Jovisst har jag sett att jag blir påhoppad i min egen tidning i dag igen. Jag får väl ta mig samman och svara nån gång, även om jag tror att läsarna kunde ha det roligare. Väldigt underligt förresten att Malte inte berättar var man kan läsa de inlägg på olika bloggar som han retat upp sig på. För den som inte läst dem blir ju debattinlägget rätt obegripligt. Men bloggen är den nya kvällstidningen, man hänvisar inte om man inte absolut tvingas.
Förresten är jag mycket mer intresserad av att veta hur man gör en snygg fyrtiotalsuppsättning (typ rulle i nacken) utan att alltihop åker ur tio minuter efter att man fäst sista hårnålen. Ge mig gärna tips. Sånt ägnar jag min tid medan Malte översätter klassiska grekiska poeter, sörrni.
Jag är också förfärligt ledsen Caroline om jag har varit med och outat dig. Jag har tagit bort igen. Och tack, tack för att jag får vara med på bra ställen i dina listor. Bästa texten i dag kom förresten för en gångs skull från DN På Stan (nej, inte din, även om jag också är en sucker för pennkjolar med hög midja) På Insändarsidan. Ni kan nog räkna ut själva vilken jag menar.
fredag, december 30, 2005
torsdag, december 29, 2005
Saker jag borde och inte borde göra nästa år
Borde:
Ge ut en bok (minst)
Försöka gråta lite mindre (helst genom att ha mindre att gråta åt)
Fortsätta skriva hela tiden och helst bättre
Ta bort lite mer bebisfett (alt. skaffa nytt, men sådana saker kan man inte råda över och heller inte ha med på en sån här lista)
Köpa gummistövlar
Tjäna pengar
Vara snällare
Våga säga ifrån när människor försöker utnyttja ovan nämnda snällhet
Visa människor jag tycker om att jag tycker om dem
Bjuda människor jag tycker om på bra saker, tex ostron och champagne (det förutsätter att punkten om pengar ovan uppfylles) eller te och egenbakad kaka
Umgås mer med människor som tycker om mig på riktigt och mindre med människor som egentligen inte bryr sig
Umgås mer med människor som får mig att må bra och mindre med människor som får mig att få ångest
Skriva fler reportage
Slipa på formuleringar ännu längre så att bara det som absolut behövs och lyser av egen inre kraft finns kvar (och sannolikt göra redaktörer vansinniga genom att maila strax före absolut deadline och vilja flytta ett kommatecken)
Gå många promenader
Gå mer i höga klackar
Bada ofta (badkar eller hav, beroende på årstid)
Springa mer
Yoga mer
Äta mer rått kött
Dricka mer cocktails (t ex Sidecar, Dry Martini, Negroni samt alla sorters champagnedrinkar)
Borde inte:
Bli kall och elak i stället för ledsen
Bli kall och elak över huvud taget
Döva ångest med droger mer än när det absolut behövs
Döva ångest med fett och socker mer än när det absolut behövs
Gå i skor med hål i så att man blir blöt om fötterna
Ge ut en bok (minst)
Försöka gråta lite mindre (helst genom att ha mindre att gråta åt)
Fortsätta skriva hela tiden och helst bättre
Ta bort lite mer bebisfett (alt. skaffa nytt, men sådana saker kan man inte råda över och heller inte ha med på en sån här lista)
Köpa gummistövlar
Tjäna pengar
Vara snällare
Våga säga ifrån när människor försöker utnyttja ovan nämnda snällhet
Visa människor jag tycker om att jag tycker om dem
Bjuda människor jag tycker om på bra saker, tex ostron och champagne (det förutsätter att punkten om pengar ovan uppfylles) eller te och egenbakad kaka
Umgås mer med människor som tycker om mig på riktigt och mindre med människor som egentligen inte bryr sig
Umgås mer med människor som får mig att må bra och mindre med människor som får mig att få ångest
Skriva fler reportage
Slipa på formuleringar ännu längre så att bara det som absolut behövs och lyser av egen inre kraft finns kvar (och sannolikt göra redaktörer vansinniga genom att maila strax före absolut deadline och vilja flytta ett kommatecken)
Gå många promenader
Gå mer i höga klackar
Bada ofta (badkar eller hav, beroende på årstid)
Springa mer
Yoga mer
Äta mer rått kött
Dricka mer cocktails (t ex Sidecar, Dry Martini, Negroni samt alla sorters champagnedrinkar)
Borde inte:
Bli kall och elak i stället för ledsen
Bli kall och elak över huvud taget
Döva ångest med droger mer än när det absolut behövs
Döva ångest med fett och socker mer än när det absolut behövs
Gå i skor med hål i så att man blir blöt om fötterna
onsdag, december 28, 2005
Tvättstugemysteriet
Tvättstugan är en central plats i modern svensk mytologi. I hela den eländiga Knutby-historien var det återkommande snuskandet i just tvättstugan extra väl konstruerat för en bra löpsedel. Allt blir ett bättre löp om det händer i en tvättstuga. Mord, sex, bråk, olyckor, oväder. Familjefar insnöad i tvättstuga. Inget har hänt, ändå spetsar vi öronen. Tvättstugan är i skärningspunkten mellan moderniteten och historien, intimt förknippad med trista hushållssysslor, ändå avskild från hemmet. Den gemensamma tvättstugan erbjuder dessutom både möjliga konflikter och kontakter. Lite lite farlig och spännande alltså, samtidigt som vi alla tvingar oss dit i regelbundna intervaller, uttråkade till döds av gradtal och strumpsortering.
Ja, de flesta besöker den i alla fall. Själv har jag inte tvättat sedan våren 1998. Om drygt två år ska jag vederbörligt fira mitt tvättlösa decennium. Vilken lycka! Vad jag sist svarade på de häpna frågorna om hur jag lyckats med det lämpar sig tyvärr inte på en familjetillvänd sida som denna, men det är icke dessto mindre sant. Eller förresten, kanske inte hela sanningen. Men jag hatar att tvätta. Om jag får leva resten av mitt liv utan att behöva tvätta kommer det att vara ett klart bättre liv än annars.
På den här bloggen har de motsatt uppfattning. Mycket underligt.
Ps. Jo, jag har ryckt upp mig lite. Man kan inte vara hur jävla depressiv som helst i längden. Men det kommer tillbaka, var så säkra.
Ja, de flesta besöker den i alla fall. Själv har jag inte tvättat sedan våren 1998. Om drygt två år ska jag vederbörligt fira mitt tvättlösa decennium. Vilken lycka! Vad jag sist svarade på de häpna frågorna om hur jag lyckats med det lämpar sig tyvärr inte på en familjetillvänd sida som denna, men det är icke dessto mindre sant. Eller förresten, kanske inte hela sanningen. Men jag hatar att tvätta. Om jag får leva resten av mitt liv utan att behöva tvätta kommer det att vara ett klart bättre liv än annars.
På den här bloggen har de motsatt uppfattning. Mycket underligt.
Ps. Jo, jag har ryckt upp mig lite. Man kan inte vara hur jävla depressiv som helst i längden. Men det kommer tillbaka, var så säkra.
söndag, december 25, 2005
Alltså, ni missförstod mig lite
Jag sa att jag tänkte säga hejdå. Tror ni inte att jag kan mina verbformer? Det var alltså inte adieu, snarare au revoir. Snarare en förvarning om att ni inte behöver läsa på ett tag. Verkstan kommer inte att vara något särskilt trivsam plats.
Självklart rörs jag ändå av era omsorger. Och herregud som de kommer att behövas. Kärlek, om jag nänns kalla det så, från okända är det som krävs för att jag alls ska kunna stå upprätt. Kärlek och sprit, that is. Kärlek från dem jag känner i verkliga livet är också uppskattat, förstås. I den utsträckning som folk står ut med mig.
Imorse var jag på julotta i den underbart vackert restaurerade Allhelgonakyrkan i Lund. De andra tindrade mot krubban i koret och sjönd med spröda röster om hur de prisade herren och så vidare. Själv satt jag där, till bredden fylld av ångande ilska. Varför förväntar du dig att jag ska glädjas åt din unge när du dödar mina? Vad har jag att vara tacksam för, din lömske lynnige jävel?
Jag har aldrig påstått att jag var balanserad.
Självklart rörs jag ändå av era omsorger. Och herregud som de kommer att behövas. Kärlek, om jag nänns kalla det så, från okända är det som krävs för att jag alls ska kunna stå upprätt. Kärlek och sprit, that is. Kärlek från dem jag känner i verkliga livet är också uppskattat, förstås. I den utsträckning som folk står ut med mig.
Imorse var jag på julotta i den underbart vackert restaurerade Allhelgonakyrkan i Lund. De andra tindrade mot krubban i koret och sjönd med spröda röster om hur de prisade herren och så vidare. Själv satt jag där, till bredden fylld av ångande ilska. Varför förväntar du dig att jag ska glädjas åt din unge när du dödar mina? Vad har jag att vara tacksam för, din lömske lynnige jävel?
Jag har aldrig påstått att jag var balanserad.
torsdag, december 22, 2005
Jag tänkte säga hejdå
Jag tänkte säga hejdå för ett tag. Jag tänkte säga att det jag kan skriva just nu ändå är så droppande av giftigt självhat och vrede och bottenlös cynism att ni kommer vilja läsa det ungefär lika lite som jag kommer vilja skriva det.
Det här är ingen anonym dagboksblogg, hur lite jag än begriper distinktionerna mellan personligt och privat. Och jag vet inte om jag vill visa upp något som ens i det allra minsta liknar den person jag är längre.
För jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte. Kan inte någonting få vara bra nån jävla gång?
Nä. Det får uppenbarligen inte det. Här skulle jag kunna lägga in en rad cynismer eller bara transkriberingar av de animaliska läten av smärta som kommer ur mig i vanliga verkliga livet, där jag sitter i mitt julpyntade vardagsrum och tänker att om det ska vara så här så vill jag faktiskt inte vara med längre. Eller förresten. Så tänker jag inte alls. Inget så sofistierat. Bara att det är för mycket för vem som helst nu. Att det är orättvist. Att nån annans barn kan väl dö i stället.
Den Gud jag tafatt närmat mig under det här året, detta det allra vidrigaste av år, hjälpte mig inte heller. Sällan har de eventuella gudomligheternas hånfullhet lyst klarare än genom den dörr jag nyss fått kastad i ansiktet. Trodde du verkligen att du hade rätt att vara lycklig? Trodde du att det kanske skulle kunna vara över? Sån barnslighet, sån aningslöshet måste förstås straffa sig. Jag böjer nacken inför dessa ovedersägliga sanningar. Vad kan jag annars göra? Det är ju inte jag som bestämmer.
Jag tänkte säga hejdå. Men skriva kommer jag ju göra i alla fall. Antagligen orkar ni inte läsa det. Eller också skjuter jag undan allt till ett enda helveteshål i mellangärdet och tänker på något annat. Då kanske jag skriver glättiga poppiga texter om teve eller politik eller nåt.
Det här är ingen anonym dagboksblogg, hur lite jag än begriper distinktionerna mellan personligt och privat. Och jag vet inte om jag vill visa upp något som ens i det allra minsta liknar den person jag är längre.
För jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte. Kan inte någonting få vara bra nån jävla gång?
Nä. Det får uppenbarligen inte det. Här skulle jag kunna lägga in en rad cynismer eller bara transkriberingar av de animaliska läten av smärta som kommer ur mig i vanliga verkliga livet, där jag sitter i mitt julpyntade vardagsrum och tänker att om det ska vara så här så vill jag faktiskt inte vara med längre. Eller förresten. Så tänker jag inte alls. Inget så sofistierat. Bara att det är för mycket för vem som helst nu. Att det är orättvist. Att nån annans barn kan väl dö i stället.
Den Gud jag tafatt närmat mig under det här året, detta det allra vidrigaste av år, hjälpte mig inte heller. Sällan har de eventuella gudomligheternas hånfullhet lyst klarare än genom den dörr jag nyss fått kastad i ansiktet. Trodde du verkligen att du hade rätt att vara lycklig? Trodde du att det kanske skulle kunna vara över? Sån barnslighet, sån aningslöshet måste förstås straffa sig. Jag böjer nacken inför dessa ovedersägliga sanningar. Vad kan jag annars göra? Det är ju inte jag som bestämmer.
Jag tänkte säga hejdå. Men skriva kommer jag ju göra i alla fall. Antagligen orkar ni inte läsa det. Eller också skjuter jag undan allt till ett enda helveteshål i mellangärdet och tänker på något annat. Då kanske jag skriver glättiga poppiga texter om teve eller politik eller nåt.
onsdag, december 21, 2005
Tis the season to be jolly
Det är en rätt svår jul i år. Kontrasterna lyser en i ansiktet lite för hårt och klart. Man kan vilja halsa det glöggkryddade brännvinet för mindre. Så har jag i och för sig känt tidigare jular också, om än av andra anledningar. Andra år har allting varit precis så tindrande som det ska enligt mallen i den lagom smetiga amerikanska julfilmen. En liten lista över mina erfarenheter från forna juletider:
- Varit plakat i tre dagar i sträck för att mota den sociala ångesten.
- Varit spik nykter i tre dagar i sträck men längtat oavbrutet efter flaskan för att mota den sociala ångesten för att därefter få missfall den 29 december.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld som avslutades med att sopas under mattan och ligga som en klump i mellangärdet på alla inblandade under resten av högtiden.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld och faktiskt sönderrivna kläder som avslutades med tårdränkta innerliga samtal som förde alla inblandade närmare varandra.
- Upphämtning av mitt livs stora kärlek på flygplatsen i Orly och sedemera orimligt dyra mottagna presenter som inkluderade diamanter. Jag bär dem fortfarande efter 11 år. Avslutades med att vi lyckligt drev runt på gatorna i Paris och hungrade och frös eftersom vi bara hade råd med ett mål mat om dagen. Eftersom ingen av oss vid den här tiden egentligen åt någonting gjorde det inte så mycket.
- Tinder mot mitt livs stora kärlek och orden: "Det här är den sista julen som det bara är vi".
Fan. Jag vill inte vara bitter. Bitterhet är så ocharmigt. Lösningen kanske finns i den där snapsen ändå.
Eff bidrar med dagens julsång.
- Varit plakat i tre dagar i sträck för att mota den sociala ångesten.
- Varit spik nykter i tre dagar i sträck men längtat oavbrutet efter flaskan för att mota den sociala ångesten för att därefter få missfall den 29 december.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld som avslutades med att sopas under mattan och ligga som en klump i mellangärdet på alla inblandade under resten av högtiden.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld och faktiskt sönderrivna kläder som avslutades med tårdränkta innerliga samtal som förde alla inblandade närmare varandra.
- Upphämtning av mitt livs stora kärlek på flygplatsen i Orly och sedemera orimligt dyra mottagna presenter som inkluderade diamanter. Jag bär dem fortfarande efter 11 år. Avslutades med att vi lyckligt drev runt på gatorna i Paris och hungrade och frös eftersom vi bara hade råd med ett mål mat om dagen. Eftersom ingen av oss vid den här tiden egentligen åt någonting gjorde det inte så mycket.
- Tinder mot mitt livs stora kärlek och orden: "Det här är den sista julen som det bara är vi".
Fan. Jag vill inte vara bitter. Bitterhet är så ocharmigt. Lösningen kanske finns i den där snapsen ändå.
Eff bidrar med dagens julsång.
tisdag, december 20, 2005
"Vill jag ha action ser jag Fred Astaire"
"På min bioduk vill jag ha vårdad klädsel, vårdad dialog, en trevlig stråkkvartett eller cha-cha i soundtracket samt många middagsscener. Vill jag se action ser jag Fred Astaire."Kjell Häglund ser om Whit Stillmans underbara jul&klass&intelodrama Metropolitan och konfronteras samtidigt med sitt gamla jag från den där vintern 1990.
Jag har förstås inte sett den på bio som Kjell. Jag var lite för liten för 15 år sen, plus att jag bodde på landet där de enda filmer som gick på bio var med Bruce Willis eller Harrison Ford. Ett gammalt raspigt videoband var det. Kopierat tror jag, för det var skrivet på en sån där klisterlapp för hand. "Walt Stillman Metropolitan". Jag kan knappt vänta till den 14 februari. Snacka om Valentine.
måndag, december 19, 2005
Mulla Omar i Ronneby
Blekinge Tekniska Högskola tycker inte att deras studenter är vuxna nog att bestämma vad de vill ägna sitt bredband hemma i studentlägenheten åt. Därför har högskoleledningen installerat ett filter som nekar studenterna tillgång till sidor med "sexuellt innehåll". I detta inkluderas förutom vanlig vuxenporr och sexkontaktsidor bland annat Slitz, men däremot inte Moore, samt Expressen. Nog för att vi myntat begreppet husvagnsorgasm, men riktigt så explicit är väl ändå inte tidningens innehåll?
Om det här skriver både IDG och Blekinge Läns Tidning.
BTH:s förvaltningschef Sven-Ove Nilsson tycker inte att censuren är det minsta problematisk.
"Vi har under åren haft ett flertal incidenter med studenter som använt vårt nät för att surfa till sidor med både barnpornografiskt och pornografiskt innehåll. Det vill vi inte ha, och därför har vi tagit beslutet att använda oss av ett verktyg som filtrerar bort denna typ av sidor. Om studenterna inte kommer åt andra sidor med acceptabelt innehåll så är det en olycklig bieffekt. Men det har inte varit vårt syfte."
Lyssna på vad han säger. "Acceptabelt innehåll". Jag antar att han menar min hemmapublikation, men jag är inte säker. Däremot anser denne materialtjänsteman helt självklart att det är hans sak att bestämma vad som är "acceptabelt" mediematerial för vuxna myndiga studenter som betalat för sitt bredband inbakat i rumshyran. Intressant nog går det alldeles utmärkt att surfa på nazistsidor från studentlyorna i Karlskrona, Karlshamn och Ronneby. Det är könsdelarna (och Katarina Janousch) högskoleledningen vill hålla borta från sina tydligen lättkorrumperade små telningar.
Märk väl. Bleking Tekniska Högskola går bara ett steg längre än alla politiker som kräver porrfria hotell och lagstiftning mot sexualisering. Snusk är dåligt för oss. Detta finns det enighet om i den upplysta samtiden. Ingen god och frisk och ärbar medborgare/student/hotellgäst kan väl vilja hålla på med sånt där! Förutom att det förstås är ett genuint felaktigt påstående så spelar det faktiskt ingen roll. För det är inte er sak att bestämma.
I diskussionen om porrfilm på hotell brukar man hänvisa till de stackars städerskorna som tvingas byta nedkleggade lakan och eventuellt till och med torka könsvätskor från möbelytor. Detta anses intressant nog inte vara ett problem om flera hotellgäster ägnat sig åt sexuell samvaro med varandra, alternativt haft ensamsex utan visuell stimulans. Men det är väl bara en tidsfråga.
För vad säger BTH förresten om studenterna snuskar sig för egen maskin, i subventionerade studentlägenheter. Nästa steg blir förbud mot besök på rummet komplett med smidiga övervakningskameror så att studenterna verkligen ägnar hela sin dyrbara tid åt att plugga hållfasthetslära och programmering och annat festligt.
Om det är någon i hela den här sorgligt typiskt sexfobiska historian som ska hålla händerna på täcket är det förstås högskoleadministrationen. Bort med tassarna från bredbandet.
Om det här skriver både IDG och Blekinge Läns Tidning.
BTH:s förvaltningschef Sven-Ove Nilsson tycker inte att censuren är det minsta problematisk.
"Vi har under åren haft ett flertal incidenter med studenter som använt vårt nät för att surfa till sidor med både barnpornografiskt och pornografiskt innehåll. Det vill vi inte ha, och därför har vi tagit beslutet att använda oss av ett verktyg som filtrerar bort denna typ av sidor. Om studenterna inte kommer åt andra sidor med acceptabelt innehåll så är det en olycklig bieffekt. Men det har inte varit vårt syfte."
