söndag, juni 18, 2006

Nu går jag vidare

Om ungefär åtta timmar ska jag kliva av tunnelbanan vid Rådmansgatan, gå uppför trapporna och svänga av till höger bort mot city. Där på Sveavägen, ungefär mitt emot Adolf Fredriks kyrka, ligger mitt förlag. Jag ska träffa min förläggare. Klockan åtta. De senaste veckorna har jag med lite tur kommit hem innan dess.

Min förläggare och jag ska diskutera mitt manus. Ni vet ju redan att det här mer än bara en liten aning ångestfyllt för mig. På de bra dagarna kan jag visserligen vila i känslan av att det jag skrivit nog ändå är rätt bra. Kanske rent av riktigt bra. De dåliga är jag övertygad om att alltihop är sämre än uselt och att förlaget måste ha drabbats av någon form av kollektiv mental kollaps den där dagen de bestämde att de ville ge ut min bok.

Det är säkert det hon vill berätta imorgon, tänker jag. Att de har ändrat sig och nu försöker komma på sätt att dra sig ur det hela. Det kanske finns någon liten mening någonstans i det där kontraktet jag skrev på i två exemplar som gör att de om det slutligen inlämnade manuset underskrider alla rimliga kvalitetskriterier faktiskt inte behöver hålla ingånga avtal.

Det kan vara det hon tänker säga. Med tanke på att jag uppenbarligen förvandlats till en hjärtlös kärnvapenälskare i offentligheten har ju konstigare saker hänt. Jag tycker inte att det är bra om folk dör i atombombsexplosioner, om det nu rådde någon osäkerhet kring det. Inte heller tror jag att det vore särskilt bra för världen om Iran byggde sina egna bomber. Det kan vara bra att slå fast.

Å andra sidan finns det, bortom eventuellt uppriktiga missförstånd kring ironier och liknande, något intressant i det provokativa i att se destruktivitetens skönhet. Våld kan vara vackert. Det gör det inte nödvändigtvis bättre, godare. Men att vägra se skönheten i det förfärliga, att förneka att den alls finns där, tror jag kan vara mycket farligare. För den finns ju i alla fall. Det kan handla om slagsmålsestetik eller mushuvuden uppträdda på mänskliga fingertoppar eller formfulländade röda svampmoln mot natthimlen ovanför Nevada. Död och våld och förstörelse kan röra ens inre långt snabbare och hårdare än den vackraste glädjerika oskuld. Om det är omoraliskt erkänner jag mig skyldig. Jag tror inte på att tvätta sitt inre från det opassande, från tankar och upplevelser som strider mot eventuell ideologisk överbyggnad. Lika benhårt som jag känner budet att i handling göra gott, lika självklart att inte tvinga in känslolivet i liknande bojor.

Kanske är det också detta som gör mig så kluven till nästa steg på morgondagens schema. Jag börjar på tidningen igen. På ledarsidan, där jag brukar jobba på somrarna. Det är världens roligaste arbetsplats där man omgiven av briljanta medarbetare får skriva varje dag om intressanta frågor. Oftast intressanta, i alla fall. Ibland måste någon ta hand om energipolitik. Det går å andra sidan att hetsa upp sig kring det också om man anstränger sig. Nu är det dessutom valår. Och det är så innerligt roligt att driva opinion.

Men, precis som älsklings-Björn skrev nån gång förra sommaren så finns det mallar i ledarskrivandet. Pepparkaksformar kallade han dem. Man kavlar ut sina idéer och tar ut fina hjärtan och gubbar och bakar ut på sidorna. Det var orättvist förstås, men ändå inte bara. För ramarna för det möjliga, eller i alla fall för det normala skrivandet är smalare på en ledarsida än på en kultursida. De är vidare på just Expressen. Man får fila på sina texter till stilistisk perfektion på ett sätt som man inte gör någon annanstans. Men ramarna ligger ju ändå där. De skaver kanske inte, men omedvetet anpassar man sig. Ställer om sig till det som förväntas, trots att man kanske inte måste.

Jag vet inte om jag vill det längre. Ställa om mig. Den här sommaren blir ett test. Har jag flutit ut över gränserna för mycket för att det ska gå att ställa om, eller fungerar det att vara en sådan både vänster-och-höger, både yta-och-djup, både tvärsäkerhet och vankelmod, både värderingar gjutna i sten och total öppen osäkerhet kring vägen dit? Kan man känna det opassande på en ledarsida?

Jag vet inte. Jag vet bara att de senaste veckorna har jag gjort just ingenting, läst, skrivit lite sporadiska saker, hängt med vänner i solen, druckit oerhörda mängder alkohol, ivrigt låtsats som att jag också bara är 22 utan minsta bekymmer i världen. Det har varit fantastiskt. Om man bortser från att jag nu ska arbeta på dagarna kommer kanske inte livet förändras så särskilt mycket framöver. Men ändå. Först förlaget, sen tidningen. Nu börjar allvaret igen. Jag vet inte om jag är så bra på allvar.

11 kommentarer:

Goesta sa...

