söndag, september 16, 2007

Det kallas kärlek, eller det finns myggor och det finns tigrar

För några veckor sedan fick jag Unni Drougges bok Boven i mitt drama heter kärlek i brevlådan med en rar dedikation från författaren själv. Jag tänkte att jag skulle läsa den och hoppades att jag skulle kunna säga något positivt tillbaka.

Så lättpåverkad är man nämligen. Det är trist att såga folk som gör snälla saker. Jag mindes dessutom den monumentala läsupplevelsen i hennes förra bok om ett svin till man, Andra sidan Alex. I den beskrev hon, med varje knytnävsslag, varje Treo Comp, varje fylla och varje försoningsknull, vardagen med den kvinnohatare och alkoholist som hon då var gift med. (Jag känner honom inte, så jag vet ju inte om han faktiskt är kvinnohatare, men den där misshandeln, som han för övrigt har erkänt, parad med den tidning han gör, gör mig förstås benägen att tro det.) Jag minns den som en otroligt obehaglig och otroligt berörande bok, där Unnis varje blåtira känns in på bara ögonvitorna och där berättelsen inte hade kunnat ha annan skepnad än just hennes speciella halsbrytande anakronistiska språk.

Jag har läst fler av hennes böcker både tidigare och senare, som inte någon av dem nådde upp till Alex-nivån. Mina förväntningan var alltså blandade. Och man kan väl säga att de förväntningarna infriades.

Alex var en bok skriven i ett dovt kalkylerat raseri. Boven i dramat är skriven i sorg, i chock, i obearbetad förskräckelse. Så känns det i alla fall att läsa. Det betyder inte att det är dåligt. Det finns en story som gör att sidorna glöder och en innerlighet som i de värsta partierna får åtminstonde den ammande lättrörda kvinnan att gråta. Hur kunde hon? Och barnen då?

Det är självföraktet som är bäst litteratur. Det är ofta det. Det är när sidorna hettar av Unnis hat mot sig själv för att hon just kunde, för att hon gjorde det igen, för att hon faktiskt offrade sina egna barn för något hon kallar kärlek till en psykopat, som det blir konst av alltihop.

Resten, nej, jag vet inte. De ditlagda partierna där hennes äldste son sägs föra ordet blir mer än lovligt bisarra. Inte minst idén att han också skulle använda sig av exakt samma specifika språkliga egenheter som sin mor, ha samma förkärlek för gammeldags putslustigheter.

Ändå är det inte språket som är det största problemet. Det är att jag inte begriper bokens grundpremiss. Av att läsa Boven i dramat begriper jag inte över huvud taget hur Unni kunde älska honom. Visst, hon säger det, gång på gång, men det gestaltas inte på något sätt som jag kan relatera till. Och då faller ju hela upplägget. Vanvettet i att hon inte på 7 år reser sig upp och går tappar sin inneboende tragik och blir i stället bara knäppt.

För inte kan väl 7 års helvete förklaras med att psykopaten är ung och snygg och har en fallenhet för patetiska smeknamn? (Och, parentetiskt, så jävla snygg är han faktiskt inte.)Det måste väl finnas mer? I Alex fattade jag att hon älskade Mats, jag begrep till och med varför. Men här finns bara tomhet. Kanske är det allt det där självhatet och all den där sorgen och förskräckelsen som gör att författaren inte heller kan förstå hur kärleken uppkom. Och då blir det förstås svårt att skildra.

Om boken har en viktig poäng är det dock berättelsen om "Niclas". Ja, han är nämnd vid (för)namn, ja, han är fortfarande en av Sveriges stora litterära agenter. Och trots att han faktiskt är dömd för misshandel av Unni (det var efter att han vid ett tillfälle försökte strypa henne, bet henne i kinden och vrålade att han skulle förstöra hennes ansikte för alltid) så verkar det inte påverka bilden av honom. När jag någon gång i vintras funderade på om jag skulle anlita en agent föreslog de på Expressen kultur just "Niclas". Jag kände då inte till honom närmare, men när jag frågade runt fick jag den torra kommentarern "visst, han är ju duktig, men vill du verkligen anlita en dömd kvinnomisshandlare?". Jag vet inte om de visste det på kulturen, men oavsett vilket säger hans alltjämt pågående karriär och verksamhet bara alltför mycket om den syn vi uppenbarligen fortfarande har på våld inom relationer.