Lyssna på vad han säger. "Acceptabelt innehåll". Jag antar att han menar min hemmapublikation, men jag är inte säker. Däremot anser denne materialtjänsteman helt självklart att det är hans sak att bestämma vad som är "acceptabelt" mediematerial för vuxna myndiga studenter som betalat för sitt bredband inbakat i rumshyran. Intressant nog går det alldeles utmärkt att surfa på nazistsidor från studentlyorna i Karlskrona, Karlshamn och Ronneby. Det är könsdelarna (och Katarina Janousch) högskoleledningen vill hålla borta från sina tydligen lättkorrumperade små telningar.
Märk väl. Bleking Tekniska Högskola går bara ett steg längre än alla politiker som kräver porrfria hotell och lagstiftning mot sexualisering. Snusk är dåligt för oss. Detta finns det enighet om i den upplysta samtiden. Ingen god och frisk och ärbar medborgare/student/hotellgäst kan väl vilja hålla på med sånt där! Förutom att det förstås är ett genuint felaktigt påstående så spelar det faktiskt ingen roll. För det är inte er sak att bestämma.
I diskussionen om porrfilm på hotell brukar man hänvisa till de stackars städerskorna som tvingas byta nedkleggade lakan och eventuellt till och med torka könsvätskor från möbelytor. Detta anses intressant nog inte vara ett problem om flera hotellgäster ägnat sig åt sexuell samvaro med varandra, alternativt haft ensamsex utan visuell stimulans. Men det är väl bara en tidsfråga.
För vad säger BTH förresten om studenterna snuskar sig för egen maskin, i subventionerade studentlägenheter. Nästa steg blir förbud mot besök på rummet komplett med smidiga övervakningskameror så att studenterna verkligen ägnar hela sin dyrbara tid åt att plugga hållfasthetslära och programmering och annat festligt.
Om det är någon i hela den här sorgligt typiskt sexfobiska historian som ska hålla händerna på täcket är det förstås högskoleadministrationen. Bort med tassarna från bredbandet.
söndag, december 18, 2005
En fråga
Förresten, är det någon som vet var man kan få tag på andra säsongen av Twin Peaks utan att den är på spanska?
Bang, bang en boomerang
I går köpte jag Vogue. Fina foton, vackra skor, en bisarrintressant artikel om väninnor som klädde sig likadant. Och ett modejobb med en modell som såg ut att ha ett BMI obetydligt över Nicole Richis. Jag lade ifrån mig tidningen med vämjelse. Jag förstår faktiskt inte vem som antas tycka att svältofferarmar är så sexigt att de vill köpa klänningen pinnarna sticker ut ur.
Apropå ett par intressanta diskussioner vi haft på Fountain frågade jag en mig närstående man om det är en myt att män föredrar kurvor. "Det är nog mest en skillnad mellan vem man vill knulla och vem man vill visa upp sig med" sa han lakoniskt. Konflikten mellan natur och kultur uttrycks sällan så precist. Och jag som i vanliga fall alltid föredrar kulturen.
I dag köpte jag Bang. Det är faktiskt sant, det är inget jag skriver för att göra en snygg omvändelse från konsumtionsoffer till medveten feminist. Feminist har jag väl alltid varit. Och förresten köpte jag en ögonbrynspenna också. Båda delarna på Västermalmsgallerian, detta postmoderna köptempel som jag egentligen avskyr men så ofta återfinner mig själv i när köpbehovet sätter in en söndagseftermiddag.
I Bang är Malin Ullgren tillförordnad redaktör ett tag till. Malin är en av de personer som jag tycker att det är allra njutbarast att inte vara överrens med. Hon är så smart och skriver så bra och får mig alltid att tänka på saker som jag inte funderat över tidigare. Vrider till sanningar och uppfattningar och fenomen tills dess sårigheter och svårigheter blir omöjliga att bortse från. I senaste numret skriver hon om samtidens hemlängtan, asdyra tapeter och hela det kvinnliga hemgörarprojektet. När jag får tid ska jag förresten skriva om hur sorgen och otillräckligheten fick mig att börja hata möbler.
Apropå ett par intressanta diskussioner vi haft på Fountain frågade jag en mig närstående man om det är en myt att män föredrar kurvor. "Det är nog mest en skillnad mellan vem man vill knulla och vem man vill visa upp sig med" sa han lakoniskt. Konflikten mellan natur och kultur uttrycks sällan så precist. Och jag som i vanliga fall alltid föredrar kulturen.
I dag köpte jag Bang. Det är faktiskt sant, det är inget jag skriver för att göra en snygg omvändelse från konsumtionsoffer till medveten feminist. Feminist har jag väl alltid varit. Och förresten köpte jag en ögonbrynspenna också. Båda delarna på Västermalmsgallerian, detta postmoderna köptempel som jag egentligen avskyr men så ofta återfinner mig själv i när köpbehovet sätter in en söndagseftermiddag.
I Bang är Malin Ullgren tillförordnad redaktör ett tag till. Malin är en av de personer som jag tycker att det är allra njutbarast att inte vara överrens med. Hon är så smart och skriver så bra och får mig alltid att tänka på saker som jag inte funderat över tidigare. Vrider till sanningar och uppfattningar och fenomen tills dess sårigheter och svårigheter blir omöjliga att bortse från. I senaste numret skriver hon om samtidens hemlängtan, asdyra tapeter och hela det kvinnliga hemgörarprojektet. När jag får tid ska jag förresten skriva om hur sorgen och otillräckligheten fick mig att börja hata möbler.
Mindre än en vecka kvar...
Julklappstipsen fortsätter. För alla er som inte köpt det ni ska ännu. Eller för den som vill hitta en klapp att lägga i sin egen strumpa.
Magnus Linton: Americanos
Jag har skrivit om Magnus strålande latinamerika-reportage förut. Det bästa som skrivits på svenska om latinamerika på senare i år i konkurrens med Nathan Shachars Till Jaguarernas land. Om ni får tag på den borde ni förresten ge bort den också till nån.
Thomas Mann: Buddenbrooks. Här snackar vi borgerlighet. Den gammeldags sorten. Inga kaffemarkörer.
Joan Didion: Play it as it lays. Finns nyutgiven som Lagt kort på svenska, men för stilistikens skull rekommenderar jag att köpa den i orginalspråk.
Sigge Eklund: Det är 1988 och har just börjat snöa. Ok, jag känner Sigge och unnar honom alla försäljningsintäkter i världen. Men när jag läste den här i försomras kände jag honom inte alls. Och skildringen av en familj och dess komplicerade, sårande, helande relationer är fantastisk.
Magnus Linton: Americanos
Jag har skrivit om Magnus strålande latinamerika-reportage förut. Det bästa som skrivits på svenska om latinamerika på senare i år i konkurrens med Nathan Shachars Till Jaguarernas land. Om ni får tag på den borde ni förresten ge bort den också till nån.
Thomas Mann: Buddenbrooks. Här snackar vi borgerlighet. Den gammeldags sorten. Inga kaffemarkörer.
Joan Didion: Play it as it lays. Finns nyutgiven som Lagt kort på svenska, men för stilistikens skull rekommenderar jag att köpa den i orginalspråk.
Sigge Eklund: Det är 1988 och har just börjat snöa. Ok, jag känner Sigge och unnar honom alla försäljningsintäkter i världen. Men när jag läste den här i försomras kände jag honom inte alls. Och skildringen av en familj och dess komplicerade, sårande, helande relationer är fantastisk.
lördag, december 17, 2005
Dagens...
...det borde man inte ha gjort. Försökt gå på Åhlens City.
...fynd. Kashmirtröjor för 700 spänn på H&M. Visst, det är billigkashmir och kommer noppa sönder sig på nolltid, men till ett bra pris kan man vara varm och mjuk i alla fall över den här vintern.
...madeleinekaka. Eller nåt. I alla fall läser jag om Narnia-serien, som jag älskade som barn. Den är fortfarande bra.
...låt.
Christmas (Baby, please come home) med Darlene Love
...notering på leva-eller-dö-skalan. 4. Jag gillar ju julstök. Det borde vara högre. Hur lång tid till ska det här behöva ta?
...fynd. Kashmirtröjor för 700 spänn på H&M. Visst, det är billigkashmir och kommer noppa sönder sig på nolltid, men till ett bra pris kan man vara varm och mjuk i alla fall över den här vintern.
...madeleinekaka. Eller nåt. I alla fall läser jag om Narnia-serien, som jag älskade som barn. Den är fortfarande bra.
...låt.
Christmas (Baby, please come home) med Darlene Love
...notering på leva-eller-dö-skalan. 4. Jag gillar ju julstök. Det borde vara högre. Hur lång tid till ska det här behöva ta?
Jag tror att jag älskar Johan Hilton
Jag vet att jag tjatar men de som inte läser Johan Hiltons underbara underbara dagboksjulkalendersblogg får faktiskt skylla sig själva. Ni missar det bästa som finns att läsa på svenska just nu, alla kategorier.
fredag, december 16, 2005
Isobel, nu även i Göteborg
De har publicerat min Håkan Mild-hyllning på Bara ben på Glenn Hysén. Killen som mailade och frågade om de fick göra det berättade att de tipsats om texten av "en av Sveriges största sportjournalister". Hmm.
Jag borde förstås ha sagt det till Roger Wilson häromdagen att den största skillnaden mellan bloggen och betaltexter är att här kan jag skriva så mycket om fotboll som jag vill. Det finns trots allt gränser för hur mycket sport man kan baxa in på en kultursida. Särskilt när man konkurrerar med Jesper Högström om fotbollskvoten. Och jag har aldrig vågat ta kontakt med sporten för att kolla om jag skulle kunna skriva åt dem. De brukar bli arga på Linna när hon skriver om friidrott, så jag har utgått från att ledar&kultursidesbrudar inte är riktigt välkomna på deras planhalva. Nåja. Nu finns jag i alla fall i Göteborg.
Jag borde förstås ha sagt det till Roger Wilson häromdagen att den största skillnaden mellan bloggen och betaltexter är att här kan jag skriva så mycket om fotboll som jag vill. Det finns trots allt gränser för hur mycket sport man kan baxa in på en kultursida. Särskilt när man konkurrerar med Jesper Högström om fotbollskvoten. Och jag har aldrig vågat ta kontakt med sporten för att kolla om jag skulle kunna skriva åt dem. De brukar bli arga på Linna när hon skriver om friidrott, så jag har utgått från att ledar&kultursidesbrudar inte är riktigt välkomna på deras planhalva. Nåja. Nu finns jag i alla fall i Göteborg.
torsdag, december 15, 2005
Så 2005
Vilka har varit årets riktigt stora nyheter? Och vilka har varit de mest innovativa sätten att beskriva dessa nyhetspärlor? Kort sagt: Vad minns vi från kvällstidningarna 2005?
Fadde tvångsmatar Linda - med kokosbollar.
Pigge vill hjälpa kvinnor att bli gravida. (löpsedel, Expressen den femte juni)
Folket: Ge Elanga en cykel.
Christer Sjögrens katt har dött
Världens fulaste hund har dött (Aftonbladet, den 23 november)
Tjänsteman hyrde sexlya med spermaklausul.
Läkare hade sex med präst. (löpsedel, Expressen, ca 1,5 vecka sedan)
Här är dödsfällan i din matbutik
Präst i sexdrama slogs vilt på kyrkbacken med svartsjuk jägare (Expressen)
Vilka är era favoriter?
Fadde tvångsmatar Linda - med kokosbollar.
Pigge vill hjälpa kvinnor att bli gravida. (löpsedel, Expressen den femte juni)
Folket: Ge Elanga en cykel.
Christer Sjögrens katt har dött
Världens fulaste hund har dött (Aftonbladet, den 23 november)
Tjänsteman hyrde sexlya med spermaklausul.
Läkare hade sex med präst. (löpsedel, Expressen, ca 1,5 vecka sedan)
Här är dödsfällan i din matbutik
Präst i sexdrama slogs vilt på kyrkbacken med svartsjuk jägare (Expressen)
Vilka är era favoriter?
Iso till rakning
Jag blev nyss intervjuad om bloggen av Roger Wilson för Mediemagasinet. Jag vet knappt vad jag sa. Väldigt många ord blev det. Han skulle klippa ihop till 30 sekunder. Beroende på vilken vinkel han är ute efter kan han helt säkert få mig att framstå som antingen rar och briljant eller uppblåst och korkad. Jag försökte leda in honom på det förstnämnda spåret genom att avslutningsvis hävda att jag själv oftast är rätt snäll som journalist. Då skrattade han. Vi får se vad det betyder. Programmet sänds i nästa vecka.
Förresten, självklart har jag sett det Sigge skrivit om mig. Vi är ju vänner, så jag blir inte sårad, även om jag nog tror att han missförstod mig lite. Men man får tycka olika om saker även om man gillar varann. Också offentligt. Sånt har jag verkligen inga problem med. Jag blev förstås inte arg över snälla smarta Karin Olssons Expressen-text heller, om nån nu trodde det. Karin är rätt nere med nyborgerligheten själv, så jag såg den nog lika mycket som självreflekterande, om än med en lätt anklagande ton. (Anna och Annina kan ha tagit det annorlunda att bli kallade borgare, men det beror ju mest på politik.)
Nu har jag också läst Silverfiskens lilla pastisch. Den förstod jag däremot tyvärr inte, även om jag inser att han verkar ha provocerats av mina kaffevanor och/eller mina politiska uppfattningar. Personligen tyckte jag att rubrikens vitsande med mitt namn var lite för likt lågstadiemobbning för att jag skulle känna mig helt bekväm, men det säger nog mer om mina erfarenheter än något annat.
Förresten, självklart har jag sett det Sigge skrivit om mig. Vi är ju vänner, så jag blir inte sårad, även om jag nog tror att han missförstod mig lite. Men man får tycka olika om saker även om man gillar varann. Också offentligt. Sånt har jag verkligen inga problem med. Jag blev förstås inte arg över snälla smarta Karin Olssons Expressen-text heller, om nån nu trodde det. Karin är rätt nere med nyborgerligheten själv, så jag såg den nog lika mycket som självreflekterande, om än med en lätt anklagande ton. (Anna och Annina kan ha tagit det annorlunda att bli kallade borgare, men det beror ju mest på politik.)
Nu har jag också läst Silverfiskens lilla pastisch. Den förstod jag däremot tyvärr inte, även om jag inser att han verkar ha provocerats av mina kaffevanor och/eller mina politiska uppfattningar. Personligen tyckte jag att rubrikens vitsande med mitt namn var lite för likt lågstadiemobbning för att jag skulle känna mig helt bekväm, men det säger nog mer om mina erfarenheter än något annat.
onsdag, december 14, 2005
Tiptap, tiptap, tippetippetiptap
I dag delar vi med oss av julklappstips. Många bra saker att glädja sina nära och kära med. Man fick bara säga tre. Jag vill därför lägga till några saker.
- Brideshead Revisited, DVD-box. Bästa bitterljuva melankolin som finns. Och den snyggaste.
- Piers Morgan, The Insider. Jag lånade ut mitt ex till PM i somras och har inte fått tillbaka det än. Men den här boken är så rolig att jag ändå kan långa stycken i huvudet. Den personliga favoriten är kanske när Morgans galne kollega ska säga upp en astrolog och inleder avskedsbrevet med "As You already know...". Björn har dock fel i att man drömmer om kvaloider efter att ha läst den. Morgan var roligare innan han lät John Pilger skriva 80 000 tecken om dagen.
- Nigella Lawson, Feast. Den finns på svenska nu i julhandeln. Man blir lycklig bara av att läsa recepten. Ännu gladare av att laga och äta dem.
- Emmylou Harris, Heartaches and Highways. En best of platta med någon vars hela livsproduktion skulle platsa. Emmylous röst tröstar mig på nätterna och tar mig genom dagarna.
- Johannes Anyuru, Omega. Inte lika bra som debuten, ändå har den här liksom lömskt ätit sig in i medvetandet. En verkligt stor poet i vardande.
- Klas Östergren, Gangsters. Det har känts lite som en Östergen-backlash efter Augustpris-chocken. Men Gangsters är faktiskt likafullt en strålande roman.
- Brideshead Revisited, DVD-box. Bästa bitterljuva melankolin som finns. Och den snyggaste.
- Piers Morgan, The Insider. Jag lånade ut mitt ex till PM i somras och har inte fått tillbaka det än. Men den här boken är så rolig att jag ändå kan långa stycken i huvudet. Den personliga favoriten är kanske när Morgans galne kollega ska säga upp en astrolog och inleder avskedsbrevet med "As You already know...". Björn har dock fel i att man drömmer om kvaloider efter att ha läst den. Morgan var roligare innan han lät John Pilger skriva 80 000 tecken om dagen.
- Nigella Lawson, Feast. Den finns på svenska nu i julhandeln. Man blir lycklig bara av att läsa recepten. Ännu gladare av att laga och äta dem.
- Emmylou Harris, Heartaches and Highways. En best of platta med någon vars hela livsproduktion skulle platsa. Emmylous röst tröstar mig på nätterna och tar mig genom dagarna.
- Johannes Anyuru, Omega. Inte lika bra som debuten, ändå har den här liksom lömskt ätit sig in i medvetandet. En verkligt stor poet i vardande.
- Klas Östergren, Gangsters. Det har känts lite som en Östergen-backlash efter Augustpris-chocken. Men Gangsters är faktiskt likafullt en strålande roman.
tisdag, december 13, 2005
Nu är jag sådär äppelkäck igen
Men varför tog du bort det smarta lilla angreppet på mig Caroline? Det var ju ett intressant resonemang om självupptagenhet och ytlig självanalys, helt bortsett från att det riktades hitåt.
Jag trivs dessutom bra med vår relation som den är, att jag gillar dig och du ogillar mig tillbaka. Vi behöver inte ändra något.
PS. Å, jag upptäckte att du bara bytt plats på texterna. Skönt!
Jag trivs dessutom bra med vår relation som den är, att jag gillar dig och du ogillar mig tillbaka. Vi behöver inte ändra något.
PS. Å, jag upptäckte att du bara bytt plats på texterna. Skönt!
Dagens röst: goss-sopranen
Söte Manne tvingade upp mig i ottan (dvs före sju) för att gå och lyssna på Adolf Fredriks lucia-firande. Det är jag väldigt glad över.
Jag är i grunden rätt skeptiskt till barnkörer. Barn sjunger nämligen sällan särskilt bra. Falsksång blir inte mer njutbart för att det är barnröster som sjunger. Förutom möjligen om det är ens egna barn.
AF-klasserna däremot var proffsbarn. Klara röster, avancerade arrangemang och så mycket julstämning som det över huvud taget går att klämma in i Adolf Fredriks kyrka. Bäst var förstås goss-sopranerna. Jag gråter av goss-sopraner. Den perfekta förgänglighetens ljuva sötma. De sjunger som vackrast strax innan rösten försvinner för evigt.
Jag är i grunden rätt skeptiskt till barnkörer. Barn sjunger nämligen sällan särskilt bra. Falsksång blir inte mer njutbart för att det är barnröster som sjunger. Förutom möjligen om det är ens egna barn.
AF-klasserna däremot var proffsbarn. Klara röster, avancerade arrangemang och så mycket julstämning som det över huvud taget går att klämma in i Adolf Fredriks kyrka. Bäst var förstås goss-sopranerna. Jag gråter av goss-sopraner. Den perfekta förgänglighetens ljuva sötma. De sjunger som vackrast strax innan rösten försvinner för evigt.
"Nä, jag läser inte tidningar"
I Journalisten får ett antal personer uttala sig om medieåret 2005. Årets citat, årets löp, årets scoop, osv. (Björn föreslår som årets ord sommarens snackis på redaktionen: "husvagnsorgasmen", känt från första numret av tidningen Hallå! Ulla, 41, förklarade då bland annat att det var "en total urladdning".)
Som sig bör just det här året får alla dessutom uppge årets blogg. Mats Hård, Ebba von Sydow och Martin Gelin får två nomineringar var. Johan Croneman får en (vilket kan tolkas både som en förhoppning för framtiden och en spark mot själva bloggandet), Expressens politikblogg får en och två personer säger "alla okända människors bloggar", dock utan att uppge någon.
