tisdag, juni 06, 2006

Borgare och feminister

Nu ligger min artikel om borgerligheten och feminismen uppe hos Arena.

5 kommentarer:

Jan sa...

Riktigt bra text!

The Other One sa...

En bra motvikt till Popova et als mediala kampanjande de senaste åren. Om vissa nyliberaler ihärdas med att föra diskussionen på en intellektuell sandlådenivå (se t ex Idergards outsägligt korkade debattartiklar i Expressen) är jag rädd att det kommer kasta en skugga över all liberal feminism. Det är tur att såna som Louise P finns och att de läser lusen av de illa pålästa. Då har jag större respekt för den konservativa kritiken gentemot feminismen som t ex Roland PM står för. Den är ju intellektuellt stringent och därför värd att bemötas.

Anonym sa...

Det som irriterar mig mest med många borgerliga politikers inställning till feminismen är att den tycks baserat på följande tanke:

"Gudrun Schyman är feminist, alltså kan inte jag vara det. Uppgiften för mig som borgerlig politiker är att inte ha samma åsikt som vänsterpolitker."

De flesta bara stannar här och vill/orkar/anser det inte nödvändigt att sätta sig in i saken vidare. Det är ett slags tonårtrots i den attityden, en intellektuell omognad som är skrämmande. "Om X tycker så, då kan det inte vara vettigt."

De flesta stannar på den här nivån: ren okunskap, genuint ointresse. För de som trots allt går vidare, läser in sig på feminismen och sedan ratar den för att den är baserad på kollektivistiska betraktelsesätt "och själv tror jag på individen" - fine. Men dra då detta till sin spets! Motarbeta inte utan KRÄV individualiserad föräldraförsäkring. Det finns inga som helst argument annat än "tradition" och kollektivet-familjens överhöghet över individens rättigheter och skyldigheter som stödjer en föräldraförsäkring som vi har idag.

En person som hävdar att han står för att sätta individen före kollektivet borde skrika högst av alla här! Gör man inte det är det ett tecken på att man antingen inte är tillräckligt intellektuellt ärlig mot sig själv för att förstå följden av en verkligt individualistisk politik, eller att ens personliga åsikter inte är fri från konservativa värderingar som inte alls har med individualism att göra, utan enbart med tradition.

j p w sa...

Klart läsvärt.

Julia sa...

Bra artikel och visst stämmer det att oviljan bland unga borgerliga tjejer att kännas vid något slags strukturer ("glastak", utbildningar eller manligt bastusnack) har att göra med att det tycks oförenligt med ett ungt och preppy självförtroende.

Hörde igår på nyheterna Michael Treschow förklara (för tusende gången?) att med den minsta kvotering eller strävan att få upp antalet kvinnor i styreleserummen så skulle styrelserna kunna driva mot mindre kompetens - ungefär som om kompetens vore något som kan mätas på milllimetern i förväg. Hur vore det isåfall att väga in att kvinnor ofta är bättre kommunikatörer och dessutom inte lika ofta blir öppet avbrutna i media, när de talar från en position med makt och ansvar?