Vi kan tala oss blå om hur hemska de mellanöstriska hederskulturerna är, och hur väsensskilda de är från vår egen västerländska humanism, men så länge män i raseri kan bita av sina kvinnor kinden och ändå inte förlora sitt anseende, sina kunder, sina vänner, så ligger skillnaderna på detaljnivå. Så länge författare som Karin Alvtegen, Jan Arnald, Jan Guillou, Anne Holt, Theodor Kallifatides, Klas Östergren, Leif GW Persson, Barbara Voors vill fortsätta anlita honom och tycker att det där andra är en privatsak, så länge är vi bara centimetrar från
ett samhälle där det anses rimligt att ha ihjäl kvinnor för något man kallar heder.

Det kommer säkert att vara massor av intervjuer med Unni i samband med att Boven kommer ut. I ingen av dem kommer man skriva ut hans namn. För det gör man inte. Oavsett att han alltså har erkänt brott och är dömd. Hans rykte måste skyddas. Så säger pressetiken. Jag skriver ju själv heller inte ut hans efternamn, men eftersom jag inte har betalat för utgivartillstånd för bloggen vet jag ändå inte om det här inlägget är åtalbart. Som en disclaimer kan jag ju påpeka att jag inte vet om det Unni i övrigt skriver om honom är sant. Men den där domen finns där. Erkännandet finns där. Och att skriva om dömda brottslingar med namns nämnande brukar vara okej.

Nästa gång Leif G W Persson uttalar sig om kvinnomisshandel kan man ju dessutom ha i bakhuvudet att han inte tycker att det är värre än att han själv gärna tjänar pengar på att anlita en som bevisligen hållit på med det.

34 kommentarer:

Blogge Bloggelito sa...

PuL: 7 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas inte i den utsträckning det skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen.

Bestämmelserna i 9-29 och 33-44 §§ samt 45 § första stycket och 47-49 §§ skall inte tillämpas på sådan behandling av personuppgifter som sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande.

Ett blogginlägg med journalistiska eller konstnärliga ambitioner kan således endast åtalas av JK. Det har skydd av YGL.

Johan sa...

vet Ka®in Alvetegen om detta? Att han är dömd kvinnomisshandlare? Jag svimmade nästan av frustration av det här inlägget. Tänk att han får fortsätta sin karriär. Åh, herregud. Har han förändrat s någonting? Har han gått i terapi, bett om ursäkt? Då är det en annan femma, även om det fortfarande är sjukt-

Kajen sa...

Jag tycker du ska länka till Unnis blogg också. Vissa inlägg ger en del förklaringar. http://unnidrougge.blogg.se/

Johan Ahlin sa...

Pressetiken, är det nån slags etik där man skyddar dem som jobbar som författare, journalist eller tom som agent, förläggare?

Peter sa...

Också på sidospår: Pressetik är strängare regler som seriösa massmedieföretag och journalister ansluter sig till eftersom de inte inte anser att man (normalt) bör ta ut alla svängar som lagen tillåter.

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skyddar däremot organiserade yttranden mer än vilket förtal som helst - men vem som helst kan ställa sina yttranden under den lagstiftningen. Puls undantag är inte heller knutet till pressleget utan till vad man gör.

I huvudfrågan är jag lika förvånad som någon annan om dessa vet om "Niclas" förhistoria.

Huskorset sa...

Tack. Är man inte i din bransch får man inget veta om företeelser som betyder något ur någon sorts "vanligt hyfs och vett"-synpunkt. Jag läste och gapade, kan icke begripa att hans karriär fortgår.

magnus sa...

Eva Dahlgren har också "Niclas" som agent (det avslöjar en enkel googling) men det passade kanske inte att peka ut henne i slutsvansen till ditt inlägg? Du menar inte på allvar att den här killen är speciellt favoriserad av äldre "gubbförfattare" - eller? Fast med tanke på Leif G W:s inlägg om den mediala dramaturgi som ställer "buffliga gubbar mot unga tjejer" nyligen så är det nästan omöjligt att inte se en vinkling in mot just den debatten. Själv tror jag att författare bör bedömas efter vad och hur de skriver och inte efter vilka agenter, snickare. översättare eller städerskor de anlitar. Leif GW:s beskrivning av ett grovt fall av våldtäkt och mprd på en prostituerad hittar man i "Profitörerna", den bygger på ett verkligt fall och har mera på fötterna än hela Liza Marklunds Bengtzonserie.

Sen är det mycket tveksamt om kvällspress och bloggar ska fungera som offentlig skampåle på det enkla sätt du antyder. Hur det ser ut när kvällsriodningarna dömer kan man just nu se i bevakningen av Madeline McCann-storyn. I drygt tre månader behandlades föräldrarna helt okritiskt och pressen hjälpte dem att styra bilden av det som kunde ha hänt (och blåste upp storyn över all gränser - så himla unikt var inte försvinnandet). När polisen förhört dem, och det börjar talas om misstnakar, förvandlas paret lika snabbt till samvetslösa skurkar och pressen campar på deras gräsmatta. Jippi!