Jennifer Wegerup haussar Bitterfitta, Fredrik Strage lyfter fram Head to Christ och Bo-Göran Bodin slår ett slag för Merit Wager. Martin Jönsson gillar föga förvånande Romenesko på Poynter.
Marie Branner, Linda Olofsson, Jenny Harlin, Joachim Dyfvermark och Evin Rubar, som utgör 30 procent av de tillfrågade, vill emellertid antingen inte säga någon blogg eller uppger uttalat att de "inte läser bloggar".
Att Laila Freivalds väljer bort media har vi ju insett vid det här laget, men detta är ändå intressant. Hur länge till kan man säga som journalist att man aktivt väljer bort alla bloggar? Att ingen enda är tillräckligt intressant för att man ska orka läsa? Själv måste jag erkänna att jag har svårt att ens föreställa mig en sådan inställning. Nä, jag läser inte böcker, jag tittar inte på teve, jag läser inte tidningar. Varför inte då?
Som sig bör just det här året får alla dessutom uppge årets blogg. Mats Hård, Ebba von Sydow och Martin Gelin får två nomineringar var. Johan Croneman får en (vilket kan tolkas både som en förhoppning för framtiden och en spark mot själva bloggandet), Expressens politikblogg får en och två personer säger "alla okända människors bloggar", dock utan att uppge någon.
Jennifer Wegerup haussar Bitterfitta, Fredrik Strage lyfter fram Head to Christ och Bo-Göran Bodin slår ett slag för Merit Wager. Martin Jönsson gillar föga förvånande Romenesko på Poynter.
Marie Branner, Linda Olofsson, Jenny Harlin, Joachim Dyfvermark och Evin Rubar, som utgör 30 procent av de tillfrågade, vill emellertid antingen inte säga någon blogg eller uppger uttalat att de "inte läser bloggar".
Att Laila Freivalds väljer bort media har vi ju insett vid det här laget, men detta är ändå intressant. Hur länge till kan man säga som journalist att man aktivt väljer bort alla bloggar? Att ingen enda är tillräckligt intressant för att man ska orka läsa? Själv måste jag erkänna att jag har svårt att ens föreställa mig en sådan inställning. Nä, jag läser inte böcker, jag tittar inte på teve, jag läser inte tidningar. Varför inte då?
måndag, december 12, 2005
Ibland kan man vara tacksam för det verkligt lilla
Jag är inte svensk medborgare. Först ville jag inte ge upp mitt ursprungliga, sen när det blev möjligt med dubbelt medborgarskap orkade jag inte ta tag i det. Ibland är denna slöhet något att vara tacksam över. Om jag hade fått rösta i riksdagsvalet för tre år sen hade det nämligen varit fullt möjligt att jag röstat på den här mannen. Och hur bra hade det känts idag?
Bräcka, brack, bruckit
Vi är visst borgare i fontänen.
Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag har aldrig försökt dölja min dragning till borgerligheten. Hela den här bloggen kan läsas som en hyllning till tweedkavajen. Och jag står till och med för att jag föredrar krämig cappuccino framför bitterproletärt kokkaffe, en uppenbart löjeväckande uppfattning bland, well, bland delar av den intellektuella storstadsmedelklassen.
Charmigt nog finner jag det slutliga beviset på min egen totala nedgeggning i brackeriet mitt inne i det här lilla påhoppet. Det enda som irriterade mig med texten var nämligen ett grammatikfel. Såg verkligen ingen som läste texten att det heter en Reserva, snarare än ett?
Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag har aldrig försökt dölja min dragning till borgerligheten. Hela den här bloggen kan läsas som en hyllning till tweedkavajen. Och jag står till och med för att jag föredrar krämig cappuccino framför bitterproletärt kokkaffe, en uppenbart löjeväckande uppfattning bland, well, bland delar av den intellektuella storstadsmedelklassen.
Charmigt nog finner jag det slutliga beviset på min egen totala nedgeggning i brackeriet mitt inne i det här lilla påhoppet. Det enda som irriterade mig med texten var nämligen ett grammatikfel. Såg verkligen ingen som läste texten att det heter en Reserva, snarare än ett?
En av de största
Det finns fotbollsspelare som överskrider alla lagsympatier och -antipatier. Det finns spelare som man faktiskt måste älska oavsett. För en kategori är detta rätt okontroversiellt. Alla människor som utger sig för att älska fotboll känner själva att de måste älska Ronaldinho även om de hatar Barça. Man måste älska Zlatan, Scheva, Henry, Rooney. Nä, förresten, inte Rooney. Han har väl utseendet emot sig.
Även jag älskar dessa spelare. Även jag gråter av lycka över dribblingar man inte trodde fanns eller klockrena skott ur de mest omöjliga av vinklar. Men jag har en annan svaghet också. Jag säger: Stefan Bergtoft. Okej, alla blårandiga hyllar Bergtoft, men jag älskar också själva spelartypen. Den närmast brutala mittfältaren som sällan går av planen utan en varning, vars passningsäkerhet visserligen ibland kanske lämnar frågetecken, men som kämpar till sista svettdroppen och aldrig är nöjdare än efter en perfekt glidtackling. I relation till de riktigt hårda mittfältarna får jag emellanåt till och med den där sortens könsliga stjärnögdhet som jag i vanliga fall hånar när kvinnor andlöst beundrar valpiga anfallsstjärnor. Please Mr Viera, tackla omkull mig.
Alla lag behöver minst en sådan spelare. De tekniska offensiva lagen behöver dem ännu mer. De är kanske inte alltid lagets hjärta, men väl dess ryggrad. Och förresten gärna laghjärtat också, sett ur supporterögon. För inte sällan tenderar den här sortens spelare att vara laglojala på riktigt. Kanske för att deras konster inte är bildsköna nog att leda ut i vida världen från lag till lag på jakt efter ännu högre löner och roligare lekkamrater.
I går spelade en sådan spelare sin allra sista match. Enligt vad jag har läst i tidningarna fick han i alla fall en liten del av de hyllningar han är värd. För det spelar ingen roll att han sällan gjort spektakulära mål eller ens att han sitter som fastvuxen i den där skattesmitarklubben på västkusten (en härva han förmodligen för övrigt gråtit på riktigt över).
Håkan Mild är en av de största. Han var en sån man bara var tvungen att, ja kanske inte älska, men innerligt respektera. Jag var alltid nöjd när han var avstängd i matcher mot oss. Då blev det betydligt lättare. Han gnällde inte i medierna över hårfina offside-bedömningar efter att själv ha missat öppet mål. Han hånade inte motståndarsuportrarna mer än ibland. Han gick bara ut och var för jävla vidrigt jobbig att möta. Och fick gult kort. Och tacklade nån halvvägs över planen. Och sprang kilometer efter kilometer, om så med vrickade fötter och lindade ögonskador. Det har varit en ära att få se dig göra det, Håkan. Jag är väldigt glad över att aldrig behöva göra det igen.
Även jag älskar dessa spelare. Även jag gråter av lycka över dribblingar man inte trodde fanns eller klockrena skott ur de mest omöjliga av vinklar. Men jag har en annan svaghet också. Jag säger: Stefan Bergtoft. Okej, alla blårandiga hyllar Bergtoft, men jag älskar också själva spelartypen. Den närmast brutala mittfältaren som sällan går av planen utan en varning, vars passningsäkerhet visserligen ibland kanske lämnar frågetecken, men som kämpar till sista svettdroppen och aldrig är nöjdare än efter en perfekt glidtackling. I relation till de riktigt hårda mittfältarna får jag emellanåt till och med den där sortens könsliga stjärnögdhet som jag i vanliga fall hånar när kvinnor andlöst beundrar valpiga anfallsstjärnor. Please Mr Viera, tackla omkull mig.
Alla lag behöver minst en sådan spelare. De tekniska offensiva lagen behöver dem ännu mer. De är kanske inte alltid lagets hjärta, men väl dess ryggrad. Och förresten gärna laghjärtat också, sett ur supporterögon. För inte sällan tenderar den här sortens spelare att vara laglojala på riktigt. Kanske för att deras konster inte är bildsköna nog att leda ut i vida världen från lag till lag på jakt efter ännu högre löner och roligare lekkamrater.
I går spelade en sådan spelare sin allra sista match. Enligt vad jag har läst i tidningarna fick han i alla fall en liten del av de hyllningar han är värd. För det spelar ingen roll att han sällan gjort spektakulära mål eller ens att han sitter som fastvuxen i den där skattesmitarklubben på västkusten (en härva han förmodligen för övrigt gråtit på riktigt över).
Håkan Mild är en av de största. Han var en sån man bara var tvungen att, ja kanske inte älska, men innerligt respektera. Jag var alltid nöjd när han var avstängd i matcher mot oss. Då blev det betydligt lättare. Han gnällde inte i medierna över hårfina offside-bedömningar efter att själv ha missat öppet mål. Han hånade inte motståndarsuportrarna mer än ibland. Han gick bara ut och var för jävla vidrigt jobbig att möta. Och fick gult kort. Och tacklade nån halvvägs över planen. Och sprang kilometer efter kilometer, om så med vrickade fötter och lindade ögonskador. Det har varit en ära att få se dig göra det, Håkan. Jag är väldigt glad över att aldrig behöva göra det igen.
fredag, december 09, 2005
Den lilla dödens grupp
Nä, så roligt hade nog inte ens Ulrika. Och innerst inne tror jag nog att vi kan vinna mot Trinidad-Tobago. England blir svårare.
I år har de rödvita nämligen ett bättre lag än på väldigt många år, och har rent av en chans att åtminstone nå upp till folkets eviga krav på minst semifinal. Kanske rent av längre.
1. Tim Robinson är en Premier Leagues bästa målvakter och bättre än landslaget haft sedan Seamans storhetstid.
2. En backlinje med fyra av världens just nu bästa innerbackar i Terry, Campbell, Ferdinand och Carragher. Dessutom Ashley Cole som i sina bästa stunder är en av världens allra bästa vänsterbackar.
3. Mittfältet: Lampard, Gerrard, Cole, Beckham. Behöver knappast diskuteras. Dessutom Scholes och Jenas.
4. Anfall: Rooney, Owen, Defoe, Smith, Wright-Phillips. Man måste tyvär säga det igen. Vi har bara en Zlatan.
I år har de rödvita nämligen ett bättre lag än på väldigt många år, och har rent av en chans att åtminstone nå upp till folkets eviga krav på minst semifinal. Kanske rent av längre.
1. Tim Robinson är en Premier Leagues bästa målvakter och bättre än landslaget haft sedan Seamans storhetstid.
2. En backlinje med fyra av världens just nu bästa innerbackar i Terry, Campbell, Ferdinand och Carragher. Dessutom Ashley Cole som i sina bästa stunder är en av världens allra bästa vänsterbackar.
3. Mittfältet: Lampard, Gerrard, Cole, Beckham. Behöver knappast diskuteras. Dessutom Scholes och Jenas.
4. Anfall: Rooney, Owen, Defoe, Smith, Wright-Phillips. Man måste tyvär säga det igen. Vi har bara en Zlatan.
Nu rinner min pophöger-image rätt ner i diskvattnet
Fast jag ÄR ju stukturalist och höger samtidigt. I dag skriver jag i Expressen om den kolonialistiska resejournalistiken. Tyvärr ännu inte på nätet.
Kampen mot terrorismen (och följaktligen mot tonåringar som laddar ner 50cent på PirateBay)
Oscar Swartz har gått igenom EU:s planer på lagstiftning om lagring av trafikdata. Ministerrådet med Thomas Bodström vill att myndigheterna ska lagra alla sända mail, att anonym surfning på exempelvis bibliotek ska förbjudas och att anonyma kontantkort till mobiltelefoner ska stoppas. Ursprungligen var det en del i kampen mot terrorismen, men exempelvis skiv- och filmbolagen är entusiastiska över möjligheterna att komma åt fildelare.
Än så länge har EU-parlamentet hållit emot (bland annat svenska moderater och vänsterpartister) men hur länge det går vet man inte. Jag är i vanliga fall rätt sällan upprörd i integritetsfrågor, men det här går väldigt långt in i våra privatliv.
Än så länge har EU-parlamentet hållit emot (bland annat svenska moderater och vänsterpartister) men hur länge det går vet man inte. Jag är i vanliga fall rätt sällan upprörd i integritetsfrågor, men det här går väldigt långt in i våra privatliv.
torsdag, december 08, 2005
Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart
2005 har inte varit ett bra år. Eh, låt mig omformulera lite. 2005 har varit det värsta året hittills i mitt liv. Jag är väldigt glad att det snart är slut.
Så här års brukar man börja summera året och tala om nästa. Jag säger: Ge mig 2006 omedelbart och om det inte är bättre kräver jag fan mer än en medborgarkommission.
Å andra sidan finns det sånt som är bra med den totala misären. Jag har gått ner nästan tio kilo. Det var från en av naturliga skäl hög nivå, så jag är förstås fortfarande väldigt långt från konventionellt åtråvärd tinyness. Men onekligen närmare än jag var då. Jag har förresten inga direkta önskemål om att vara pytte heller. Ärligt.
Dessutom har jag ägnat mig med stor intensitet åt tröstkonsumtionens klyschkalas. Mina garderober svämmar över av skor och mitt badrumsskåp bågnar av burkar och flaskor. Så ytlig är jag också att det gör att det känns lite lite bättre.
Det är för övrigt en annan bra sak i sammanbrottet. Man slutar bry sig om vad andra tycker. Jag står för att jag gillar yta. Jag står till och med för att jag gillar Ebba von Sydow. Jag står för att ett val mellan elräkning och en ett Aqua di Parma-set ännu vid 29 års ålder inte är självklart.
Saker som var bra med 2005:
Jag insåg att det trots allt finns en del kärlek där ute för mig. De flesta av dem jag trodde skulle stå kvar när allting föll ihop gjorde det. Och in i mitt liv har dessutom kommit väldigt många, väldigt bra nya människor. Jag tackar särskilt för B, M, E, S, J, L, S, A och C. Nä, jag tänker inte skriva ut vilka det handlar om. I vissa fall kan ni säkert gissa, men det struntar jag i. Så många nya vänner på så kort tid har jag nog aldrig fått tidigare. Det är något med att vara så ohämmat ömtålig som avväpnar, tror jag. För jag har nog inte varit trevligare än jag brukar. Snarare tvärtom. Sorg gör dig inte till en bättre person.
Däremot gör sorg dig till en bättre konstnär. Jag skriver bättre än förr. Det är något med tillgången till svärtan och hatet och de verkligt outspädda känslorna som befriar kreativiteten. Om man inte först försöker döva alltihop förstås. Jag har försökt det också. Jag har sällan lyckats.
Långsiktigt är det förmodligen mer hälsosamt att kanalisera gråtgeggan i bokstäver och ord. Men ibland är det tillfälligt roligare att försöka lura smärtan. Droger och vackra män och djupa innerliga samtal är lite olika bra sätt. Man ska fortsätta experimentera hela livet. I substansfloran är morfin överlägset. Jag kan inte nog rekommendera morfin. Särskilt injicerat. Om jag fick välja mellan morfin och en riktigt god middag med en vacker klok man som gillar mig och med utsikterna för fysisk kontakt senare skulle jag inte veta vad jag helst ville ha. Så bra är det. Snacka om smärtlindring.
Vad som var dåligt med 2005:
Allt annat. Och ännu är det inte över. I dag kom ännu en smäll rakt i njurarna. Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart.
PS. Okej då. Det var rätt kul att vinna guld igen också. Och att AIK fick spö med 5-0 mot Boden.
Så här års brukar man börja summera året och tala om nästa. Jag säger: Ge mig 2006 omedelbart och om det inte är bättre kräver jag fan mer än en medborgarkommission.
Å andra sidan finns det sånt som är bra med den totala misären. Jag har gått ner nästan tio kilo. Det var från en av naturliga skäl hög nivå, så jag är förstås fortfarande väldigt långt från konventionellt åtråvärd tinyness. Men onekligen närmare än jag var då. Jag har förresten inga direkta önskemål om att vara pytte heller. Ärligt.
Dessutom har jag ägnat mig med stor intensitet åt tröstkonsumtionens klyschkalas. Mina garderober svämmar över av skor och mitt badrumsskåp bågnar av burkar och flaskor. Så ytlig är jag också att det gör att det känns lite lite bättre.
Det är för övrigt en annan bra sak i sammanbrottet. Man slutar bry sig om vad andra tycker. Jag står för att jag gillar yta. Jag står till och med för att jag gillar Ebba von Sydow. Jag står för att ett val mellan elräkning och en ett Aqua di Parma-set ännu vid 29 års ålder inte är självklart.
Saker som var bra med 2005:
Jag insåg att det trots allt finns en del kärlek där ute för mig. De flesta av dem jag trodde skulle stå kvar när allting föll ihop gjorde det. Och in i mitt liv har dessutom kommit väldigt många, väldigt bra nya människor. Jag tackar särskilt för B, M, E, S, J, L, S, A och C. Nä, jag tänker inte skriva ut vilka det handlar om. I vissa fall kan ni säkert gissa, men det struntar jag i. Så många nya vänner på så kort tid har jag nog aldrig fått tidigare. Det är något med att vara så ohämmat ömtålig som avväpnar, tror jag. För jag har nog inte varit trevligare än jag brukar. Snarare tvärtom. Sorg gör dig inte till en bättre person.
Däremot gör sorg dig till en bättre konstnär. Jag skriver bättre än förr. Det är något med tillgången till svärtan och hatet och de verkligt outspädda känslorna som befriar kreativiteten. Om man inte först försöker döva alltihop förstås. Jag har försökt det också. Jag har sällan lyckats.
Långsiktigt är det förmodligen mer hälsosamt att kanalisera gråtgeggan i bokstäver och ord. Men ibland är det tillfälligt roligare att försöka lura smärtan. Droger och vackra män och djupa innerliga samtal är lite olika bra sätt. Man ska fortsätta experimentera hela livet. I substansfloran är morfin överlägset. Jag kan inte nog rekommendera morfin. Särskilt injicerat. Om jag fick välja mellan morfin och en riktigt god middag med en vacker klok man som gillar mig och med utsikterna för fysisk kontakt senare skulle jag inte veta vad jag helst ville ha. Så bra är det. Snacka om smärtlindring.
Vad som var dåligt med 2005:
Allt annat. Och ännu är det inte över. I dag kom ännu en smäll rakt i njurarna. Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart.
PS. Okej då. Det var rätt kul att vinna guld igen också. Och att AIK fick spö med 5-0 mot Boden.
onsdag, december 07, 2005
Tre bra texter om svärtan i livet
Läs den här gripande personliga reflektionen över hur det är att leva med såväl sina egna som anhörigas depressioner.
Och den här om sorg och alla tårar som bara rinner och rinner utan att man ens alltid medvetet begriper var de kommer ifrån.
Läs också Andres om sorgen och smärtan bakom varje stor humorist: "Om humorn föds ur en försvarsmekanism redan i ens barndom har den i vuxen ålder blivit säcken man stoppar all sin ångest i. Och så knyter man igen den och rusar vidare."
Och den här om sorg och alla tårar som bara rinner och rinner utan att man ens alltid medvetet begriper var de kommer ifrån.
Läs också Andres om sorgen och smärtan bakom varje stor humorist: "Om humorn föds ur en försvarsmekanism redan i ens barndom har den i vuxen ålder blivit säcken man stoppar all sin ångest i. Och så knyter man igen den och rusar vidare."
Lyndon och jag
Bara för att avsluta diskussionen om mitt utseende från för nån vecka sen. Enligt vetenskapen ser jag ut som en blanding av Kurt Cobain och Lyndon B Johnson.
När vi gräver en grop i Tyskland
Ni (i kommentarerna nedan) talar om att Sverige har siktet på guld och "vi förlorar inte längre mot Costa Rica" och hävdar samtidigt att det inte längre finns någon underskattning av småländerna.
