Dagen efter

I munnen smaken av ett litet litet antiklimax. I ögonen grus från de få timmar sömn jag ändå fick. I öronen ljudet av Leif Pagrotskys ord från gårdagskvällen där han undrade över hur man gjorde för att göra kommentarer på min blogg. Han hade visst velat göra det några gånger. Det kändes konstigt.

För även om vi firade darling Krohnmans födelsedag med grillade djur och paket och rosévin (här är jag och födelsedagsbarnet) och sen led oss igenom den där matchen där Joe Cole hade lekstuga och Sverige inte hade några riktiga långa anfall förrän en bit in i andra halvlek och Henke gjorde mål till slut och jag hoppade upp och ner förstås och skrek. Ändå är det lite tomt nu. Det var bra. Men nu blir det nog inget mer. Lördag. Sen inget mer blågult VM.

Jag försökte vara optimist i går och hävda att Ecuador kanske ändå hade varit lika svårt i och med den underskattning som skulle sippra in i spelarnas sinnen vid lättnaden av att slippa Tyskland. Det gick sådär. Med optimismen alltså. Jag hade trots allt tolv rätt i Gustavs frågesport när han kollade frågorna på mig i efterhand, så jag har lite att leva upp till nu. Jag antas begripa den här sporten, om det nu är det man gör när man skulle veta i sömnen att det var Battiston som Toni Schumacher knockade den där gången. Det var förresten då jag började hata tysk fotboll. Frågan ger på så sätt en intressant inramning till dagens allmänna känsloläge. För vi kommer få stryk. Säg det inte till mig på lördag när jag eldat upp mig till ett snäpp hitom tvångströja. Men vi kommer få stryk. Jag vill inte vara så här säker.