Er korre i London rewritar under tiden bara The Sun hela sommaren, och hemmaredkationen gör inte ett eget spadtag men kör ut stiryn på löp efter löp. snacka om en tidning som inte gör sitt jobb.

Gabriella sa...

Att sviniga kvinnomisshandlare som Niclas Salomonsson skyddas av media genom att tidningarna inte vill skriva hans namn är helt sjukt! Därför är det så bra att du har skrivit detta Isobel! När det gäller till exempel ekonomisk brottslighet(som drabbar andra män) så har tidningarna ofta inget problem att hänga ut folk, men män som har förstört en kvinnas liv, dom ska minsann skyddas. Stört. Det är förövrigt en skandal att de författare som du nämner i bloggen inte har lämnat hans agentur. De borde därmed inte ha rätt att någonsin skriva om fenomenet kvinnomisshandel i sina böcker, vilket ju vissa av dem har gjort. En annan som ligger hos honom är ju Åsa Nilsonne, som just har kommit ut med en bok om destruktiva relationer. Man mår ju illa! Fast det finns ju faktiskt några som har lämnat också, bl. a. Mari Jungstedt, David Lagerkrantz och Astrid Lindgren. Och det är bra. Jag menar inte att dom ska ha någon eloge för det, det är ju fullständigt självklart att man ska lämna honom, men jag vill bara påpeka att det finns människor med moral.

isabelle sa...

väldigt väldigt bra skrivet, en av de viktigaste texter jag läst på länge.

tvåbarnsmorsan sa...

Isobel, du är tung! En av mina favoritskribenter! Det här var ett tungt, tankeväckande och jobbigt inlägg.

Isobel sa...

Det fanns ingen könsmässig baktanke bakom vilka av hans författare som jag skrev om här. Jag tog bara ett gäng av lite olika genrer. (hade jag velat understryka gubbighet hade jag väl tagit med Ernst Brunner, som alltså också har honom som agent...)

Men visst tycker jag att författare, eller för all del andra yrkesgrupper, ska bedömas också efter om de tycker att det är okej att anlita en kvinnomisshandlare. Om man gör det tyder det ju på att man tycker att det är en privatsak, något som inte är så farligt.

Sedan finns det förstås en balansgång gällande när man kan antas ha sonat sitt brott. Självklart ska även brottslingar kunna återfå ett normalt, även framgångsrikt, liv. Men, och nu måste jag erkänna att jag framförallt utgår från Unnis berättelse, det verkar inte direkt som om den här mannen har ångrat sig, gått i terapi och insett att det där med att spöa sina tjejer är dåligt.

Jag vet inte om hans författae känner till detta, men det tog bara mig ett par löst frågande mejl om honom till lite folk jag känner att få informationen. Och jag känner inte Unni Drougge.

Susanna sa...

Magnus, är det inte lite snubblande diskussion du för? Att Eva Dahlgren har honom som agent, är det ditt starkaste argument? Om man ska bemöta det - att det är en kvinna! - kan man
a) påpeka att Isobel faktiskt nämnde Karin Alvtegen och Barbara Voors (kvinnor)
b) påpeka att bara för att man är kvinna så är man inte beläst inom feminism.
Men det kanske inte är helt klart för dig, Magnus.

Vad mer du gör fel är att dra försöka stycka Isobels argument genom att dra en parallell som inte ens håller. Att dra in Lisa Marklund i debatten tillför ingenting utom ditt uppenbara brist på poänger. Om du ska såga någon så är det väl Isobel? Bara för att Lisa Marklund är kvinna, så innebär det inte att hon automatiskt kan ersätta en annan kvinna.

Påståendet om att man ska döma en person efter vad den presterar skriftligt snarare än privat är bara korkat. Då visar du, Magnus, som tydligast att du inte har förstått argumentationen. Hela blogginlägget kretsade kring motsättningen mellan det privata och det offentliga, och hur man tenderar att titta bort från det ena för att fokusera på det andra. Och det ger ju onekligen inte hela bilden av en personlig inställning till någonting, eller hur? Leif GW Persson kan skriva hur många böcker som helst som korrekt beskriver ett mord, men så länge han använder sig av en agent som misshandlar och förnedrar, bör Leif GW Persson inte företräda en brottsförebyggande linje. För med den agenten så stödjer han just en dylik.

Johanna sa...

Bra och viktigt inlägg Isobel! Jag fattar inte hur branschmedier som verkligen borde känna till hans bakgrund okritiskt kan låta honom bre ut sig och befästa hans ställning som Sveriges namnkunnigaste litteräre agent (tänker på ett nummer av SvB från i våras).

Annika Marusarz sa...