Hjälp. Om folk i truppen tänker som ni kan det nog gå ännu sämre än jag ens vill gå in på.
Och Sverige och VM-guld? Eh. Kanske ändå inte va?
Visst, Zlatan skulle platsa i ett guldlag. Men vi har bara en sån. Brasilien har ett anfall av Robinho, Ronaldo, Ronaldinho, Adriano och Kaka. Samtliga bättre än Zlatan (även om han nog kanske kan hinna gå om köttbullen under halvåret kvar till VM).
Dessutom har Sverige inte längre något försvar. Vi har Alexander Östlund som högerback. Vi har en Mellberg som otvetydigt har sin bästa tid bakom sig, men förstås inte vill medge det. Han bildar mittlås med en 30-plussnubbe från ett lag som kom åtta i allsvenskan. Visst, Lucic brukar vara säkerheten själv i landslaget, men han är ingen John Terry. Edman är den enda i backlinjen som är en självklar landslagsman.
Styrkorna i det svenska landslaget är att vi har en av världens bästa målvakter och en av världens bästa forwards. Dessutom en mittfältare som är topp-30 och ytterligare en forward som har varit i världsklass, men som inte spelar särskilt mycket längre.
Sen har vi en backlinje där 1/4, kanske 2/4 om man räknar Lucic, är bra. Och en habil defensiv mittfältare som dock inte är bra nog för att kompensera bristerna bakom. Och två bitvis briljanta, bitvis sega/veka kreativa mittfältare som nog skulle kunna spela in sig i en gemensam trygghet, som skulle kunna ge ett riktigt bra innermittfält, men som å andra sidan aldrig får spela ihop.
Resten är folk som lever på rutin och gamla meriter alternativt kids som aldrig riktigt fått/tagit chansen.
Ni kan inte på allvar tro att detta är ett guldlag?
Hjälp. Om folk i truppen tänker som ni kan det nog gå ännu sämre än jag ens vill gå in på.
Och Sverige och VM-guld? Eh. Kanske ändå inte va?
Visst, Zlatan skulle platsa i ett guldlag. Men vi har bara en sån. Brasilien har ett anfall av Robinho, Ronaldo, Ronaldinho, Adriano och Kaka. Samtliga bättre än Zlatan (även om han nog kanske kan hinna gå om köttbullen under halvåret kvar till VM).
Dessutom har Sverige inte längre något försvar. Vi har Alexander Östlund som högerback. Vi har en Mellberg som otvetydigt har sin bästa tid bakom sig, men förstås inte vill medge det. Han bildar mittlås med en 30-plussnubbe från ett lag som kom åtta i allsvenskan. Visst, Lucic brukar vara säkerheten själv i landslaget, men han är ingen John Terry. Edman är den enda i backlinjen som är en självklar landslagsman.
Styrkorna i det svenska landslaget är att vi har en av världens bästa målvakter och en av världens bästa forwards. Dessutom en mittfältare som är topp-30 och ytterligare en forward som har varit i världsklass, men som inte spelar särskilt mycket längre.
Sen har vi en backlinje där 1/4, kanske 2/4 om man räknar Lucic, är bra. Och en habil defensiv mittfältare som dock inte är bra nog för att kompensera bristerna bakom. Och två bitvis briljanta, bitvis sega/veka kreativa mittfältare som nog skulle kunna spela in sig i en gemensam trygghet, som skulle kunna ge ett riktigt bra innermittfält, men som å andra sidan aldrig får spela ihop.
Resten är folk som lever på rutin och gamla meriter alternativt kids som aldrig riktigt fått/tagit chansen.
Ni kan inte på allvar tro att detta är ett guldlag?
tisdag, december 06, 2005
Dödens grupp
Värsta tänkbara VM-grupp:
Mexiko, Togo, Sverige, Trinidad-Tobago.
Nej, ni har alla fel. Det vore långt bättre att få möta Brasilien, Elfenbenskusten och Sydkorea.
I den verkliga mardrömsgruppen tror alla, och då menar jag alla ifrån Lars Lagerbäck till min farmor, att vi lätt kommer att gå vidare. Man behöver inte ens ha med Costa Rica i gruppen för att begripa vad det betyder.
Mexiko, Togo, Sverige, Trinidad-Tobago.
Nej, ni har alla fel. Det vore långt bättre att få möta Brasilien, Elfenbenskusten och Sydkorea.
I den verkliga mardrömsgruppen tror alla, och då menar jag alla ifrån Lars Lagerbäck till min farmor, att vi lätt kommer att gå vidare. Man behöver inte ens ha med Costa Rica i gruppen för att begripa vad det betyder.
Jag måste kanske lära mig att hata bättre
I dag fick jag skjuts från TV-huset av Pétur Marteinsson. En förtjusande man. Han har nyss fått en bebis och hade baksätet fullt av kappa-kläder.
I samma ögonblick som jag skrev det där insåg jag att ni har rätt. Ni, dvs Caroline och några till, som säger att jag är patologiskt positiv till nästan allting utom Pontus Schultz och DN På Stan. Nu gäller det alltså även Bajen-spelare. Fan. Jag kan inte komma på något att säga till mitt försvar.
I samma ögonblick som jag skrev det där insåg jag att ni har rätt. Ni, dvs Caroline och några till, som säger att jag är patologiskt positiv till nästan allting utom Pontus Schultz och DN På Stan. Nu gäller det alltså även Bajen-spelare. Fan. Jag kan inte komma på något att säga till mitt försvar.
måndag, december 05, 2005
Om man vill få igång en debatt ska man inte säga så mycket själv
Förra gången jag skrev om högern och feminismen kom det 20 kommentarer på en timme. Nu tre på en hel dag.
Jag tror att det åtminstone till del beror på längden på mitt eget inlägg. Dels för att folk inte orkar läsa alltför långa texter. Det har jag stor respekt för. Det orkar jag ju sällan själv, men jag kände mig i det här läget tvungen att förklara lite längre och djupare. Dels för att den korta öppnande reflektionen gör det enklare för alla att bidra med sin åsikt, medan det långa uttänkta snarare skapar låsningar och minskar lusten att diskutera. Kanske för att man inte orkar, kanske för att man, generellt felaktigt, leds att tro att personen med den där långa textdrapan nog tänkt ut saker så mycket mer och grundligare än vad man gjort själv, och alltså är det bäst att man håller tyst oavsett vad man tycker.
Äh, jag vet inte. Eller också är det bara för att det är så mörkt och ni har glöggat hela dagen i stället. Det kan jag också förstå. Jag borde förresten omedelbart glögga själv. Hjortron-Armagnac. Mmm.
Dagens låt är en riktig smetig pärla ur klassikerlådan: Will you love me tomorrow med William Bell
Jag tror att det åtminstone till del beror på längden på mitt eget inlägg. Dels för att folk inte orkar läsa alltför långa texter. Det har jag stor respekt för. Det orkar jag ju sällan själv, men jag kände mig i det här läget tvungen att förklara lite längre och djupare. Dels för att den korta öppnande reflektionen gör det enklare för alla att bidra med sin åsikt, medan det långa uttänkta snarare skapar låsningar och minskar lusten att diskutera. Kanske för att man inte orkar, kanske för att man, generellt felaktigt, leds att tro att personen med den där långa textdrapan nog tänkt ut saker så mycket mer och grundligare än vad man gjort själv, och alltså är det bäst att man håller tyst oavsett vad man tycker.
Äh, jag vet inte. Eller också är det bara för att det är så mörkt och ni har glöggat hela dagen i stället. Det kan jag också förstå. Jag borde förresten omedelbart glögga själv. Hjortron-Armagnac. Mmm.
Dagens låt är en riktig smetig pärla ur klassikerlådan: Will you love me tomorrow med William Bell
Förfärligt långt om högern, feminismen och fria val och varför jag gillar alltihop samtidigt
Fler än jag har kommenterat moderaternas så kallat jämställdhetsansvariga. Utifrån Lizas text i går vill jag bara påpeka att jag inte kallar mig höger som en partipolitisk beteckning. Jag är genuint partipolitiskt oberoende och brukar rösta på lite olika partier. I livstilsfrågor kan jag dessutom känna stor värdemässig gemenskap med den frihetliga vänstern. För mig är höger en etikett som främst handlar om att jag föredrar marknadsekonomi framför alternativen och inte tycker att staten ska ha ansvar för mer än nödvändigt. I de fall enskilda människor eller frivilliga sammanslutningar gör saker bättre än staten ska staten låta bli.
Det ställningstagandet bygger förresten inte främst på att det skulle bli mer "frihetligt" då, även om man säkert kan argumentera för det, utan på att jag tror att samhällen där staten tar för stort utrymme inte lämnar tillräckligt mycket plats kvar för människorna. Den mänskliga drivkraften att ta ansvar och ta hand om andra riskerar att urholkas och försvinna när politiker säger att allting är deras ansvar och uppgifter.
En läsare ville också att jag skulle specificera hur feminism kan funka i högern. Eftersom jag som sagt inte ser etiketten partipolitiskt har jag aldrig ens reflekterat över att det inte skulle fungera. I grunden är ju den feministiska tanken ett uppror mot att vi behandlas som delar i olika könskollektiv snarare än som de enskilda personer vi är. För mig finns det ingen motsättning alls mellan att se de patriarkala strukturerna och att vilja se alla behandlade som individer. Det är tvärtom det alltihop handlar om.
Jag ser heller inte patriarkatet som frikopplat från andra normerande maktstrukturer. Jag tror att det är viktigt att samtidigt se allt det som begränsar oss och hindrar oss från att utvecklas till de personer vi kanske skulle vilja vara. Å andra sidan, just för att det är strukturer tror jag heller inte att det är lätt att förändra. Det finns inget alexanderhugg, ingen storstilad lösning på problemet. Bara många små saker som man kan göra för att det vi kan påverka - det vill säga vilka regler vi har och hur vi själva i vardagen beter oss - inte motarbetar dem som väljer i strid med normerna.
I konkreta frågor leder det exempelvis till att jag ogillar tanken på kvotering, eftersom det frångår grundidén på att vi ska bedömas som individer, men förespråkar en individualiserad föräldraförsäkring eftersom, ja det hör man ju nästan på ordet, alla socialförsäkringar ska utgå från individen.
Jo, jag vet att män inkvoterats i makten i tusentals år, men det är inte en tillräcklig anledning för att en modern stat formellt och lagligt ska börja sortera människor i kategorier och behanda dem därefter. Däremot har jag inget direkt emot hot om kvotering så att exempelvis företagen själva kommer på att det nog finns kompetenta kvinnor. Jag har inga som helst illusioner om den inre jämställdhetssträvan hos de flesta svenska stordirektörer.
Att det ser ut som det gör i det svenska näringslivet är i och för sig också ett resultat av att det nära nog bara är en handfull personer som på något konkret och inflytelserikt sätt äger stora svenska företag och att de är extremt lika varandra. Jämför det med exempelvis USA där kapitalister finns i alla genrer, kön och etniska härkomster och dessutom är otroligt många. Några få enskilda människors fördomar har mycket svårare att få genomslag i en sådan miljö.
Vissa hävdar att en individualisering av föräldraförsäkringen också handlar om kvotering, men då har man varken funderat över hur socialförsäkringar fungerar eller över skillnaden mellan vad som är statens ansvar och vad enskilda människor kan göra. Inga andra socialförsäkringar kan överföras till en partner. Man kan inte ge sin upparbetade a-kassa till någon annan som man tycker behöver den bättre. Den goda staten måste också ha individen som motpart, inte familjen eller någon annan grupp. Att staten har system som främjar förtryckande normer är oändligt mycket värre än om enskilda människor eller företag väljer enligt de där normerna.
Vi avskaffade inkomstsambeskattningen mellan makar i Sverige för 30 år sedan och diskussionen den gången påminde kusligt mycket om föräldraförsäkringsdebatten i dag. På samma sätt som då kommer förstås enskilda familjer som inrättat sina liv efter det gamla systemet tillfälligt drabbas. Sambeskattningens avskaffande innebar trots allt en rejäl ekonomisk försämring för de familjer som valt att leva på en inkomst. Ändå var det ett korrekt beslut och få av dem som i dag protesterar mot förändringar av föräldraförsäkringen propagerar för en återgång till en tid då kvinnors lön lades ovanpå deras makars och räknades som fickpengar i famijeekonomin (med sambeskattningen gjorde också marginalskattegränsen att det i många familjer knappt lönade sig alls för kvinnan att arbeta).
Ändå är skillnaderna mellan sambeskattningen och den kollektiva föräldraförsäkringen rätt små. Båda två bygger på familjen som primär enhet snarare än individen. Båda två är och var i detaljerna utformade på ett sätt som i praktiken premierar traditionella könsroller: sambeskattningen missgynnade familjer med två inkomster, föräldraförsäkringen premierar att den med lägst inkomst tar ut maximalt av försäkringen. Båda två har och hade som reellt resultat att kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden försämras, att deras löner hålls nere och att de ses som andra klassens arbetskraft eftersom deras huvudsakliga uppgifter finns i hemmet. Att se det som en betydelselös symbolfråga, som Alvendal gör, är inte riktigt klokt.
Om man vill läsa andra som i lite olika utsträckning tycker ungefär som jag i den här frågan kan man göra det här, här, här, här och här. Här kan man köpa en bok som handlar om frågan. Den är rätt grundläggande och verkar mest vilja förklara för typ muf-killar att man faktiskt kan vara liberal och feminist, ett nog så gott uppsåt och nog så behövligt.
Som liberal har man alltid en nackdel i sådana här mer utopiska diskussioner om samhället. Vi har inga färdiga svar för hur det perfekta samhället är. Jag har inga procentsatser för hur många män och kvinnor som bör finnas på olika positioner eller sammanhang. Om bara man säkerställer att människor har så fria val som möjligt kan resultatet bli väldigt olika och ändå vara bra. Det ger förstås mycket mindre utrymme för klatschiga slogans eller kärnfulla kampanjer än om man har en tydlig bild av hur slutreslutatet ska se ut.
Med det inte sagt att jag tror att det i alla lägen finns något sådant som ett genuint fritt val. Eller ens kanske i några lägen alls. Man skulle inte prata om strukturer om de inte påverkade oss i grunden. Även vi som vill förändra de snäva normerna lever förstås i dem och genom dem. Det ligger något så överlägset i att tala om strukturer och sedan själv anses sig stå över dem. Herregud, om vi talar om patriarkatet så är jag personligen blott alltför medveten om hur också jag bär upp det. Jag gillar till och med delar av min tilldelade könsroll, hur hopplöst bakåtsträvande det än må verka.
Men just i medvetenheten om att strukturerna är så genomgripande måste vi förstås försöka ge människor möjligheten att i alla fall frigöra sig så mycket de kan och vill. Och även om inga val egentligen är fria så finns det inget annat sätt som är bättre än att de enskilda människorna efter bästa förmåga ändå väljer sina liv.
Det ställningstagandet bygger förresten inte främst på att det skulle bli mer "frihetligt" då, även om man säkert kan argumentera för det, utan på att jag tror att samhällen där staten tar för stort utrymme inte lämnar tillräckligt mycket plats kvar för människorna. Den mänskliga drivkraften att ta ansvar och ta hand om andra riskerar att urholkas och försvinna när politiker säger att allting är deras ansvar och uppgifter.
En läsare ville också att jag skulle specificera hur feminism kan funka i högern. Eftersom jag som sagt inte ser etiketten partipolitiskt har jag aldrig ens reflekterat över att det inte skulle fungera. I grunden är ju den feministiska tanken ett uppror mot att vi behandlas som delar i olika könskollektiv snarare än som de enskilda personer vi är. För mig finns det ingen motsättning alls mellan att se de patriarkala strukturerna och att vilja se alla behandlade som individer. Det är tvärtom det alltihop handlar om.
Jag ser heller inte patriarkatet som frikopplat från andra normerande maktstrukturer. Jag tror att det är viktigt att samtidigt se allt det som begränsar oss och hindrar oss från att utvecklas till de personer vi kanske skulle vilja vara. Å andra sidan, just för att det är strukturer tror jag heller inte att det är lätt att förändra. Det finns inget alexanderhugg, ingen storstilad lösning på problemet. Bara många små saker som man kan göra för att det vi kan påverka - det vill säga vilka regler vi har och hur vi själva i vardagen beter oss - inte motarbetar dem som väljer i strid med normerna.
I konkreta frågor leder det exempelvis till att jag ogillar tanken på kvotering, eftersom det frångår grundidén på att vi ska bedömas som individer, men förespråkar en individualiserad föräldraförsäkring eftersom, ja det hör man ju nästan på ordet, alla socialförsäkringar ska utgå från individen.
Jo, jag vet att män inkvoterats i makten i tusentals år, men det är inte en tillräcklig anledning för att en modern stat formellt och lagligt ska börja sortera människor i kategorier och behanda dem därefter. Däremot har jag inget direkt emot hot om kvotering så att exempelvis företagen själva kommer på att det nog finns kompetenta kvinnor. Jag har inga som helst illusioner om den inre jämställdhetssträvan hos de flesta svenska stordirektörer.
Att det ser ut som det gör i det svenska näringslivet är i och för sig också ett resultat av att det nära nog bara är en handfull personer som på något konkret och inflytelserikt sätt äger stora svenska företag och att de är extremt lika varandra. Jämför det med exempelvis USA där kapitalister finns i alla genrer, kön och etniska härkomster och dessutom är otroligt många. Några få enskilda människors fördomar har mycket svårare att få genomslag i en sådan miljö.
Vissa hävdar att en individualisering av föräldraförsäkringen också handlar om kvotering, men då har man varken funderat över hur socialförsäkringar fungerar eller över skillnaden mellan vad som är statens ansvar och vad enskilda människor kan göra. Inga andra socialförsäkringar kan överföras till en partner. Man kan inte ge sin upparbetade a-kassa till någon annan som man tycker behöver den bättre. Den goda staten måste också ha individen som motpart, inte familjen eller någon annan grupp. Att staten har system som främjar förtryckande normer är oändligt mycket värre än om enskilda människor eller företag väljer enligt de där normerna.
Vi avskaffade inkomstsambeskattningen mellan makar i Sverige för 30 år sedan och diskussionen den gången påminde kusligt mycket om föräldraförsäkringsdebatten i dag. På samma sätt som då kommer förstås enskilda familjer som inrättat sina liv efter det gamla systemet tillfälligt drabbas. Sambeskattningens avskaffande innebar trots allt en rejäl ekonomisk försämring för de familjer som valt att leva på en inkomst. Ändå var det ett korrekt beslut och få av dem som i dag protesterar mot förändringar av föräldraförsäkringen propagerar för en återgång till en tid då kvinnors lön lades ovanpå deras makars och räknades som fickpengar i famijeekonomin (med sambeskattningen gjorde också marginalskattegränsen att det i många familjer knappt lönade sig alls för kvinnan att arbeta).
Ändå är skillnaderna mellan sambeskattningen och den kollektiva föräldraförsäkringen rätt små. Båda två bygger på familjen som primär enhet snarare än individen. Båda två är och var i detaljerna utformade på ett sätt som i praktiken premierar traditionella könsroller: sambeskattningen missgynnade familjer med två inkomster, föräldraförsäkringen premierar att den med lägst inkomst tar ut maximalt av försäkringen. Båda två har och hade som reellt resultat att kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden försämras, att deras löner hålls nere och att de ses som andra klassens arbetskraft eftersom deras huvudsakliga uppgifter finns i hemmet. Att se det som en betydelselös symbolfråga, som Alvendal gör, är inte riktigt klokt.
Om man vill läsa andra som i lite olika utsträckning tycker ungefär som jag i den här frågan kan man göra det här, här, här, här och här. Här kan man köpa en bok som handlar om frågan. Den är rätt grundläggande och verkar mest vilja förklara för typ muf-killar att man faktiskt kan vara liberal och feminist, ett nog så gott uppsåt och nog så behövligt.
