Jag vill visserligen inte ha ett fast jobb (fast inkomst däremot, gärna...) men när man än en gång läser en inledd artikelserie av Maciej Zaremba är det svårt att inte känna ett sting av avund. Jag vill också ha råd att researcha i flera månader och få skriva hur långt jag vill och sen få nomineringar till allehanda journalistpris som ett brev på posten.
Det här är inte ett inlägg mot Zaremba, som är en fantastisk journalist och stilist och propagandist (jodå, jag gillar verkligen kombinationen), men det är till att ha schyssta villkor också.
Hur ska man någonsin kunna skriva de där stora berättelserna om Sverige när man på sin höjd får på sig 1000 tecken och ska vara klar om ett par timmar?
fredag, juni 30, 2006
Halvfart
Om jag bloggar mindre än vanligt beror det på att jag just nu har ett jobb som kräver att jag går upp på morgnarna och är på ett kontor på dagarna och läser en massa om latinamerika. Det senare är förstås roligt, men det tar tid.
Jag bor i ett ghetto
På väg hem i går kväll längs rörstrandsgatans uteserveringar såg jag 17 kända journalister/tevekändisar. 17 stycken. Och jag stannade inte och detaljräknade heller.
Ps. Ja, en av dem var Henrik Schyffert.
Ps. Ja, en av dem var Henrik Schyffert.
torsdag, juni 29, 2006
Har ni ätit ordentligt, barn?
Vi må ha Thomas Bodström och Johan Pehrson i en öm omfamning, men i förhållande till New Labour ligger de båda två i lä. Eller vad sägs om en nationell tvingande databas över alla barn där man bland annat registrerar uppgifter om hur mycket frukt och grönsaker de små telningarna får i sig varje dag?
Klart staten vill kontrollera folkkroppens näringsintag.
Snälla, tipsa inte Bodis!
Den här artikeln hittade jag via Lisa.
Klart staten vill kontrollera folkkroppens näringsintag.
Snälla, tipsa inte Bodis!
Den här artikeln hittade jag via Lisa.
onsdag, juni 28, 2006
Mer läsning
Och så kommer de bedårande Politruckarna ut som pophöger. De är så kloka och fina och bra att jag bara sitter här och längtar efter den dagen när de kommer att ta över världen.
tisdag, juni 27, 2006
Borde man alltså låtsas istället?
Det är hemskt intressant att det är så provocerande att öppet fundera över sin egen eventuella makt. Förväntas man låtsas som att man inte har nån? Eller låtsas inte läsa sånt som skrivs om en? Eller på låtsas eller allvar ta sin egen makt så för given som förmodligen bara den som är infödd i makten kan?
Själv våndas jag ju över min i den mån jag har någon. Jag har under det senaste året tvingats erkänna min egen roll i etablissemanget och ändå skaver det. Klyftan mellan min självbild och den bild andra har av mig blir allt besvärligare, och jag trodde i min enfald att det var något man kunde reflektera öppet över.
Jag vet inte. Jag vet bara att den självpåtagna överlägsenheten i att uppmana någon att sluta skriva är den elakaste förolämpning jag kan tänka mig. Det mest förminskande, det mest kärlekslösa man kan säga. I det här fallet förvånar det mig. Det kanske inte borde det.
Själv våndas jag ju över min i den mån jag har någon. Jag har under det senaste året tvingats erkänna min egen roll i etablissemanget och ändå skaver det. Klyftan mellan min självbild och den bild andra har av mig blir allt besvärligare, och jag trodde i min enfald att det var något man kunde reflektera öppet över.
Jag vet inte. Jag vet bara att den självpåtagna överlägsenheten i att uppmana någon att sluta skriva är den elakaste förolämpning jag kan tänka mig. Det mest förminskande, det mest kärlekslösa man kan säga. I det här fallet förvånar det mig. Det kanske inte borde det.
måndag, juni 26, 2006
Kvinnor och makt
Sötaste Caroline skriver om det som är min "dragningskraft". (Jag vill läsa den långa utläggningen, maila den till mig om du vill, snälla!) Hon säger att den handlar om makt. Att jag har makt.
Först studsar jag till. Jag vinkar avvärjande. Jag blir provocerad av uttalandet på samma sätt som jag blev av hennes utsagor i Bon om min populärkulturella kredd (jag är förresten inte helt säker på att det senare inte var ironiskt, det borde nog ha varit det). Jag vet inte riktigt varför. Eller. Jag vet varför, men förklaringarna känns ännu mer pinsamma än den där avvärjande rörelsen. Om jag har makt, vem har jag fått den ifrån? Om jag har makt, kan jag då ändå fortsätta att vara bara jag, bara Isobel, med alla mina nycker och olater? Kräver inte makt ett visst ansvar, en viss seriositet, en viss gravitas? Okej, exakt såhär banalt kanske det är. Kräver inte makt en man?
Det som är lätt i teorin blir alldeles snårigt och trassligt i praktiken. För såklart tycker jag inte att det gör det. Men på nästan alla de punkter där jag inte tycker att jag stämmer in på idén om den med makt klibbar själva könet fast.
Och det är ju precis som Caroline säger. Det jag skriver om här eller i tidningen eller säger i radio eller var jag nu är, det är ju bara jag. Subjektiviteten personfierad. Mina åsikter, mina känslor. Jag gillar exempelvis jävligt smarta kvinnor som inte alltid tycker som jag och inte heller är rädda för att säga emot mig.
Hör ni det paternalistiska ekot i det där? Det ringer i alla fall i mina öron.
Jag är verkligen inte bekväm med det här med makten.
Jag gillar ju att ni läser. Att många kommer hit, att många verkar intressera sig för mina tankar, åsikter, känslor. Jag gillar att folk öppet pratar om att de vill vara på min älsklingslista. Det är den ultimata kicken - de vill ha min kärlek. Kanske gillar jag makten? Jo. Jag gillar absolut att jag kan hjälpa en del av de där jävligt smarta kvinnorna ut i spalterna. Jag önskar så att jag hade egna pengar och egna sidor till mitt förfogande så att jag kunde hjälpa fram ännu fler.
Jag försöker göra det till altruism hör jag. Det är det nog inte. Det får mig att känna mig bra om jag kan göra världen lite bättre. Eller i det här fallet, tidningen lite roligare och intressanta skribenter lite mer publicerade. Ge deras tankar och känslor en större arena. Det kanske inte är det många människor menar med en bättre värld, men nu kan jag ju inte bota malaria. Jag nöjer mig med det helt lilla.
Om jag har makt försöker jag använda den till gott. Men räcker det? Det var lättare emotionellt att vara en underdog, att vara den som försöker komma in, som kan slå uppåt, som kan hävda problemformuleringsprivilegiet just i kraft av sitt utanförskap. Nu försöker jag lära mig att klara av kritik, att klara av att användas som slagträ i olika debatter, att sluta vara så förtvivlat mån om att alla ska älska mig.
Man blir inte älskad om man har makt. Jag vill hellre bli älskad.
Kanske tar jag bort den här ömkligt självupptagna posten senare. Men meningen är egentligen inte att tala om mig själv. Jag försöker bena ut det här med makt. Jag är bara inte så bra på det.
Först studsar jag till. Jag vinkar avvärjande. Jag blir provocerad av uttalandet på samma sätt som jag blev av hennes utsagor i Bon om min populärkulturella kredd (jag är förresten inte helt säker på att det senare inte var ironiskt, det borde nog ha varit det). Jag vet inte riktigt varför. Eller. Jag vet varför, men förklaringarna känns ännu mer pinsamma än den där avvärjande rörelsen. Om jag har makt, vem har jag fått den ifrån? Om jag har makt, kan jag då ändå fortsätta att vara bara jag, bara Isobel, med alla mina nycker och olater? Kräver inte makt ett visst ansvar, en viss seriositet, en viss gravitas? Okej, exakt såhär banalt kanske det är. Kräver inte makt en man?
Det som är lätt i teorin blir alldeles snårigt och trassligt i praktiken. För såklart tycker jag inte att det gör det. Men på nästan alla de punkter där jag inte tycker att jag stämmer in på idén om den med makt klibbar själva könet fast.
Och det är ju precis som Caroline säger. Det jag skriver om här eller i tidningen eller säger i radio eller var jag nu är, det är ju bara jag. Subjektiviteten personfierad. Mina åsikter, mina känslor. Jag gillar exempelvis jävligt smarta kvinnor som inte alltid tycker som jag och inte heller är rädda för att säga emot mig.
Hör ni det paternalistiska ekot i det där? Det ringer i alla fall i mina öron.
Jag är verkligen inte bekväm med det här med makten.
Jag gillar ju att ni läser. Att många kommer hit, att många verkar intressera sig för mina tankar, åsikter, känslor. Jag gillar att folk öppet pratar om att de vill vara på min älsklingslista. Det är den ultimata kicken - de vill ha min kärlek. Kanske gillar jag makten? Jo. Jag gillar absolut att jag kan hjälpa en del av de där jävligt smarta kvinnorna ut i spalterna. Jag önskar så att jag hade egna pengar och egna sidor till mitt förfogande så att jag kunde hjälpa fram ännu fler.
Jag försöker göra det till altruism hör jag. Det är det nog inte. Det får mig att känna mig bra om jag kan göra världen lite bättre. Eller i det här fallet, tidningen lite roligare och intressanta skribenter lite mer publicerade. Ge deras tankar och känslor en större arena. Det kanske inte är det många människor menar med en bättre värld, men nu kan jag ju inte bota malaria. Jag nöjer mig med det helt lilla.
Om jag har makt försöker jag använda den till gott. Men räcker det? Det var lättare emotionellt att vara en underdog, att vara den som försöker komma in, som kan slå uppåt, som kan hävda problemformuleringsprivilegiet just i kraft av sitt utanförskap. Nu försöker jag lära mig att klara av kritik, att klara av att användas som slagträ i olika debatter, att sluta vara så förtvivlat mån om att alla ska älska mig.
Man blir inte älskad om man har makt. Jag vill hellre bli älskad.
Kanske tar jag bort den här ömkligt självupptagna posten senare. Men meningen är egentligen inte att tala om mig själv. Jag försöker bena ut det här med makt. Jag är bara inte så bra på det.
Läsning
Jag har inte givit några lästips på ett tag, men helgens tidningar var faktiskt fulla av fina texter:
Göran Greider om syréner.
Jens-Christian Brandt om livet som tysk.
Per Svensson om vikten att inte gå ner sig i det reaktionära träsket i kampen mot fascism och islamism.
PS 1.Jag hade en text själv också, men den tänker jag inte ens länka till. Den var nämligen inget vidare. Visst, faktainnehållet var väl vettigt, men stilistiskt dötrist. Så är det tyvärr ibland när man måste skriva varje dag. Jag försöker att inte hata mig själv för det. Det går sådär.
PS 2. Jag hatar att det bara var män som skrev de där bra texterna. Det är kanske inte mitt fel, men jag hatar det ändå. Läs Natalia också förresten, som kommer ut som centerpartist. Jag lovar, hon är verkligen förvånad!
PS 3. Det är verkligen sant att Torbjörn Fälldin var het på de där bilderna. Han och Napoleon är centerns posterboys.
Göran Greider om syréner.
Jens-Christian Brandt om livet som tysk.
Per Svensson om vikten att inte gå ner sig i det reaktionära träsket i kampen mot fascism och islamism.