Efter att ha läst Leif Zerns söndagskolumn i DN i går och din blogg idag funderar jag på vad egentligen Unni Drougge, Mara Lee och Maja Lundgren visar oss i sina senaste romaner. Är det kanske så att verkligheten och flärdlitteratur som Leif Zern tycker att Mara Lee parasiterar på snarare är en beskrivning av en verklighet som många i dag lever i. Maja Lundgren är ju väldigt tydlig med vilken könsordning som gäller bland kultureliten i Sverige. Hennes eget agerande framställs föga smickrande för henne själv och kanske visar det bara på hur invant detta beteende är. Unni Drougge om jag förstår dig rätt ger också en bild av kvinnligt förtryck. En bild som med all säkerhet kommer att få ett helt annat bemötande än Maja Lundgren. Men handlar det egentligen inte om samma sak? Är det här inte bara ytterligare bilder av att vi i Sverige inte har kommit speciellt långt i jämställdhet mellan könen. Både Unni Drougge, Mara Lee och Maja Lundgren återspeglar ju en kvinnosyn som är hämtad direkt från vad man nu vill kalla det, flärdlitteratur, chiklitteratur eller Harlequinroman. För mig är det skrämmande att det är dessa ideal som nu speglar samtidens sätt att leva.
Annika Marusarz

Annika sa...

I Norge är man inte lika "hänsynsfull". Notera kommentarer från vissa författare:
http://www.dagbladet.no/kultur/2007/08/17/509134.html

Magnus sa...

Susanna: Det är väl klart att jag inte är ute fter att försvara Niclas S. eller urskulda honom, men är det vettigt att vissa brott som misshandel etc ska placera förövaren vid skampålen hela livet? (genom internet finns möjligheter som tidigare knappast éxisterade att sprida den här typen av rykten, brottsregister och så vidare - ochgsists jag kollade lagboken så kunde t ex en tidning dömas för förtal även om påståendet var "sant") men det är tydligne bara vissa brott som nses skamliga nog för at någon ska vilja klippa till och ostracisera förövaren, jag har t ex aldrig hört någon med ett namn som räknas kräva offentligt att ekobrottslingar eller omdömeslösa företagsvisionärer som bränt miljarder av risk- och sparkapital som andra människor bidragit med, utan att fråga dem först (exempel: Johan Stael von Holstein) skulle behandlas som skit eller sättas under personlig sanering på 20 år.

Om vi ska ägna oss åt rättegångar ifråga om vilka författare, politiker, konstnärer som är helgjutna i ett stycke så låt oss vara konsekventa och gå bakåt i historien. John F Kennedy var notorisk kvinnokarl, bluffade om sitt hälsotillstånd inför väljare och media (hade han varit öppne med sina kroniska sjukdomar hade hna inte blivit vald) och fick Pulitzerpris för en bok som till största delen skrevs av hans medarbetare: gör det honom till en ovärdig president, eller mindre lämpad än Nixon vid samm tidpunkt?

Det är ganska få författare eller journalister idag som har tid eller råd att granska om de är helgjutna på vem de jobbar med eller står på scen med i olika sammanhang, framför allt är det alltför få som vågar ha tydliga *åsikter* i obekväma frågor. Leif GW Person, Roy Andersson och Nina Björk vågar och uppenbarligen retar det upp väldigt många som känner sig petade i ögat och svarar med ironi eller försök till guilt-by-association.

Om man ska hålla på och älta vad t ex Niclas haft för sig så borde man nog börja med att erkänna att andra har rätten att själva välja vilka moraliska kriterier de anser det värt att trycka på för egen del - det är inget vettigt argument att starta en offentlig kampanj mot alla som har en viss agent för att denne varit gift med Unni D. och gjort sig skyldig till misshandel mot henne. Det är för mcCarthyistiskt för mig.

stefan sa...

Hm. LGW har en viss agent, eller känner en viss person som har gjort vissa saker, och därför ska man då diskvälificera LGW från vissa debatter. Känns rätt mycket som guilt-by-association.

Jag tycker inte att man kan lyfta ut kvinnomisshandel och placera i ett särskilt fack, utan ska man
använda en sådan moralisk måttstock så måste man nog vara beredd att ta konsekvenserna fullt ut även i andra fall, lite som Magnus är inne på i diskussionen om JFK.

För att ta ett exempel. Valerie Solanas begick ett mordförsök på Andy Warhol. Ändå finns
det svenska författare som översätter hennes verk och gör pjäser om hennes liv. Det finns också exempel på recensenter som berömt det konstnärliga värdet av t ex "Scum Manifesto" trots att författaren ifråga begått en våldshandling med uppsåt att döda.

