måndag, juni 05, 2006

Ny länkrubrik om yttrandefrihet

Efter de senaste dagarnas händelser har jag gjort en ny rubrik i kanten, Yttrandefriheten och dess fiender, där jag lägger länkar till personer som i alla fall jag väljer att läsa för att förstå vad som händer, vad alltihop handlar om och hur det utvecklas. De skriver förstås inte bara om sånt, men just nu är det ju som bekant lite livat på internet.

De tre översta är obligatorisk läsning för alla som vill begripa. Rasmus, Oscar och Nicklas är inte bara rent generellt tre av de mest begåvade människor jag någonsin träffat, utan har dessutom en djup kunskap om de här frågorna som exempelvis de journalister som skriver om det så kallade piratkriget bara kan drömma om. Resten har gjort en del intressanta inlägg och bör hållas koll på.

Läs förresten också Peter J Olsson som fortsätter hålla fanan högt som den enda i mainstreammedia som faktiskt engagerar sig på riktigt. Jo, jag läste också Expressens ledare i helgen, och det var ju bra att de tog tydligt ställning, men engagemanget känns inte på samma nivå. Nåja, snart börjar jag igen, då lär väl just den biten ordna sig.

10 kommentarer:

rasmus sa...

Oh, det värmer att läsa detta! <3

Louise sa...

Jag skulle vilja att du talade ur skägget och sa vad du själv anser i den här frågan i stället för att hänvisa till andra.
Vad tycker du egentligen?

Isobel sa...

Jag känner nog inte att jag talar i skägget i någon särskilt utsträckning. Jag skrev så sent som för ett par dagar sedan om de allvarliga effekter för yttrandefriheten Bodströmssamhället, som man kan se den här razzian som ett uttryck för, har.

När det gäller upphovsrätt mer generellt känner jag att jag kan lite för lite för att kunna uttala mig mer i detalj. Jag är ändå i grunden kritisk till dagens system, delvis på filosofisk grund, delvis på praktisk.

Rent filosofiskt har jag svårt att se hur man tänker sig äganderätter till immateriella ting. För mig handlar äganderätt, något jag för övrigt verkligen tror på, om exklusivitet. Om jag äger den här datorn och du tar den från mig så har jag inte kvar den längre. Samma sak gäller inte för den här låten eller det här programmet. Om jag inte förlorar något på att någon annan har "min" sak också, hur kan det handla om just äganderätt då? Självklart finns det praktiska hänsyn, som ex att företag som tar fram mediciner behöver kunna räkna hem investeringen för att lägga de pengarna från första början eller att människor som gör musik eller skriver böcker gärna vill tjäna pengar på det, men det är praktiska problem som man bör försöka lösa, men det har ingen egentlig bäring på det filosofiska. Visst kan man argumentera för att man äger frukten av sina tankar likaväl som av sitt arbete, men tankar är ju sällan unika på det sättet (något som ju också visar sig i patenttävlan, där ingen förnekar att de som kom strax efteråt och inte får några pengar eller rättigheter alls också kommit på samma saker, men bara blev klara lite senare).

Som kreativt skapande person har jag också svårt att begripa varför man ska kunna ha rätten till exempelvis en viss melodislinga och att man genom den rätten ska kunna förhindra någon annan från att använda den. Det är som att någon skulle äga upphovsrätten till en viss mening och ingen annan får använda den utan lov.

Men som sagt, jag kan för lite för att känna mig bekväm med att lägga ut texte n kring upphovsrättsfrågorna. Läs Rasmus och Nicklas i stället. Jag brukar hålla med dem (om de tycker olika, vilket de säkert gör ibland, kan jag helt enkelt vara för obegåvad för att fatta det).

Louise sa...

Oki, menar du alltså att det är okej för dig att en text som du skrivit för Expressen läggs ut på säg, en högerextrem organisations hemsida. Dels i en inramning du inte valt, dels utan att du får ett öre för det. Som led i en argumentation du inte är med på.
Är det okej att en person som tagit bilder, till exempel gjort ett jobb som kräver höga resekostnader och stor arbetsinsats, utsätts för att hans bilder säljs vidare av uppdragsgivaren utan att fotografen själv får ett öre för det?
Eller att någon lägger ut manuset till din kommande bok på nätet för fri nedladdning och du därigenom får glömma de royalities du skulle fått om läsarna betalt för boken.
Själv tycker jag inte alls att det är okej.
Jag har varit med om att få lösryckta stycken sammanfogade till något som ska föreställa min artikel på en extrem organisations hemsida. Vilket jag inte kände mig särskilt bekväm med. Och om att en artikel rippats och publicerats i andra medier utan mitt medgivande eller någon creddning. Den gången var jag tacksam mot min chef som tog fajten mot den andre redaktören och såg till att vi fick ersättning efteråt.
Jag är väldigt nyfiken på vad du själv har tänkt försörja dig på om du väljer att sitta och se "filosofiskt" på det här. Och du får gärna förklara vari det filosofiska består.

Magnus sa...