PS 1.Jag hade en text själv också, men den tänker jag inte ens länka till. Den var nämligen inget vidare. Visst, faktainnehållet var väl vettigt, men stilistiskt dötrist. Så är det tyvärr ibland när man måste skriva varje dag. Jag försöker att inte hata mig själv för det. Det går sådär.
PS 2. Jag hatar att det bara var män som skrev de där bra texterna. Det är kanske inte mitt fel, men jag hatar det ändå. Läs Natalia också förresten, som kommer ut som centerpartist. Jag lovar, hon är verkligen förvånad!
PS 3. Det är verkligen sant att Torbjörn Fälldin var het på de där bilderna. Han och Napoleon är centerns posterboys.
söndag, juni 25, 2006
Bollen måste dö
Jag har ont i hela kroppen. Ett blödande sår på foten. Min mobiltelefon verkar angelägen om att förstöra mitt sociala liv.
Ja, och så hade jag ju rätt också. Vi fick apstryk. Det är så här det känns dagen efter.
Mina kroppsliga våndor har tyvärr inget att göra med eldfängt tröstsex. Mobilens bekymmersamma inre liv handlar inte heller om att jag fyllemessade opassande förslag till slumpvis utvalda adressater.
Nej. Jag spelade fotboll. Alltså, först tittade jag på fotboll, och om det kan man knappt säga så mycket mer än att jag hade rätt. Jag har, som jag brukar säga till mina närmaste, nästan alltid rätt. Det uttalandet rymmer förmodligen ett seriöst mått av självöverskattning, men just igår stämde det å det dystraste. Jag har aldrig sett det svenska försvaret se så pinsamt ut. Så avklätt, så taffligt, så hopplöst oorganiserat. Valfritt pojklag födda 1991 skulle inte gjort det mycket sämre. Jodå, jag vrålade könsord. Men mest lutade jag pannan i händerna och önskade att plågan skulle ta slut.
Den svenska landslagsledning måste avgå. Alla. Nu. Att byta ut en visserligen bleksiktig Kim Källström mot en mittback var häpnadsväckande. "Vi måste säkra vårt 2-0-underläge". Eller nåt. Smart. Men att göra ytterligare ett byte precis när Henke koncentrerar sig på sin straff är närmast kriminellt korkat. Det är sånt som lömska motståndare gör, för att bryta straffläggarens mentala fokus. Blott i Sverige anses det rimligt att störa den egna spelarens tankebalans. Nåja. Det fungerade ju i alla fall.
Äh. Jag orkar inte säga mycket mer. Vi blev utspelade, avspelade tröjorna och rätteligen utskrattade av varje tyskt litet supporterbarn. Två spelare förtjänar vår kärlek. Isaksson som på helt egen hand, övergiven av sin backlinje som en annan Iker Casillas på en dålig dag, räddade oss från en tvåsiffrig förlust. Och Ljungberg som kämpade och sprang. Fram till sista fjärdedelen var anfallet förresten helt okej. Det räckte inte. Förstås. Visst var Teddys utvisning ett skämt (det andra gula kortet hade knappt blivit frispark i allsvenskan ens) men de två målen släppte vi ju in helt på egen hand. Och straffen, den missade, var ärligen rätt billig den också. I tidningen läser jag skottsiffrona 29-5. En i sanning rättvis förlust.
Någon timme och ett otal öl senare spelade jag alltså fotboll själv, för första gången sedan jag som 7-åring fick hjärnskakning i min allra första match för Staffanstorps IK. Det var lite skotsk stämning där i Tanto. Bollbehandlingen rätt tveksam. Dessto hårdare spel på kroppen. Jag har blåmärken lite varstans. Dessutom lyckades jag falla på ett rostigt vasst grillgaller och riva upp ett stort sår på vänsterhälen. Idrott och alkohol hör verkligen ihop. Men i eftertankens kranka blånad ställer jag mig lätt frågande inför att kombinera överdriven dryckenskap med själva utövandet.
Och telefonen då. Den verkar ha fått något virus. SMS och telefonnummer raderas slumpvis. Om jag inte ringer upp vet ni varför. Det är inte mitt fel. Om jag bara tänkte en stund kunde jag säkert komma på ett sätt att skylla på Lars Lagerbäck.
Ja, och så hade jag ju rätt också. Vi fick apstryk. Det är så här det känns dagen efter.
Mina kroppsliga våndor har tyvärr inget att göra med eldfängt tröstsex. Mobilens bekymmersamma inre liv handlar inte heller om att jag fyllemessade opassande förslag till slumpvis utvalda adressater.
Nej. Jag spelade fotboll. Alltså, först tittade jag på fotboll, och om det kan man knappt säga så mycket mer än att jag hade rätt. Jag har, som jag brukar säga till mina närmaste, nästan alltid rätt. Det uttalandet rymmer förmodligen ett seriöst mått av självöverskattning, men just igår stämde det å det dystraste. Jag har aldrig sett det svenska försvaret se så pinsamt ut. Så avklätt, så taffligt, så hopplöst oorganiserat. Valfritt pojklag födda 1991 skulle inte gjort det mycket sämre. Jodå, jag vrålade könsord. Men mest lutade jag pannan i händerna och önskade att plågan skulle ta slut.
Den svenska landslagsledning måste avgå. Alla. Nu. Att byta ut en visserligen bleksiktig Kim Källström mot en mittback var häpnadsväckande. "Vi måste säkra vårt 2-0-underläge". Eller nåt. Smart. Men att göra ytterligare ett byte precis när Henke koncentrerar sig på sin straff är närmast kriminellt korkat. Det är sånt som lömska motståndare gör, för att bryta straffläggarens mentala fokus. Blott i Sverige anses det rimligt att störa den egna spelarens tankebalans. Nåja. Det fungerade ju i alla fall.
Äh. Jag orkar inte säga mycket mer. Vi blev utspelade, avspelade tröjorna och rätteligen utskrattade av varje tyskt litet supporterbarn. Två spelare förtjänar vår kärlek. Isaksson som på helt egen hand, övergiven av sin backlinje som en annan Iker Casillas på en dålig dag, räddade oss från en tvåsiffrig förlust. Och Ljungberg som kämpade och sprang. Fram till sista fjärdedelen var anfallet förresten helt okej. Det räckte inte. Förstås. Visst var Teddys utvisning ett skämt (det andra gula kortet hade knappt blivit frispark i allsvenskan ens) men de två målen släppte vi ju in helt på egen hand. Och straffen, den missade, var ärligen rätt billig den också. I tidningen läser jag skottsiffrona 29-5. En i sanning rättvis förlust.
Någon timme och ett otal öl senare spelade jag alltså fotboll själv, för första gången sedan jag som 7-åring fick hjärnskakning i min allra första match för Staffanstorps IK. Det var lite skotsk stämning där i Tanto. Bollbehandlingen rätt tveksam. Dessto hårdare spel på kroppen. Jag har blåmärken lite varstans. Dessutom lyckades jag falla på ett rostigt vasst grillgaller och riva upp ett stort sår på vänsterhälen. Idrott och alkohol hör verkligen ihop. Men i eftertankens kranka blånad ställer jag mig lätt frågande inför att kombinera överdriven dryckenskap med själva utövandet.
Och telefonen då. Den verkar ha fått något virus. SMS och telefonnummer raderas slumpvis. Om jag inte ringer upp vet ni varför. Det är inte mitt fel. Om jag bara tänkte en stund kunde jag säkert komma på ett sätt att skylla på Lars Lagerbäck.
lördag, juni 24, 2006
fredag, juni 23, 2006
Gaskammare, blondiner och positiva nationalsocialister, del 2
Karolina Lassbo har alltså svarat på ett mail från Goesta:
"Det är skoj att överanalysera ord, speciellt sådana som är relativt abstrakta och som många redan har en association och stark åsikt kring./.../Att överanalysera begreppet nationalsocialism, dela in det i olika kategorier samt exemplifiera, visste jag skulle bli som att slänga in en brandfackla i en gaskammare, för alla har såklart redan en åsikt och en värdering kring det ordet, och det alltid i negativ bemärkelse. Ja, om man inte är nazist på riktigt då förstås. Och visst är det så, att ordet egentligen enbart står för främlingsfientlighet och rasism. Men jag kunde inte låta bli att göra en övertolkning av begreppet, då när folk började tjata om det./.../Självklart sympatiserar jag inte på något sätt med nationalsocialister. Det är snarare tvärt om, mycket i och med att jag arbetar med asylsökande och ser hur jävligt flyktingar har det på nära håll."
Jag vill helst inte vara elak. Men Lassbo kunde alltså inte låta bli att övertolka begreppet nationalsocialist när "folk började tjata om det". Verkligt tjatigt måste det ha varit.
Och hon säger sig ha varit medveten om att hennes analyser skulle bli "som att slänga in en brandfackla i en gaskammare". Okej. Det här är inte roligt längre. Och då har jag ändå en rätt hög toleransnivå för barock humor. Om nu Lassbo är så intresserad av ordens exakta betydelse torde valet av ordet gaskammare vara väl kontemplerat. Vad vill hon säga med det?
Är alltihop ett nördigt juristskämt som jag inte fattar, ser vi det ultimata beviset på den nedrustade svenska skolan eller har den svenska extremhögern skaffat sig sitt mest sofistikerade vapen sedan 30-talet? Jag vet inte. Men om jag var Ebba von Sydow skulle jag fundera rätt länge på om det här var en person jag ville förknippa med min tidning.
"Det är skoj att överanalysera ord, speciellt sådana som är relativt abstrakta och som många redan har en association och stark åsikt kring./.../Att överanalysera begreppet nationalsocialism, dela in det i olika kategorier samt exemplifiera, visste jag skulle bli som att slänga in en brandfackla i en gaskammare, för alla har såklart redan en åsikt och en värdering kring det ordet, och det alltid i negativ bemärkelse. Ja, om man inte är nazist på riktigt då förstås. Och visst är det så, att ordet egentligen enbart står för främlingsfientlighet och rasism. Men jag kunde inte låta bli att göra en övertolkning av begreppet, då när folk började tjata om det./.../Självklart sympatiserar jag inte på något sätt med nationalsocialister. Det är snarare tvärt om, mycket i och med att jag arbetar med asylsökande och ser hur jävligt flyktingar har det på nära håll."
Jag vill helst inte vara elak. Men Lassbo kunde alltså inte låta bli att övertolka begreppet nationalsocialist när "folk började tjata om det". Verkligt tjatigt måste det ha varit.
Och hon säger sig ha varit medveten om att hennes analyser skulle bli "som att slänga in en brandfackla i en gaskammare". Okej. Det här är inte roligt längre. Och då har jag ändå en rätt hög toleransnivå för barock humor. Om nu Lassbo är så intresserad av ordens exakta betydelse torde valet av ordet gaskammare vara väl kontemplerat. Vad vill hon säga med det?
Är alltihop ett nördigt juristskämt som jag inte fattar, ser vi det ultimata beviset på den nedrustade svenska skolan eller har den svenska extremhögern skaffat sig sitt mest sofistikerade vapen sedan 30-talet? Jag vet inte. Men om jag var Ebba von Sydow skulle jag fundera rätt länge på om det här var en person jag ville förknippa med min tidning.
onsdag, juni 21, 2006
Glamour och nationalsocialism
Är det inte lite lite konstigt att nästan inga politiska bloggare ännu har kommenterat affären med Karolina Lassbo och Markus Andersson?
