Jag har aldrig någonsin förut gjort dillkött. Jag har för all del inte heller ätit dillkött sedan innan min mormor dog. Det var 1992 i januari. Jag känner att mitt liv fram tills nu har saknat något. Det kan ha varit dill och kalv och ättika.
9 kommentarer:
Anonym
sa...
Det ser otroligt gott ut.
Eftersom du säkert planerar för att inom kort börja producera barnmat så kan jag tänka mig att dillkött är något som faktiskt kan gå hem från 12 månader (om man är lite försiktig med saltet tills dess att barnportionen är separerad)?
drabbades du av en insikt att du skulle göra dillkött nu efter 15 år eller kände du bara för att prova? Jag har tyvärr serverats misshandlat dillkött, och har inte känt någon större dragning till det igen. Om barnet har ett björn-rotisserie nu och har att vänta sig dillkött, körsbärsclafouti m.m., under uppväxten så kommer han att gå långt!!
Det är bara att hålla med - jag har egentligen aldrig ätit dillkött men fick för mig att testa för ett par veckor sen. På lamm. Och oh-my-god vad gott det var!
Jag har faktiskt tänkt på dillkött i ett par år nu, men den utlösande faktorn var, som i mycket av min matlagning just nu, den bedårande Jens Linders långkoksbok. Därifrån kommer alltså receptet (och eftersom jag gillar Jens och vill att många ska köpa hans fantastiska bok tänker jag inte lägga ut det. inte just nu i alla fall). Det är på kalvbog dock. Och jag gjorde den lite starkare än han, mer socker och mer ättika alltså. Och det är faktiskt så löjligt enkelt att man faktiskt kan laga det även med en fyramånadersunge som plötsligt inte sover på nätterna.
Jag är författare och frilansskribent och just nu kommunikationsansvarig på Digitaliseringskommissionen. Skriver en kolumn för Dalarnas Tidningar. Skriver ibland om mat på taffel.se. Min senaste bok, Frihet och fruktan - tankar om liberalism, kom ut hösten 2011.
9 kommentarer:
Det ser otroligt gott ut.
Eftersom du säkert planerar för att inom kort börja producera barnmat så kan jag tänka mig att dillkött är något som faktiskt kan gå hem från 12 månader (om man är lite försiktig med saltet tills dess att barnportionen är separerad)?
Kan du inte ge oss receptet?
Lamm eller kalv?
Mmmm, gott, är det Mormors stekgryta du använder?
drabbades du av en insikt att du skulle göra dillkött nu efter 15 år eller kände du bara för att prova?
Jag har tyvärr serverats misshandlat dillkött, och har inte känt någon större dragning till det igen.
Om barnet har ett björn-rotisserie nu och har att vänta sig dillkött, körsbärsclafouti m.m., under uppväxten så kommer han att gå långt!!
Det är bara att hålla med - jag har egentligen aldrig ätit dillkött men fick för mig att testa för ett par veckor sen. På lamm. Och oh-my-god vad gott det var!
ÅH dillkött! Ser ut som en spya smakar gudomligt. Mormor brukade göra. Man kan ofta äta på cassi (se länk ovan) eller köpa i östermalmshallen!!!
Jag har faktiskt tänkt på dillkött i ett par år nu, men den utlösande faktorn var, som i mycket av min matlagning just nu, den bedårande Jens Linders långkoksbok. Därifrån kommer alltså receptet (och eftersom jag gillar Jens och vill att många ska köpa hans fantastiska bok tänker jag inte lägga ut det. inte just nu i alla fall). Det är på kalvbog dock. Och jag gjorde den lite starkare än han, mer socker och mer ättika alltså. Och det är faktiskt så löjligt enkelt att man faktiskt kan laga det även med en fyramånadersunge som plötsligt inte sover på nätterna.
Åh guu det här är så gott! jag älskar när man känner dom där trådarna mellan tänderna!
Fast Jens har faktiskt lagt ut ett alldeles utmärkt dillkött-för-små-typer recept på DN.se, och jag tror inte han misstycker om man länkar till det:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=548&a=193793
Skicka en kommentar