Som liberal har man alltid en nackdel i sådana här mer utopiska diskussioner om samhället. Vi har inga färdiga svar för hur det perfekta samhället är. Jag har inga procentsatser för hur många män och kvinnor som bör finnas på olika positioner eller sammanhang. Om bara man säkerställer att människor har så fria val som möjligt kan resultatet bli väldigt olika och ändå vara bra. Det ger förstås mycket mindre utrymme för klatschiga slogans eller kärnfulla kampanjer än om man har en tydlig bild av hur slutreslutatet ska se ut.
Med det inte sagt att jag tror att det i alla lägen finns något sådant som ett genuint fritt val. Eller ens kanske i några lägen alls. Man skulle inte prata om strukturer om de inte påverkade oss i grunden. Även vi som vill förändra de snäva normerna lever förstås i dem och genom dem. Det ligger något så överlägset i att tala om strukturer och sedan själv anses sig stå över dem. Herregud, om vi talar om patriarkatet så är jag personligen blott alltför medveten om hur också jag bär upp det. Jag gillar till och med delar av min tilldelade könsroll, hur hopplöst bakåtsträvande det än må verka.
Men just i medvetenheten om att strukturerna är så genomgripande måste vi förstås försöka ge människor möjligheten att i alla fall frigöra sig så mycket de kan och vill. Och även om inga val egentligen är fria så finns det inget annat sätt som är bättre än att de enskilda människorna efter bästa förmåga ändå väljer sina liv.
söndag, december 04, 2005
Hur ett helt liv kan präglas av alltför utbredd konsumtion av engelska barnböcker i späda år
Mörkläggningsgardiner. Drag. Kortbyxor. Stickiga ylletröjor. Stora nedkylda gamla hus på landet med underliga vindar att gå vilse på. Ransonering. Mörkrött läppstift. Rävpälskragar. Internatskolor. Roddtävlingar. Silkesstrumpor som man både kan ha på sig och bli strypt med. Bridge. Soldater. Skyddsrum. Monoklar. Mord.
Jag är fullt medveten om att det förmodligen bara är en ännu relativt okänd fetischism. Men det England från 30- och 40-talet som orden ovan manar fram är det fantasiuniversum jag först präglades av, och fortfarande en av de parallella världar som känns mest åtråvärda. Jag vet förstås att det är vrickat. Jag kan bara skylla på klart överdriven konsumtion i formbar ålder av först engelska barnböcker och sedan engelska klassiska deckare.
Jag ville verkligen gå på internatskola. Jag ville verkligen ha skoluniform. Kort därefter ville jag ha glamorösa blanka lockar och liten dräkt och jobba på något kontor och ha pojkvänner med tweedkavajder och randiga slipsar eller stiliga uniformer. Jag ville laga mina silkesstrumpor själv. Jag försökte till och med laga ett par vanliga nylonstrumpor en gång för att känna krigstidsglamouren. Det gick inget vidare.
I går slötittade jag en stund på tråkeposet Pearl Harbor bara för att kläderna och miljöerna är så rasande snygga. Personligen föredrar jag förstås den råare brittiska stämningen och Cate Blanchett före Kate Beckinsale, men om man bara låter bli att lyssna på dialogen är det ändå en okej film. Tjusiga bombmattor över fartygen ockå.
I sängen om nätterna ville jag ha sällskap. Nej, inte främst av de där vackra männen, den här drömmen är faktiskt långt äldre än så.
Jag ville ha en varmvattenflaska. Hela den brittiska överlägsna livsstilen tycktes för mig koncentrerad till te på eftermiddagen och vattenburen värme i sängens fotända.
Länge trodde jag att varmvattenflaskorna var i glas, ungefär som de lika exotiska mjölkflaskorna. Jag försökte med glasburkar som jag hällde hett vatten i. Jag brände tårna och blötte ner sängen. Om jag någon gång lyckades skruva åt tillräckligt hårt vågade jag inte somna för att jag var rädd för att sparka ut burken på golvet med splitter och kaos som följd. I många år tryckte jag sedan undan min längtan. Mina fötter må vara som isbitar på nätterna under den kalla årstiden, men jag värmde dem på mitt nattsällskap eller hade raggsockor. Det första kräver rätt intensiv kärlek. Det andra är stickigt och obekvämt.
Min tillfredsställelse över att för någon vecka sedan ha tagit fram min nya kompis är därför djup och innerlig. Jag köpte den för ett år sedan. På Boots. Den är i gummi med en vackert grön fleeceutsida. Jag fyller den med hett vatten och skruvar åt korken. Lägger den i sängens fotända och kryper ner. Den är förmodligen något produktutvecklad sedan Enid Blytons hjältinnor värmde sina fötter. Ändå fortfarande trivsamt low-tech. Och den är bara min. Fast skulle lord Peter Wimsey dyka upp skulle han kanske få låna lite.
fredag, december 02, 2005
Ibland är bloggen bättre än livet
Bedårande Johan Hilton har en bloggjulkalender där han lägger ut ett utdrag per dag från sin dagbok från 13-årsåldern. Det är precis lika ångestfyllt underbart som det låter.
Man kan alltid låtsas
Jag bakar en kaka med mandel och granatäpple. Strax ska jag få ett glas vin. Dagens låt: Dusty Springfield - In the land of make believe.
Det är i rökrutan det händer (varning för Viggo-ishism)
Min recension av Fokus finns i Expressen. En eventuellt belysande anekdot angående den är dock att jag i går eftermiddag ringde till Fokus redaktion för detaljerna kring tid och plats för releasekalasandet. De dirigerade mig till Dansens Hus. När jag efter kompletterande samtal till förvirrade kollegor så småningom anlände till det faktiska evenemanget på Dansens Museum kändes det som ett dåligt omen för en redaktion som så hårt går ut med att de ska kunna mer och bättre.
Nåja. Kvällen var roligare än tidningen i alla fall. Nej, just Fokus-partyt svängde inte nåt vidare, men med två tidningar i väskan gick jag lyckligtvis snabbt vidare till firma Linton/Ramqvist. Där hängde jag i vad som i kylan kändes som flera timmar på rökbalkongen med innehavaren av ett av kultursveriges allra snyggaste hår, Jessica Gedin, min gamla DN-kollega Hanne Kjöller och Eva Helmenius från elbolaget Kraft & Kultur. Den senare hade vråltjusiga Chanel-bågar och bredde entusiastiskt ut sina planer att skapa ett livsstilsföretag med: "Lite el, lite kultur..." "Lite naket" fyllde jag i. Det är alltid i rökrutorna det händer. Även om Hanne helt sant påpekade det intressanta att många av oss som en gång i tiden varit nyliberaler glatt förespråkar och nyttjar både alkohol och annat, men extremt sällan just cigaretter. Summan av lasterna eller nåt, antar jag. Erfarenheter utbyttes förresten också från Frihetsfrontens tidiga 90-talssvartklubb Tritnaha. Herregud, då var man inte gammal.
Marimba spelade skivor och Carlos ringde från Gringo-redaktionen där han drack vodka-drinkar och frågade om det var fest eller. Det var det ju, på nåt sätt och han lovade att skynda dit. Sen dök Mohammed och Jonas Khemiri upp och den enda alla kvinnorna då saknade var PM, som sagt att han skulle komma. Själv var jag tvungen att gå hem och föra över mina kladdiga anteckningar till datorn. Vad gör man inte för sina redaktörer.
Nåja. Kvällen var roligare än tidningen i alla fall. Nej, just Fokus-partyt svängde inte nåt vidare, men med två tidningar i väskan gick jag lyckligtvis snabbt vidare till firma Linton/Ramqvist. Där hängde jag i vad som i kylan kändes som flera timmar på rökbalkongen med innehavaren av ett av kultursveriges allra snyggaste hår, Jessica Gedin, min gamla DN-kollega Hanne Kjöller och Eva Helmenius från elbolaget Kraft & Kultur. Den senare hade vråltjusiga Chanel-bågar och bredde entusiastiskt ut sina planer att skapa ett livsstilsföretag med: "Lite el, lite kultur..." "Lite naket" fyllde jag i. Det är alltid i rökrutorna det händer. Även om Hanne helt sant påpekade det intressanta att många av oss som en gång i tiden varit nyliberaler glatt förespråkar och nyttjar både alkohol och annat, men extremt sällan just cigaretter. Summan av lasterna eller nåt, antar jag. Erfarenheter utbyttes förresten också från Frihetsfrontens tidiga 90-talssvartklubb Tritnaha. Herregud, då var man inte gammal.
Marimba spelade skivor och Carlos ringde från Gringo-redaktionen där han drack vodka-drinkar och frågade om det var fest eller. Det var det ju, på nåt sätt och han lovade att skynda dit. Sen dök Mohammed och Jonas Khemiri upp och den enda alla kvinnorna då saknade var PM, som sagt att han skulle komma. Själv var jag tvungen att gå hem och föra över mina kladdiga anteckningar till datorn. Vad gör man inte för sina redaktörer.
Nisse bloggar!!
Nisse Schwartz, i dessa sammanhang även kallad Ankan, glöggbloggar, alltså gloggar, varje dag fram till jul. Detta är måsteläsning!
torsdag, december 01, 2005
Höger, vänster, om?
Okej, mina pophögercredentials kanske nagas i kanten nu, även om ni som läser här vet att jag i alla fall är svår att etikettera alltför entydigt. I dag kommer i alla fall nya Arena, där jag skrivit om au-pairer. I kväll har Arena dessutom julfest, samtidigt som magasinet Fokus releasefestar. Latte-heaven, som ett mess tidigare i dag uttryckte det.
Och så har jag skaffat mig ett skrivuppdrag som måste utföras under kvällen. Morr.
Och så har jag skaffat mig ett skrivuppdrag som måste utföras under kvällen. Morr.
Överlägset roligaste tevebloggen
Ni som ännu inte upptäckt underbara tv igår måste göra det nu! Roligare elakheter om teve står ingenstans att finna.
Lisa uppmärksammade mig på deras vanvettigt roliga sågning av henne för flera månader sedan. Men sen kom inget mer. Nu väller det fram frustande lustmord på Biggest Loser, Filmkrönikan-Sara och Idol-Sebastian i en vid ström. Alla elakheter borde formuleras med sån här finess.
Lisa uppmärksammade mig på deras vanvettigt roliga sågning av henne för flera månader sedan. Men sen kom inget mer. Nu väller det fram frustande lustmord på Biggest Loser, Filmkrönikan-Sara och Idol-Sebastian i en vid ström. Alla elakheter borde formuleras med sån här finess.
onsdag, november 30, 2005
Var finns sämsta sexet?
Nomineringarna till årets Bad sex award är klara. Förra året vann Tom Wolfe välförtjänt med I am Charlotte Simmons. Den vinnande formuleringen löd:
"Hoyt began moving his lips as if he were trying to suck the ice cream off the top of a cone without using his teeth ... Slither slither slither slither went the tongue, but the hand that was what she tried to concentrate on, the hand, since it has the entire terrain of her torso to explore and not just the otorhinolaryngological caverns ... "
En av hans hårdaste konkurrenter var André Brink med Innan jag glömmer:
"the vulva itself ... was of unusual plumpness, almost spherical, like a large exotic mushroom in the fork of a tree, a little pleasure dome if ever I've seen one, where Alph the sacred river ran down to a tideless sea."
Malte frågar sig vilka svenska verk som borde nomineras. Om inte den där kungen antagits vara så asexuell hade jag på enbart tidigare meriter lagt en hundring på Ernst Brunner.
"Hoyt began moving his lips as if he were trying to suck the ice cream off the top of a cone without using his teeth ... Slither slither slither slither went the tongue, but the hand that was what she tried to concentrate on, the hand, since it has the entire terrain of her torso to explore and not just the otorhinolaryngological caverns ... "
En av hans hårdaste konkurrenter var André Brink med Innan jag glömmer:
"the vulva itself ... was of unusual plumpness, almost spherical, like a large exotic mushroom in the fork of a tree, a little pleasure dome if ever I've seen one, where Alph the sacred river ran down to a tideless sea."
Malte frågar sig vilka svenska verk som borde nomineras. Om inte den där kungen antagits vara så asexuell hade jag på enbart tidigare meriter lagt en hundring på Ernst Brunner.
Dagens heta nya Nyheter
Varför försöker DN ens skriva om "Reklam och medier"? I dag kan man exempelvis läsa en krönika om "reklamfilmen alla pratar om". Eh? Vilken då? För det har väl inte kommit en ny snarlik studsbollsfilm som inte är samma som den som alla pratade om för en månad sen.
Lidbom kommenterade redan för två månader sedan att den första Reklam&Medier-krönikan tog upp det våldsamt nyhetspulserande ämnet dokusåpor.
Antingen är man intresserad eller inte. Vilket som gäller för DN:s mediebevakning är rätt uppenbart.
Lidbom kommenterade redan för två månader sedan att den första Reklam&Medier-krönikan tog upp det våldsamt nyhetspulserande ämnet dokusåpor.
Antingen är man intresserad eller inte. Vilket som gäller för DN:s mediebevakning är rätt uppenbart.
tisdag, november 29, 2005
Ännu mer att läsa
Jag vet att jag är sen med allt, men jag upptäckte faktiskt Roger Wilsons fantastiska blogg först nu.
Dessutom ruskiga välskrivna scener ur ett delvis plågat liv.
Och roliga välskrivna scener ur ett delvis händelsefattigt liv.
Och så en av mina smarta beundrare igen förstås.
Dessutom ruskiga välskrivna scener ur ett delvis plågat liv.
Och roliga välskrivna scener ur ett delvis händelsefattigt liv.
Och så en av mina smarta beundrare igen förstås.
Flera helt seriösa anledningar till att skaffa TV400 som inte handlar om att jag ibland är med där
Ännu har jag inte sett något av de här programmen som jag spelar in på tisdagarna. Jag har nämligen inte TV400. När jag i dag utanför studion spanade på deras programtablå kände jag dock en oerhörd lust att fixa den. Inte för att titta på mig själv så mycket som för debattprogrammens personkombinationer. Eller vad sägs om ett samtal mellan Carl M Sundevall och Ernst Billgren? Fredrik Strage och Tom Pyl? Eller, förmodligen allra bäst, Alexander Bard och Runar? Jag VILL höra det meningsutbytet!!
Något litet om bristen på intressanta svenska intellektuella
I kommentarsfältet en bit ner hävdar någon att vi i Sverige lider särskild brist på intressanta högerintellektuella. Det är helt sant. Men problemet är större än så. Vi lider nämligen av lika stor brist på intressanta vänsterintellektuella. Det finns helt enkelt inte så himla många människor alls här som tänker smarta och spännande saker kring samhället, livet och politiken. Det är väldigt tråkigt.
Jag ser flera anledningar till att det blivit så. En är att vi i Sverige inte skiljer särskilt tydligt mellan policy och politics. Eller rättare sagt. Det är bara politics som räknas. De enda grejerna folk funderar över är sånt som kan översättas i konkreta politiska förslag och helst genomföras inom en mandatperiod. Det blir lätt lite torftigt. Det i sin tur beror på att det finns förfärligt få arenor för samhällsengagerade intellektuella utanför de politiska partierna. Visst Timbro finns och Arena, men sen då? Och förresten är många på båda de tankesmedjorna ändå i någon mening kopplade till ett parti.
Inom LO får man tydligen inte ens vara lokalanställd i pensionsfrågor om man inte är socialdemokrat. Det organiserade näringslivet är något mindre partipolitiskt bundet, men säger å andra sidan knappt alls något om samhället längre, med undantag för den förtjusande Stefan Fölster. Han är faktiskt en klok intellektuell med breda icke partipolitiskt bundna förslag. Dessutom är det något med rösten som gör att jag har svårt att värja mig. Jag har aldrig påstått att jag var alltigenom förnuftsstyrd.
Inom kulturjournalistiken finns förstås en del oberoende röster i samhällsdebatten. På nästan alla kultursidor utom den jag medverkar vid kommer nära nog alla dessa röster vänsterifrån. En del av dem är galna slovener som skriver att det vore bra om Iran skaffade kärnvapen. Jag tycker ju i alla fall att de smartaste finns på Expressen, från vänster till höger, ha, men framförallt gillar jag att vi har den bredden. Både jag och Linton, både Per Svensson och Nina Lekander. Okej, det kanske inte var en extrem bredd mellan just dessa, men jag lovar att spännvidden mellan Nisse Schwartz och Leo Lagerqrantz är påtaglig. Det har förstört eller piggat upp ett antal redaktionsfester, beroende på vilken inställning man har.
Men det är inte särskilt lätt att försörja sig som oberoende samhällskritiker. Visst man kan få jobb på en tidning, men hur ofta händer det i dag? De som kan tar ofta anställningar inne i någon organisation och anpassar sig efter dess agenda. Om man jämför med större språkområden där man faktiskt kan leva på att skriva politiska böcker ligger vi betydligt sämre till. Magnus Linton fick exempelvis finansiera sin bok Americanos helt själv bara för att han brann för ämnet.
Ett angränsande bekymmer är att om de mer uttalat politiska intellektuella är för snävt inriktade på konkreta förslag så kan oberoende intellektuella inte sällan alldeles för lite om den konkreta politiken. Det gör att många idéer blir komplett verklighetsfrånvända. Sådana kan man förstås diskutera ändå, men då handlar det om filosofi mer än om samhället.
Ytterligare en unikt svensk aspekt är den närmast totala frånvaron av maktskiften. Högerns intellektuella har helt enkelt nära nog aldrig fått konfrontera sina idéer mot ideologiska likar med makt. Medan vänsterns ofta betraktar den politiska makten som självklar. Det första kan dels leda till ointresse eftersom ingenting egentligen betyder något, dels till fundamentalism eftersom ingenting nånsin måste prövas mot verkligheten. Det senare till uppfattningen att makten är viktigare än idéerna. På ingetdera hållet är det bra grogrunder för spänstiga diskussioner.
Visst finns det intressanta politiska tänkare och skildrare ändå, både innanför och utanför partierna. Av redan nämnda skäl är det främst utanför partierna som det roliga händer. Jag gillar förutom de jag redan nämnt (och då menar jag inte slovenen) Dilsa D-S, Roland P-M, Malin Ullgren, Zaremba, Karolina Ramqvist, Johan Hilton, Petra Östergren, Johan Norberg, Natalia, Merit Wager, Torbjörn Tännsjö, Nathan Schachar, Yvonne Hirdman, Göran Greider och många till.
Nä, alla dessa kan nog inte räknas som intellektuella i den gamla tweed-versionen och inte heller som klassiska politiska tänkare. Men de säger spännande saker om samhället och samtiden. Det betyder inte att jag håller med dem, det kan man rimligen inte göra med så olika människor samtidigt, men jag uppskattar deras tankar. Jag gillar oftast smarta människor som tycker annorlunda än jag.
Jag ser flera anledningar till att det blivit så. En är att vi i Sverige inte skiljer särskilt tydligt mellan policy och politics. Eller rättare sagt. Det är bara politics som räknas. De enda grejerna folk funderar över är sånt som kan översättas i konkreta politiska förslag och helst genomföras inom en mandatperiod. Det blir lätt lite torftigt. Det i sin tur beror på att det finns förfärligt få arenor för samhällsengagerade intellektuella utanför de politiska partierna. Visst Timbro finns och Arena, men sen då? Och förresten är många på båda de tankesmedjorna ändå i någon mening kopplade till ett parti.
Inom LO får man tydligen inte ens vara lokalanställd i pensionsfrågor om man inte är socialdemokrat. Det organiserade näringslivet är något mindre partipolitiskt bundet, men säger å andra sidan knappt alls något om samhället längre, med undantag för den förtjusande Stefan Fölster. Han är faktiskt en klok intellektuell med breda icke partipolitiskt bundna förslag. Dessutom är det något med rösten som gör att jag har svårt att värja mig. Jag har aldrig påstått att jag var alltigenom förnuftsstyrd.
