Jag visste det inte. Jag måste allvarligt erkänna att jag inte visste att jag kände såhär. Där stod jag, tätt hoppackad med hundratals andra i den kvava hettan på Street och våndades och skrek och okej, mitt språkbruk var väl inte riktigt vad de välartade landslagsfansen förväntades sig från någon som ser ut som jag, men de log eller grimaserade överseende. De tyckte ju förmodligen också att domaren var en jävla fitta även om de inte riktigt uttryckte det så. (Jag ber om ursäkt om några barn läser här och vill understryka att jag inte menar någon missaktning mot det fantastiska kvinnliga könsorganet, men att det faktiskt ibland inte finns något bättre ord för de där svartklädda visselklåparna.)
Och efter det där elmanderska smörpasset och den där briljanta nednickningen och det där, ja ni vet. Målet. Då skrek jag och hällde öl på mig själv och lyftes högt upp i luften av Gustav Gelin och tillsammans diktade vi sånger till Fredrik Ljungbergs ära och det gick liksom inte att förneka längre. Jag och landslaget är på riktigt. Det trodde jag nog faktiskt inte. Inte på det här sättet.
Att vi sen följde upp det med att ta det där doppet i Spymlans fontän var bara självklart. För man måste ju bada när man blir så lycklig. Vad ska man annars göra? Och nån köpte riktig champagne och söte Goesta kom dit med Bolivar (tror jag) som försökte övertyga mig om att jag egentligen var syndikalist och publiken var hopplös som inte ens kom igång när två erfarna klackgestalter från i vanliga fall motsatta läger försökte leda dem i allsång. Nåja. Vad gör det en dag som denna.
I kväll är det Pet Shop Boys-konsert. Den har jag ingen biljett till. När inte ens det känns särskilt betungande inser man vad en enda nick i rätt läge i rätt näthörn kan göra. Det är då man frågar sig vad man har gjort för att förtjänaatt ha det så här bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Även om jag såklart gläds åt segern så sticker det lite i ögonen när jag läser om stämningen på street. Jag visste att jag skulle få ångra att jag inte kom dit.
Jag hade gärna sett dig skrika könsord och hälla öl över dig själv.
Det var svettigt, trångt och bökigt. Men Street duger bra som VM-tittar-joint. Omöjligt att inte följa med i det rus som följde från 89:e minuten och tills lokalen var tom. Det bor en galen fotbollsfanatiker i allas hjärtan under de omständigheterna.
Rolig historia: jag var lite glad för din skull när det där målet äntl kom. För mig var det liksom inte så viktigt.
Haha jo det var jag. Jag får be om ursäkt för min överförfriskade framtoning.
det känns helt värdelöst att vi firar ett ynka mål, som om vi vore sämst i världen.
eller ja, det målet är ju såklart roligare om man är intresserad av fotboll. fan va sugen jag blev på att bada nu..
:D haha, det låter som en händelserik kväll.
Nä, visst är det lite underligt. Här går man omkring och tror att man är ganska fotbollsintresserad, men har båda fötterna på jorden och läget under kontroll. Och så nickar Freddie bollen i mål. Och jag börjar lipa. HERREGUD.
Jag tycker att det går precis lika bra att skriva »Mr. Kukk« om domaren som Magnus (Johan Rheborgs rollfigur) skriker i Torsk på Tallinn. Mycket amusing, ju.
Men att skrika fitta är verkligen inte heller att förakta.
patetiskt med fruntimmer som skriker okvädesord på det sättet.
Skicka en kommentar