Det är hemskt intressant att det är så provocerande att öppet fundera över sin egen eventuella makt. Förväntas man låtsas som att man inte har nån? Eller låtsas inte läsa sånt som skrivs om en? Eller på låtsas eller allvar ta sin egen makt så för given som förmodligen bara den som är infödd i makten kan?
Själv våndas jag ju över min i den mån jag har någon. Jag har under det senaste året tvingats erkänna min egen roll i etablissemanget och ändå skaver det. Klyftan mellan min självbild och den bild andra har av mig blir allt besvärligare, och jag trodde i min enfald att det var något man kunde reflektera öppet över.
Jag vet inte. Jag vet bara att den självpåtagna överlägsenheten i att uppmana någon att sluta skriva är den elakaste förolämpning jag kan tänka mig. Det mest förminskande, det mest kärlekslösa man kan säga. I det här fallet förvånar det mig. Det kanske inte borde det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
29 kommentarer:
det är klart att du har makt isobel. och nej, det borde inte förvåna dig. vi har alla olika sätt att uttrycka oss på, och alla har vi rätt att uttrycka oss.
att uppmana någon att sluta skriva är som du själv säger, kärlekslöst.
för vad är rätt? vad är fel?
att skriva är ett stort ventilationshål som alla har rätt till.
sen kan ju inte alla bli stjärnskribenter. and that's just life.
Det finns säkert några platser på jorden där offentligt navelkrafsande koketterier i relation till sin (eventuella) makt inte upplevs som provokativt. Göran skulle inte komma undan med det. George skulle inte komma undan med det. Silvio kom säkert undan med det. Hur som helst. Det tjänar ingenting till att bli upprörd över reaktionerna som följer på att man bryter mot någon sorts social dekorum.
Jag är ert nyt svensk läret :(
Vem skall sluta skriva?
Vad du bör och inte bör göra kan du bara svara själv på, Isobel.
Det var ett oschysst citatval av Sigge Eklund, tagen ur sammanhanget blev den meningen väldigt osympatisk fast den är ganska harmlös när man läst crfn:s text och hela din. Men jag tror inte heller att han menar att du ska sluta skriva utan att han nog syftar på behovet av ett allmänt bloggsommarlov, en reaktion färgad av något som redan fanns i hans huvud angående bloggar. Kanske att han själv vill ta en läspaus typ.
Eh who am I, en medlare eller.
Men snälla vännen...du säger att du håller på att lära dig ta kritik. Du måste väl rimligen ha lärt dig att ta emot puckare hårdare än dom du själv skickar iväg, no? Du är magnifik råkar jag tycka, men du har ju faktiskt sopat på andra människor betydligt hårdare smällar än de du själv får ta emot nu. Skillnaden? förklara gärna.
Du upplever en backlash – ditt ställningstagande i Lassbo-diskussionen är inte okontroversiellt. Men viktigt.
"Provocerande", vet jag inte. Snarare blir man djupt besviken på att du är så blind för när du bara blir patetisk. Det är verkligen sorgligt.
Tur att inte Lassbo är lika känslig för kritik som Isobel (jag menar: med tanke på den "mobbing" som organiserats härifrån mot Lassbo av den dubiösa anledningen att Lassbo låtit sig avmålas av en bildkonstnär som uttryckligen tar avstånd från nazism).
exeget: Vadå för "ställningstagande"?? Att nazism är dåligt? Oj vad kontroversiellt! Det är nog sant att isobel upplever en backlash, men den handlar om att många börjar bli lite fed up med att hon skriver så långrandigt om ingenting, eller banaliteter om sin "makt" utan att röra sig en centimeter framåt i resonemangen.
exeget: ser du inte det patetiska i hela grejen? Var det inte du och andra som här framförde åsikten att lassbo borde beläggas med ytresförbud, t ex från att SKRIVA krönikor i VR? Men när Sigge funderar över att bloggsommarlov, så uppfattas det av mobbingsoranisatören själv som att han är kärlekslös?