Inom kulturjournalistiken finns förstås en del oberoende röster i samhällsdebatten. På nästan alla kultursidor utom den jag medverkar vid kommer nära nog alla dessa röster vänsterifrån. En del av dem är galna slovener som skriver att det vore bra om Iran skaffade kärnvapen. Jag tycker ju i alla fall att de smartaste finns på Expressen, från vänster till höger, ha, men framförallt gillar jag att vi har den bredden. Både jag och Linton, både Per Svensson och Nina Lekander. Okej, det kanske inte var en extrem bredd mellan just dessa, men jag lovar att spännvidden mellan Nisse Schwartz och Leo Lagerqrantz är påtaglig. Det har förstört eller piggat upp ett antal redaktionsfester, beroende på vilken inställning man har.
Men det är inte särskilt lätt att försörja sig som oberoende samhällskritiker. Visst man kan få jobb på en tidning, men hur ofta händer det i dag? De som kan tar ofta anställningar inne i någon organisation och anpassar sig efter dess agenda. Om man jämför med större språkområden där man faktiskt kan leva på att skriva politiska böcker ligger vi betydligt sämre till. Magnus Linton fick exempelvis finansiera sin bok Americanos helt själv bara för att han brann för ämnet.
Ett angränsande bekymmer är att om de mer uttalat politiska intellektuella är för snävt inriktade på konkreta förslag så kan oberoende intellektuella inte sällan alldeles för lite om den konkreta politiken. Det gör att många idéer blir komplett verklighetsfrånvända. Sådana kan man förstås diskutera ändå, men då handlar det om filosofi mer än om samhället.
Ytterligare en unikt svensk aspekt är den närmast totala frånvaron av maktskiften. Högerns intellektuella har helt enkelt nära nog aldrig fått konfrontera sina idéer mot ideologiska likar med makt. Medan vänsterns ofta betraktar den politiska makten som självklar. Det första kan dels leda till ointresse eftersom ingenting egentligen betyder något, dels till fundamentalism eftersom ingenting nånsin måste prövas mot verkligheten. Det senare till uppfattningen att makten är viktigare än idéerna. På ingetdera hållet är det bra grogrunder för spänstiga diskussioner.
Visst finns det intressanta politiska tänkare och skildrare ändå, både innanför och utanför partierna. Av redan nämnda skäl är det främst utanför partierna som det roliga händer. Jag gillar förutom de jag redan nämnt (och då menar jag inte slovenen) Dilsa D-S, Roland P-M, Malin Ullgren, Zaremba, Karolina Ramqvist, Johan Hilton, Petra Östergren, Johan Norberg, Natalia, Merit Wager, Torbjörn Tännsjö, Nathan Schachar, Yvonne Hirdman, Göran Greider och många till.
Nä, alla dessa kan nog inte räknas som intellektuella i den gamla tweed-versionen och inte heller som klassiska politiska tänkare. Men de säger spännande saker om samhället och samtiden. Det betyder inte att jag håller med dem, det kan man rimligen inte göra med så olika människor samtidigt, men jag uppskattar deras tankar. Jag gillar oftast smarta människor som tycker annorlunda än jag.
En riktig grävskopa
Ni som inte gjort det än bara måste läsa Knut Kainz Rogneruds senaste artiklar om professor Jan-Åke Gustafsson och forskningsmyglet.
Är detta Rogneruds fjärde seriösa grävlingsjobb på ett år? Tänk vad mycket riktiga nyheter man kan hitta om en redaktion faktiskt låter en journalist med nyhetsinstinkt och tåligt sittfläsk jobba heltid med att kolla upp saker och nysta upp trådar hela vägen.
Är detta Rogneruds fjärde seriösa grävlingsjobb på ett år? Tänk vad mycket riktiga nyheter man kan hitta om en redaktion faktiskt låter en journalist med nyhetsinstinkt och tåligt sittfläsk jobba heltid med att kolla upp saker och nysta upp trådar hela vägen.
måndag, november 28, 2005
Isherwho?
Haha. Caroline är verkligen inte bekväm med att jag gillar henne. Det är rätt roligt. Men jag vet inte vem den där Isherwood är. Fast när jag sökte på namnet upptäckte jag att en Martin Isherwood skrev Englands bidrag till eurovisionsschlagerfestivalen i år (det som kom sist). De kanske är släkt.
söndag, november 27, 2005
Dagens låt
What I don't know won't hurt me - Paul Thompson
(Jag skulle så gärna lägga upp låtarna, men jag vet faktiskt inte hur man gör med blogger. Ja det, och så är det visst olagligt. Inte för att jag sannolikt skulle bry mig särskilt mycket om det om jag bara visst hur man gjorde. Nu får vi hoppas att inte Pontén läser.)
(Jag skulle så gärna lägga upp låtarna, men jag vet faktiskt inte hur man gör med blogger. Ja det, och så är det visst olagligt. Inte för att jag sannolikt skulle bry mig särskilt mycket om det om jag bara visst hur man gjorde. Nu får vi hoppas att inte Pontén läser.)
Saker jag gjorde i går
1. Köpte en kruka med vita hyacinter. Den fick sen inte plats i den fina gråblå ytterkrukan med lejonhuvuden på som jag hade tänkt ha den i. Jag fick plantera om den och ta bort nästan all jord och en del rötter. Kanske kommer den nu att dö hellre än att blomma.
2. Hängde upp julstjärnor i två fönster. En är i guldfärgad metall och hängde i juletid i mitt flickrum hemma i villan sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Den andra är vit och den fick jag för några år sedan i förejulklapp av några pappersföretagslobbyister.
3. Grät ett tag.
4. Läste Financial Times weekend-del.
4. Möblerade om i köket. Det vill säga slängde fem stycken stora pappkartonger som stod travade i ett hörn och bar ner en lampa som köptes för två år sedan men som behöver installeras av elektriker, och följaktligen aldrig har installerats, i källaren.
5. Grät en stund till.
6. Gjorde egna gnocchi som gratinerades i ugnen med egenkokad tomatsås, basilikaspäckade köttbullar och buffelmozzarella. Det blev allvarligt så gott att man nästan svimmade. Till det en Brolio från 1999.
Ha, jag kan inte ens räkna till sju. Jag låter det stå kvar ändå.
2. Hängde upp julstjärnor i två fönster. En är i guldfärgad metall och hängde i juletid i mitt flickrum hemma i villan sedan så långt tillbaka jag kan minnas. Den andra är vit och den fick jag för några år sedan i förejulklapp av några pappersföretagslobbyister.
3. Grät ett tag.
4. Läste Financial Times weekend-del.
4. Möblerade om i köket. Det vill säga slängde fem stycken stora pappkartonger som stod travade i ett hörn och bar ner en lampa som köptes för två år sedan men som behöver installeras av elektriker, och följaktligen aldrig har installerats, i källaren.
5. Grät en stund till.
6. Gjorde egna gnocchi som gratinerades i ugnen med egenkokad tomatsås, basilikaspäckade köttbullar och buffelmozzarella. Det blev allvarligt så gott att man nästan svimmade. Till det en Brolio från 1999.
Ha, jag kan inte ens räkna till sju. Jag låter det stå kvar ändå.
lördag, november 26, 2005
Saker jag gillar och inte gillar med den här årstiden
Bra saker: Män i överrock. Överrocken är ett så självklart vuxet manligt plagg. Alla män ser snygga ut i en välsittande överrock. Själv är jag svårt svag för det lätt tweediga eller fiskbensmönstrade. Jag föredrar också den lite längre rocken som går nedanför knäna. Grått går också bra. Helst en stilig halsduk till. Ah.
Dåliga saker: Snöblandat regn. Pågår just nu.
Dåliga saker: Snöblandat regn. Pågår just nu.
fredag, november 25, 2005
Jag vill vara en sån som tror att allt kommer att ordna sig
Den sista bilden jag har på min dotter togs för exakt ett år sedan. Ultraljudet i vecka 10. Jag klippte till en plastficka och hade med den överallt sen. Man ser tydligt att det är ett barn. Huvudet och den lilla kroppen. Man ser i alla fall tydligt att det är ett barn om man vet att det är det. Kanske skulle hon i annat fall lika gärna kunna vara en färgfläck.
De ville att man skulle betala i förväg för ett foto sen på det stora ultraljudet, så vi betalade 120 kronor. De tog Mastercard. Men vi fick aldrig någon bild. Det kändes väl inte aktuellt. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag minns att vi kom på det flera veckor senare när vi hittade kvittot på betalningen.
Så jag sitter med den första och sista bilden framför mig på henne som snart borde ha varit ett halvår gammal. Det är som om det cykliska kalendersystemet i sig självt gör allt värre. Det finns alltid någon fasansfull bemärkelsedag att uppmärksamma. Aldrig mer firar vi jul bara vi, sa vi till varandra så här års förra året. Min cynism har inga gränser när jag tänker på hur naiva, hur fullkomligt fruktansvärt förtröstansfulla vi var. Ändå bara ett år sen. Jag känner mig hundra år äldre. Jag är förmodligen också hundra år äldre enligt sådana där tabeller som kvällstidningarna brukar annonsera med "så gammal är du egentligen" och så får man dra bort år om man tränar och lägga till om man har mycket konflikter på jobbet.
Tidigare i dag kunde jag heller inte hindra mig själv från att slänga ur mig några bittra självömkande kommentarer till en nygravid vän. Jag vill inte vara en sån person som gör det.
Jag vill vara en sån som har orealistiska förväntningar. Jag vill vara en sån som naivt utgår från att allt kommer ordna sig till det bästa, som tror att de flesta människor är snälla och obekymrat väljer att ta ut glädje i förskott. Jag vill hellre vara glad först och besviken sen än jämntjockt nollställd hela tiden. I hela mitt liv har jag levt lika mycket i drömmar som i verklighet och de drömmarna har nästan uteslutande varit förtjusta förväntningar om allt roligt och bra som kanske kommer att hända mig. Kanske har bra saker rent av hänt mig just för att jag hoppats så att de skulle det.
Men jag har inga förväntningar eller drömmar längre. Jag tänker inte ens längre än till nästa vecka. Detta är sorgens verkliga handikapp. Cynism som livshållning är så jävla ocharmigt. Jag vill inte vara en sån person.
De ville att man skulle betala i förväg för ett foto sen på det stora ultraljudet, så vi betalade 120 kronor. De tog Mastercard. Men vi fick aldrig någon bild. Det kändes väl inte aktuellt. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag minns att vi kom på det flera veckor senare när vi hittade kvittot på betalningen.
Så jag sitter med den första och sista bilden framför mig på henne som snart borde ha varit ett halvår gammal. Det är som om det cykliska kalendersystemet i sig självt gör allt värre. Det finns alltid någon fasansfull bemärkelsedag att uppmärksamma. Aldrig mer firar vi jul bara vi, sa vi till varandra så här års förra året. Min cynism har inga gränser när jag tänker på hur naiva, hur fullkomligt fruktansvärt förtröstansfulla vi var. Ändå bara ett år sen. Jag känner mig hundra år äldre. Jag är förmodligen också hundra år äldre enligt sådana där tabeller som kvällstidningarna brukar annonsera med "så gammal är du egentligen" och så får man dra bort år om man tränar och lägga till om man har mycket konflikter på jobbet.
Tidigare i dag kunde jag heller inte hindra mig själv från att slänga ur mig några bittra självömkande kommentarer till en nygravid vän. Jag vill inte vara en sån person som gör det.
Jag vill vara en sån som har orealistiska förväntningar. Jag vill vara en sån som naivt utgår från att allt kommer ordna sig till det bästa, som tror att de flesta människor är snälla och obekymrat väljer att ta ut glädje i förskott. Jag vill hellre vara glad först och besviken sen än jämntjockt nollställd hela tiden. I hela mitt liv har jag levt lika mycket i drömmar som i verklighet och de drömmarna har nästan uteslutande varit förtjusta förväntningar om allt roligt och bra som kanske kommer att hända mig. Kanske har bra saker rent av hänt mig just för att jag hoppats så att de skulle det.
Men jag har inga förväntningar eller drömmar längre. Jag tänker inte ens längre än till nästa vecka. Detta är sorgens verkliga handikapp. Cynism som livshållning är så jävla ocharmigt. Jag vill inte vara en sån person.
torsdag, november 24, 2005
Queer as fuck, hot as hell
Bara en kommentar till Sigges och Johans intressanta inlägg om bögserien Queer as folk och bristen på oproblematiserande homokaraktärer i samtida populärkultur.
Eller rättare sagt. Mest en kommentar om serien förresten. Alltså, sexet är så jävla hett. Jag minns när jag först såg QAF för kanske fem år sen och sen lånade ut videobandet (det här var alltså när man spelade in teve på video, barn) till en dåvarande kollega. "Vi vill också bli bögar", tjöt vi på morgonmötena, möjligen till de övrigas förvirring. "Det är orättvist!" Jag ville mest vara Nathan, hon ville mest vara Stuart. Ingen av oss ville förstås vara den misslyckade smygkillen som jobbar på Tesco. Och mest av allt ville vi kunna ha åtminstone den teoretiska möjligheten att ha ohämmat oproblematiserat opersonligt sex med otaliga heta män utan att känna oss som slampor. Och det verkade man mest kunna om man var bög. Vi var så jävla avundsjuka.
Eller rättare sagt. Mest en kommentar om serien förresten. Alltså, sexet är så jävla hett. Jag minns när jag först såg QAF för kanske fem år sen och sen lånade ut videobandet (det här var alltså när man spelade in teve på video, barn) till en dåvarande kollega. "Vi vill också bli bögar", tjöt vi på morgonmötena, möjligen till de övrigas förvirring. "Det är orättvist!" Jag ville mest vara Nathan, hon ville mest vara Stuart. Ingen av oss ville förstås vara den misslyckade smygkillen som jobbar på Tesco. Och mest av allt ville vi kunna ha åtminstone den teoretiska möjligheten att ha ohämmat oproblematiserat opersonligt sex med otaliga heta män utan att känna oss som slampor. Och det verkade man mest kunna om man var bög. Vi var så jävla avundsjuka.
Snyltblogg galore
Karin fortsätter glädja oss med sitt snyltbloggande hos Martin. (Nej, jag känner ingen av dem, men jag gillar den låtsade förnamnsintimiteten).
Nu skriver hon så smart så smart om nya och gamla svenska tidningar.
Nu skriver hon så smart så smart om nya och gamla svenska tidningar.
Egoboosting samt rätt allvarlig fundering om hur kvinnor bör se ut om de också vill få folk att tro att de kan tänka
Det är nån som tycker att jag är snygg! Ha. Tackar ödmjukast förstås. Min egen förtjusning i denna lilla egoboost förstärker bara min övertygelse om att en liten aning utseendefixering inte är helt fel. Det tyckte förresten inte Maria Schottenius heller när jag pratade med henne häromveckan. Hon sprudlade av glädje över min och Björns bedömning av hennes tjuskraft och kände sig inte det minsta förminskad.
Samtidigt vet jag inte. Än en gång blir jag påmind om hur man bör se ut som kvinna för att tas på allvar som intellektuell varelse. När jag först la upp en bild på mig själv på bloggen kom liknande reaktioner. Ni blev förvånade. Ni tyckte att jag borde ha mörk page. Så enkelt är det alltså fortfarande. Långt blont hår = inte särskilt smart.
För om de allmänna gränserna för kvinnors acceptabla utseende är snäva, så är de än snävare för oss med intellektuella pretentioner. Jag kommer ihåg en intervju med en skådespelerska för ett par månader sedan. "Jag får inga allvarliga roller. Min kropp kan uppenbarligen inte se allvarlig ut" sa hon (ej exakt citat). Hon var förstås blond och yppig.
I trendspaningarna kring nyviktorianismen kopplas intelligens också oupphörligen ihop med kroppsform. Karolina Ramqvist skrev i DN för en månad sedan om hur modeanalytikerna utan att blinka kan skriva om trenden med den smarta plattbystade tjejen, helt enligt den fräscha ekvation stora bröst = pantad (artikeln finns varken på nätet eller i Presstext, något har BTW gått radikalt snett i DN:s internetarkivering). Den uppfattningen hävdade man ju förresten också uppriktigt i På Stan ungefär samtidigt.
Låt oss vara helt ärliga. Emellanåt får jag för mig att jag borde gå ner ett gäng kilo för att kunna ha mer modekläder, då dessa inte görs för kvinnor med underhudsfett. Det skulle i och för sig inte påverka min kroppskonstitution så mycket som min generella omfattning, och oftast känns det ändå rätt okej. När jag beundrar andra kvinnor tycker jag förresten personligen sällan att BMI under sisådär 23 är särskilt stiligt alls. Jag har dessutom mitt hår långt för att jag gillar det och blont för att, well, för att det är blont.
Men det klart att jag påverkas. Att överträffa människors låga förväntningar är bara roligt ett helt kort tag. Jag kom förbi det stadiet för länge sedan. Nu är jag så kinkig att jag bara blir trött över att en smart kille som Morian faktiskt förvånas över att man kan se ut som Karolina och ändå kunna upphovsrätt. Visst är det bra av honom att erkänna sina fördomar. Men rätt trist att han alltså inte tidigare under sina 30-nånting år upptäckt att söta modeintresserade blondiner ibland har något i huvudet.
Det jag gör när jag utser snyggast på bokmässan eller bloggar på Fountain har klara beröringspunkter med att en bright juristbrud bloggar som glamourprinsessa. Vi vill kunna vara både och. Både yta och djup, intresserade av både ögonskuggor och EU-konstitutionen alternativt modern arabisk poesi. I vanliga fall känner jag att det går rätt bra. Men så blir man än en gång slagen i pannan med insikten att vanliga begåvade människor fortfarande delar in kvinnor i snygga och smarta. Har vi verkligen inte kommit längre än så?
Samtidigt vet jag inte. Än en gång blir jag påmind om hur man bör se ut som kvinna för att tas på allvar som intellektuell varelse. När jag först la upp en bild på mig själv på bloggen kom liknande reaktioner. Ni blev förvånade. Ni tyckte att jag borde ha mörk page. Så enkelt är det alltså fortfarande. Långt blont hår = inte särskilt smart.
För om de allmänna gränserna för kvinnors acceptabla utseende är snäva, så är de än snävare för oss med intellektuella pretentioner. Jag kommer ihåg en intervju med en skådespelerska för ett par månader sedan. "Jag får inga allvarliga roller. Min kropp kan uppenbarligen inte se allvarlig ut" sa hon (ej exakt citat). Hon var förstås blond och yppig.
I trendspaningarna kring nyviktorianismen kopplas intelligens också oupphörligen ihop med kroppsform. Karolina Ramqvist skrev i DN för en månad sedan om hur modeanalytikerna utan att blinka kan skriva om trenden med den smarta plattbystade tjejen, helt enligt den fräscha ekvation stora bröst = pantad (artikeln finns varken på nätet eller i Presstext, något har BTW gått radikalt snett i DN:s internetarkivering). Den uppfattningen hävdade man ju förresten också uppriktigt i På Stan ungefär samtidigt.
Låt oss vara helt ärliga. Emellanåt får jag för mig att jag borde gå ner ett gäng kilo för att kunna ha mer modekläder, då dessa inte görs för kvinnor med underhudsfett. Det skulle i och för sig inte påverka min kroppskonstitution så mycket som min generella omfattning, och oftast känns det ändå rätt okej. När jag beundrar andra kvinnor tycker jag förresten personligen sällan att BMI under sisådär 23 är särskilt stiligt alls. Jag har dessutom mitt hår långt för att jag gillar det och blont för att, well, för att det är blont.
Men det klart att jag påverkas. Att överträffa människors låga förväntningar är bara roligt ett helt kort tag. Jag kom förbi det stadiet för länge sedan. Nu är jag så kinkig att jag bara blir trött över att en smart kille som Morian faktiskt förvånas över att man kan se ut som Karolina och ändå kunna upphovsrätt. Visst är det bra av honom att erkänna sina fördomar. Men rätt trist att han alltså inte tidigare under sina 30-nånting år upptäckt att söta modeintresserade blondiner ibland har något i huvudet.