Tycker du då att man i logikens namn ska diskvalificera de resencenter som förminskat allvaret i mordförsöket på Warhol genom att uttrycka gillande för Solanas konstnärliga kvaliteter genom att dessa i fortsättningen ej borde få resencera böcker med jämställdhetstema?

Petter sa...

Nog för att det är uppenbart varför de som har svårast att följa logiken i inlägget heter Stefan och Magnus; vad jag inte förstår är hur mycket gallimatias de kan trycka in på 2000 tecken.

JFK, Staël von Holstein (!), Solanas som förklaring till varför det är okej att författare saknar moralisk resning och inte avbryter samarbetet med en känd kvinnomisshandlare? Lämna era egna käpphästar därhän och diskutera istället hur det kommer sig att vi inte tar avstånd från dem som terroriserar andra människor i närmare ett decennium.

Om inte det passar så fortsätt gärna exemplifiera inläggets poäng om den svenska versionen av hederskulturen med era överslätande kommentarer där insiderbrott likställs med våldtäkt.

stefan sa...

Petter. Förlåt, jag tänkte faktiskt inte på att det var en feministisk diskussion. Dvs alla rätta svar är givna från början. Jag är annars van vid att problematisering för ett resonemang framåt och att alla argument bör prövas och vridas på från olika synvinklar.

Men ok. Låt oss alla istället förenas i moralisk indignation över att "gubben" LGW ännu inte spottat sin agent i ansiktet. Så är all övrig diskussion överflödig.

För övrigt så verkar du inte direkt läskunnig när du påstår att min inlägg skulle "släta över" kvinnomisshandel. Läs inlägget innan du kommenterar det.

Magnus sa...

Petter: För det första, varken jag eller Stefan slätar över kvinnomisshandel, läs de första raderna i mitt förra inlägg en gång till. Okej?

Isobels tezx var rätt hårt skruvad i sak från början 8och hon medger ju också att hon helt bygger på Unnis story). De flesta kan vara med på att våld mot kvinnor är rejält olustigt och sällan går att försvara, men jag köper inte att det skulle ha en slags undantagsställning. Tittar man noga och vill göra andras liv offentliga så går det att hitta skumma och tveksamma punkter hos ganska många, särskilt om vi räknar in vilka de samarbetat med, men att vilja stänga av Leif GW Persson eller Jan Guillou från vissa slags debatter för att de är "gubbar" och dessutom anlitar en litterär agent som dömts och avtjänat straff för misshandel - det luktar diskussionsförbud, en strävan att cementera en viss slags debattbild.

Johan Stael von Holstein har inte begått våldsbrott men hans oansvariga sätt att leda Icon och Letsbuyit gjorde i förlängningen att mängder av människor miste jobb och försörjning (långt utanför just de företagen). Redan när jag läste ett par terminer ekonomi 1999/2000 betraktade många studenter honom som en pajas, vilket inte hindrade att hypen fortsatte långt efter att IT-boomen passerat toppen och aktier i Icon rasat ner till några kronor per styck. Egendomligt nog har han aldrig behövt betala i heder eller aktning, för att inte tala om sin egen ekonomi, inte heller de som öste kosing över honom. Moraliskt ansvar? Javisst, men kanske inte den sortens ansvar som gör sig i en tidning.

Isobel sa...

Som sagt, situationen när "Niclas" försökte bita av Unni kinden och strypa henne har han erkänt och är dömd för, så det kan vi väl enas om att vi vet har hänt. Resten, våldtäkter, upprepad fysisk och psykisk misshandel, har vi bara Unnis ord på.

Med tanke på att ingen i Sverige säger rent ut att "Niclas" är dömd kvinnomisshandlare (utan att han istället ex förekommer i nära nog idolporträtt i branchpressen) är det svårt att inte tolka in en viss förståelse för "Niclas" handlande i Magnus benämning av mitt blogginlägg som "ältande". Om ingen har sagt det rent ut förut, hur kan då en enda text vara att "älta"? Men det är uppenbarligen fel att säga det ens en gång eftersom det är att ställa honom vid "skampålen".

Självklart har Magnus rätt i att vi alla har olika moraliska måttstockar. Jag tycker till exempel inte att det är okej att försöka ha ihjäl och vanställa den man hävdar sig älska. Det är svårt att tolka Magnus eller Stefans inlägg som något annat än att de tycker att det är, om inte okej, så i alla fall inte så mycket att bråka om.

Det är just detta som är skrämmande likt hederskulturerna. Att någon på allvar kan jämställa ett så grovt våldsbrott med att vara en dålig företagsledare. Att skyla över det med att: "vi alla har skumma punkter". För all del. Men rätt få av oss har trots allt grov misshandel och mordförsök på våra samveten.