Glamourprinsessan, tillika Veckorevyn-krönikören, har alltså ställt upp som modell för den nationalromantiske hötorgsmålaren utan att förklara saken vidare än genom offentligt huvudbry om vilken bikini hon egentligen tog sig bäst ut i.
Silverfisks-Jonas frågade hur hon hade tänkt. När hon tog sig tid att svara bortom något slags eventuellt ironiskt fnitter sa hon att: "Andersson är definitivt inte en sådan slags nationalsocialist som du syftar på, dvs i negativ bemärkelse."
Eh? Inte nationalsocialist i negativ bemärkelse. Nähä. Så bra då.
Jonas fortsatte fundera.
Det vore förstås lätt att avfärda det hela som att en pantad blondin inte vet vad nationalsocialism är, men jag tror inte på den förklaringen. Jag tror helt enkelt inte att Karolina är korkad. Men vad handlar det då om? Jag kan för all del komma på argument för att posera för Andersson utan att stödja hans eventuella politiska uppfattningar, men den obekymrade användningen av begreppet nationalsocialist är illavarslande. Såhär förklarar Karolina i den senare kommentarstråden den positiva nationalsocialismen: "Någon som skulle kunna klassas som en nationalsocialist i positiv bemärkelse är för mig någon som vill framhäva och försköna sitt eget modersland men utan att ta ställning till de människor som lever i landet, hur de är, var de kommer ifrån och att alla människor både kan klassas som lika, väldigt olika och faktiskt ibland delas in i grupper."
Är det en slump att Expos nya nummer handlar om hur extremhögern attraherar allt fler kvinnor? Jag vet inte. Jag vill inte anklaga Karolina för någonting innan jag bättre begriper hur hon menar. Men hon är en offentlig person som skriver för massor av unga människor. Det betyder något om hon har en såpass grumlig syn på nazismen som det hittills verkar. Det är i allra högsta grad politik. Vilken tur att det sitter en reklamsnubbe i Australien och läser glamourbloggar med ett politiskt sinne när nu inte svenska politicos verkar göra det.
Uppdatering:
Här finns en politisk kommentar och Goesta hade också uppmärksammat det.
Glamourprinsessan, tillika Veckorevyn-krönikören, har alltså ställt upp som modell för den nationalromantiske hötorgsmålaren utan att förklara saken vidare än genom offentligt huvudbry om vilken bikini hon egentligen tog sig bäst ut i.
Silverfisks-Jonas frågade hur hon hade tänkt. När hon tog sig tid att svara bortom något slags eventuellt ironiskt fnitter sa hon att: "Andersson är definitivt inte en sådan slags nationalsocialist som du syftar på, dvs i negativ bemärkelse."
Eh? Inte nationalsocialist i negativ bemärkelse. Nähä. Så bra då.
Jonas fortsatte fundera.
Det vore förstås lätt att avfärda det hela som att en pantad blondin inte vet vad nationalsocialism är, men jag tror inte på den förklaringen. Jag tror helt enkelt inte att Karolina är korkad. Men vad handlar det då om? Jag kan för all del komma på argument för att posera för Andersson utan att stödja hans eventuella politiska uppfattningar, men den obekymrade användningen av begreppet nationalsocialist är illavarslande. Såhär förklarar Karolina i den senare kommentarstråden den positiva nationalsocialismen: "Någon som skulle kunna klassas som en nationalsocialist i positiv bemärkelse är för mig någon som vill framhäva och försköna sitt eget modersland men utan att ta ställning till de människor som lever i landet, hur de är, var de kommer ifrån och att alla människor både kan klassas som lika, väldigt olika och faktiskt ibland delas in i grupper."
Är det en slump att Expos nya nummer handlar om hur extremhögern attraherar allt fler kvinnor? Jag vet inte. Jag vill inte anklaga Karolina för någonting innan jag bättre begriper hur hon menar. Men hon är en offentlig person som skriver för massor av unga människor. Det betyder något om hon har en såpass grumlig syn på nazismen som det hittills verkar. Det är i allra högsta grad politik. Vilken tur att det sitter en reklamsnubbe i Australien och läser glamourbloggar med ett politiskt sinne när nu inte svenska politicos verkar göra det.
Uppdatering:
Här finns en politisk kommentar och Goesta hade också uppmärksammat det.
Pophögerpratet fortsätter
Elin Alvemark skriver intressant om pophögerdiskussionen. Nu kallar jag ju mig uttalat för höger, och har för all del också en mycket mer politisk bakgrund än exempelvis Alvemark, men hennes resonemang om det omöjliga valet mellan höger och vänster (i traditionell mening) aktualiserar just det jag menar är pophögern. Eller det jag vill att den ska vara i alla fall. Människor som är för kapitalism och för godhet. Som blir lika ledsna över den politiska s-elitens upplevelse av staten som till för dess egna intressen som över giriga direktörer. Som är engagerade mot orättvisor men inte tror på socialismen den som medel. Om jag ska vara helt ärlig är jag inte säker på exakt hur stor den här gruppen är, men den finns. Det är jag mycket glad över.
Förresten har Björn fel. Han är för inne i sin fascination för överklassen för att se rörelsen bort från vänster (om man sedan väljer att kalla det för höger eller inte är förstås en vidare fråga) inte alls bara handlar om shopping.
Förresten har Björn fel. Han är för inne i sin fascination för överklassen för att se rörelsen bort från vänster (om man sedan väljer att kalla det för höger eller inte är förstås en vidare fråga) inte alls bara handlar om shopping.
Dagen efter
I munnen smaken av ett litet litet antiklimax. I ögonen grus från de få timmar sömn jag ändå fick. I öronen ljudet av Leif Pagrotskys ord från gårdagskvällen där han undrade över hur man gjorde för att göra kommentarer på min blogg. Han hade visst velat göra det några gånger. Det kändes konstigt.
För även om vi firade darling Krohnmans födelsedag med grillade djur och paket och rosévin (här är jag och födelsedagsbarnet) och sen led oss igenom den där matchen där Joe Cole hade lekstuga och Sverige inte hade några riktiga långa anfall förrän en bit in i andra halvlek och Henke gjorde mål till slut och jag hoppade upp och ner förstås och skrek. Ändå är det lite tomt nu. Det var bra. Men nu blir det nog inget mer. Lördag. Sen inget mer blågult VM.
Jag försökte vara optimist i går och hävda att Ecuador kanske ändå hade varit lika svårt i och med den underskattning som skulle sippra in i spelarnas sinnen vid lättnaden av att slippa Tyskland. Det gick sådär. Med optimismen alltså. Jag hade trots allt tolv rätt i Gustavs frågesport när han kollade frågorna på mig i efterhand, så jag har lite att leva upp till nu. Jag antas begripa den här sporten, om det nu är det man gör när man skulle veta i sömnen att det var Battiston som Toni Schumacher knockade den där gången. Det var förresten då jag började hata tysk fotboll. Frågan ger på så sätt en intressant inramning till dagens allmänna känsloläge. För vi kommer få stryk. Säg det inte till mig på lördag när jag eldat upp mig till ett snäpp hitom tvångströja. Men vi kommer få stryk. Jag vill inte vara så här säker.
För även om vi firade darling Krohnmans födelsedag med grillade djur och paket och rosévin (här är jag och födelsedagsbarnet) och sen led oss igenom den där matchen där Joe Cole hade lekstuga och Sverige inte hade några riktiga långa anfall förrän en bit in i andra halvlek och Henke gjorde mål till slut och jag hoppade upp och ner förstås och skrek. Ändå är det lite tomt nu. Det var bra. Men nu blir det nog inget mer. Lördag. Sen inget mer blågult VM.
Jag försökte vara optimist i går och hävda att Ecuador kanske ändå hade varit lika svårt i och med den underskattning som skulle sippra in i spelarnas sinnen vid lättnaden av att slippa Tyskland. Det gick sådär. Med optimismen alltså. Jag hade trots allt tolv rätt i Gustavs frågesport när han kollade frågorna på mig i efterhand, så jag har lite att leva upp till nu. Jag antas begripa den här sporten, om det nu är det man gör när man skulle veta i sömnen att det var Battiston som Toni Schumacher knockade den där gången. Det var förresten då jag började hata tysk fotboll. Frågan ger på så sätt en intressant inramning till dagens allmänna känsloläge. För vi kommer få stryk. Säg det inte till mig på lördag när jag eldat upp mig till ett snäpp hitom tvångströja. Men vi kommer få stryk. Jag vill inte vara så här säker.
tisdag, juni 20, 2006
Tonight's the night we're gonna make it happen
Jag vågar inte säga något om i kväll. Vi är alldeles för avslappnade, enades vi om på lunchen, jag och Wiman. Han biter på naglarna. Jag försöker skriva ledare. Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer att kännas i 87e minuten när T & T leder med 3-0 mot ett demoraliserat Paraguay och Theo Walcott chippar in ett ledningsmål för de rödvita. Nej, jag vill inte vara demoraliserande. Bara påminna om att det inte alls är klart än. Fan. Jag vet knappt hur jag ska våga titta. Vi hade förresten fel laguppställning i tidningen för andra gången på kort tid. Pinsamt. Förlusten av Olof Lundh sved. Förlusten av Christian "Tofsen" Wilhelmsson svider inte riktigt lika mycket.
Andra observationer: Fernando Torres kommer att vinna skytteligan. Älskade Raúl fick göra mål. Fabrégas kommer bli en av världens allra största. Det tyder på oerhörd moral att enträget fortsätta spela, vackert och metodiskt, när man ligger under i mer än 70 minuter.
Andra observationer: Fernando Torres kommer att vinna skytteligan. Älskade Raúl fick göra mål. Fabrégas kommer bli en av världens allra största. Det tyder på oerhörd moral att enträget fortsätta spela, vackert och metodiskt, när man ligger under i mer än 70 minuter.
måndag, juni 19, 2006
Kan ingen dikta något rimligt för Sverige?
Jag laddar så smått inför matchen. Nej, jag menar inte Spanien mot Tunisien, trots min uppriktiga kärlek till de rödgula. Jag har ju givit upp och erkänt. Jag är väl fotbollsnationalist jag också.
Nu ännu mer än tidigare avslöjar sig dock den fasansfulla bristen på ett vettigt svenskt soundtrack. Hittills under VM har de enda bra fotbollslåtar jag känner till gått varma i ipoden. Men det finns ju ett problem med dem just nu. De är alla engelska. Ett tag i torsdags var jag övertygad om att det var Tomas Ledins fel att ingenting gick vår väg. Som jag sa till någon: Hade vi haft Embraces låt hade vi också gjort ett par mål på T & T.
För lyssna på dessa:
Football is coming home
The world at your feet
World in motion
Den här matchen vinner de jävlarna på ren utklassning. 6-0 är inte ens nära. Men vad ska man göra? Varför har inte Mr Suitcase eller TTA eller nån snabbdiktat något rimligt för Sverige till imorgon? Lite läktarkörer, en bra refräng, några schyssta Hegerfors-referat i bakgrunden. Snälla, ordna!?
Nu ännu mer än tidigare avslöjar sig dock den fasansfulla bristen på ett vettigt svenskt soundtrack. Hittills under VM har de enda bra fotbollslåtar jag känner till gått varma i ipoden. Men det finns ju ett problem med dem just nu. De är alla engelska. Ett tag i torsdags var jag övertygad om att det var Tomas Ledins fel att ingenting gick vår väg. Som jag sa till någon: Hade vi haft Embraces låt hade vi också gjort ett par mål på T & T.