Det jag gör när jag utser snyggast på bokmässan eller bloggar på Fountain har klara beröringspunkter med att en bright juristbrud bloggar som glamourprinsessa. Vi vill kunna vara både och. Både yta och djup, intresserade av både ögonskuggor och EU-konstitutionen alternativt modern arabisk poesi. I vanliga fall känner jag att det går rätt bra. Men så blir man än en gång slagen i pannan med insikten att vanliga begåvade människor fortfarande delar in kvinnor i snygga och smarta. Har vi verkligen inte kommit längre än så?
onsdag, november 23, 2005
Det kan jag inte erinra mig
Tillbaka från en förtjusande lunch med Leo. Roppongi. Jag åt Gyoza, han Yakiniku. Det hela urartade snabbt till en hyllningsorgie till Johan Croneman. "Han kan bli en lika stor sexsymbol som Depardieu" sa Leo. "Jag måste starta ett Croneman-fanzine" sa jag. Leo är ledsen över att Croneman numera knappt hälsar på deras gemensamma kvartersfik. "Jag ville ju bara skriva att jag gillar honom" sa han. Croneman verkar ha missuppfattat.
Sedan diskuterade vi det som kan vara en av årets underligaste metanyheter. Claes de Faire har alltså lånat ut Resumés taxikort till Dominika som åkt upp tusentals kronor. Nu kräver Viggo henne på pengar, men hon skyller på Björn. Han har i sin tur lovat att överväga att kommentera saken här senaste i dag. Viggo säger att han inte längre minns något alls. Fortsättning följer.
Sedan diskuterade vi det som kan vara en av årets underligaste metanyheter. Claes de Faire har alltså lånat ut Resumés taxikort till Dominika som åkt upp tusentals kronor. Nu kräver Viggo henne på pengar, men hon skyller på Björn. Han har i sin tur lovat att överväga att kommentera saken här senaste i dag. Viggo säger att han inte längre minns något alls. Fortsättning följer.
Obegriplig PR eller bara total förvirring
Häromdagen fick jag ett fint svart kuvert i brevlådan. Tjockt papper, handskriven adress. Jag öppnade det förstås före alla räkningar och tråkiga bankpapper.
Inuti låg ett vikt kort i likadant fint tjockt svart papper. Å, det måste vara en rolig inbjudan, tänkte jag förväntansfullt och öppnade kortet. Det var tomt.
Jag menar alltå helt tomt. Det stod ingenting. Jag tittade i kuvertet igen för att se om något trillat ur. Nej. Tomt där också.
Min första tanke var att det skett ett misstag. Den som ville bjuda in mig till någon tjusig fest hade glömt att skriva något i själva inbjudan. Onekligen bittert i såfall.
Sedan slog det mig. Det kan vara ett PR-trick. Som den där gången, om ni minns det, när Bindefeldt lyckades skrämma upp hela Stockholms B-kändiselit med ett kuvert fullt med sand mitt i värsta anthrax-hysterin. Vi fick förresten kuvert med potatismjöl i till tidningen också. De var i och för sig förmodligen inte premiärinbjudningar.
Om det är ett trick väntar jag på fortsättningen. Då måste det väl komma ett till kuvert med förklaringen. För det kan väl inte vara så att jag förväntas begripa att "aha, ett svart tomt kuvert betyder att färgfabriken har en ny utställning" eller nåt. Färgfabriken var bara ett exempel. De har förresten en ny utställning också, men den blev jag inbjuden till via mail. Jag gillar gammeldags begriplig kommunikation. Bokstäver formade till ord på papper eller i elektronisk form. Telefon går förrsten också bra. Tomma papper går mindre bra.
Inuti låg ett vikt kort i likadant fint tjockt svart papper. Å, det måste vara en rolig inbjudan, tänkte jag förväntansfullt och öppnade kortet. Det var tomt.
Jag menar alltå helt tomt. Det stod ingenting. Jag tittade i kuvertet igen för att se om något trillat ur. Nej. Tomt där också.
Min första tanke var att det skett ett misstag. Den som ville bjuda in mig till någon tjusig fest hade glömt att skriva något i själva inbjudan. Onekligen bittert i såfall.
Sedan slog det mig. Det kan vara ett PR-trick. Som den där gången, om ni minns det, när Bindefeldt lyckades skrämma upp hela Stockholms B-kändiselit med ett kuvert fullt med sand mitt i värsta anthrax-hysterin. Vi fick förresten kuvert med potatismjöl i till tidningen också. De var i och för sig förmodligen inte premiärinbjudningar.
Om det är ett trick väntar jag på fortsättningen. Då måste det väl komma ett till kuvert med förklaringen. För det kan väl inte vara så att jag förväntas begripa att "aha, ett svart tomt kuvert betyder att färgfabriken har en ny utställning" eller nåt. Färgfabriken var bara ett exempel. De har förresten en ny utställning också, men den blev jag inbjuden till via mail. Jag gillar gammeldags begriplig kommunikation. Bokstäver formade till ord på papper eller i elektronisk form. Telefon går förrsten också bra. Tomma papper går mindre bra.
tisdag, november 22, 2005
Cloudberry Christmas
Ibland måste man ägna sig åt de verkligt viktiga sakerna. Såhär års gäller det till exempel varma alkoholhaltiga drycker. Det är strängt taget enda sättet att klara av en vinter som slutligen bestämde sig för att anpassa temperaturen efter almanackan. Och Blossa 05, det här årets specialglögg med Armagnac och hjortron, är faktiskt absolut strålande. Inte för söt med intressant hjortronton. Inte för stark men ändå med tydligt armagnac-bett. Den är förvisso inte lika god som Blossa 2004 med äpple och calvados. Den var å andra sidan den godaste glögg jag någonsin smakat. Ändå är 05:an min följeslagare genom detta års vintermörker. Om jag tar mig ut på andra sidan är det dess förtjänst.
måndag, november 21, 2005
Lejonet och björnen
Nä, Björn ska såvitt jag vet inte börja gästblogga hos PM och Leo, även om det är en rolig tanke. Det var mest en bra rubrik.
Som jag sa i lördags på Bloggforum: Jag kan inte för mitt liv begripa hur Otto Sjöberg kunde godkänna Leos bloggande. Han har redan ryckt upp bloggtakten till flera om dagen, annonserat nyheter och redaktionsskvallet och vänta bara på fortsättningen. Ni kan bara gissa vilka högoktaniga skandalrykten som kan komma den vägen om han så väljer.
Detta är alltså en allmän uppmaning, håll koll på Leo! Det är där ni kommmer att läsa det först.
Som jag sa i lördags på Bloggforum: Jag kan inte för mitt liv begripa hur Otto Sjöberg kunde godkänna Leos bloggande. Han har redan ryckt upp bloggtakten till flera om dagen, annonserat nyheter och redaktionsskvallet och vänta bara på fortsättningen. Ni kan bara gissa vilka högoktaniga skandalrykten som kan komma den vägen om han så väljer.
Detta är alltså en allmän uppmaning, håll koll på Leo! Det är där ni kommmer att läsa det först.
"Jag älskar Vita Huset mer än jag älskar livet"
Rubriken kom i ett mess i går kväll. Jag vet inte om jag är beredd att dra det så långt själv, men visst har serien och dess karaktärer ympat in sig i själva blodomloppet sedan den där oktoberkvällen för fem år sedan när de först kom in i mitt liv.
Under de första febriga åren kunde man över huvud taget inte tänka sig att göra något annat på tisdagskvällar som sedan blev måndagsdito. Jag gjorde listor över vilka personer jag för ögonblicket gillade mest. CJ eller Toby, generellt. Ibland Donna. I säsong tre föll jag förstås huvudstupa för Amelia Gardner som var den sexigaste, smartaste och tuffaste vuxna kvinna jag någonsin sett på mainstream-TV.
I fyra säsonger fick Aaron Sorkin, seriens skapare, vara med. Precis som någon sade i kommentarerna till mitt förra Vita huset-inlägg är det utbredda missnöjet med tiden efter Sorkin nu närmast en kliché i sin egen rätt. Varken säsong ett eller fyra är heller ens i närheten av lika bra som två och tre. Säsong fem däremot var klart sämre än övriga år och det var också då post-Sorkin-gnället kom igång på bred front.
När jag nu försökt göra en lista över de allra bästa avsnitten inser jag att alla utom ett enda kommer från säsong två och tre. Jag försökte verkligen hitta pärlorna ur resten, men de var helt enkelt inte tillräckligt bra.
nr 10. La Palabra (Säsong 6)
Super Tuesday. Primärvalsdramatik när den är som bäst. Vi återser gamla favoriter som Amy Gardner och Cliff Calley, den unge republikanen som först hade ihop det med Donna och därefter stoppade kongressförhöret med Leo innan det hann komma in på alkoholismen.
nr 9. Galileo (Säsong 2)
Lite klassisk didaktik. Utifrån en obemannad rymdfärd till mars lär vi oss i högstämda ordalag att det är okej att misslyckas men att vi ändå måste försöka nå stjärnorna. Vackert på riktigt.
nr 8. And it's surely to their credit (Säsong 2)
Ainsleys första dag på jobbet börjar illa när hennes chef kommer vrålande och säger att han ska slå ihjäl någon med ett cricketträ han fått av den engelska drottningen (som han i ögonblicket håller på ett rätt hotfullt sätt i ena handen). Hon är förstås förtjusande och blir hänvisad till ett kontor i källaren som i vanliga fall tjänar som pannrum. Hon blir senare förolämpad av några demokratiska juridiska tjänstemän och Sam rycker ut till hennes försvar.
nr 7. Dead Irish Writers (säsong 3)
Det här avsnittet tar begreppet tjejsnack till en ny nivå när Abbey, CJ, Amy och Donna flyr från Abbeys födelsedagsfest med en flaska Belle Époque och sitter fnittrande i ett par soffor en trappa upp. Amy är så snygg och smart att man dör och Donna blir av misstag tillfälligt kanadensare när gränsen flyttas till någon mil på fel sida om hennes födelseort.
nr 6. In this White House (Säsong 2)
Här träffar vi Ainsley för första gången. Hon kommer som en karikatyr på den blonda snygga (presumtivt pantade) republikanska krönikören till en tevedebatt om skolpolitik med Sam och har aldrig gjort TV förut. Hon mosar honom.
Den mest minnesvärda repliken kommer efter att Sam hävdat att presidentens skolförslag är viktigt för att vanliga skolor, som exempelvis i ställen som Kirkwood, Oregon, inte har några skolböcker. Efter en utläggning om den republikanska skolpolitiken säger hon: "Textbooks are important, if for no other reason that they accurately place the town of Kirkwood in California and not Oregon."
nr 5. Bartlet for America (Säsong 3)
Leo ska förhöras av representanthuset om presidentens MS, men en av de närvarande republikanerna kommer utnyttja tillfället när han är under ed för att tvinga honom att berätta om ett återfall i alkoholismen. Det här avsnittet har allt. Politisk småsinthet och hat, mänsklig tragik och sedan oväntad rättrådighet tvärs över partigränserna.
nr 4. Noël (Säsong 2)
Josh går i traumaterapi för att hantera skotten i Roslyn. Det är jul. Yo-Yo Ma spelar på kongressens julfest. Josh är otrevlig mot alla, men hans slutna förtvivlade ansikte är som en illustration på ett sammanbrott.
nr 3. Two Cathedrals. (Säsong 2)
Ännu ett strålande avsnitt där Bartlets vredestal till Gud inne i National Cathedral efter Mrs Landinghams begravning korsas med bilder från hans skoltid. Vi får reda på den svåra konflikten med fadern, ser de första stegen på hans kamp för rättvisa och känner inte minst den stora plats som religionen har i hans liv. Avslutningsscenen när Bartlet med vått hår sticker händerna i fickorna och berättar för den samlade presskåren att han ställer upp i valet igen är magisk.
Nr 2. In the shadow of two gunmen 1 & 2
Det första dubbelavsnittet på säsong två inleds där förra säsongen slutade, i kaoset efter skottlossningen mot presidentföljet. Korsat med utvecklingen av hur det går med alla skador ser vi början på Barlets presidentkampanj, där Leo avskedar alla utom Toby och sedan anställer Josh och senare CJ. Scenerna när CJ får sparken från en pr-firma i Hollywood är fantastiskt roliga, liksom när hon senare trillar ner i sin egen pool. Donnas ansikte när hon får reda på att Josh är svårt skadad är mer än gripande. Dessutom antyds de senare MS-problemen. Detta är absolut strålande drama i två timmar.
Nr 1. Posse Comitatus
Sista avsnittet på säsong tre. Första och andra plats var de enda jag var helt säker på när jag började göra den här lista. Detta är kanske det allra bästa tevedrama som någonsin gjort. Bilderna, ljussättningen, skuggorna, musiken. Kopplingen mellan rosornas krig och den moderna politikens omöjliga val mellan det som är rätt och det man måste göra. "Victorious in war, will be made glorius in peace" sjunger den elisabethanska kören. Samtidigt dör Simon Donovan i ett simpelt butiksrån efter att framgångsrikt ha tillfångatagit CJ:s förföljare. Bartlet träffar motståndaren Richie i en fantastisk liten dialog. Jag gråter i slutscenerna. Perfekt musikval.
Bubblare utan inbördes ordning, eftersom jag kände att jag borde ha med något från de andra säsongerna:
Han (Säs 5) En nordkoreansk pianist begär politisk asyl samtidigt som regeringen för kärnvapensamtal med Nordkoreanska staten.
Debate Camp (4)
Vi får bl a följa Tobys kamp att få tillbaka sin exfru och samtidigt se deras tidigare kamp för att få barn.
Twentyfive (4)
Inledningen när Leo berättar för Bartlets att Zoey är borta är underbar. Fotografierna och glaset som far i marken, den hjälplösa fadersblicken. Dessutom en tvillingfödsel
A proportional response (1)
Josh intervjuar Charlie för jobbet som presidentens personlige assistent trots att han bara sökt jobb som cykelbud.
The black Vera Wang (3)
Äntligen får CJ lite amour i sitt liv, något som ju saknats hittills under serien bortsett från den där skäggige Washington Post-reportern och mellan dem slog det faktiskt inga gnistor. Det gör det däremot med secret service-agenten Simon Donovan.
The women of Qumar (3)
"Apartheid is a New Hampton clam bake compared to what these women go through. Thank god we never had to refuel in Johannesburgh." CJ står upp för kvinnorna i den lilla gulfstaten Qumar.
söndag, november 20, 2005
Vintermagi
Vi kom ut från elverket nån gång kring halv sex och han skulle ha varit någon annanstans redan för 30 minuter sen. En liten bit gick vi. Men mina höga klackar och hans brådska fick oss att ge upp efter mindre än hundra meter. Jag uppgav hans namn till taxibolaget när jag ringde. Mitt är sällan någon bra idé med taxiväxlar.
Medan vi stod där och väntade och pratade och skrattade började de första flingorna falla. Stora, ljudlösa tumlade de ner från himlen och jag vände upp ansiktet och tog emot dem. Den första snön är en sådan lycka. Jag sträckte ut tungan för att fånga den. Han skrattade åt mig och ville ta en bild. Jag vände ansiktet mot hustaken och log på det där sättet som man gör när man i just det ögonblicket faktiskt glömt bort allting som finns att vara olycklig över. Och det över frusna iskristaller. Så enkelt är det ibland.
Det kom ingen taxi. Vi hade lyckats säga rätt nummer men fel gata. Om jag hade vetat var vi var hade vi inte fått någon snö i ögonbrynen. Okunskap är onekligen ibland sällhet.
Medan vi stod där och väntade och pratade och skrattade började de första flingorna falla. Stora, ljudlösa tumlade de ner från himlen och jag vände upp ansiktet och tog emot dem. Den första snön är en sådan lycka. Jag sträckte ut tungan för att fånga den. Han skrattade åt mig och ville ta en bild. Jag vände ansiktet mot hustaken och log på det där sättet som man gör när man i just det ögonblicket faktiskt glömt bort allting som finns att vara olycklig över. Och det över frusna iskristaller. Så enkelt är det ibland.
Det kom ingen taxi. Vi hade lyckats säga rätt nummer men fel gata. Om jag hade vetat var vi var hade vi inte fått någon snö i ögonbrynen. Okunskap är onekligen ibland sällhet.
lördag, november 19, 2005
fredag, november 18, 2005
Jo, förresten
Imorgon ska jag vara med på Bloggforum och diskutera relationen mellan bloggen och traditionella medier med Sigge, Helle Klein, Elin Sandström och Per Gudmundson.
Det är på JMK mellan 2 och 3 och kom gärna dit.
Det är på JMK mellan 2 och 3 och kom gärna dit.
Medeltidsvecka
Först älskade jag den, sen tröttnade jag och sen började jag älska den igen. Ni som mot förmodan inte redan gjort det kan göra samma resa hos gycklarbloggen.
Äntligen bloggar BLM
Via Malte hittade jag Bogdans Litterära Magasin.
"Igår jag läste en bok som den hette Idioten. Författare rysk Dodstojeksti eller vad han heter? Den mycket krånklig bok. Först de åker tåg, sen jag inte orkar läsa mer. Jag kände som bokens namn."
Kanske den bästa beskrivningen någonsin.
"Igår jag läste en bok som den hette Idioten. Författare rysk Dodstojeksti eller vad han heter? Den mycket krånklig bok. Först de åker tåg, sen jag inte orkar läsa mer. Jag kände som bokens namn."
Kanske den bästa beskrivningen någonsin.
Våldtäkt är inte Kazakstans nationalsport
Ännu ett skäl att kolla flera gånger om dagen för att se om Martin Gelin kanske uppdaterat. Nu uppmärksammar han att stackars Borat/Sasha Baron Cohen verkar ha hamnat i knipa igen. Den kazakstanska regeringen vill stämma honom: "Vi utesluter inte att Mr. Cohen styrs av politiska krafter som är efter att ställa Kazakstan och dess folk i dålig dager".
Gelin passar på att länka till artikeln där den kazakstanske pressattachén i Washington, Roman Vassilenko, förklarade mer för The New Yorker:
"while Borat has claimed that “in Kazakhstan the favorite hobbies are disco dancing, archery, rape, and table tennis,” Vassilenko concedes only the first and the last."
"According to Borat, a Kazakh man gets a wife by buying a woman from her father for fifteen gallons of insecticide. Vassilenko disputes this, too: “The men propose marriage with engagement rings."
Vassilenko medger dock att det funnit en tradition då män kidnappat sina blivande brudar, men säger att det nästan (!) inte förekommer längre. Dock: “If you want to do it for fun, you can do that,”
Gelin passar på att länka till artikeln där den kazakstanske pressattachén i Washington, Roman Vassilenko, förklarade mer för The New Yorker:
"while Borat has claimed that “in Kazakhstan the favorite hobbies are disco dancing, archery, rape, and table tennis,” Vassilenko concedes only the first and the last."
"According to Borat, a Kazakh man gets a wife by buying a woman from her father for fifteen gallons of insecticide. Vassilenko disputes this, too: “The men propose marriage with engagement rings."
Vassilenko medger dock att det funnit en tradition då män kidnappat sina blivande brudar, men säger att det nästan (!) inte förekommer längre. Dock: “If you want to do it for fun, you can do that,”
En kväll i vasastan
"ska vi äta middag då?"
"jo, men kan vi inte äta framför teven?"
Björns intresse för min dvd-box av säsong 6 i Vita Huset hade nått kokpunkten. Så visst. Vi kunde äta framför teven. En festival planerades. Pasta i sängen och fjärrkontrollen i fast hand. Två avsnitt och två glas vin senare somnade han efter att ha avslöjat amorösa tankar om en av mina grannar. Det glamorösa storstadslivet verkar tära på vår nyaste journaliststjärna. Det eller vintermörkret.
