Jag vill på förekommen anledning påpeka att jag varken ifrågasätter att Unni Drougge älskade det där kräket till kille eller påstår att det skulle vara en enkel och okomplicerad sak att resa sig upp och lämna någon som gör en illa. Vad jag sade i mitt förra inlägg om saken var att jag inte begriper den där kärleken av att läsa romanen. Jag förstår det mycket mer av att läsa hennes inlägg och intervjusvar nu. Jag tyckte inte, och detta är alltså litterär kritik, att hon lyckades gestalta den där omöjliga vanvettiga gastkramande (i ordets verklige bemärkelse) kärleken i romanen. Det ska ses som kritik mot författaren Unni Drougge, inte mot personen eller mot hennes agerande. Det som ju däremot framkommer med all möjlig tydlighet i boken är att ingen annan någonsin skulle kunna hata och förakta den där svagheten, den där oförmågan att slita sig loss, det där hjärtskärande barnaoffret mer än vad hon själv gör. Jag ser ingen som helst anledning att utifrån en kritiker- och debattörposition lägga mer stenar på den bördan. Det finns åtskillig forskning om de psykologiska mekanismerna bakom att människor stannar i destrutiva relationer och ingenstans finns belägg för att det skulle vara enkelt att bryta upp om man väl dragits ner.

Jag vill också rikta ett innerligt tack till det av Unnis barn som gjort ett fantastiskt inlägg i kommentarerna nedan.