För lyssna på dessa:
Football is coming home
The world at your feet
World in motion
Den här matchen vinner de jävlarna på ren utklassning. 6-0 är inte ens nära. Men vad ska man göra? Varför har inte Mr Suitcase eller TTA eller nån snabbdiktat något rimligt för Sverige till imorgon? Lite läktarkörer, en bra refräng, några schyssta Hegerfors-referat i bakgrunden. Snälla, ordna!?
Läs mer!
Som jag älskar den här känslan av att ha läst något eller hört något som berör mig på djupet och där hela mitt inre rör sig i oregelbundna vågor utan att ännu ha bestämt sig för var allting vill hamna. När man blir omskakad men inte vet. När världen förändrats en liten liten aning och man står inför nya öppningar och inte vet vilken man vill gå in genom. Den där osäkerheten är underbar.
Så känner jag inför Andrea Dworkin-texten som Katrine översatt. Jag vet inte. jag känner massor av saker och tänker ännu fler, men ännu en stund är ingenting fastslaget eller bestämt. Jag återkommer när jag tänkt ett tag. Läs texten själva så länge.
Så känner jag inför Andrea Dworkin-texten som Katrine översatt. Jag vet inte. jag känner massor av saker och tänker ännu fler, men ännu en stund är ingenting fastslaget eller bestämt. Jag återkommer när jag tänkt ett tag. Läs texten själva så länge.
söndag, juni 18, 2006
Nu går jag vidare
Om ungefär åtta timmar ska jag kliva av tunnelbanan vid Rådmansgatan, gå uppför trapporna och svänga av till höger bort mot city. Där på Sveavägen, ungefär mitt emot Adolf Fredriks kyrka, ligger mitt förlag. Jag ska träffa min förläggare. Klockan åtta. De senaste veckorna har jag med lite tur kommit hem innan dess.
Min förläggare och jag ska diskutera mitt manus. Ni vet ju redan att det här mer än bara en liten aning ångestfyllt för mig. På de bra dagarna kan jag visserligen vila i känslan av att det jag skrivit nog ändå är rätt bra. Kanske rent av riktigt bra. De dåliga är jag övertygad om att alltihop är sämre än uselt och att förlaget måste ha drabbats av någon form av kollektiv mental kollaps den där dagen de bestämde att de ville ge ut min bok.
Det är säkert det hon vill berätta imorgon, tänker jag. Att de har ändrat sig och nu försöker komma på sätt att dra sig ur det hela. Det kanske finns någon liten mening någonstans i det där kontraktet jag skrev på i två exemplar som gör att de om det slutligen inlämnade manuset underskrider alla rimliga kvalitetskriterier faktiskt inte behöver hålla ingånga avtal.
Det kan vara det hon tänker säga. Med tanke på att jag uppenbarligen förvandlats till en hjärtlös kärnvapenälskare i offentligheten har ju konstigare saker hänt. Jag tycker inte att det är bra om folk dör i atombombsexplosioner, om det nu rådde någon osäkerhet kring det. Inte heller tror jag att det vore särskilt bra för världen om Iran byggde sina egna bomber. Det kan vara bra att slå fast.
Å andra sidan finns det, bortom eventuellt uppriktiga missförstånd kring ironier och liknande, något intressant i det provokativa i att se destruktivitetens skönhet. Våld kan vara vackert. Det gör det inte nödvändigtvis bättre, godare. Men att vägra se skönheten i det förfärliga, att förneka att den alls finns där, tror jag kan vara mycket farligare. För den finns ju i alla fall. Det kan handla om slagsmålsestetik eller mushuvuden uppträdda på mänskliga fingertoppar eller formfulländade röda svampmoln mot natthimlen ovanför Nevada. Död och våld och förstörelse kan röra ens inre långt snabbare och hårdare än den vackraste glädjerika oskuld. Om det är omoraliskt erkänner jag mig skyldig. Jag tror inte på att tvätta sitt inre från det opassande, från tankar och upplevelser som strider mot eventuell ideologisk överbyggnad. Lika benhårt som jag känner budet att i handling göra gott, lika självklart att inte tvinga in känslolivet i liknande bojor.
Kanske är det också detta som gör mig så kluven till nästa steg på morgondagens schema. Jag börjar på tidningen igen. På ledarsidan, där jag brukar jobba på somrarna. Det är världens roligaste arbetsplats där man omgiven av briljanta medarbetare får skriva varje dag om intressanta frågor. Oftast intressanta, i alla fall. Ibland måste någon ta hand om energipolitik. Det går å andra sidan att hetsa upp sig kring det också om man anstränger sig. Nu är det dessutom valår. Och det är så innerligt roligt att driva opinion.
Men, precis som älsklings-Björn skrev nån gång förra sommaren så finns det mallar i ledarskrivandet. Pepparkaksformar kallade han dem. Man kavlar ut sina idéer och tar ut fina hjärtan och gubbar och bakar ut på sidorna. Det var orättvist förstås, men ändå inte bara. För ramarna för det möjliga, eller i alla fall för det normala skrivandet är smalare på en ledarsida än på en kultursida. De är vidare på just Expressen. Man får fila på sina texter till stilistisk perfektion på ett sätt som man inte gör någon annanstans. Men ramarna ligger ju ändå där. De skaver kanske inte, men omedvetet anpassar man sig. Ställer om sig till det som förväntas, trots att man kanske inte måste.
Jag vet inte om jag vill det längre. Ställa om mig. Den här sommaren blir ett test. Har jag flutit ut över gränserna för mycket för att det ska gå att ställa om, eller fungerar det att vara en sådan både vänster-och-höger, både yta-och-djup, både tvärsäkerhet och vankelmod, både värderingar gjutna i sten och total öppen osäkerhet kring vägen dit? Kan man känna det opassande på en ledarsida?
Jag vet inte. Jag vet bara att de senaste veckorna har jag gjort just ingenting, läst, skrivit lite sporadiska saker, hängt med vänner i solen, druckit oerhörda mängder alkohol, ivrigt låtsats som att jag också bara är 22 utan minsta bekymmer i världen. Det har varit fantastiskt. Om man bortser från att jag nu ska arbeta på dagarna kommer kanske inte livet förändras så särskilt mycket framöver. Men ändå. Först förlaget, sen tidningen. Nu börjar allvaret igen. Jag vet inte om jag är så bra på allvar.
Min förläggare och jag ska diskutera mitt manus. Ni vet ju redan att det här mer än bara en liten aning ångestfyllt för mig. På de bra dagarna kan jag visserligen vila i känslan av att det jag skrivit nog ändå är rätt bra. Kanske rent av riktigt bra. De dåliga är jag övertygad om att alltihop är sämre än uselt och att förlaget måste ha drabbats av någon form av kollektiv mental kollaps den där dagen de bestämde att de ville ge ut min bok.
Det är säkert det hon vill berätta imorgon, tänker jag. Att de har ändrat sig och nu försöker komma på sätt att dra sig ur det hela. Det kanske finns någon liten mening någonstans i det där kontraktet jag skrev på i två exemplar som gör att de om det slutligen inlämnade manuset underskrider alla rimliga kvalitetskriterier faktiskt inte behöver hålla ingånga avtal.
Det kan vara det hon tänker säga. Med tanke på att jag uppenbarligen förvandlats till en hjärtlös kärnvapenälskare i offentligheten har ju konstigare saker hänt. Jag tycker inte att det är bra om folk dör i atombombsexplosioner, om det nu rådde någon osäkerhet kring det. Inte heller tror jag att det vore särskilt bra för världen om Iran byggde sina egna bomber. Det kan vara bra att slå fast.
Å andra sidan finns det, bortom eventuellt uppriktiga missförstånd kring ironier och liknande, något intressant i det provokativa i att se destruktivitetens skönhet. Våld kan vara vackert. Det gör det inte nödvändigtvis bättre, godare. Men att vägra se skönheten i det förfärliga, att förneka att den alls finns där, tror jag kan vara mycket farligare. För den finns ju i alla fall. Det kan handla om slagsmålsestetik eller mushuvuden uppträdda på mänskliga fingertoppar eller formfulländade röda svampmoln mot natthimlen ovanför Nevada. Död och våld och förstörelse kan röra ens inre långt snabbare och hårdare än den vackraste glädjerika oskuld. Om det är omoraliskt erkänner jag mig skyldig. Jag tror inte på att tvätta sitt inre från det opassande, från tankar och upplevelser som strider mot eventuell ideologisk överbyggnad. Lika benhårt som jag känner budet att i handling göra gott, lika självklart att inte tvinga in känslolivet i liknande bojor.
Kanske är det också detta som gör mig så kluven till nästa steg på morgondagens schema. Jag börjar på tidningen igen. På ledarsidan, där jag brukar jobba på somrarna. Det är världens roligaste arbetsplats där man omgiven av briljanta medarbetare får skriva varje dag om intressanta frågor. Oftast intressanta, i alla fall. Ibland måste någon ta hand om energipolitik. Det går å andra sidan att hetsa upp sig kring det också om man anstränger sig. Nu är det dessutom valår. Och det är så innerligt roligt att driva opinion.
Men, precis som älsklings-Björn skrev nån gång förra sommaren så finns det mallar i ledarskrivandet. Pepparkaksformar kallade han dem. Man kavlar ut sina idéer och tar ut fina hjärtan och gubbar och bakar ut på sidorna. Det var orättvist förstås, men ändå inte bara. För ramarna för det möjliga, eller i alla fall för det normala skrivandet är smalare på en ledarsida än på en kultursida. De är vidare på just Expressen. Man får fila på sina texter till stilistisk perfektion på ett sätt som man inte gör någon annanstans. Men ramarna ligger ju ändå där. De skaver kanske inte, men omedvetet anpassar man sig. Ställer om sig till det som förväntas, trots att man kanske inte måste.
Jag vet inte om jag vill det längre. Ställa om mig. Den här sommaren blir ett test. Har jag flutit ut över gränserna för mycket för att det ska gå att ställa om, eller fungerar det att vara en sådan både vänster-och-höger, både yta-och-djup, både tvärsäkerhet och vankelmod, både värderingar gjutna i sten och total öppen osäkerhet kring vägen dit? Kan man känna det opassande på en ledarsida?
Jag vet inte. Jag vet bara att de senaste veckorna har jag gjort just ingenting, läst, skrivit lite sporadiska saker, hängt med vänner i solen, druckit oerhörda mängder alkohol, ivrigt låtsats som att jag också bara är 22 utan minsta bekymmer i världen. Det har varit fantastiskt. Om man bortser från att jag nu ska arbeta på dagarna kommer kanske inte livet förändras så särskilt mycket framöver. Men ändå. Först förlaget, sen tidningen. Nu börjar allvaret igen. Jag vet inte om jag är så bra på allvar.
fredag, juni 16, 2006
Jag har badat i Spy Bars fontän och andra sedelärande berättelser
Jag visste det inte. Jag måste allvarligt erkänna att jag inte visste att jag kände såhär. Där stod jag, tätt hoppackad med hundratals andra i den kvava hettan på Street och våndades och skrek och okej, mitt språkbruk var väl inte riktigt vad de välartade landslagsfansen förväntades sig från någon som ser ut som jag, men de log eller grimaserade överseende. De tyckte ju förmodligen också att domaren var en jävla fitta även om de inte riktigt uttryckte det så. (Jag ber om ursäkt om några barn läser här och vill understryka att jag inte menar någon missaktning mot det fantastiska kvinnliga könsorganet, men att det faktiskt ibland inte finns något bättre ord för de där svartklädda visselklåparna.)