Louise: en av de mest spännande sidorna av fildelningsfenomenet är att det på nytt gpår att skilja pp konstverket som bild, symbol, grej och som vara. Plötsligt slipper man kravet att varje konstverk måste försvara sig mot tykna personer som säger "hörru, bakom varje såld tavla, tryckt reportage eller diktsamling finns skattebetalare (eller köpare)". Det blir fritt att diskutera kvalitet, laddning eller liknade utan att behöva fråga "vem pröjsade?" och det känns som en väldigt stor gåva, inte minst i Sverige.
För egen del har jag laddat ner t ex obskyr polsk, rumänsk och rysk rockmusik från före och efter Berlinmurens fall .- fantastiska band som jag inte ens visste fanns - episoder från gammal tv och radio, bilder på skaer som aldrig hade gått att hitta på ett bibliotek etc. Att försöka göra rysk eller postsovjetsik industrirock eller rumänsk fölkpop kommeriseellt lönsamt i Sveuige hade varit helt lönlöst, en idiot fattar att man inte hittar de skivorna utanför deras ursprungsland. Men med DC++ var det inga större problem. Om inte detta är öppna gränser, vad är det då?

Sedan är det ju musik- och filmindustrin själva som skapat de format som tillåter att man kan kopiera så här lätt. Att kopiera LP-skivor (till LP) eller trycka kopior av böcker och tidningar hemma är praktiskt taget omöjligt, men med digitaliseringen av ljud och bild har det blivit en självklar del av datorernas prestanada, och det är ju till och med inbyggt (t ex Windows Media Player - del av Windows - och det faktum att det sitter en dvd-brännare i var och varannan ny dator). Hur fyller man en 80GB- hårddisk med kopior av egen musik eller farfars fiolspelande och film av kusinenernas barndop? Helt omöjligt förstås. Både Telia, Microsft och andra har i praktiken kapitulerat för kraven på bekväm nerladdmning och är numera högst behjälpliga (läs en reklambroschyr från Telia: de hänvisar glatt till "ditt eget samvete" i en bisats men framhäver att deras bandbredd gör det lekande lätt att ladda ner musik och långfilmer).

Louise sa...

Magnus,
Jag tycker du är lite väl stjärnögd inför de nya möjligheterna. Självklart är det underbart, sett ur mottagarens perspektiv, att ha obegränsad och gratis tillgång till kulturyttringar av alla de slag.
Alla tycker att gratis är gott och jag tror nog att det för de flesta är ett större motiv för nedladdning än den idealistiska världsgemenskapsargumentation som växer fram i efterhand för att motivera att man inte ska betala för andras arbete.
Vi har redan en verklighet där gratismedia (såväl tryckta som digitala) är tillgängliga för alla, men inte alltid lika kvalificerad. Medan de mer nyanserade analyserna kräver lösenord och/eller tillgång till slutna intellektuella gemenskaper. Kort sagt: pengar och kulturellt kapital.
Jag tror man är naiv om man inbillar sig att den sortens skiljelinjer skulle försvinna bara för att upphovsmännen förlorar rätt till ersättning för det de producerar.

Magnus sa...

De flesta rockband etc (för att nu begrönsa sig till musik, den konstrt som är mest påverkad) vet sen länge att det inte är på skivorna man drar in pengar, utan på konsterter, numera även merchandising och licensering av sitt namn. Så har det typ alltid varit, utom för ett begränsat fåtal (inte ens för Jimi Hendrix eller Rolling Stones rann det särskilt mycket pengar från skivor ner i artistens fickor under 60-talet). Likaså kryllar det ju av inspelningar som gjorts av artisten själv eller hans manager, men inte kunnat ges ut på årtionden p ga konkurser, motstridiga avtal och intern tuppfäktning mellan artist, management och skiv- eller filmbolag.

Jag inser så klart att det finns ett problem med om lösryckta bitar av ens musik eller texter plockas loss, stuvas om och utges för att vara dina ord i olika sammanhang, men visst hade mindre nogräknade personer kunnat låna dina ord även när du har upphovsträtten på din sida? Eller, visst kan det göras fomrellt oantasliga citat som grovt förvrider innebörden av det du skrivit - det har vi väl alla sett i tidningar? Jag tror at folk måste lära sig att skilja på olika kontexter och inse att saker inte kan tas för givna bara för att de stått i ett "kvalitetsmedium". Inställningen att "det måste vara sant, för det stod ju i tidningen" såg vi senast spektakulärt bekräftad i samband med DN och Elitlistan.


Och hur små saker ska man egentligen få ha total copyright på? Både Phil Collins och John Bonhams efterlevande har fått loopar på ett par trumslag skyddade, t o m om den nya biten inte är samplad från dem utan bara efterliknar ett originalgroove. Kan vi ge Winston Churchill (också samplad) patent på orden "We will never surrrender"? Jag vet några som tycker sig ha rätt att citera honom.

Magnus sa...

Får kanske lägga till att jag inte på något vis är inne på att "med fildelningen blir vi alla jämlikar", den sortens Negroponte-utopism hör till 90-talet. Poängen var just att fildelningen gör det lättare att få syn på konstverk, musik och vetenskap som just konst, vetenskapliga framsteg eller andra musiska företeelser utan att se dem i första hand som varor eller kulturella jackmärken. Och det är faktiskt frigörande.

Louise sa...

Jadu, jag tycker inte riktigt att du bemöter det jag är ute efter även om jag blir lite charmerad av din ungdomliga (?)teknikentusiasm. För den grundläggande frågan kvarstår: vem ska betala den som står bakom orden, musiken och bilderna?

Magnus sa...

For the record: Churchills tal efter Frankrikes fall, med orden om att inte ge upp, samplades redan för 20-30 år sedan av bl a Iron Maiden och Supertramp. Andra har följt efter.