Det som är intressant är ju om samma undanflykter skulle vara tilläpliga, enligt Magnus och Stefan, på andra grova brott. Skulle det vara en småsak, jämställd med ekonomiskt lättsinne, att försöka ha ihjäl en jude för att han var jude? En bög för att han var bög? Eller bara mest i allmänhet försöka mörda en okänd person en natt på stan.

Jämförelsen med Solanas är något annorlunda. Där anser jag dock att en konstnär bör betraktas på ett annat sätt än en agent. Inte så att brottet bör anses mindre allvarligt, men att konsten kan ses som skild från konstnärens personliga vandel. Om man ex skulle låta bli att läsa böcker skrivna av kvinnohatare skulle man ha ett sjå att sålla i världslitteraturen... Att däremot välja att anlita en kvinnomisshandlare som agent är ungefär som att välja att ge ut sina böcker på ett nazistiskt förlag. Visst kan man se det som ett medel att nå ut med sitt verk, men då får man nog vara beredd på att få motfrågor när man uttalar sig sig som expert på antisemitismen.

stefan sa...

Isobel. För det första har jag inte använt någon jämförelse med ekobrott (du får skilja på olika debattörer) eller någonsin hävdat att kvinnomisshandel skulle vara en "småsak" (var i min text kan du hitta ens en antydan till detta?).

Vad jag däremot hävdar är att det är problematiskt att moraliskt misstänkliggöra personer utifrån deras kontakter som du själv bara har ytlig kunskap om (du utmålade i praktiken i ditt inlägg LGW och andra som moraliskt tvivelaktiga baserat på det faktum att de inte brutit alla kontakter med sin agent).

Jag är lite förvånad att du verkar så ovillig att problematisera kring frågan, för den är onekligen intressant. Bör offentliga personer avkrävas moraliska ställningstaganden gentemot sin privata omgivning, och i vilka fall tycker du att detta indirekta ansvar i så fall ska utkrävas? Alltid eller bara om det finns en direkt koppling till personens egen verksamhet?

Angående ditt sista argument om Solanas så tolkar jag dig som att du anser att det är ok att tjäna pengar på att ge ut en bok av en kvinnomisshandlare, men inte att tjäna pengar på att få sin bok utgiven av en. Korrekt?

Lea sa...

Viktig debatt. Bra Isobel. Läser och njuter av orden och vinklingarna. För sanningen är juh att det finns flera sanningar och olika för olika människor. Den bestäms juh mycket av vår egen bakgrund av moral, etik, empati osv.

Att misshandla någon grovt är för djävligt. Men inte sällan finns det två versioner av ett brott. Män är mer våldsbenägna i en frustrerande situation är kvinnor. Så är det bara och det har varit till gagn när vi levde i grotter och det handlade om försvar för överlevnad.
Sedan är det inte så vackert med våld i samhället idag men det finns överallt...särskilt där alkohol används flitigt...

Vad jag vill säga är att är man dömd och dessutom har erkänt brottet skall man inte jämnas med marken för detta. En åsikt om detta kan man alltid ha och klarar man inte av att vara i den personens närhet så ska man dra.

Olika människor framkallar juh olika energi hos varandra. Vissa skall helt enkelt inte vara i samma rum.

Jag kan se Unnis bok som en medvetande görande för kvinnor och för all del män oxå vad i ett förhållande som är osunt och att man skall se det på ett tidigt stadium och inse att det här är fel och att "vi" inte skall vara ihop.

Vissa människor i kombination framkallar i en relation ofördelaktiga sidor av varandra som inte skulle existera i en annan relation. Så det jag vill säga igen är att boken kan vara viktig för ens egna val i framtiden i relation till förhållande, arbetskamrater osv.

clara sa...

Vill verkligen skriva något vettigt om det här men det är svårt att inte blanda in personliga tabnkar och åsikter. Häng ut honom för fan tänker jag, men det finns väl en anledning att det kan vara dumt att låta kollektiv vrede bara flöda fritt och vitt och brett.

Har själv varit i ett förhållande där våld funnits med, mest hot om våld, men jag var väldigt ung då och idag kan jag bli så arg, faktiskt arg,på att inte någon av alla mina polare som visste om det här kom och rövade bort mig och skrämde upp honom.

Det är ett så tabubelagt och svårt ämne, jag vet egentligen inte varför, men i alla fall så tror jag herr Niclas kommer ha en jobbig höst framför sig och inte mig emot.

Ett av Unnis barn sa...