Och efter det där elmanderska smörpasset och den där briljanta nednickningen och det där, ja ni vet. Målet. Då skrek jag och hällde öl på mig själv och lyftes högt upp i luften av Gustav Gelin och tillsammans diktade vi sånger till Fredrik Ljungbergs ära och det gick liksom inte att förneka längre. Jag och landslaget är på riktigt. Det trodde jag nog faktiskt inte. Inte på det här sättet.
Att vi sen följde upp det med att ta det där doppet i Spymlans fontän var bara självklart. För man måste ju bada när man blir så lycklig. Vad ska man annars göra? Och nån köpte riktig champagne och söte Goesta kom dit med Bolivar (tror jag) som försökte övertyga mig om att jag egentligen var syndikalist och publiken var hopplös som inte ens kom igång när två erfarna klackgestalter från i vanliga fall motsatta läger försökte leda dem i allsång. Nåja. Vad gör det en dag som denna.
I kväll är det Pet Shop Boys-konsert. Den har jag ingen biljett till. När inte ens det känns särskilt betungande inser man vad en enda nick i rätt läge i rätt näthörn kan göra. Det är då man frågar sig vad man har gjort för att förtjänaatt ha det så här bra.
Och efter det där elmanderska smörpasset och den där briljanta nednickningen och det där, ja ni vet. Målet. Då skrek jag och hällde öl på mig själv och lyftes högt upp i luften av Gustav Gelin och tillsammans diktade vi sånger till Fredrik Ljungbergs ära och det gick liksom inte att förneka längre. Jag och landslaget är på riktigt. Det trodde jag nog faktiskt inte. Inte på det här sättet.
Att vi sen följde upp det med att ta det där doppet i Spymlans fontän var bara självklart. För man måste ju bada när man blir så lycklig. Vad ska man annars göra? Och nån köpte riktig champagne och söte Goesta kom dit med Bolivar (tror jag) som försökte övertyga mig om att jag egentligen var syndikalist och publiken var hopplös som inte ens kom igång när två erfarna klackgestalter från i vanliga fall motsatta läger försökte leda dem i allsång. Nåja. Vad gör det en dag som denna.
I kväll är det Pet Shop Boys-konsert. Den har jag ingen biljett till. När inte ens det känns särskilt betungande inser man vad en enda nick i rätt läge i rätt näthörn kan göra. Det är då man frågar sig vad man har gjort för att förtjänaatt ha det så här bra.
torsdag, juni 15, 2006
Besegra hatet med kärlek
Jag vet inte om jag har det i mig att klara av att älska nazister, men det här var något av det finaste jag läst.
Jag höll först på att skriva att det var det finaste jag läst sen jag konfirmerades, men då skulle det ju få en ironisk ton. Och helt bortsett från att folk, med viss rätt kanske, inte tycks begripa när jag är ironisk, så blir jag alldeles för varm i hjärtat av Henriks vackra ord för att vilja vara något annat än uppriktigt kärleksfull.
Kan ni inte flytta till Stockholm så att jag får jobba med dig?
Jag höll först på att skriva att det var det finaste jag läst sen jag konfirmerades, men då skulle det ju få en ironisk ton. Och helt bortsett från att folk, med viss rätt kanske, inte tycks begripa när jag är ironisk, så blir jag alldeles för varm i hjärtat av Henriks vackra ord för att vilja vara något annat än uppriktigt kärleksfull.
Kan ni inte flytta till Stockholm så att jag får jobba med dig?
onsdag, juni 14, 2006
Är det Spaniens år i år?
Jag minns inte hur gammal klyschan är. Jag vet inte ens hur länge Spanien konsekvent underpresterat i stora mästerskap. Jag minns förstås de gudavackra tårarna på Raúls kinder efter straffmissen den där EM-kvarten (semin?), minns otaliga stjärntäta papperslag som visat sig knycklas ihop vid minsta vindpust. Jag inser förresten att jag skriver värre än Jan Majlard. Det må vara som det är.
Men i dag var en sån dag och en sån match att man nästan nästan frestas säga just detta. Kanske är det Spaniens år i år. Tre anfallare som springer outtröttligt, i djupled, i vida vackra bågar, ständigt på språng, ständigt spelbara, ständigt farliga. Ett lika kreativt som stabilt försvar som dirigeras av Puyol framför kanske världens bästa målvakt, ett mittfält som tränaren anser så bra att älsklings-Fabrégas börjar på bänken. Tillsammans med bland andra Raúl själv, Reyes och Joaquín. Jag vet inte vad det säger om det svenska landslaget att det näst dyraste utlandsproffset genom tiderna börjar på bänken, men frågan är om inte den där vise mannen på Spaniens tränarbänk vet vad han gör.
Ok, Ukraina spelade som ett genomsnittligt pojklag födda 1989. Och straffen och utvisningen var fasansfullt orättvisa. Men 4-0 var också i underkant. Puyols framspelning till guldpojkens nummer fyra var av en klass som inte ens Henke Larsson drömmer särskilt regelbundet. Det här var den bästa fotboll jag sett i det här mästerskapet. Hittills. Nu hoppas jag bara att jag och Gustav Gelin får anledning att bada i Spy Bar-fontänen i morgon.
Men i dag var en sån dag och en sån match att man nästan nästan frestas säga just detta. Kanske är det Spaniens år i år. Tre anfallare som springer outtröttligt, i djupled, i vida vackra bågar, ständigt på språng, ständigt spelbara, ständigt farliga. Ett lika kreativt som stabilt försvar som dirigeras av Puyol framför kanske världens bästa målvakt, ett mittfält som tränaren anser så bra att älsklings-Fabrégas börjar på bänken. Tillsammans med bland andra Raúl själv, Reyes och Joaquín. Jag vet inte vad det säger om det svenska landslaget att det näst dyraste utlandsproffset genom tiderna börjar på bänken, men frågan är om inte den där vise mannen på Spaniens tränarbänk vet vad han gör.
Ok, Ukraina spelade som ett genomsnittligt pojklag födda 1989. Och straffen och utvisningen var fasansfullt orättvisa. Men 4-0 var också i underkant. Puyols framspelning till guldpojkens nummer fyra var av en klass som inte ens Henke Larsson drömmer särskilt regelbundet. Det här var den bästa fotboll jag sett i det här mästerskapet. Hittills. Nu hoppas jag bara att jag och Gustav Gelin får anledning att bada i Spy Bar-fontänen i morgon.
Extremt ointressant metablogg och lite allmän kärlek
Ibland ändrar jag i länklistan. Det kanske är mitt eget fel eftersom jag döpt mina favoriter till "älsklingar", snarare än exempelvis Sigge som då och då under en tid hävdar sig vara "nyförälskad i...". Men folk blir visst ledsna när de flyttas från Älsklings-kategorin. Det klart. Det skulle jag också bli. Men tänk på att jag gillar er ändå. Och när nån flyttas runt är det generellt inte du, det är jag.
Nu har jag en tillfällig fotbollskategori. Och jag tröttnade på fildelningshetsen, så jag har bytt tillbaka till en generell politik-ish-rubrik.
Nu har jag en tillfällig fotbollskategori. Och jag tröttnade på fildelningshetsen, så jag har bytt tillbaka till en generell politik-ish-rubrik.
Skägg och bomber
Självfallet är jag oerhört mycket mer intresserad av rakning än av atombomber. Herregud, vad tror ni att popen i pophögern står för? Om man ändå nödvändigtvis vill fundera över bomber rekommenderar jag 100 solar För snygga var de ju. Atomexplosionerna.
Nåja, åter till väsentligheterna. En av mina rara läsare skickade en artikel han skrivit. Om skägg. Han hävdar bland annat att 75 % av alla kvinnor under 50 tycker att skägg är sexigt och att vi lever i en skäggvänlig tid. Jag är tveksam.
måndag, juni 12, 2006
Sen kalasrapport och nytt kapitel i serien om Johan Norbergs hår
Som trogna läsare av den här bloggen vet finns det få saker jag gillar lika mycket som unga verkligt begåvade människor. Därför är det mig en sådan oändlig glädje att få känna de tre förtjusande Politruckarna: Linda Backman, Jonatan Fried och Johannes Forssberg. De kommer ta över världen innan vi hinner blinka. Och å vad roligt det kommer bli.
I fredags hade de alltså releasekalas för den bloggbok de sammanställt åt Timbro. Trots att Timbro tappat bort min inbjudan var jag förstås där. Hos Sakine lär det förresten finnas bilder. Jag gör mig verkligen inte i profil. Ur festrapportörens synvinkel kan också konstateras att Katrine som vanligt var snyggast, att Rasmus var mest uppspelt (ni vet ju att "det är livat på internet"), att de stavat fel på mitt namn i boken och att bloggande liberaler ur festhänseende är överlägsna alla andra varianter jag tidigare träffat på. Om jag missade att hälsa på någon ursäktar jag min oartighet med att jag gick bort mig en smula i den ymniga tillgången på ölbiljetter (tack Victor!) samt mestadels hängde i solen på uteserveringen.
Och det där med Johan Norbergs hår då? Som Katrine redan visat fanns det en tid när Johan ägnade sig åt extremt tveksamma kombinationer av huvud- och ansiktshår. Nu har han klippt av sig väpnarpagen, men hade i stället börjat odla ett rödlätt litet skägg. Inte alls särskilt Friedrich von Schiller, om jag får säga det själv.
Det utbrast viss opinionsbildning där på Pelikan i fredags, och jag skäms inte för att medge att jag deltog i den själv med engagemang. För som alla vet är faktiskt Errol Flynn-mustachen den enda acceptabla variant av mer avancerad ansiktsbehåring. Okej om man inte rakar sig alls, det ger ett avslappnat och somrigt intryck fram tills dess att man i stället ser ut som en lodare. Helskäggsvarianter kan vara klädsamma på rätt person, särskilt för män över 40. Men pyssligt ansiktshår som kräver daglig uppmärksamhet och omsorgsfull detaljrakning är inte okej. Nej. Inte okej. Inte bara är det oftast fult, det ger också en aura av osäkerhet och narcissism. Om män vill pyssla om sitt utseende, vilket förstås är trivsamt mest i allmänhet, kan de väl hålla på med hudkrämer eller eye-liner eller nåt som vi andra.
Döm därför om min glädje när jag i söndags stötte ihop med Johan Norberg på Vanadisvägen. Han cyklade. Vi hälsade. Så såg jag upp en extra gång och var tvungen att springa ikapp honom. Och pussa honom på kinden. Den välrakade, nyrakade kinden alltså. Inte heller på hakan fanns några vanprydande strån. Hurra!
I fredags hade de alltså releasekalas för den bloggbok de sammanställt åt Timbro. Trots att Timbro tappat bort min inbjudan var jag förstås där. Hos Sakine lär det förresten finnas bilder. Jag gör mig verkligen inte i profil. Ur festrapportörens synvinkel kan också konstateras att Katrine som vanligt var snyggast, att Rasmus var mest uppspelt (ni vet ju att "det är livat på internet"), att de stavat fel på mitt namn i boken och att bloggande liberaler ur festhänseende är överlägsna alla andra varianter jag tidigare träffat på. Om jag missade att hälsa på någon ursäktar jag min oartighet med att jag gick bort mig en smula i den ymniga tillgången på ölbiljetter (tack Victor!) samt mestadels hängde i solen på uteserveringen.
