fredag, juni 30, 2006

Jag är avundsjuk

Jag vill visserligen inte ha ett fast jobb (fast inkomst däremot, gärna...) men när man än en gång läser en inledd artikelserie av Maciej Zaremba är det svårt att inte känna ett sting av avund. Jag vill också ha råd att researcha i flera månader och få skriva hur långt jag vill och sen få nomineringar till allehanda journalistpris som ett brev på posten.

Det här är inte ett inlägg mot Zaremba, som är en fantastisk journalist och stilist och propagandist (jodå, jag gillar verkligen kombinationen), men det är till att ha schyssta villkor också.

Hur ska man någonsin kunna skriva de där stora berättelserna om Sverige när man på sin höjd får på sig 1000 tecken och ska vara klar om ett par timmar?

7 kommentarer:

karin sa...

"jag vill vara maciej zaremba", sa jag till pojkvännen i går morse. "En liten polsk gubbe med varm blick och vass penna som har hur mycket plats som helst för långa undersökande reportage. Det är ju idealet."
Han svarade bara "mmmhm". Men jag var faktiskt lite småallvarlig - det finns nog ingen journalist i landet jag hellre skulle byta plats med.

Philip sa...

Jag som sitter på andra sidan känner ofta precis tvärtom. Skulle gärna vara en någorlunda etablerad frilansare som kunde planera stora svepande grejer i stället för att köras slut av dagliga rutiner.
Fast knappast har alla fast anställda journalister "råd att researcha i flera månader". Kanske handlar det ändå lite om ambition och begåvning (och tidningens upplaga).
1000-teckens-gisslet är väl framför allt ett kvällstidningsproblem.

Redaktörn sa...

Maciej Zaremba är fantastisk och jag läser gärna och avundsjukt nästan hur långa texter som helst av honom.

Men. Han tillhör en liten minoritet. Illa skrivna och alldeles för långa artiar är ett större problem i svensk dagspress än att det ofta är trångt om både tid och utrymme för reportrarna.

Lilla B sa...

Jag kan känna skrivaravundsjuka eftersom jag i jobbet bara ska åstadkomma knastertorra, korrekta alser. Men läsglädje när texten berör väl eller gör en galen av ilska.

x sa...

jag tror att 1000-tecken-eller-däromkring-gränsen föder stor journalistik. det tjatas ofta om det där, men hur stor procent av läsarna tar sig igenom 10 000? få. så är det bara.

fast det mest tragiska tycker jag ändå är att så många drömmer om att skriva saker som ingen orkar läsa.

x sa...

förresten, philip: man skulle väl ändå kunna få önska att det även var ett morgontidningsproblem. eller?

Philip sa...

du har rätt x, jobbar själv för Hufvudstadsbladet som var den första morgontidningen i Finland som gick över till tabloid. Med mycket bra resultat. I de allra flesta fall finns det ingen orsak att breda ut sig. Men ibland tittar jag på i synnerhet kvällstidningarnas kultursidor och tycker att knappheten leder till något slags vag, antydande prosa som gränsar till flummighet. Som korta bloggar, bara att mera kryptiskt, med högre LIX-poäng.