måndag, juni 05, 2006

Heja Sverige

Nu har jag fått minst fyra olika uppmaningar från söte Carlos och hans kumpaner att gå i Sverigeparad imorgon. Okej. Jag känner att jag måste slå fast några saker.

1) Parader är inte min arena. Visst, jag gick i några Pride-tåg då i början för tusen år sedan, och det kändes viktigt, och förresten så är det bisarrt och obehagligt nog fortfarande viktigt om man väl lämnar Södermalm. Men generellt skulle jag ändå säga parader, nej tack.

2) Nationalism får inte mitt hjärta att slå. Visst förstår jag syftet och kan absolut sympatisera med tanken att skapa en patriotisk inkluderande nationalism där alla som håller på blågula laget får vara med, där det är valet att vara svensk som räknas.

Jag gillar den amerikanska patriotismen, den där självklara uppslutningen kring konstitutionen, kring nationen som idé, den där Ainsley Hayes-"He's my President too"-känslan (som iofs inte tycks ha drabbat dagens amerikanska vänster särskilt hårt, men det är en annan diskussion, och det finns väl vissa grunder för det också). Särskilt i jämförelse med europeisk blod och jord-nationalism är det amerikanska flaggviftandet medborgerligt och fint.

Men när folk (och detta har ju lyckligtvis minskat i rask takt under 90-talet och 2000-talet) t ex tittar avundsjukt på norsk 17maj-hysteri och önskar sig mer av tjusig nationalkänsla, helst då av patriotisk snarare än rasistisk typ, glömmer de att vi ju på det här området, precis som på så många andra, är det europeiska land som redan mest minner om det amerikanska.

För svenskar är patriotiska. Över de grejer som det finns en poäng i att vara stolt över. Amerikanerna har sin bill of rights. Vi har röda stugor vid insjöar, vackert sommarväder, snygga blonda tjejer och välfärdsstaten. Det vill säga ungefär de grejerna Gringo-killarna också gillar.

Men samtidigt som uppslutningen är massiv kring de svenska värden som finns inbyggda i upplevelsen att kolla på en Pripps Blå-reklam från sin Ikeasoffa när man snorar och är hemma från jobbet med 80 procent av lönen, så har den politiska och filosofiska nationalismen liten folklig grund. Det betyder inte att svenskar inte är rasister och främlingsskeptiska, det är en djupare och äldre mänsklig dragning än nationsbyggande över huvud taget, men när svenska rasistpartier försöker piffa till sig genom att kalla sig nationalister snarare än de rassar de generellt fortfarande är, så går de samtidigt in i en politisk fålla där det intressant nog på ett sätt finns mindre väljarunderlag.

För den svenska nationalism som ändå finns i människors hjärtan är frikopplad från etnicitet i allt utom flickornas hårfärg, och för det finns det ändå utmärkta kemikalier nuförtiden. Den handlar i stället om modernitet, om jämlikhet, om jämställdhet, om vacker natur, om Zlatan Ibrahimovic.

Den här allmänt avslappnade inställningen till svenskheten är, mer än politiskt agerande åt ena eller andra hållet, det som skyddat oss från framgångsrika extrempartier. Betänk att Ian&Bert lika mycket red på vågen av föraktet mot "det typiskt svenska" (och förstås mot lapplisor) när de kom in i riksdagen, som på någon uttalad nationalism. Det är lyckligtvis de senare nötterna inte smarta nog att komma på.

Den nationalkänslans självdistans är förstås i sig något att fira. Om ni fixar fem blondiner i pälsbikini och tillräckligt med högbeskattad öl kanske jag också stämmer in till slut.

7 kommentarer:

Christina sa...

jag tycker att det känns mer som en schyst grej att göra tillsammans. en elefant, lite fjädrar, lite folk. jag ska gå.

ab sa...

..............Det där tjatet om blondiner har förföljt mig sedan jag var en liten mörkhårig unge. Kan det inte ta slut någon gång? (Jo, jag fattar att du skojade, men det blir tjatigt ändå). För mig har just "blondiner" aldrig stått för någon svenskhet - däremot stugor, blommor, syrener, lucia, midsommarafton och alla småsaker i vardagen.

Niclas sa...

Uppiggande synpunkter! Nu återstår bara för Isobel att också, i dessa fotbolls-VM-tider, ta avstånd från den läskiga sportnationalismen.

http://www.svensklinje.com/frame/nr/2004.3/artiklar/sid56.html

Isobel sa...

Men jag skämtar inte! Blonda vackra flickor är ju en del av den stereotypa svenskheten, och för all del också något jag gillar med att bo här. Däremot har jag förstås inga problem eller hämningar med peroxidflaskorna.

Jag tycker att sportnationalism är mer okej än andra varianter just för att den till sin natur är inkluderande, men såklart är jag personligen mer inriktad på klubbfotboll och på individuella spelare. I landslagssammanhang håller jag på Frankrike, ett helt fritt val oberoende av mina egna nationaliteter.

ab sa...

............Vad är det att trivas med? Jag kan alltså fortfarande inte representera svenskhet för att jag inte är blond?

Isobel sa...

Jag måste nog erkänna att jag inte begriper frågeställningen. Vill du gärna "representera svenskhet"? Själv har jag inga som helst ambitioner att representera något alls utöver mig själv.

Jag pekar bara på ett otvetydigt faktum, att människor (män och kvinnor förvisso) i Sverige rent procentuellt är blondare och snyggare än i många andra nationaliteter. Eftersom jag gillar snygga människor tycker jag att det är bra. (Jag har däremot personligen ingen specifik preferens för blondiner). Detta faktum i kombination med viss mytbildning, inte minst kring fri sexualitet etc, har skapat en bild utanför Sverige av de vackra blonda svenskorna.

Jag antar att du inte ifrågasätter något av de här leden, att svenskar är blondare och snyggare än många andra nationaliteter och att detta ingår i den bild av svenskheten som finns både i och utanför sverige?

Själv har jag i hela mitt liv velat ha rött lockigt hår och därmed uppfylla de stereotypiska krav min hela 16-del irländskhet ställer. Det har jag nu inte, även om jag antar att jag skulle kunna skaffa det på kemisk väg. Men det skulle inte falla mig in att bli irriterad på folk som säger att röda lockar ingår i bilden av det irländska för det.

ab sa...

............Det är bara det att det har alltid funnits en massa mörkhåriga och fula (lika fånigt att sätta dessa ord i samma mening som "blonda och snygga") människor i Sverige. När jag var barn fick endast ljusa flickor bli Lucia och alla barnböcker om "Sverige" visade bilder av blonda barn på landet. En pojke kunde möjligen få vara mörk och Pippi Långstrump fick, ve och fasa, vara rödhårig, men så var hon speciell också. Flickor hade ljust hår. Punkt.

Det var det jag menade. Vi fick alltid veta att vi var nog bra, men vi såg inte riktigt svenska ut. Helst skulle man vara snäll, blond, ha klänning och mjölka kor. Korna och klänningen har fått backa, men den jävla blondheten är kvar och det blir bara värre!!