torsdag, juni 08, 2006

Det finns stunder när det är lite värre

Å varför kan jag inte vara som Stig, varför kan jag inte vara som alla som är självklara, som tror, som litar på, som vet att de är bra, att det de gör blir bra, som vet att allt de rör vid blommar? Allt jag rör vid blir kladdigt. Jag lyckades spilla marmelad på ärmen i morse och även om jag tvättat bort det orkar jag inte byta tröja och det gick inte riktigt bort och alltså kladdar jag fast i det mesta. Jag fastnar inte, om det var så illa skulle jag sannolikt orka byta.

Jag vet inte om det blir bra. Jag vet verkligen inte om det blir bra. Jag var så lycklig förra måndagen. Jag blev klar då. Måndag kväll vid sjutiden nånting skrev jag det sista ordet i den sista meningen. Nej, förresten, för det sista ordet i den sista meningen i själva boken hade jag redan skrivit, det jag skrev allra sist var det näst sista kapitlet. Men det spelar kanske ingen roll. Då, just då, just den kvällen kände jag mig självklar, jag var klar och det var bra och jag var klar, boken var klar och jag var så lycklig att jag var tvungen att dricka ett rätt äckligt mousserande vin för att fira. På tisdagen skickade jag den till min förläggare.

Och sen då?

Är den bra då?

Jag vet inte. Jag läser och läser om och flyttar lite kommatecken och byter ut lite ord och tänker på texten, lever i texten och kanske kan det vara så att mitt arbete de senaste månaderna i själva verket har gjort boken sämre än den var innan. Jag vet inte. Häromkvällen såg himlen ut som ett gammalt blåmärke och jag minns inte vem som skrivit det, Sonja Åkesson kanske, och sådana metaforer kommer jag aldrig på. Eller förresten, just sådana metaforer kan jag kanske komma på. Jag gillar blåmärken.

Det finns de som får läsa förstås, men jag vet inte om det hjälper. En tyckte att den var rörig. En annan sa att en scen var lite tantsnuskig. Tantsnusk! Jag vill dö.

De sa nog bra saker också, men jag hör inte, de bra sakerna rinner som diskvatten, fastnar inte, försvinner. Tantsnusk. Jag vill verkligen dö.

7 kommentarer:

ab sa...

.............Välkommen till författarkvalen! Allt är precis som det ska vara. Och strunta i ordet tantsnusk, det är ett dumt uttryck ursprungligen avsett att skrämma kvinnor från sensuella skildringar.

Lisa sa...

Tänkte precis som ab. Lyssna inte på sånt.

Känner så väl igen det där. Petandet. Man blir aldrig klar.

ab sa...

............När du ändå håller på och struntar kan du strunta i Stig också.

Philip sa...

Jag förstår ångesten. Och ändå, någonstans, låter ju det här som ett pirrigt lyxproblem. Kommer du ihåg Martin Gelins intervju med Khemiri i Tidningen Sex? Hur nämnda författare hade grym ångest efter att han lämnat in sitt manus till Montecore?
Som sedan visade sig vara en av fjolårets bästa böcker.
Det kommer att gå hur bra som helst.

John sa...

Du skriver så bra så att det är inte klokt. Oroa dig över vädret till midsommar istället, det kan du inte påverka.

puss, puss

Lisa sa...

Tantsnusk är underbart!

Isobel sa...

Ni är för rara. Jag är lugnare nu. Min underbara underbara förläggare skickade ett mail: "Oroa dig inte. Du kan inte skriva uselt."

Alla människor borde få ha en förläggare. Det är som en redaktör och en psykolog i ett. Finns inget bättre.