Det måste sägas. Säsong 6 är klart bättre än säsong 5. Primärvalskampanjer är något särskilt. Visst är de kanske också lättare att dramatisera än tragglandet i en sittande administration, men vilken rollbesättning! Alan Alda som republikanernas presidentkandidat och Jimmy Smits som demokraternas. Mary-Louise Parker är tillfälligt tillbaka som ultracoola sexiga Amy. Mary McCormack som Kate Harper blir bara mer intressant för varje avsnitt. Nä, det är inte lika bra som på Sorkin-tiden. Men de mänskliga relationerna fördjupas och bara blickarna mellan Josh och Donna tvärs över hotellkorridoren i Iowa är värda dvd-priset.
"jo, men kan vi inte äta framför teven?"
Björns intresse för min dvd-box av säsong 6 i Vita Huset hade nått kokpunkten. Så visst. Vi kunde äta framför teven. En festival planerades. Pasta i sängen och fjärrkontrollen i fast hand. Två avsnitt och två glas vin senare somnade han efter att ha avslöjat amorösa tankar om en av mina grannar. Det glamorösa storstadslivet verkar tära på vår nyaste journaliststjärna. Det eller vintermörkret.
Det måste sägas. Säsong 6 är klart bättre än säsong 5. Primärvalskampanjer är något särskilt. Visst är de kanske också lättare att dramatisera än tragglandet i en sittande administration, men vilken rollbesättning! Alan Alda som republikanernas presidentkandidat och Jimmy Smits som demokraternas. Mary-Louise Parker är tillfälligt tillbaka som ultracoola sexiga Amy. Mary McCormack som Kate Harper blir bara mer intressant för varje avsnitt. Nä, det är inte lika bra som på Sorkin-tiden. Men de mänskliga relationerna fördjupas och bara blickarna mellan Josh och Donna tvärs över hotellkorridoren i Iowa är värda dvd-priset.
torsdag, november 17, 2005
Förebild, moi?
Snälla söta Karolina (jag vet att jag upprepar mig, men kolla bara på bilden, hon är ju bedårande) frågade om hon fick länka till mig. Så jag gick in och kollade vad hon skrivit och det visade sig vara värsta komplimangen. Herregud, jag och Magica de Hex. Vad säger man? Tack!
(Ebba Lindsö är dock ingen riktigt bra förebild Karolina. Varför vill jag inte gärna säga här eftersom detta ska vara ett trevligt ställe, men jag lovar att jag vet vad jag talar om.)
(Ebba Lindsö är dock ingen riktigt bra förebild Karolina. Varför vill jag inte gärna säga här eftersom detta ska vara ett trevligt ställe, men jag lovar att jag vet vad jag talar om.)
I'm only in it for the love
Jag vet att det är fånigt med engelska rubriker, men när man väl börjat är det svårt att hindra sig själv. Det ser, för att anknyta till förra inlägget, fräckare ut.
Söta Caroline tycker att jag är för oreflekterat kärleksfull. Well, det är nog en analys som har större sanning i sig än vad hon känner till, men, vad ska jag göra då? Ska jag låta bli att tycka att folk är smarta och snygga och snälla och i stället börja kasta spydigheter omkring mig?
Jag vill inte det. Det finns tillräckligt många som lever ut sina textuella aggressioner. I spalterna gör jag ju det också emellanåt. Men i verkligheten, här, i det här alternativet av verklighet, så gillar jag mest folk. Jag vet att det framstår som naivt, till och med lite pantat att faktiskt tycka att både Therese och Andres är jättesmarta när de pucklar på varandra, men jag kan inte hjälpa det! Jag må beundra Nisse Schwartz och Johan Croneman hur mycket som helst, men jag har det nog inte i mig att vara en sådan charmfullt bitter intellektuell. Ibland undrar jag ens om jag är det sistnämnda. Herregud, jag gillar ju till och med Björn Ranelid. Lägre kan man knappt sjunka.
Fast lite ledsen är jag ändå nu. Therese verkar irriterad på riktigt över Andres svar på mina frågor. Kanske borde jag inte ha låtit honom, han som har all annan övrig plats i världen att breda ut sig, hoppa på henne igen här. I verkstan som ska vara ett mysigt ställe.
Jag vet inte. Jag gillar debatter. Men jag tänkte nog inte på att det är annorlunda för den som inte är proffs (och med det menar jag inget nedsättande, utan bara att man inte jobbar med att tycka saker). Man blir ju lite avtrubbad till slut och tar inte till sig kritik på samma hudlösa sätt som i början. Lyckligtvis förstås, annars skulle man inte kunna finnas i offentligheten många timmar.
Usch, nu framstår jag i stället som förnumstig, som om jag klappar Therese på huvudet. Det vill jag ju inte. Andres var också jävligt grinig i sin text i tidningen. Och det klart att det tar att bli attackerad av någon som han. Aargh. Jag känner mig som systern som först tussat brorsorna på varandra och sen besvärat vill att de ska bli sams när de börjar bråka på riktigt.
Kan vi inte kramas i stället?
Söta Caroline tycker att jag är för oreflekterat kärleksfull. Well, det är nog en analys som har större sanning i sig än vad hon känner till, men, vad ska jag göra då? Ska jag låta bli att tycka att folk är smarta och snygga och snälla och i stället börja kasta spydigheter omkring mig?
Jag vill inte det. Det finns tillräckligt många som lever ut sina textuella aggressioner. I spalterna gör jag ju det också emellanåt. Men i verkligheten, här, i det här alternativet av verklighet, så gillar jag mest folk. Jag vet att det framstår som naivt, till och med lite pantat att faktiskt tycka att både Therese och Andres är jättesmarta när de pucklar på varandra, men jag kan inte hjälpa det! Jag må beundra Nisse Schwartz och Johan Croneman hur mycket som helst, men jag har det nog inte i mig att vara en sådan charmfullt bitter intellektuell. Ibland undrar jag ens om jag är det sistnämnda. Herregud, jag gillar ju till och med Björn Ranelid. Lägre kan man knappt sjunka.
Fast lite ledsen är jag ändå nu. Therese verkar irriterad på riktigt över Andres svar på mina frågor. Kanske borde jag inte ha låtit honom, han som har all annan övrig plats i världen att breda ut sig, hoppa på henne igen här. I verkstan som ska vara ett mysigt ställe.
Jag vet inte. Jag gillar debatter. Men jag tänkte nog inte på att det är annorlunda för den som inte är proffs (och med det menar jag inget nedsättande, utan bara att man inte jobbar med att tycka saker). Man blir ju lite avtrubbad till slut och tar inte till sig kritik på samma hudlösa sätt som i början. Lyckligtvis förstås, annars skulle man inte kunna finnas i offentligheten många timmar.
Usch, nu framstår jag i stället som förnumstig, som om jag klappar Therese på huvudet. Det vill jag ju inte. Andres var också jävligt grinig i sin text i tidningen. Och det klart att det tar att bli attackerad av någon som han. Aargh. Jag känner mig som systern som först tussat brorsorna på varandra och sen besvärat vill att de ska bli sams när de börjar bråka på riktigt.
Kan vi inte kramas i stället?
onsdag, november 16, 2005
Nya ord
Skojiga ord och uttryck som borde användas oftare i svenska språket:
Såpass
För exempel se den precisa användningen nästan mitt i Andys frustande Bourdieu-intervju. Andy hävdar att det är ett typiskt skånskt uttryck, men jag är ju också uppvuxen i Staffanstorp.
Fräck
Ett 80-talsord som fallit i nästan total träda. Uppiggande.
Klumpeduns
Klafsa
Spisa
Både plattor och mat.
Spattig
Tjorva sig
Alla ord med prefixet Kalas-
Ex. Kalasfull, kalaskul, kalasbyxa
Dock ej fullt lika gärna adjektivformen, som i "det var kalas".
Edit: Sagolik felskrivning. Andy hade förmodligen gärna intervjuat Bourdieu, men det var alltså den där koleriske amerikanske kocken jag menade. Jag låter det stå kvar till allom varnagel.
Edit2: En mig närstående statsvetare meddelar ystert att han hädanefter kommer att kalla Bourdieu för Bourdain på alltför trista poststrukturalistiska seminarier för att pigga upp.
Såpass
För exempel se den precisa användningen nästan mitt i Andys frustande Bourdieu-intervju. Andy hävdar att det är ett typiskt skånskt uttryck, men jag är ju också uppvuxen i Staffanstorp.
Fräck
Ett 80-talsord som fallit i nästan total träda. Uppiggande.
Klumpeduns
Klafsa
Spisa
Både plattor och mat.
Spattig
Tjorva sig
Alla ord med prefixet Kalas-
Ex. Kalasfull, kalaskul, kalasbyxa
Dock ej fullt lika gärna adjektivformen, som i "det var kalas".
Edit: Sagolik felskrivning. Andy hade förmodligen gärna intervjuat Bourdieu, men det var alltså den där koleriske amerikanske kocken jag menade. Jag låter det stå kvar till allom varnagel.
Edit2: En mig närstående statsvetare meddelar ystert att han hädanefter kommer att kalla Bourdieu för Bourdain på alltför trista poststrukturalistiska seminarier för att pigga upp.
Han är en cutie, den där jäveln
Kommentar på mejlen om Andres svar:
"Han är en cutie, den där jäveln. Det är därför man aldrig kan börja göra upp med honom. Han är alldeles för charmig."
Det är helt sant. Själv är jag dessutom i utgångsläget galet svag för smarta människor. Även om de tycker olika. Även om jag inte håller med.
Hjärnan är den sexigaste kroppsdelen. Eh, jag är inte säker på att jag egentligen tycker det förresten. Underarmarna kan vara de sexigaste kroppsdelarna. Eller kanske ögonbrynen. Men hjärnan kommer i alla fall trea.
Här är en till smart kille som jag faller för.
"Han är en cutie, den där jäveln. Det är därför man aldrig kan börja göra upp med honom. Han är alldeles för charmig."
Det är helt sant. Själv är jag dessutom i utgångsläget galet svag för smarta människor. Även om de tycker olika. Även om jag inte håller med.
Hjärnan är den sexigaste kroppsdelen. Eh, jag är inte säker på att jag egentligen tycker det förresten. Underarmarna kan vara de sexigaste kroppsdelarna. Eller kanske ögonbrynen. Men hjärnan kommer i alla fall trea.
Här är en till smart kille som jag faller för.
Leo bloggar också!
PM har bestämt sig för att hämta hjälp i bloggäventyret. Leo Lagercrantz, violinvirtuos, debattuppviglare och stolt tvåbarnsfar får uppdraget. De finns följaktligen nu under PM & Leo.Edit: Nu har Leo skrivit sitt livs första blogginlägg! Viggo, Björn, Croneman, alla är med.
tisdag, november 15, 2005
Grattis Gringo!
Zani vann!! Jag trodde det i och för sig från början, men stort varmt grattis till alla snälla och smarta gringosar.
Hoppas också att stoltheten över priset gör att Zanyar kan växa de 1,5 centimeter som hans doktor hävdar att han har krympt på de år han jobbat med Gringo. Vad gör de med honom där på redaktionen, staplar tidningskartonger ovanpå honom?
Hoppas också att stoltheten över priset gör att Zanyar kan växa de 1,5 centimeter som hans doktor hävdar att han har krympt på de år han jobbat med Gringo. Vad gör de med honom där på redaktionen, staplar tidningskartonger ovanpå honom?
Hallå Andres Lokko!
Vad menade karln egentligen? Gillar han verkligen Garden State? Jag var tvungen att mejla och fråga. Andres svarade med nära nog vändande post: - jag tycker garden state är en komplett ointressant film, om än lite småtrevlig.
hela den där klipp-ut-och-spara listan var bara en helt "objektiv" sammanställning av grejer som lika oinitierat, raljant och slarvigt klumpats ihop i den här "debatten".
det har egentligen inte med saken att göra - men personligen hatar jag t ex jt leroy. och vem som helst med det minsta intresse för populärkulturell journalistik eller bara en grundläggande musikkunskap förstår att t ex fredrik strages smak är min diametrala motsats. vi har ju verkligen ingenting gemensamt och har aldrig skrivit om saker som ens befinner sig i samma kommun. och ika? god bless her, men hon gillar ju metal för guds skull:-)
vad jag i grund och botten tycker är så sorgligt är hur enkelt det alltid är att definiera sig själv genom vad man INTE tycker om, istället för genom det man älskar. det slutar alltid med att man en vacker dag vaknar upp en morgon och är intrasslad i ett hörn så teoretiskt att man bara är kapabel att uppskatta, säg, kylie minogues nya singel. eller guns´n´roses alternativt kommersiell hiphop och r´n´b. och givetvis en och annan mainstreamkomedi med jennifer lopez.
therese bohmans initiala inlägg i ämnet var ett skrämmande exempel på detta. (Edit, scrolla ner hos Therese till 2005-11-05 för att hitta inlägget.) erbjud ett eget alternativ, for x sake! men då finns det en risk att någon Godkänd Person kanske, kanske tycker likadant. och se det går ju inte för sig...
att fenomen och strömningar som dave eggers och the believer får ganska mycket uppmärksamhet i de få "finpopkulturella" spalterna i dagspressen är dock inte nödvändigtvis resultatet av ren och pur kärlek. Snarare beror det på att de är så uppenbart inflytelserika att de bara därför bör kommenteras och analyseras i en eller annan form. och eftersom finkultursidorna inte bryr sig om, eller ens känner till, säg, vendela vidas romaner, faller det på det fåtal av "oss" som befinner sig i det luddiga gränslandet mellan "fint" och "fult" att rapportera om detta. like it or not.
cheerio / andres lokko
ps. nej, vänta, strage och jag möts faktiskt i vår kärlek till timmy i south park! men det är nog allt:-)
xx /a
Bloggdöden fortsätter
Okej, det där med bloggdöden var rätt överdrivet i första taget. Eftersom Hanna Flodr börjat igen kan bloggdödens kända offer räknas till hela fyra stycken.
Själv brukar jag numera hävda att Björn borde starta en anonym sexblogg i stället för Diagnos, såna därna är populära har jag hört. Så skulle han kunna vara med, anonymt förstås, i en larmartikel i en kvällstidning om hur svenskarna berättar allt på internet!. Stoffmängden antydde han ju redan i sitt avsked till blogglivet.
Men i dag upptäckte jag en verkligt tråkig bloggnedläggning. SARTS lägger ner. Där har man kunnat läsa intressanta intervjuer, spännande diskussioner och just massor av olika kritiska synvinklar på konst. Läs särskilt den långa kommentarstråden om konstkritikdebatten, som lyckligtvis ligger kvar.
Själv brukar jag numera hävda att Björn borde starta en anonym sexblogg i stället för Diagnos, såna därna är populära har jag hört. Så skulle han kunna vara med, anonymt förstås, i en larmartikel i en kvällstidning om hur svenskarna berättar allt på internet!. Stoffmängden antydde han ju redan i sitt avsked till blogglivet.
Men i dag upptäckte jag en verkligt tråkig bloggnedläggning. SARTS lägger ner. Där har man kunnat läsa intressanta intervjuer, spännande diskussioner och just massor av olika kritiska synvinklar på konst. Läs särskilt den långa kommentarstråden om konstkritikdebatten, som lyckligtvis ligger kvar.
måndag, november 14, 2005
Bullshit?
En av antiglobaliseringsrörelsens ikoner, Vandana Shiva, har varit i stan. Hennes film Bullshit hade premiär här i fredags. Jag har inte sett den. Den handlar om att det är dumt med frihandel. Det kan man förstås tycka. Och Shiva är åtminstone konskvent. I DN i dag hyllar hon John Bové och de andra franska protektionistiska bönderna och säger att utvecklingsländerna inte alls bör försöka exportera till västvärlden. I stället behövs "priskontroll".
Priskontoll på jordbruksprodukter förekommer redan i många utvecklingsländer och det brukar innebära att den enskilda bonden tvingas sälja sina varor till staten till ett lägre pris än världsmarknadspriset och sen tar staten mellanskillnaden. Ett slags uppochnervänt jordbruksstöd alltså, som generellt leder till att jordbruksbefolkningen överger sina gårdar och flyttar in till städerna eftersom det inte går att leva på statens reglerade priser. På så sätt ligger statlig priskontroll bakom hungersnöden i delar av Afrika.
Å andra sidan verkar Shiva inte ha så mycket emot hungersnöd. Hon är också motståndare till den gröna revolutionen, då man på kort tid tredubblade veteskördarna i Shivas hemland Indien och räddade många miljoner människor från svältdöden. Jag erkänner villigt att det finns problem med det alltför industrialiserade jordbruket, men i de fattiga utvecklingsländerna är inte gourmetnördig slow food alternativet för merparten av befolkningen. Valet står mellan högproducerande jordbruk till följaktligen rimliga priser eller hunger. Johan Norberg hittade en beräkning på hur många indier som skulle dö varje år av svält om jordbruket skedde enligt Shivas modell. Det handlar om miljoner.
Jag känner stor sympati för vissa av tankarna bakom den globaliseringskritiska rörelsen. De fattiga länderna måste få större chanser att hävda sig på världsmarknaden och liberaler måste inse att kapitalister och storföretag sällan är några goda förkämpar för verklig marknadsekonomi.
Men varför i all världen envisas globalvänstern med att kultförklara de allra värsta galningarna? Att rada upp deras största stjärnor ger en lista direkt tagen från Aftonbladets kultursida där det enda verkligt viktiga kriteriet tycks vara verklighetsfrånvänt USA-hat.
Just nu håller WTO:s Doha-runda, där utvecklingsländerna äntligen skulle få driva agendan och flytta fram sina positioner, på att bryta ihop. Det får liten uppmärksamhet. Utveckling i världen är inte längre på tidningarnas framsidor. Då behövs förstås de som envetet fortsätter tala om det i alla fall. Men Vandana Shiva tycker inte att de fattiga länderna ens ska försöka handla med omvärlden. Hon vill att indierna ska odla hirs för husbehov i stället för att bli dataingenjörer. Jaha.
Priskontoll på jordbruksprodukter förekommer redan i många utvecklingsländer och det brukar innebära att den enskilda bonden tvingas sälja sina varor till staten till ett lägre pris än världsmarknadspriset och sen tar staten mellanskillnaden. Ett slags uppochnervänt jordbruksstöd alltså, som generellt leder till att jordbruksbefolkningen överger sina gårdar och flyttar in till städerna eftersom det inte går att leva på statens reglerade priser. På så sätt ligger statlig priskontroll bakom hungersnöden i delar av Afrika.
Å andra sidan verkar Shiva inte ha så mycket emot hungersnöd. Hon är också motståndare till den gröna revolutionen, då man på kort tid tredubblade veteskördarna i Shivas hemland Indien och räddade många miljoner människor från svältdöden. Jag erkänner villigt att det finns problem med det alltför industrialiserade jordbruket, men i de fattiga utvecklingsländerna är inte gourmetnördig slow food alternativet för merparten av befolkningen. Valet står mellan högproducerande jordbruk till följaktligen rimliga priser eller hunger. Johan Norberg hittade en beräkning på hur många indier som skulle dö varje år av svält om jordbruket skedde enligt Shivas modell. Det handlar om miljoner.
Jag känner stor sympati för vissa av tankarna bakom den globaliseringskritiska rörelsen. De fattiga länderna måste få större chanser att hävda sig på världsmarknaden och liberaler måste inse att kapitalister och storföretag sällan är några goda förkämpar för verklig marknadsekonomi.
Men varför i all världen envisas globalvänstern med att kultförklara de allra värsta galningarna? Att rada upp deras största stjärnor ger en lista direkt tagen från Aftonbladets kultursida där det enda verkligt viktiga kriteriet tycks vara verklighetsfrånvänt USA-hat.
Just nu håller WTO:s Doha-runda, där utvecklingsländerna äntligen skulle få driva agendan och flytta fram sina positioner, på att bryta ihop. Det får liten uppmärksamhet. Utveckling i världen är inte längre på tidningarnas framsidor. Då behövs förstås de som envetet fortsätter tala om det i alla fall. Men Vandana Shiva tycker inte att de fattiga länderna ens ska försöka handla med omvärlden. Hon vill att indierna ska odla hirs för husbehov i stället för att bli dataingenjörer. Jaha.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