Jag har bott med Unni hela mitt liv, även under de åren då Niclas fanns med i bilden. När Niclas flyttade in hos oss (detta bestämde han själv, utan att min mor hade något att säga om saken) var jag nio år. När han flyttade ut (mamma kastade ut honom) var jag sjutton. Under de här åren gick jag alltså från barn till tonåring, en stor del av min barndom försvann när jag som tioåring redan var tvungen att bli vuxen och klara mig själv, dels för att mamma var ute med Niclas på kvällarna och dels för att han inte tillät mig vara barnslig. Han hånade mig för allt jag gjorde, kom med obehagliga frågor som "hur känns det att vara tio år?" tvingade mig att säga "leka är livet". Fick mig helt enkelt att tro att det var något fel med att vara barn. Sen hade ju mamma fullt sjå med att sköta om Niclas som sitt barn (hämta från jobbet, handla och laga mat, bre mackor, göra välling), att hon inte hade så mycket tid över för sitt andra barn, så vilket val hade jag annat än att bli vuxen?

Jag såg aldrig min mamma bli slagen av Niclas och hon berättade det heller aldrig, men jag visste det i princip hela tiden. Många gånger grät jag och bad mamma att lämna Niclas, frågade "varför måste han bo här?". En gång precis när Niclas hade flyttat in ritade jag till och med en teckning föreställande en mörkhårig man med en pistol i handen och en blond kvinna som blödde. Jag kanske inte förstod det själv, men min mor såg såklart att det var hon och Niclas.

Trots all min klagan och mina böner om att Niclas skulle försvinna, trots att mamma var tvungen att skiljas från fyra av sina barn stannade hon hos Niclas. Tror ni verkligen att hon gjorde det för att hon är en så rutten människa? Jag vet att det inte är så. Jag vet att Niclas är en psykopat som skrek så högt och hotade mig att jag fick tinitus och att han på något sätt trollband min mamma så att hon inte KUNDE lämna honom. Inte ens jag som var med under hela tiden kan förstå vad det var som gjorde det, att hon var tvungen att stanna alltså, men någonting var det och det vet jag. Min mor är en otroligt godhjärtad människa som ständigt får dåligt samvete och jag vet vilket helvetes samvete hon hade under Niclasperioden, och det faktum att hon ändå inte kunde lämna honom måste väl ändå bevisa att hon var fast.

Vad olika versioner om förhållandet anbelangar, så kan jag för det första försäkra er om att varenda ord min mor har sagt är sant, och för det andra: vilken version skulle kunna rättfärdiga grov misshandel av sin fästmö?

Anonym sa...

Jag håller helt med Isobel om att alltför många ursäktar just brottet kvinnomisshandel.

Senast var det en fotbollsspelare i Gävle som dömdes till samhällstjänst för att ha misshandlat sin fru, men han var välkommen tillbaka i laget. Hans skicklighet som fotbollsspelare var viktigare än att markera att man inte ville ha kvinnomisshandlare i laget, för det ville man uppenbarligen.

Med Niclas är det precis samma sak. Ä, men han ska väl inte straffas livet ut heller... Ä, men han är ju en skicklig agent...

Och med män i min yttersta bekantskapskrets är det också likadant. En man satt tre månader i fängelse för att han hade slagit sin fru. Det var väl lite tyst ett tag, men sen var han välkommen i korplaget igen och man talade aldrig någonsin om saken - grabbarna emellan. Ingen tog avstånd, ingen ifrågasatte, ingen frågade ens nåt. Snarare var det väl några lama ryggdunkningar om "jobbiga kärringar" - inget mer.

Så går det till och så ser det ut. Jag vet inte vad en kvinnomisshandlare ska göra för att andra män ska ta avstånd från honom. Ta ett snack med honom.

Ella sa...

Personligt ansvar, anyone? Man behöver faktiskt inte stanna i en våldsam relation. Nej, ni behöver inte göra köttfärs av mig, jag vet att det är svårt. Jag vet också att människor som lever i våldsamma relationer tenderar att bli normaliserade. Men hur kommer det sig att den ena parten skall förväntas ta både personligt och juridiskt ansvar för sina handlingar - kanske till och med resten av sitt liv, om man lyssnar till delar av den här debatten - medan den andra parten inte ens kan förväntas ta ansvar för sin egen överlevnad? Kan det kanske handla om att det ofta är män som slår och kvinnor som blir slagna? Ingen kan ju förvänta sig att en kvinna ska bli urförbannad, slå tillbaka, packa sin väska och dra bara för att hennes karl biter henne i kinden. Klädsammast är förstås att gråta och tyna bort och sen skylla på honom...

Lea sa...

Unnis barn:

Versioner kan var ömsesidigt utnyttjande av en svaghet...alkoholproblem som övergår i ett gemensamt alkoholmissbruk. Leder lätt till misshandel.

Med versioner menar jag inte ursäkter "för det finns det inte" utan förklaringar.