Och det där med Johan Norbergs hår då? Som Katrine redan visat fanns det en tid när Johan ägnade sig åt extremt tveksamma kombinationer av huvud- och ansiktshår. Nu har han klippt av sig väpnarpagen, men hade i stället börjat odla ett rödlätt litet skägg. Inte alls särskilt Friedrich von Schiller, om jag får säga det själv.
Det utbrast viss opinionsbildning där på Pelikan i fredags, och jag skäms inte för att medge att jag deltog i den själv med engagemang. För som alla vet är faktiskt Errol Flynn-mustachen den enda acceptabla variant av mer avancerad ansiktsbehåring. Okej om man inte rakar sig alls, det ger ett avslappnat och somrigt intryck fram tills dess att man i stället ser ut som en lodare. Helskäggsvarianter kan vara klädsamma på rätt person, särskilt för män över 40. Men pyssligt ansiktshår som kräver daglig uppmärksamhet och omsorgsfull detaljrakning är inte okej. Nej. Inte okej. Inte bara är det oftast fult, det ger också en aura av osäkerhet och narcissism. Om män vill pyssla om sitt utseende, vilket förstås är trivsamt mest i allmänhet, kan de väl hålla på med hudkrämer eller eye-liner eller nåt som vi andra.
Döm därför om min glädje när jag i söndags stötte ihop med Johan Norberg på Vanadisvägen. Han cyklade. Vi hälsade. Så såg jag upp en extra gång och var tvungen att springa ikapp honom. Och pussa honom på kinden. Den välrakade, nyrakade kinden alltså. Inte heller på hakan fanns några vanprydande strån. Hurra!
Jag och hot-lips Wolodarski
Jag är intervjuad i sweet Caroline RFN:s artikel om pophögern i senaste Bon. Jag tror att jag säger rätt bra saker.
Det roligaste i hela texten är dock att Caroline beskriver Peter Wolodarski som "landets sexigaste liberala läppar". Jag kan inte ens föreställa mig hur han kände när han läste det. Inte för att jag inte begriper vad hon menar. När det gäller objektifiering av väldigt seriösa män i offentligheten finns det förstås också bara en sak att säga: jag är för.
Det är en rätt intressant artikel i övrigt också. Jag hittar den inte på nätet så ni får väl gå till Pressbyrån eller nåt.
Det roligaste i hela texten är dock att Caroline beskriver Peter Wolodarski som "landets sexigaste liberala läppar". Jag kan inte ens föreställa mig hur han kände när han läste det. Inte för att jag inte begriper vad hon menar. När det gäller objektifiering av väldigt seriösa män i offentligheten finns det förstås också bara en sak att säga: jag är för.
Det är en rätt intressant artikel i övrigt också. Jag hittar den inte på nätet så ni får väl gå till Pressbyrån eller nåt.
söndag, juni 11, 2006
Det här är inte en VM-blogg
Det är lika bra att jag säger det. Den som vill ha initierade intressanta kommentarer om allt det där som händer i Tyskland får söka sig till annat håll. Själv är jag så trött på alla ord att jag knappt lyckats få igång entusiasmen över själva spelet. Jag vill inte egentligen bidra med fler.
Fast jag ljuger förstås. Jag är entusiastisk och jag kommer att skriva. Men inte i dag. Inte om det här. Inget kan sägas som inte redan har sagts. För som min gode vän Krohnman skulle ha sagt, det gick ju sådär.
On a happier note så är dödens grupp så nära den lilla döden man kan komma i fotboll (okej, det där var en fotbollsmetafor i nära nog Ernst Brunner-klass, men jag kunde inte låta bli och jag såg åtminstone själv hur fånigt det lät).
I Argentina blev Aimar inbytt med 6 minuter kvar att spela. Till skillnad från när Kim blir inbytt i 77e säger det en hel del om kvaliteten på den argentinska truppen. Och Robben och van Persie och hela Elfenbenskusten och Serbien också förresten. Man baxnar. Man ryser. Min tacksamhet över att det faktiskt spelas så vidunderlig fotboll gör att fiaskot i går känns lite mer uthärdligt.
Fast jag ljuger förstås. Jag är entusiastisk och jag kommer att skriva. Men inte i dag. Inte om det här. Inget kan sägas som inte redan har sagts. För som min gode vän Krohnman skulle ha sagt, det gick ju sådär.
On a happier note så är dödens grupp så nära den lilla döden man kan komma i fotboll (okej, det där var en fotbollsmetafor i nära nog Ernst Brunner-klass, men jag kunde inte låta bli och jag såg åtminstone själv hur fånigt det lät).
I Argentina blev Aimar inbytt med 6 minuter kvar att spela. Till skillnad från när Kim blir inbytt i 77e säger det en hel del om kvaliteten på den argentinska truppen. Och Robben och van Persie och hela Elfenbenskusten och Serbien också förresten. Man baxnar. Man ryser. Min tacksamhet över att det faktiskt spelas så vidunderlig fotboll gör att fiaskot i går känns lite mer uthärdligt.
lördag, juni 10, 2006
Lars Lagerbäcks tredje rockad
"Det förefaller naturligtvis förbryllande att Teddy Lucic, denne sällsamme tänkare som gjort så mycket för att problematisera det dubiösa, men i Sverige så omhuldade estetiska begreppet uttrycket, inte har diagnosticerats på samma sätt som sin kollega Isaksson."
Jag inser att målgruppen kan vara liten, men för oss som både är fotbollsfanatiker och kan vår Lars G är det här hysteriskt roligt.
"När man väl har börjat är det svårt att låta bli att tänka sig Lars Gustafsson på plats i Tyskland, i fruktbart samspråk med Johan Plate och Åke Fjellström, påpekande det uppenbara gnostiska inflytandet på Christian Wilhelmssons spelstil och den underjordiska vibrationen av medmänsklighet i Olof Mellbergs brytningar."
Jesper är, naturligtvis, i sitt esse.
Jag inser att målgruppen kan vara liten, men för oss som både är fotbollsfanatiker och kan vår Lars G är det här hysteriskt roligt.
"När man väl har börjat är det svårt att låta bli att tänka sig Lars Gustafsson på plats i Tyskland, i fruktbart samspråk med Johan Plate och Åke Fjellström, påpekande det uppenbara gnostiska inflytandet på Christian Wilhelmssons spelstil och den underjordiska vibrationen av medmänsklighet i Olof Mellbergs brytningar."
Jesper är, naturligtvis, i sitt esse.
fredag, juni 09, 2006
Ge'n en spade
Oscar Swartz gräver vidare och hittar rätt skumma hämndmotiv och extremt liten respekt för yttrandefriheten bakom tillslaget mot PRQ:s serverhall.
Om inte mainstreammedierna plockar upp det här är det något djupt fel.
Om inte mainstreammedierna plockar upp det här är det något djupt fel.
Snart förbjuds hela internet
I Computer Sweden skriver Anders Lotsson om det knepiga med att politikerna som ska stifta lagar om tja, exempelvis fildelning, inte begriper hur internet fungerar.
torsdag, juni 08, 2006
Fan fan fan
Precis det som inte fick hända. Å Isak, Isak, har du inte fått Kims släggor i huvudet så många gånger att du är van nu? Men herregud. Vad gör man? Rami har förvisso tagit klivet från bänken in i Champions League förut och hållit nollan, men det var ett tag sedan. Fan fan fan.
Det finns stunder när det är lite värre
Å varför kan jag inte vara som Stig, varför kan jag inte vara som alla som är självklara, som tror, som litar på, som vet att de är bra, att det de gör blir bra, som vet att allt de rör vid blommar? Allt jag rör vid blir kladdigt. Jag lyckades spilla marmelad på ärmen i morse och även om jag tvättat bort det orkar jag inte byta tröja och det gick inte riktigt bort och alltså kladdar jag fast i det mesta. Jag fastnar inte, om det var så illa skulle jag sannolikt orka byta.
Jag vet inte om det blir bra. Jag vet verkligen inte om det blir bra. Jag var så lycklig förra måndagen. Jag blev klar då. Måndag kväll vid sjutiden nånting skrev jag det sista ordet i den sista meningen. Nej, förresten, för det sista ordet i den sista meningen i själva boken hade jag redan skrivit, det jag skrev allra sist var det näst sista kapitlet. Men det spelar kanske ingen roll. Då, just då, just den kvällen kände jag mig självklar, jag var klar och det var bra och jag var klar, boken var klar och jag var så lycklig att jag var tvungen att dricka ett rätt äckligt mousserande vin för att fira. På tisdagen skickade jag den till min förläggare.
Och sen då?
Är den bra då?
Jag vet inte. Jag läser och läser om och flyttar lite kommatecken och byter ut lite ord och tänker på texten, lever i texten och kanske kan det vara så att mitt arbete de senaste månaderna i själva verket har gjort boken sämre än den var innan. Jag vet inte. Häromkvällen såg himlen ut som ett gammalt blåmärke och jag minns inte vem som skrivit det, Sonja Åkesson kanske, och sådana metaforer kommer jag aldrig på. Eller förresten, just sådana metaforer kan jag kanske komma på. Jag gillar blåmärken.
Det finns de som får läsa förstås, men jag vet inte om det hjälper. En tyckte att den var rörig. En annan sa att en scen var lite tantsnuskig. Tantsnusk! Jag vill dö.
De sa nog bra saker också, men jag hör inte, de bra sakerna rinner som diskvatten, fastnar inte, försvinner. Tantsnusk. Jag vill verkligen dö.
Jag vet inte om det blir bra. Jag vet verkligen inte om det blir bra. Jag var så lycklig förra måndagen. Jag blev klar då. Måndag kväll vid sjutiden nånting skrev jag det sista ordet i den sista meningen. Nej, förresten, för det sista ordet i den sista meningen i själva boken hade jag redan skrivit, det jag skrev allra sist var det näst sista kapitlet. Men det spelar kanske ingen roll. Då, just då, just den kvällen kände jag mig självklar, jag var klar och det var bra och jag var klar, boken var klar och jag var så lycklig att jag var tvungen att dricka ett rätt äckligt mousserande vin för att fira. På tisdagen skickade jag den till min förläggare.
Och sen då?
Är den bra då?
Jag vet inte. Jag läser och läser om och flyttar lite kommatecken och byter ut lite ord och tänker på texten, lever i texten och kanske kan det vara så att mitt arbete de senaste månaderna i själva verket har gjort boken sämre än den var innan. Jag vet inte. Häromkvällen såg himlen ut som ett gammalt blåmärke och jag minns inte vem som skrivit det, Sonja Åkesson kanske, och sådana metaforer kommer jag aldrig på. Eller förresten, just sådana metaforer kan jag kanske komma på. Jag gillar blåmärken.
Det finns de som får läsa förstås, men jag vet inte om det hjälper. En tyckte att den var rörig. En annan sa att en scen var lite tantsnuskig. Tantsnusk! Jag vill dö.
De sa nog bra saker också, men jag hör inte, de bra sakerna rinner som diskvatten, fastnar inte, försvinner. Tantsnusk. Jag vill verkligen dö.
Jesper bloggar!
Sveriges bästa fotbollsskribent bloggar från Expressen. Om ni är det allra minsta intresserade av VM är detta obligatorisk läsning. Och förresten kanske mest i allmänhet.
Här kan ni köpa Jespers strålande VM-bok liksom den stora Offside-boken där hans välförtjänt berömda reportage om VM-94 finns med.
