Jag vet inte om jag har det i mig att klara av att älska nazister, men det här var något av det finaste jag läst.
Jag höll först på att skriva att det var det finaste jag läst sen jag konfirmerades, men då skulle det ju få en ironisk ton. Och helt bortsett från att folk, med viss rätt kanske, inte tycks begripa när jag är ironisk, så blir jag alldeles för varm i hjärtat av Henriks vackra ord för att vilja vara något annat än uppriktigt kärleksfull.
Kan ni inte flytta till Stockholm så att jag får jobba med dig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Mycket vackert och mycket såssigt, me like!
Det vete katten om jag heller har det i mig, nej. Men fint var det. Jag ska jobba på älsket.
Tack för att du gjorde mig uppmärksam på Henriks text! Så bra skrivet, så starka och, nu när man läst dem, självklara formuleringar.
Fastnade inte minst för det han skrev om de autonoma vänstern. Jag har varit i det träsket själv och trodde då verkligen att vi var de enda som stod upp, och stod upp på rätt sätt:
http://windstorms.blogspot.com/2006/06/nostalgi-ldersnojja-och-existentialism.html
Men jag kan ändå inte helt ångra det jag gjorde då, för jag brydde mig i alla fall; vad jag minns var de enda alternativ mina jämnåriga ägnade sig åt två: att inte bry sig alls eller att heja på Ian och Bert.
Är det inte just sådant här som brukar avfärdas som len idiotsnällism? Friggebo begär en We Shall Overcome, ungefär. Inser naturligtvi att löftet att älska nassarna delvis är ironiskt, och att poängen är ett "just say no!" till stöveltramp, personkult och heilande bland kids, men texten känns i allafall väldigt dimmig. Tyvärr kommer myndighterna aldrig att lyda bud om att älska enikilda små satar, nazister eller ej, det är det bara individuella bekanta, journalister, präster, läkare och medborgare som kan göra.
Den autonoma vänstern gör ett hästjobb när det gäller att hålla nazisterna i schack, framförallt i mindre städer där trycket på skolpolitiker och rektorer kan bli helt omänskligt. De är inte en standalone-lösning, men förtjänar mer respekt än de får.
Dessutom tycker jag mig ana lite syndikalist i dig Isobel. Tänkte inte på det förrän jag läste om dig i pophögern-artikeln i Bon.
En litet bättre teckning av vad som gör unga män till nazister och hur långt de kan vara beredda att gå finns i Eyvind Johnsons "Nattövning", som kom ut i bokhandeln någon vecka efter Kristallnatten 1938. Inte hans bästa bok, men både absurt kul, insiktsfull, känslig och hårresande - och skriven när det verkligen kostade något att vara mot nazismen.
Torehammars krönika är ju bara patetisk och lögnaktig. Jag skrev ett mail till Henrik men han har vägrat svara på det. Du kan läsa mailet här http://mrphonk.webblogg.se/130606001506_mail_till_henrik_torehammar.html
Ja alltså, förutom att den kvasiintellektuelle PK-sprutan Torehammar tror att han har någon som helst talang vad gäller estetik med ord var det väl hyfsat formulerat, inga stavfel, grammatiken sitter somgjutet, guldstjärna till dig! Att han sedan är så löjlig fördomsfull och trångsynt att man vill gråta är en annan sak. Hans nivå ligger inte ett pinnhål högre flosklerna om intolerans och det spelar faktiskt ingen roll vilken hudfärg man har (sedan när började rasbiologi handla om färger?) varje fjortonåring lär sig rabbla i sömnen. Torehammar är inte ny, han är inte lite vågad och fräck, han är inte en frisk fläkt i tillvaron, han bryter inga tabun och river inga murar, så what's the deal? Ytterligare en missanpassad Indiekille i skvallerpressen? Hallelujah.
Torehammar har rätt på ett sätt: Det finns enstaka människor som kan få enstaka nazister att mogna bara genom att vara bra vuxna. De här slagsmålen mellan nassar och antirasister ser inte kloka ut utifrån och leder absolut ingen vart som läget ser ut nu. Polisen kommer, antirasisterna bussas iväg och känner sig orättvist behandlade och nazisterna tycker det är kul att slåss (när de inte är i underläge).
Men även om kaffe och bullar faktiskt gör underverk i längden på de flesta så hjälper de föga just när galningarna står där utanför RFSL-lokalen. Och jag vill inte ha dem marscherande på gatorna, något osvenskare än deras vålds- och machodyrkan kan jag f ö inte tänka mig. Men jag vill ha bort dem från gatan och Salem via lagstiftning.
Annika: precis. Couldn't have said it better, mne den inställningen är förmodligen svårt att få Torehammar att begripa eftersom han, ifall han är yngre än 25 (det verkar han ju vara), har vuxit upp i ett land där politik och lagstiftning inte har varit en sansad väg att förändra någonting, där nya lagar blir ogenomtänkta symbolgrepp och snabba fixes för att ta poäng hos en viss opinion (den nya sexbrottslagen till exsempel). Folk under 25 har ju knappt sett en ofentlig politik som vågar köra sitt egte lopp, bara en medialiserad och defensiv cirkus där hubudmålet är "håll budgetkraven och gör ingen arg".
Killen verkar avar så förälskad i sina egna söta formuleringar att hn inte ser att det blir haveri, men som Therese skrev (i en kommenatr häromdan på Kielos blogg): unga twentysomethings har ofta en rätt schizofren inställning till mötet mellan verklighet och snack. Reality blri som en våt tvål, eller reality-tv. Nu slutar jag innan jag blir ännu ragare på den här texten.
Till skillnad från många svenskar tycker jag inte att det huvudsakligen är statens ansvar att ordna bort allt som är obehagligt. Såklart att inte myndigheter kan älska. Det vore ett förfärligt samhälle om vi utgick ifrån det. Det är ju själva grundtanken att det är allas eget ansvar och att det ansvaret kan tas på andra sätt än eget våld.
Det enda sättet att få bort nazister från gatorna genom lagstiftning är genom gigantiska inskränkningar i demokratin. Det är bara myndigheternas variant av AFA-motvåldet. Med tanke på de vidrigheter de är tänkta att bekämpa kan man ibland känna sympati för det (både afa-våld och nedmontering av demokratin) men i längden är det bara kontraproduktivt.
"Det enda de möjligtvis lyckas med. genom sin infantila våldsretorik, är att få idioterna inom den "nationella" rörelsen att framstå som jämförelsevis rumsrena."
Det påståendet är lika absurt varje gång det framförs. Hur många ensamma och obeväpnade har antifascisterna knivmördat? Hur många fjortonåringar har de sparkat ihjäl? Hur många banker har de rånat och hur många poliser har de avrättat med nackskott? Inse att vänstern inte är samma sorts våldsamma galningar som nazisterna. Det spelar ingen roll hur illa ni tycker om den politiska praktiken, tappa inte känslan för proportioner. Och kom ihåg: Den antifascistiska rörelsen uppstod som en desperat reaktion på det fascistiska våldet, inte tvärtom.
Är det pga nassarna som demonstrationen vid Gustav Adolfs torg är avbruten? Undrade just.
Skicka en kommentar