar för att jag har fått dem av STATEN! Jojo, jag vet att jag betalat skatt i alla år och att det egentligen är mina egna pengar, men jag hade liksom räknat bort mig själv från välfärdsstatens potentiella gullegrisar. Jag är för den, förstås, men av ideologiska snarare än egennyttiga skäl.
Nu är jag i stället yster av public choice - entusiasm. Med tanke på att min unge precis lärt sig att spotta och tidigare i dag gjorde min mest älskade rosa ylletröja småprickig av utspottad ärtpuré känns det skönt att det finns något att vara glad över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Haha, jag har också varit inskriven på Arbetsförmedlingen utan att vilja ha A-kassa, något jag fick gå igenom vid varje besök. Jag sa att jag inte ville ha pengar, bara ett jobb. Mycket svårt att greppa. Att fylla i kassakorten tedde sig rätt meningslöst, men jag är bra på att spela med i byråkratiska system så jag gjorde det med den äran.
Annars är jag också för det här med välfärdssystem.
Fem snabba förslag för att få af att funka bättre:
1)gör det enklare för den sökande att byta handläggare eller behålla en som man känner att det funkar med. Idag byts det hela tiden, men som sökande väljer du aldrig själv om du tänker behålla en handläggare, och att säga nej till en person ses som att säga nej till institutionen af. Orimligt.
2)avveckla af:s monopol i fråga om att du ska vara inskriven där för att få ut a-kassa och andra bidrag: den sökande borde kunna välja att ha kontakt med t ex Manpower istället för af, om det är en modell som funkar.
3)fokusera på vad folk *kan* (och vad som kan valideras eller byggas vidare på) i stället för på vad de har papper på. Staplandet av kurser, egna och andras, och räknandet av betyg är ett ingrott virus på Arbetsförmedlingen.
4)om nu allting ska vara datoriserat - har inga problem med datorer själv, men alla är inte lika cyberlitterata - gör det möjligt att flytta dokument från/till ditt användarkonto på lokala af och att maila dit. Senast när jag var inskriven för ett år sen gick det inte att t ex kopiera en ansökan eller ett PM som man skrivit under en sittning på af till ann dator, det gick inte ens at få ut på diskett, och inte heller kunde någon skicka ett mejl dit (en del rutiner måste du som arbtetssökande göra lokalt, kan inte göras från hemdator). Likadant för fem år sen: inga dörrar mot omvärlden, bara mot deras egna databaser. What the fuck?
5)återinför kundtelefonerna. Man bör kunna runga direkt på ett jobb från förmedlingen, inte från en stimmig löägenhet där hemma eller en mobil.
Isobel,
Skulle inte exempelvis du och Anna Hellsten tillsammans kunna skriva om dessa absurditeter i ett mer publikt sammanhang?! Bloggen i all ära, men det finns ju tidningar med något fler läsare (än så länge).
När jag läste Annas inlägg om hur föräldraförsäkringen beräknas och nu detta om hur dåligt egenföretagare passar in i systemen (det vill säga samma problematik i olika versioner) – i kombination med Johan Ingerös text, av vilken framgår att han av oklar anledning på allvar inbillar sig att ni s k kulturskribenter är välbetalda individer, hahahaha – slår det mig att viss opinionsbildning och upplysningsverksamhet av vassa pennor som era nog är av nöd.
Och nu vore ett ypperligt tillfälle, eftersom regeringen ju utreder hela rasket. Nog får man hoppas att den nye utredaren känner till problematik som denna och *buggar* som de du beskriver om arbetsförmedlingen, men säker går ju inte att vara. Helt klart gör den så kallade allmänheten det inte.
Det är ingen originell idé, och du har säkert redan skrivit om det i Expressen eller nå't, men här kommer i alla fall lite moraliskt stöd för vidare skriverier i ämnet.
Annars förstår jag att det är annorlunda på insidan! Rogers rapport ovan om Arbetsförmedlingen är rena science fiction-berättelsen fôr mig.
P S Har tänkt skriva detta till Anna Hellsten också, men har varit för lat för att skaffa fram hennes adress och kan ju inte kommentera där.
En kompis till mig tog ett mellanår från sin utbildning för att jobba, men efter några månader gick marketingfirman där hon hamnat omkull, och hon blev arbetslös. Efter ett tag skrev hon in sig på en fempoängskurs på kvällstid. Det skulle hon inte ha gjort; för a-kassan var det ett no-no: "du står inte längre helt til arbetsmarknadens förgfogande". Hennes replik till mig om sina strider med a-kassan och af tre månader senare säger mer än långa utredningar om vansinnet i svensk AMS-politik:
-Om du har jobb och läser en kvällskur på universitetet säå säger folk 'Åh, vad du är duktig!' Men om du inte hr jobb och gör samma sak så säger AMS och a-kassan 'Nää, det där kan du ju inte göra alls: att du läser den här kursen tar av den tid som du skulle använda till att söka jobb!'
Det ses som rena nollsummespelet: om du ska söka jobb antas du inte kunna göra något annat, och tanken att det skulle kunna finnas synergieffekter i att göra något där du slipper att ses som arbetslös, det är något från andra sidan månen för svenska AMS-byråkrater.
