Sen kalasrapport och nytt kapitel i serien om Johan Norbergs hår

Som trogna läsare av den här bloggen vet finns det få saker jag gillar lika mycket som unga verkligt begåvade människor. Därför är det mig en sådan oändlig glädje att få känna de tre förtjusande Politruckarna: Linda Backman, Jonatan Fried och Johannes Forssberg. De kommer ta över världen innan vi hinner blinka. Och å vad roligt det kommer bli.

I fredags hade de alltså releasekalas för den bloggbok de sammanställt åt Timbro. Trots att Timbro tappat bort min inbjudan var jag förstås där. Hos Sakine lär det förresten finnas bilder. Jag gör mig verkligen inte i profil. Ur festrapportörens synvinkel kan också konstateras att Katrine som vanligt var snyggast, att Rasmus var mest uppspelt (ni vet ju att "det är livat på internet"), att de stavat fel på mitt namn i boken och att bloggande liberaler ur festhänseende är överlägsna alla andra varianter jag tidigare träffat på. Om jag missade att hälsa på någon ursäktar jag min oartighet med att jag gick bort mig en smula i den ymniga tillgången på ölbiljetter (tack Victor!) samt mestadels hängde i solen på uteserveringen.

Och det där med Johan Norbergs hår då? Som Katrine redan visat fanns det en tid när Johan ägnade sig åt extremt tveksamma kombinationer av huvud- och ansiktshår. Nu har han klippt av sig väpnarpagen, men hade i stället börjat odla ett rödlätt litet skägg. Inte alls särskilt Friedrich von Schiller, om jag får säga det själv.

Det utbrast viss opinionsbildning där på Pelikan i fredags, och jag skäms inte för att medge att jag deltog i den själv med engagemang. För som alla vet är faktiskt Errol Flynn-mustachen den enda acceptabla variant av mer avancerad ansiktsbehåring. Okej om man inte rakar sig alls, det ger ett avslappnat och somrigt intryck fram tills dess att man i stället ser ut som en lodare. Helskäggsvarianter kan vara klädsamma på rätt person, särskilt för män över 40. Men pyssligt ansiktshår som kräver daglig uppmärksamhet och omsorgsfull detaljrakning är inte okej. Nej. Inte okej. Inte bara är det oftast fult, det ger också en aura av osäkerhet och narcissism. Om män vill pyssla om sitt utseende, vilket förstås är trivsamt mest i allmänhet, kan de väl hålla på med hudkrämer eller eye-liner eller nåt som vi andra.

Döm därför om min glädje när jag i söndags stötte ihop med Johan Norberg på Vanadisvägen. Han cyklade. Vi hälsade. Så såg jag upp en extra gång och var tvungen att springa ikapp honom. Och pussa honom på kinden. Den välrakade, nyrakade kinden alltså. Inte heller på hakan fanns några vanprydande strån. Hurra!