Här kan ni köpa Jespers strålande VM-bok liksom den stora Offside-boken där hans välförtjänt berömda reportage om VM-94 finns med.
onsdag, juni 07, 2006
En liten jämförelse
"Polisanmäl mig nu Gör det, gör det nu! Gör det nu! Lika snabbt som du gör det så ska jag döda dig och din familj! Och din jävla äckliga horunge till man som du har.
Har du fattat det? Jag kommer klippa till din jävla snubbe och få tolv års fängelse, har du fattat det? Du ska få med mig att göra, jag bara säger det, punkt slut. Du ska få ett sånt helvete med mig, jag bara säger det!
Du har inte haft något helvete, du ska få ett helvete med mig! Varje gång jag ser din kille ska jag slänga fem-sex killar på honom, slå sönder bitar, bara så att du vet det! Du kan gå och polisanmäla och göra det. Gör det nu om du vill, det är ord mot ord."
Om man hotar sin förra fru, hennes familj och hennes nye man till livet anser rättsstaten Sverige att man ska betala 7000 kronor i böter.
Om man delar med sig av filmen Rånarna anser rättsstaten Sverige att man ska betala mer än dubbelt så mycket, eller 16000 kronor i böter.
Fildelning av en enda film är alltså ett mer än dubbelt så allvarligt brott som dödshot och övergrepp i rättssak.
Har du fattat det? Jag kommer klippa till din jävla snubbe och få tolv års fängelse, har du fattat det? Du ska få med mig att göra, jag bara säger det, punkt slut. Du ska få ett sånt helvete med mig, jag bara säger det!
Du har inte haft något helvete, du ska få ett helvete med mig! Varje gång jag ser din kille ska jag slänga fem-sex killar på honom, slå sönder bitar, bara så att du vet det! Du kan gå och polisanmäla och göra det. Gör det nu om du vill, det är ord mot ord."
Om man hotar sin förra fru, hennes familj och hennes nye man till livet anser rättsstaten Sverige att man ska betala 7000 kronor i böter.
Om man delar med sig av filmen Rånarna anser rättsstaten Sverige att man ska betala mer än dubbelt så mycket, eller 16000 kronor i böter.
Fildelning av en enda film är alltså ett mer än dubbelt så allvarligt brott som dödshot och övergrepp i rättssak.
Två tips
I dag går jag vidare med mina farmakologiska rekommendationer. Den bästa, och då menar jag absolut bästa, medicin jag någonsin provat flyter just nu omkring i mitt blodomlopp. Eller förresten, nu bortsåg jag från morfindropp, som förstås är oändligt överlägset allt annat, men än så länge finns det inte i praktiskt hemmaformat.
Nej, jag talar om min livräddare under hela mitt vuxna liv. Jag har dålig rygg, nämligen. Oftast är det hanterbart. Man får komma ihåg att träna regelbundet, ha numret till en bra osteopat och för övrigt finna sig i diffus smärta då och då. Men ibland räcker det inte. Ibland kommer man inte ur sängen på morgonen för att det gör så ont. Då finns Paraflex Comp. Eller finns och finns, förresten, den finns inte längre. Jag har kvar en halv kartong, men sedan är de ohjälpligt slut. Eftersom paraflex comp nästan alltid är boven i de där fallen ni läst om när kvinna dog av vanlig värktablett, har den blivit ett outlaw-piller. (Som bonusinformation kan jag berätta att det förresten var med de här pillrena man misstänkte att Pastorn hade haft ihjäl sin första fru.)
Det beror, såvitt jag förstår, just på den fantastiska effekten. En tablett för en ovan användare ger total kroppslig avslappning och oftast djup sömn inom en timme från intaget. För vana brukare som jag själv tar de bara bort all tänkbar muskelsmärta och skapar en avslappning som bara kan jämföras med det allra bästa av vissa olagliga rökbara droger.
Tyärr är det rätt lätt att överdosera. Jag tar alltså en eller två. Men det kan räcka att ta en fyra-fem stycken så blir sånt som andningsorgan och liknande lite mer avslappnade än man skulle vilja. Inte så bra. Jag har visserligen själv alltid tolkat uppmaningen att inte blanda den med alkohol som att man inte ska skölja ner den med whisky, men det lär finnas risker i det också. Annars är den toppen. 5 isos av 5 möjliga.
Det får dagens låt också. R Kelly på sitt allra mest frikyrkliga humör kan förresten också lindra smärta i både kropp och själ. The storm is, förhoppningsvis, over.
Nakensex - ort för ort, så skyddar du ditt barn
Jag förstår inte människor som inte gillar löpsedlar. Visst finns det massor i kvällstidningarna som jag kan begripa att människor ogillar, även om jag inte alltid håller med.
Men löpen - hur kan man inte älska löpen? Just för att de är så vridna, just för att de minner om en parallell verklighet, just för att de har sina alldeles egna ord och begrepp (-chock, -kupp, naken-, -kollaps, hela listan, så skyddar du ditt barn)
Eller som i helgens Aftonbladet: "Svenskarnas nya semestertrend: nakensex på stranden." Man kan inte inte bli på bättre humör av ordet nakensex. Och underrubriken gjorde allt ännu roligare: "Karta över Sverige - ort för ort".
Jag köpte tyvärr inte tidningen, så jag vet inte var i närheten av exempelvis Mönsterås som man kan spana in den här nya trenden, men om någon kan upplysa mig blir jag förstås djupt tacksam.
Men löpen - hur kan man inte älska löpen? Just för att de är så vridna, just för att de minner om en parallell verklighet, just för att de har sina alldeles egna ord och begrepp (-chock, -kupp, naken-, -kollaps, hela listan, så skyddar du ditt barn)
Eller som i helgens Aftonbladet: "Svenskarnas nya semestertrend: nakensex på stranden." Man kan inte inte bli på bättre humör av ordet nakensex. Och underrubriken gjorde allt ännu roligare: "Karta över Sverige - ort för ort".
Jag köpte tyvärr inte tidningen, så jag vet inte var i närheten av exempelvis Mönsterås som man kan spana in den här nya trenden, men om någon kan upplysa mig blir jag förstås djupt tacksam.
tisdag, juni 06, 2006
Dagens, veckans eller kanske årets nyhet
Runar stal likbil - "Jag ångrar mig fruktansvärt"
(Enligt Hänt i Veckan, tyvärr inte på nätet)
(Enligt Hänt i Veckan, tyvärr inte på nätet)
Bloggbok etc
Som ni kanske redan läst annorstädes kommer det en bloggbok på fredag, sammanställd av de förtjusande politrucksen, utgiven på Timbro. Jag har med en text. Det är roligt, och jag känner kanske för första gången någonsin faktiskt mig rätt hemma i ett politiskt sammanhang bestående av fler än fyra personer. (Hela listan över medverkande finns hos Johanna.)
Däremot tycks Timbro antingen ha generellt dålig koll på sin administration (det verkar kanske så...) eller också är jag personligen svartlistad för vänsteravvikelse eller nåt, för jag har inte fått någon inbjudan till releasekalaset. Det torde inte förhindra mig från att dyka upp.
Däremot tycks Timbro antingen ha generellt dålig koll på sin administration (det verkar kanske så...) eller också är jag personligen svartlistad för vänsteravvikelse eller nåt, för jag har inte fått någon inbjudan till releasekalaset. Det torde inte förhindra mig från att dyka upp.
måndag, juni 05, 2006
Ny länkrubrik om yttrandefrihet
Efter de senaste dagarnas händelser har jag gjort en ny rubrik i kanten, Yttrandefriheten och dess fiender, där jag lägger länkar till personer som i alla fall jag väljer att läsa för att förstå vad som händer, vad alltihop handlar om och hur det utvecklas. De skriver förstås inte bara om sånt, men just nu är det ju som bekant lite livat på internet.
De tre översta är obligatorisk läsning för alla som vill begripa. Rasmus, Oscar och Nicklas är inte bara rent generellt tre av de mest begåvade människor jag någonsin träffat, utan har dessutom en djup kunskap om de här frågorna som exempelvis de journalister som skriver om det så kallade piratkriget bara kan drömma om. Resten har gjort en del intressanta inlägg och bör hållas koll på.
Läs förresten också Peter J Olsson som fortsätter hålla fanan högt som den enda i mainstreammedia som faktiskt engagerar sig på riktigt. Jo, jag läste också Expressens ledare i helgen, och det var ju bra att de tog tydligt ställning, men engagemanget känns inte på samma nivå. Nåja, snart börjar jag igen, då lär väl just den biten ordna sig.
De tre översta är obligatorisk läsning för alla som vill begripa. Rasmus, Oscar och Nicklas är inte bara rent generellt tre av de mest begåvade människor jag någonsin träffat, utan har dessutom en djup kunskap om de här frågorna som exempelvis de journalister som skriver om det så kallade piratkriget bara kan drömma om. Resten har gjort en del intressanta inlägg och bör hållas koll på.
Läs förresten också Peter J Olsson som fortsätter hålla fanan högt som den enda i mainstreammedia som faktiskt engagerar sig på riktigt. Jo, jag läste också Expressens ledare i helgen, och det var ju bra att de tog tydligt ställning, men engagemanget känns inte på samma nivå. Nåja, snart börjar jag igen, då lär väl just den biten ordna sig.
Heja Sverige
Nu har jag fått minst fyra olika uppmaningar från söte Carlos och hans kumpaner att gå i Sverigeparad imorgon. Okej. Jag känner att jag måste slå fast några saker.
1) Parader är inte min arena. Visst, jag gick i några Pride-tåg då i början för tusen år sedan, och det kändes viktigt, och förresten så är det bisarrt och obehagligt nog fortfarande viktigt om man väl lämnar Södermalm. Men generellt skulle jag ändå säga parader, nej tack.
2) Nationalism får inte mitt hjärta att slå. Visst förstår jag syftet och kan absolut sympatisera med tanken att skapa en patriotisk inkluderande nationalism där alla som håller på blågula laget får vara med, där det är valet att vara svensk som räknas.
Jag gillar den amerikanska patriotismen, den där självklara uppslutningen kring konstitutionen, kring nationen som idé, den där Ainsley Hayes-"He's my President too"-känslan (som iofs inte tycks ha drabbat dagens amerikanska vänster särskilt hårt, men det är en annan diskussion, och det finns väl vissa grunder för det också). Särskilt i jämförelse med europeisk blod och jord-nationalism är det amerikanska flaggviftandet medborgerligt och fint.
Men när folk (och detta har ju lyckligtvis minskat i rask takt under 90-talet och 2000-talet) t ex tittar avundsjukt på norsk 17maj-hysteri och önskar sig mer av tjusig nationalkänsla, helst då av patriotisk snarare än rasistisk typ, glömmer de att vi ju på det här området, precis som på så många andra, är det europeiska land som redan mest minner om det amerikanska.
För svenskar är patriotiska. Över de grejer som det finns en poäng i att vara stolt över. Amerikanerna har sin bill of rights. Vi har röda stugor vid insjöar, vackert sommarväder, snygga blonda tjejer och välfärdsstaten. Det vill säga ungefär de grejerna Gringo-killarna också gillar.
Men samtidigt som uppslutningen är massiv kring de svenska värden som finns inbyggda i upplevelsen att kolla på en Pripps Blå-reklam från sin Ikeasoffa när man snorar och är hemma från jobbet med 80 procent av lönen, så har den politiska och filosofiska nationalismen liten folklig grund. Det betyder inte att svenskar inte är rasister och främlingsskeptiska, det är en djupare och äldre mänsklig dragning än nationsbyggande över huvud taget, men när svenska rasistpartier försöker piffa till sig genom att kalla sig nationalister snarare än de rassar de generellt fortfarande är, så går de samtidigt in i en politisk fålla där det intressant nog på ett sätt finns mindre väljarunderlag.