Köp kalvlägg för pengarna och bjud ditt barn på sitt livs första Osso Buco!
Grejen är ju att systemet är utformat för den klassiska industriarbetaren, för oss som driver egna företag, arbetar i projekt eller i tillfälliga anställningar så fungerar det inte riktigt.
Jag, som också frilansar samt har en projektanställning, har fått gå långa, krånliga omvägar för att få upp min föräldrapenning. Inte är den hög, men ändå, man är väl konsten trogen...:-)
Efter ditt fantastiska inlägg länkade jag vidare till Anna Hellsten & Annina Rabes hemsidan där de beskriver kvinnofällan på ett rätt bra sätt också... MEN...de försöker få det till att det är den nya regeringens fel. Det är ju en femtioårig sosseregim som etablerat ett system där man inte kan driva ett bolag på med samma rättigheter som anställda har. Kritisera gärna systemen men adressera rätt!
med avseende på akassa och kvällskurser på universitetet; det går ju att plugga på halvfart OM man bara anmäler det och är "ärlig" till en viss gräns.
Det som jag tyckte var lite skumt var samma gamla vanliga sak; man måste vara arbetslös 7 dagar av 7 även om man många gånger kanske bara jobbar 5 dagar av 7. Som arbetslös/-sökande är man det hela tiden, 24h om dynget och aldrig har man "egen tid" där man tex kanske läser en kvällskurs eller tar två dagars "obetald semester".
Jaja, föräldrapenningen och friförtagande/forskningsjobb orkar jag inte kommentera med mer än "det är ett otroligt stelbent system och jag kan inte annat än hoppas att vår nuvarande regering kan titta över reglerna och _ändra_ dom".
Nämnde jag att jag är forskare? *cyniskt skratt*
Jag tycker det är så KONSTIGT att vi frilansare (jag är tecknare och känner igen mig fullständigt, även i Shampoorisingtexten), som har ordet med oss och tillgång till media, inte lyckas få nån ordning på våra villkor och ersättningar!
Johan;
Nej, det är inte den nya regeringen som satt reglerna, det vet jag också - men man kan ju, som jag skrev i min bloggklagan, tycka att de borde vara angelägna att göra något åt dem, uttalade fri företagsamhetskramare som dom är. Och jag tycker det är ganska enastående att jag inte ens fått svar från dem på min fråga vad - om något - de tänker göra åt det hela. Ett litet "vi är medvetna om problemet, frågan är under behandling" hade räckt.
Och Gunilla: visst borde det skrivas något genomtänkt om det här på debattplats! Är mest ganska desillusionerad efter att ha fått veta att en väninna som överklagat sitt fall - identiskt med mitt - till länsrätten fått avslag. Hennes månader som visstidsanställd (på heltid) ska inte räknas, och hon får nöja sig med en mammapenning på 5000 spänn. Världens bästa föräldraförsäkring, yeah right.
kultursnobben: kanske för att konkurrensen och känslan av att vara unik är inbyggd i identiteten som frilans?
"En skådespelare säger: varför ska jag slita för att den där idioten ska ha vettiga arbetsvillkor och rätt till a-kassa?" - sa Ingmar Bergman av alla människor i en intervju 1970. Gubben må ha varit en demoniskt tuff regissör men som chef på Dramaten uppmuntrade han faktiskt det fackliga arbetet bland skådespelare och andra 8och det var långt före MBL). Inte för att jag tror att JF skulle göra något liknande för frilansskribenter idag, men litet av samma attityd som IB pekar på finns det...
Anna: Tack för ditt svar! Självklart tillhör det vanlig hyfs att svara på ett brev men att det skulle någon stor förändring på detta planet inom den närmaste tiden ser jag som omöjligt. Det är helt enkelt systemet som är fel och det vänder du inte på 4 år, speciellt inte eftersom den nya regeringen mest får ägna sig åt försvar för sina utnämningar.
Eftersom jag själv drivit bolag i ett antal år, visserligen som man, har inte varit rättvist för oss heller. Det gör mig kräkfärdig att läsa om sossarna som det nya företagsvänliga partiet, de har haft makten i 65 år eller något och enligt dem så hade bara behövt någon månad till för att rätta till alla brister.
Hej Isobel! Jag har precis läst ut din bok och jag måste bara säga - jag älskade den.
En historia som i grund och botten på sitt sätt är rätt tragisk, men du skriver på ett sånt bra sätt att det blir toppen!!
Grattis till din son och lycka till.
"I går hade jag inga pengar för att en faktura var sen"
Jösses Isobel - lite mycket ur hand i mun? :-)
Å andra sidan behöver jag nog gå en kurs i hur man är egenföretagare och pappa samtidigt. Fast inte än. Jag är bara egenföretagare än så länge! :-)
Jag är frilansande musikalartist och gravid för första gången och känner oro för att försäkringskassan inte kommer att fatta min situation och att jag inte kommer få den mammapenning jag är värd. Grejjen är den att jag har jobbat och tjänat väldigt bra de senaste 5åren, men just detta året har jag inte tjänat lika mycket och har inte jobbat i 6mån i rad. Jag hoppas att jag kan lägga ihop mina kontrakt under året och på så vis få upp min mammapeng. Hur ska man göra?
/Brumba
Skicka en kommentar