Bollen måste dö

Jag har ont i hela kroppen. Ett blödande sår på foten. Min mobiltelefon verkar angelägen om att förstöra mitt sociala liv.

Ja, och så hade jag ju rätt också. Vi fick apstryk. Det är så här det känns dagen efter.

Mina kroppsliga våndor har tyvärr inget att göra med eldfängt tröstsex. Mobilens bekymmersamma inre liv handlar inte heller om att jag fyllemessade opassande förslag till slumpvis utvalda adressater.

Nej. Jag spelade fotboll. Alltså, först tittade jag på fotboll, och om det kan man knappt säga så mycket mer än att jag hade rätt. Jag har, som jag brukar säga till mina närmaste, nästan alltid rätt. Det uttalandet rymmer förmodligen ett seriöst mått av självöverskattning, men just igår stämde det å det dystraste. Jag har aldrig sett det svenska försvaret se så pinsamt ut. Så avklätt, så taffligt, så hopplöst oorganiserat. Valfritt pojklag födda 1991 skulle inte gjort det mycket sämre. Jodå, jag vrålade könsord. Men mest lutade jag pannan i händerna och önskade att plågan skulle ta slut.

Den svenska landslagsledning måste avgå. Alla. Nu. Att byta ut en visserligen bleksiktig Kim Källström mot en mittback var häpnadsväckande. "Vi måste säkra vårt 2-0-underläge". Eller nåt. Smart. Men att göra ytterligare ett byte precis när Henke koncentrerar sig på sin straff är närmast kriminellt korkat. Det är sånt som lömska motståndare gör, för att bryta straffläggarens mentala fokus. Blott i Sverige anses det rimligt att störa den egna spelarens tankebalans. Nåja. Det fungerade ju i alla fall.

Äh. Jag orkar inte säga mycket mer. Vi blev utspelade, avspelade tröjorna och rätteligen utskrattade av varje tyskt litet supporterbarn. Två spelare förtjänar vår kärlek. Isaksson som på helt egen hand, övergiven av sin backlinje som en annan Iker Casillas på en dålig dag, räddade oss från en tvåsiffrig förlust. Och Ljungberg som kämpade och sprang. Fram till sista fjärdedelen var anfallet förresten helt okej. Det räckte inte. Förstås. Visst var Teddys utvisning ett skämt (det andra gula kortet hade knappt blivit frispark i allsvenskan ens) men de två målen släppte vi ju in helt på egen hand. Och straffen, den missade, var ärligen rätt billig den också. I tidningen läser jag skottsiffrona 29-5. En i sanning rättvis förlust.

Någon timme och ett otal öl senare spelade jag alltså fotboll själv, för första gången sedan jag som 7-åring fick hjärnskakning i min allra första match för Staffanstorps IK. Det var lite skotsk stämning där i Tanto. Bollbehandlingen rätt tveksam. Dessto hårdare spel på kroppen. Jag har blåmärken lite varstans. Dessutom lyckades jag falla på ett rostigt vasst grillgaller och riva upp ett stort sår på vänsterhälen. Idrott och alkohol hör verkligen ihop. Men i eftertankens kranka blånad ställer jag mig lätt frågande inför att kombinera överdriven dryckenskap med själva utövandet.

Och telefonen då. Den verkar ha fått något virus. SMS och telefonnummer raderas slumpvis. Om jag inte ringer upp vet ni varför. Det är inte mitt fel. Om jag bara tänkte en stund kunde jag säkert komma på ett sätt att skylla på Lars Lagerbäck.