För den svenska nationalism som ändå finns i människors hjärtan är frikopplad från etnicitet i allt utom flickornas hårfärg, och för det finns det ändå utmärkta kemikalier nuförtiden. Den handlar i stället om modernitet, om jämlikhet, om jämställdhet, om vacker natur, om Zlatan Ibrahimovic.
Den här allmänt avslappnade inställningen till svenskheten är, mer än politiskt agerande åt ena eller andra hållet, det som skyddat oss från framgångsrika extrempartier. Betänk att Ian&Bert lika mycket red på vågen av föraktet mot "det typiskt svenska" (och förstås mot lapplisor) när de kom in i riksdagen, som på någon uttalad nationalism. Det är lyckligtvis de senare nötterna inte smarta nog att komma på.
Den nationalkänslans självdistans är förstås i sig något att fira. Om ni fixar fem blondiner i pälsbikini och tillräckligt med högbeskattad öl kanske jag också stämmer in till slut.
1) Parader är inte min arena. Visst, jag gick i några Pride-tåg då i början för tusen år sedan, och det kändes viktigt, och förresten så är det bisarrt och obehagligt nog fortfarande viktigt om man väl lämnar Södermalm. Men generellt skulle jag ändå säga parader, nej tack.
2) Nationalism får inte mitt hjärta att slå. Visst förstår jag syftet och kan absolut sympatisera med tanken att skapa en patriotisk inkluderande nationalism där alla som håller på blågula laget får vara med, där det är valet att vara svensk som räknas.
Jag gillar den amerikanska patriotismen, den där självklara uppslutningen kring konstitutionen, kring nationen som idé, den där Ainsley Hayes-"He's my President too"-känslan (som iofs inte tycks ha drabbat dagens amerikanska vänster särskilt hårt, men det är en annan diskussion, och det finns väl vissa grunder för det också). Särskilt i jämförelse med europeisk blod och jord-nationalism är det amerikanska flaggviftandet medborgerligt och fint.
Men när folk (och detta har ju lyckligtvis minskat i rask takt under 90-talet och 2000-talet) t ex tittar avundsjukt på norsk 17maj-hysteri och önskar sig mer av tjusig nationalkänsla, helst då av patriotisk snarare än rasistisk typ, glömmer de att vi ju på det här området, precis som på så många andra, är det europeiska land som redan mest minner om det amerikanska.
För svenskar är patriotiska. Över de grejer som det finns en poäng i att vara stolt över. Amerikanerna har sin bill of rights. Vi har röda stugor vid insjöar, vackert sommarväder, snygga blonda tjejer och välfärdsstaten. Det vill säga ungefär de grejerna Gringo-killarna också gillar.
Men samtidigt som uppslutningen är massiv kring de svenska värden som finns inbyggda i upplevelsen att kolla på en Pripps Blå-reklam från sin Ikeasoffa när man snorar och är hemma från jobbet med 80 procent av lönen, så har den politiska och filosofiska nationalismen liten folklig grund. Det betyder inte att svenskar inte är rasister och främlingsskeptiska, det är en djupare och äldre mänsklig dragning än nationsbyggande över huvud taget, men när svenska rasistpartier försöker piffa till sig genom att kalla sig nationalister snarare än de rassar de generellt fortfarande är, så går de samtidigt in i en politisk fålla där det intressant nog på ett sätt finns mindre väljarunderlag.
För den svenska nationalism som ändå finns i människors hjärtan är frikopplad från etnicitet i allt utom flickornas hårfärg, och för det finns det ändå utmärkta kemikalier nuförtiden. Den handlar i stället om modernitet, om jämlikhet, om jämställdhet, om vacker natur, om Zlatan Ibrahimovic.
Den här allmänt avslappnade inställningen till svenskheten är, mer än politiskt agerande åt ena eller andra hållet, det som skyddat oss från framgångsrika extrempartier. Betänk att Ian&Bert lika mycket red på vågen av föraktet mot "det typiskt svenska" (och förstås mot lapplisor) när de kom in i riksdagen, som på någon uttalad nationalism. Det är lyckligtvis de senare nötterna inte smarta nog att komma på.
Den nationalkänslans självdistans är förstås i sig något att fira. Om ni fixar fem blondiner i pälsbikini och tillräckligt med högbeskattad öl kanske jag också stämmer in till slut.
söndag, juni 04, 2006
Vin och aubergine
Jag minns det som i går, den där sommarveckan på Sicilien för fem år sen. En lägenhet tre smala branta trappor upp med terass mot havet. Mina armar var tjocka och fräkniga, håret veteblont och lockigt. Jag låg på betalstranden och lyssnade på ljuvligt smetig italopop och spanade bakom mina solglasögon på de flirtande tonåringarna. Åt massor av god mat för nästan ingenting, det här var, märk väl, innan Italien gick med i EMU. Köpte lite vin i några små spartanska vinaffärer. Mille e Una Notte var jag tvungen att köpa bara på namnet fastän den var dyrare än nästan allting jag köpt eller druckit tidigare. Men tusen och en natt kan man inte avstå från.
Tancredi från samma producent, Donna Fugata, kom med nära nog på köpet. Den drack jag i kväll. Fem år har den legat i källaren. Och den smakar precis som man tänker sig bästa sortens sicilianske man. Av en annan kultur, som Thomas Bodström skulle ha sagt. Jävligt snygg, hårig, patriarkal, fåfäng, religiös, modersdyrkande, stark, viril men ändå känslig. Både bra och dåliga grejer alltså. Och ett i sanning fantastiskt vin.
Till den åt jag en auberginegratäng som jag måste ge receptet på om ni så försvinner i drivor i förskräckelse över mitt husmorsbloggande. För något så gott och så enkelt i kombination kan man inte hålla på.
Skiva tre auberginer i centimeter- tjocka skivor. Grilla i grillpanna på båda sidorna. (Om man steker i vanlig stekpanna ska man absolut inte ha i olja. Då blir auberginerna nämligen rena fettbomberna, och det menar jag just det här gången inte som något bra.)
Fräs en grovt hackad lök och ett par skivade vitlöksklyftor i olja. Ha i en burk hela tomater. Låt koka en stund (ca 10 minuter minst) smaka av med lite socker, salt och peppar och en halv kruka grovt sönderriven basilika.
Varva i en form aubergineskivor, tomatröra och riven parmesan. Dela en klump buffelmozzarella i bitar och ha på toppen. Kör i 190 grader i 30 minuter.
Tancredi från samma producent, Donna Fugata, kom med nära nog på köpet. Den drack jag i kväll. Fem år har den legat i källaren. Och den smakar precis som man tänker sig bästa sortens sicilianske man. Av en annan kultur, som Thomas Bodström skulle ha sagt. Jävligt snygg, hårig, patriarkal, fåfäng, religiös, modersdyrkande, stark, viril men ändå känslig. Både bra och dåliga grejer alltså. Och ett i sanning fantastiskt vin.Till den åt jag en auberginegratäng som jag måste ge receptet på om ni så försvinner i drivor i förskräckelse över mitt husmorsbloggande. För något så gott och så enkelt i kombination kan man inte hålla på.
Skiva tre auberginer i centimeter- tjocka skivor. Grilla i grillpanna på båda sidorna. (Om man steker i vanlig stekpanna ska man absolut inte ha i olja. Då blir auberginerna nämligen rena fettbomberna, och det menar jag just det här gången inte som något bra.)Fräs en grovt hackad lök och ett par skivade vitlöksklyftor i olja. Ha i en burk hela tomater. Låt koka en stund (ca 10 minuter minst) smaka av med lite socker, salt och peppar och en halv kruka grovt sönderriven basilika.
Varva i en form aubergineskivor, tomatröra och riven parmesan. Dela en klump buffelmozzarella i bitar och ha på toppen. Kör i 190 grader i 30 minuter.
lördag, juni 03, 2006
I dag: blåbär
I serien Isos frukostbakverk har turen i dag kommit till blåbärssconesen. De ser ut såhär. De kan och bör ses som en blandning av smör, mjöl, bär och socker samt inte minst ett gigantiskt fuck you till hela tanken på att man måste vara smalare än vad jag är för att kunna ha bikini.
fredag, juni 02, 2006
Grundlagen igen
Det är förresten extremt intressant att Henrik Pontén går ut så tydligt med att vad de ville stoppa i första hand var sina åsiktsmotståndare.
"Ja, jag är nöjd med att polisen har börjat arbeta med den här typen av ärenden. Samtidigt har ju vi på Antipiratbyrån i första hand agerat gentemot den upphovsrättsfientliga organisationen Piratbyrån, som ligger bakom sajten. The Pirate Bay är mer i botten på kedjan, även om den skada som sajten har orsakat är mycket omfattande."
(I Dagens Industri i går)
"Ja, jag är nöjd med att polisen har börjat arbeta med den här typen av ärenden. Samtidigt har ju vi på Antipiratbyrån i första hand agerat gentemot den upphovsrättsfientliga organisationen Piratbyrån, som ligger bakom sajten. The Pirate Bay är mer i botten på kedjan, även om den skada som sajten har orsakat är mycket omfattande."
(I Dagens Industri i går)
Två dagar som skakade världen
Det är inte bara jag som förbryllats en smula över den intensitet med vilken DN hängett sig åt nyheten om den paraguyanske fotbollsspelarens försök till kontakt med den där fotografen. Förstasidan tre dagar i rad för ett misslyckat ragg?
Ann-Charlotte Marteus reder ut begreppen lika briljant som alltid.
Ann-Charlotte Marteus reder ut begreppen lika briljant som alltid.
Och grundlagen då?
En enda opinionsbildande journalist i Sverige tycks ha reagerat på polisens missaktning för grundlagen och amerikanska lobbyisters inflytande över den svenska våldsmakten. Läs Peter J Olsson i Kvällsposten om den grundlagsvidriga piratjakten.
torsdag, juni 01, 2006
Macho eller bara killar som gillar killar
"Ett klart tecken på machokulturen" säger en chefspsykolog på Pliktverket till SVD (ej på nätet) om den där filmen med vapen och nakna män från Vaxholm. Enligt värnpliktsrådet är det visst vanligt att soldater tar lättklädda bilder på varann med allehanda eldvapen.
Eh, macho? Är det bara jag som snarare får vibbar av killar som gillar andra killar? Som kopplar till de där asheta porrfilmerna med GI-Joes som väckte sån uppmärksamhet för några månader sen? Jag menar, att ta bilder på sina soldatpolare utan kläder men med AK4, kan det tolkas på något annat sätt? Borde man inte i stället för att skälla på dem uppmuntra dem i det här iofs lite taffliga klivet ut ur garderoben?
Uppdatering: PM hade visst skrivit lite om det också. Gladporrfilm är verkligen rätt ord.
Eh, macho? Är det bara jag som snarare får vibbar av killar som gillar andra killar? Som kopplar till de där asheta porrfilmerna med GI-Joes som väckte sån uppmärksamhet för några månader sen? Jag menar, att ta bilder på sina soldatpolare utan kläder men med AK4, kan det tolkas på något annat sätt? Borde man inte i stället för att skälla på dem uppmuntra dem i det här iofs lite taffliga klivet ut ur garderoben?
Uppdatering: PM hade visst skrivit lite om det också. Gladporrfilm är verkligen rätt ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