Tänk fotboll. Magnus Hedman har sagt en klok sak i fyrans vm-studio: "Om du tar åt dig av skriverier, så sluta läs". Orsaken är att det bara hämmar ditt spel.
Du riskerar att göra en Anders Svensson på det här sättet. Lita på din egen förmåga och fastna inte i självreflektion utan kör på. Framåt. Dagens kolumn i Expressen är bra! Fokus på nästa match, inte på folks uppfattningar om din insats i den förra, helt enkelt.
Svar på din fråga i rubriken: JA! Du bör "låtsas" att du inte har makt, om det är så det känns. Dvs släpp blicken i spegeln. Detta är bara djupt, djupt osympatiskt!
Å, men var har ni fått det i från att jag skulle vilja avstå från patetik? Patetik är en del av vad jag är, vad jag vill vara. Patetik är motsatsen till ironi, till härskartekniker, till allt det där hårda, smarta, slipade som så många gillar och som får mig att vilja gråta. Jag har inga problem med att visa mig svag, ömklig, fånig. Det är ju sån jag är. Det är förvisso så de flesta är, men det är deras problem att de hellre vill dölja det bakom masker och manér.
Lyckligtvis är det ju heller inte någon förbundskapten i säckig träningsoverall som bestämmer om jag får skriva efter att jag visat mig svag. Även om vissa tycks vilja ta på sig den rollen.
Svar på din fråga i rubriken: Nej. Det om något skulle jag uppleva som osympatiskt. Jag gillar ditt inlägg här nere, för det måste varit obekvämt att tänka över och att skriva. Det är mäktigt, och det är beundransvärt, på ett helt annat sätt än "makt" andra människor förärat dig på grund av - let’s face it - att du syns.
patetik är en sak, koketterande en annan. det är så tydligt vilken generation det här gäller, den av exhibitionismen skadade. jag lägger min röst på färskpotatisen och det du bidrar med på ledarsidorna. resten känns bara sorglig.
isobels senaste kommentarsinlägg är det bästa på länge
Isobel, man måste inte ge efter för sin narcissism men du faller handlöst. Världen skulle bli lite bättre och godare om man tog bort lite speglar men du kan inte slita dig. Du följer minsta motståndets lag och det är ointressant, dåligt.
hoocht: Det beundransvärda är när människor jobbar med sig själva och aktivt dämpar sitt ego. Det Isobel sysslar med är ett slags psykoterapeutiskt Steg 1, men i tron att hon nått en insikt.
min kommentar var för hård. jag ber om ursäkt för det. dina journalistiska uppdrag är guld.
Det viktigaste är att inte låtsas. Jag håller inte med dig i allt Isobel, men jag kan känna din ärlighet och det är viktigt. Bloggen är ju inte en tidning utan ett utrymme även för det privata och personliga (jag har aldrig uppskattat eller ens förstått skillnaden) och det kan man ju i och för sig kritisera men så behöver man ju inte läsa det heller om det inte känns bra.
Det är klart att du har makt, eller kanske snarare inflytande. Med så många läsare, både här på bloggen men framför allt i Expressen, kommer det på köpet. Inte så konstigt, men absolut värt att reflektera över. Som du ju gör. Det är bra.
Jag tycker reaktionerna du får är desto konstigare. Visst kan man tycka att du bör tåla kritik osv osv. Men om man blir så till den milda grad provocerad och tycker illa om det du skriver är det väl bara att låta bli att läsa?
Och vem har sagt att du inte får vara patetisk eller narcissistisk eller vad fan du vill på din egen blogg? Det är ju en av huvudpoängerna med bloggandet: bloggaren själv styr innehållet, ingen prackar på läsaren något hon eller han inte vill ha.
Per F har rätt, kort sagt.