Älskar Unni och tycker att hon är en fantastisk författare och en underbar människa.

Unni är stark och svag på samma gång. Det gör henne extremt mänsklig och sårbar. Tror att detta drar till sig skitstövlarna för ingen annan förstår dem "skitstövlarna" eller accepterar dem utan att ställa krav som gör så att de snäpper upp sig till mänsklig nivå.

Det jag undrar över är vem som såg dig under den här tiden det pågick?
Vems ansvar var det? Om någon skulle göra min lilla flicka som är 10 år nu illa i handlingar eller verbalt så skulle han/hon kickas hårt och brutalt där bak.

Det är så lätt att spy galla över "Niclas" för det är en skitstövel och farlig person utan grejen är väl - Hur skall vi kvinnor undvika dem? Där gör Unni helt rätt som går ut och berättar eftersom hon är ett så stort föredömme för många i sitt sätt att vara.
För det är väl det som är meningen med hennes bok att man skall börja diskutera det och sätta blåljus och siren på frågan och inte på personen.

Han har juh redan sitt helvete i den grejen att han är som han är...en idiot.

Molly sa...

Till Unnis barn:
Först måste jag säga att det är väldigt tufft gjort av dig att skriva här och lämna ut dig. Det kan inte vara lätt. Sen måste jag säga att jag vet hur det är att växa upp med instabila föräldrar. När man blir tvungen att ta hand om sig själv, uppfostra sig själv och se de vuxna som borde tagit hand om en bete sig som små barn som behöver omhändertagande - kanske t o m ta hand om den vuxne.

Det råder inga tvivel om att "Nicklas" är en misshandlare. Han har dömts och straffats i svensk domstol. Men, och detta är ett versalt MEN, det var/är Unnis och Mats ANSVAR som mamma och pappa att ta hand om sina barn och se till att de inte far illa. Ingen annans. INTE "NICKLAS" eller någon annan pojkvän, flickvän, älskare, fan och hans mormor.

Att lägga ansvaret för vad som händer i ens liv och SINA BARNS LIV på någon annan, någon jävla tönt man råkat betutta sig i, DET borde vara kriminellt. När du kan se dina föräldrar utifrån, som de människor de är, kommer du också att se att de fel de gjort gentemot dig är deras egna, de går inte att skylla på någon annan, psykopat, trollsnubbe, näcken eller vad som helst.

Jag önskar dig ett gott liv och (av egen erfarenhet) en sjysst terapeut.

Magnus sa...

Och vad ska man säga om TV3's (och dess producenters) roll i det här fallet?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article800159.ab

Här rör vi oss i en annan liga än att ha ett affärsmässigt samarbete med en person som dömts för rån och hustrumisshandel - eller är det samma slags handlande? Fast samtiigt undrar man ju om det inte suttit någon under castingen som tänkt sig att det är en möjlig krydda att killen här i dokusåpan dömts för våld mto kvinnor.

Magnus sa...

edit: det är alltså killen i TV3's dokusåpa som dömts för rån också, inte Niclas. Samtidigt vill jag än en gång påpeka att jag inte finner våldtäkt eller kvinnomisshndel ett dugg ursäktligt, det är det svepande sättet att använda de här upplysningarna för att giftstämpla somliga debattörer och författare jag har invändningar mot. Att kasta runt antydningar om att "alla män skyddar vpåldtäktsmän" (det gör inte isobel, men det händer ifta i den här sortens debatter) *skadar* läget för dem som har blivit utsatta för t ex våldtäkt och har tagit det tunga arbetet att driva det till domstol, det hjälper verkligen inte upp deras sak.
Varför inte? Därför att det blir mycket lättare att svepande avfärda alla - politiker, jurister, vanliga medborgare - som har synpunkter på lagarna eller på domstolens arbete som förvirrade, och höja juridiken på skölden som en helt värdeingsfri och absolut giltig vetenskap.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Någon har frågat Åsa Nilsonne, och så svarade hon:
"Jag har naturligtvis läst Unnis bok. Den beskriver en personlig tragedi. Jag kommer att kunna diskutera mitt ställningstagande mycket snart." - Åsa Nilsonne

Anonym sa...

Jaha, det känns som att det kan vara läge att änyo påpeka att den som påstår sig vara Unnis barn ljuger. (Jag påpekade det tidigare, men det inlägget togs bort av Isobel.)
Barnet ifråga - det kan bara vara ett barn - var sjutton när meddelandet skrevs, men skribenten påstår sig ha varit sjutton när förhållandet tog slut, vilket var två år tidigare.
Än en gång: Jättestarkt av dig Isobel att låta alla fakta komma fram och inte ta bort det som inte stämmer med din uppfattning. NOT