Jag tror att det kan vara alldeles utmärkt om du klarar av att göra ledarsidan "både och". Det är ju just pepparkaksformarna som gör ledarsidor till lite oangelägna, eftersom man nära nog alltid vet vad man får för åsikt och resonemang presenterat. Så fixa det, vänsterhögerytadjuptvärsäkerhetvankelmod., det blir strålande.

Sonja sa...

Bara du lägger ner våldsromantiserandet så kan det gå bra.
Prova att ta del eller bli utsatt för våld och se hur din romantiska bild förändras.
2 expempel:
Bara en person likt Alexander Bard som aldrig upplevt nazismens utrotningsläger kan hålla på att romantisera kring de vackra uniformerna.
Bara den som befinner sig väldigt långt från Hiroshimas brända barnlik i tid, rum och tanke kan uttala sig om något vackert i symmetriska svampmoln.

Herregud, var är Sverige och Expressen på väg när opinionsbildarna är så ytligt ansvarslösa att de börjar tala om det estetiska i våld? Om estetik är kopplat till känsla så har opinionsbildarna således kapat förmågan att känna vad våldsoffren upplever. Dvs empatin har gått förlorad och ingen bryr sig.

Therese E sa...

Apropå att inte tvätta sitt inre från det opassande, f ö jäkligt bra sagt, du har väl läst Kerstin Ekmans Vargskinnet? Ur Sista rompan: "Konstnärer och författare livades av apokalypser. (...) Själv hade han tänts opp av två ord i en tidningsartikel om tillståndet i Hiroshima sedan den flygande fästningen hade släppt sin last: sanden smälte. När sand smälter blir det glas. Han såg ett dödens landskap av glas. Det var osmakligt men han rådde inte för det."
Alldeles uppenbart ser vi skönhet i det avskyvärda, det betyder inte att det är rättfärdigat, försvarbart eller ens förmildrande. Det bara är.

Kvastmo sa...

"Violence is golden when it is used to put down evil"
-berömd och omtsridd sentens ur serien Dick Tracy

Ami sa...

Den politiska lägren har väl alltid svårt att se något estetiskt tilltalande i någon extremt tydlig symbol för motståndarligan.

Man bara skäller och gläfser på varandra då man upplever att den andra parten kommer undan med sitt glamouriserande i större utsträckning än en själv. Halva Erik Zigas "Popvänstern" gick ju ut på oerhörda i att en del kändisar tyckte Che Guevara tryck och lite trasiga jeans var snyggt när de faktiskt hade att göra med folkmord och svält.

Personligen tycker jag det finns någonting estetiskt tilltalande med både enorma kommunistiska flaggparader och ett extremt pengahunrigt och cyniskt 80-tals wall street.

Pernilla sa...

Hej. Med tanke på hur mycket jag gillar din blogg, sättet du skriver på och ämnena du skriver om så har jag inga som helst tvivel på att din bok är mycket bra gjord och intrssant. Även om boken handlar om andra saker än bloggen borde det ju inte kunna förvandla dig till nånslags Miss litterär Hyde? Jag tror den är grym. Du är grym. I totally look forward!

Goesta sa...

Jag tycker till exempel att de läktarjippon (enorma bildtifon kanske det kan liknas vid?) som Nordkoreanerna ägnar sig åt är magnifika, underbart vackra, imponerande och skithäftiga. Detta trots att de sannolikt lärt sig den perfekta tajmingen genom våld, hot om våld, och/eller till svältlöner, trots att jag inte är ett fan av Nordkorea, trots att det är ett uttryck för diktatorisk propaganda. Ändå är det vackert.

Marianne sa...

Det är inget estetiskt vackert med smält sand och utsläckandet av mänskoliv. Ni är tamejfan vidriga som blundar inför det fruktansvärda. Det vidrigaste fula i dessa massmord!
Det är självklart att onda människor gottar sig åt vidrigheter och uppfattar dem som "vackra". Det må vara offentliga stympnigar i arabvärlden eller bombningar av försvarslösa världen över.

Och det är avskyvärt, vidrigt och det fulaste vi människor har att visa upp. Ni finner det vackert!

u.fan sa...

Hmm, verkar fakiskt vara lite friare att skriva bloggar (och och rapporter och PM som i mitt fall). Jag har alltid haft svårt att vara politiskt rätt

Robert sa...

Marianne: Nu var det väl PM som skrev den här ledarartikeln för ett par dagar sen som på ett kusligt sätt bagatelliserade ansvaret för ett framtida atomkrig mellan NATO och Arabvärlden (och som också verkade kräva att Europa, och verige, skulle rätta sig in i ledetoch låta USA leka världspolis om det kommer dithän. För det var kanske den du närmast syftade på? Den känns faktiskt som en djupt problematisk hyllning till USA:s rätt att göra som man vill. Särskilt när en del på Expressen vill se Condi Rice som nästa president.

Kalle sa...

Åsikter förändras sällan, och definitivt inte på ledarsidor. Men nya, bättre och mer välformulerade argument kan man hela tiden vidarebefordra. Tips: varför inte fördjupa sig i avfallsförbränningsskatten? Kommer till halvårskiftet.