Redaktörn: Känns det inte som om vi kan släppa den här "gillar du det inte så skit i att läsa"-attityden? Det är ju det allra mest effektiva och banala sättet att argumentera sig bort från alla former av konstruktivt meningsutbyte. Jag begriper inte varför det är så farligt att föra en diskussion. Folk har olika åsikter. Är inte det bra? Kommentarerna här är ju dessutom vanligtvis en lovsångskör. Om de för en gångs skull är negativa är väl de egentligen positivt? Särskilt om man är en offentlig debattör som Isobel. Borde inte viljan att föra en diskussion om din egen roll vara ganska central för dig? Och förresten, Isobel, det är väl ingen som försöker hindra dig att skriva? Det är väl bara det att du plötsligt får kritik. Kom igen, bemöt den sakligt istället för att gömma dig bakom trött indignation!
Att våga visa sig svag och ömklig är en styrka tycker jag. Fast inflytande låter bättre än makt.
Är det meningen att man bara ska visa upp sina goda sidor på sin blogg? Den censurerade airbrushade personan. Vad är nästa steg? Att börja retuschera i sitt familjealbum? Jag kan bara älska människor (och i synnerhet skribenter) som har skavanker. Sammansatta, ljuvligt inkonsekventa personligheter som aldrig upphör att irritera, fascinera och beröra. Det perfekta lämnar mig kall.
Barnsligt sårbarhet för angrepp trots att man gärna levererar vassa, välriktade tirader. Ett ovärdigt pendlande mellan storhetsvansinne och prestationsångest. Allt detta är inte bara mänskligt utan också älskansvärt. mest för att så många av oss känner igen oss.
Joakim,
det är klart att man ska diskutera och ha konstruktiva meningsutbyten. De kommentarer jag förundras över här är de som går på Isobel som person och bara sågar henne i största allmänhet.
Jag vill försvara Isobels, din och min rätt att vara både patetiska, dåliga, narcissistiska och överkänsliga. Precis som Lisa skriver är det ju sådana skavanker som gör människor intressanta.
Jag blir så brydd över att det är stört omöjligt att reflektera över sin person, sitt liv och sin betydelse i den här världen, utan att det ska misstas för koketteri. Är vi så skadade av den ironiska generationen parad med jante (eller vad fan det är) att man ska bli misstolkad så fort man seriöst försöker bena ut sin position och hur man förhåller sig till den? Att ta sig själv och sin omgivning på allvar (nej, inte för stort!) är djupt sympatiskt, och att visa blottor i det är modigt. Jag blir så förvånad över att människor inte förmår skilja koketteri från ärligt uppsåt. Ibland tänker jag att man borde hålla sina reflektioner för sig själv eller i valda sällskap där man vet att folk inte ser en som narcissist för att man analyserar sitt själv. Sen blir jag förbannad på det också, för vi vi behöver ju dela våra tankar med andra för att kunna se hela bilden. Hur fan blir jag en bättre människa av att älta det med mig själv endast? Funkar inte. Kort och gott, jag är ett fan av patetik, och jag beundrar dig Isobel för att du vågar ta den vägen. Det är SÅ mycket enklare att vara slipad och snärtig, men så otroligt mycket ointressantare. Kram.
Ääh, det är klart att det går hur bra som helst att vara patetisk, lycklig, stolt, ledsen, whatever i precis vilket sammanhang som helst. Men det är väl precis lika självklart att man får ta den kritik som dessa yttringar må ge upphov till. Särskilt om man diskuterar något på en så pass offentlig plats som den här bloggen trots allt är. Varför är vissa diskussioner i det offentliga rummet mer fredade från kritik än andra? Varför är en blogg mer personlig än en krönika i kvällstidning? Och hela det här snacket om att det är mänskligt med brister och så vidare är väl alldeles underbart. Men det innebär ju också att ingenting någonsin kan kritiseras för även felaktiga resonemang ger uttryck för det underbara, mänskliga. Och plötsligt befinner vi oss i ett ganska prekärt läge där allt är möjligt att säga och ingenting är möjligt att kritisera. Är det verkligen bättre?
Skicka en kommentar