En av antiglobaliseringsrörelsens ikoner, Vandana Shiva, har varit i stan. Hennes film Bullshit hade premiär här i fredags. Jag har inte sett den. Den handlar om att det är dumt med frihandel. Det kan man förstås tycka. Och Shiva är åtminstone konskvent. I DN i dag hyllar hon John Bové och de andra franska protektionistiska bönderna och säger att utvecklingsländerna inte alls bör försöka exportera till västvärlden. I stället behövs "priskontroll".
Priskontoll på jordbruksprodukter förekommer redan i många utvecklingsländer och det brukar innebära att den enskilda bonden tvingas sälja sina varor till staten till ett lägre pris än världsmarknadspriset och sen tar staten mellanskillnaden. Ett slags uppochnervänt jordbruksstöd alltså, som generellt leder till att jordbruksbefolkningen överger sina gårdar och flyttar in till städerna eftersom det inte går att leva på statens reglerade priser. På så sätt ligger statlig priskontroll bakom hungersnöden i delar av Afrika.
Å andra sidan verkar Shiva inte ha så mycket emot hungersnöd. Hon är också motståndare till den gröna revolutionen, då man på kort tid tredubblade veteskördarna i Shivas hemland Indien och räddade många miljoner människor från svältdöden. Jag erkänner villigt att det finns problem med det alltför industrialiserade jordbruket, men i de fattiga utvecklingsländerna är inte gourmetnördig slow food alternativet för merparten av befolkningen. Valet står mellan högproducerande jordbruk till följaktligen rimliga priser eller hunger. Johan Norberg hittade en beräkning på hur många indier som skulle dö varje år av svält om jordbruket skedde enligt Shivas modell. Det handlar om miljoner.
Jag känner stor sympati för vissa av tankarna bakom den globaliseringskritiska rörelsen. De fattiga länderna måste få större chanser att hävda sig på världsmarknaden och liberaler måste inse att kapitalister och storföretag sällan är några goda förkämpar för verklig marknadsekonomi.
Men varför i all världen envisas globalvänstern med att kultförklara de allra värsta galningarna? Att rada upp deras största stjärnor ger en lista direkt tagen från Aftonbladets kultursida där det enda verkligt viktiga kriteriet tycks vara verklighetsfrånvänt USA-hat.
Just nu håller WTO:s Doha-runda, där utvecklingsländerna äntligen skulle få driva agendan och flytta fram sina positioner, på att bryta ihop. Det får liten uppmärksamhet. Utveckling i världen är inte längre på tidningarnas framsidor. Då behövs förstås de som envetet fortsätter tala om det i alla fall. Men Vandana Shiva tycker inte att de fattiga länderna ens ska försöka handla med omvärlden. Hon vill att indierna ska odla hirs för husbehov i stället för att bli dataingenjörer. Jaha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Forra veckans Economist (Nov 5th) hade en intressant artikel om microfinance. Alltsa ge kredit till de fattiga i tredje varlden sa att de sjalva kan skapa valfard.
Missa inte svt texts recension (som Dennis tipsat om):
"Jag vill veta mer. Jag är nämligen övertygad om att skulle Vandana Shiva styra världen vore det för allas bästa, åtminstone för småskaliga jordbruk i Indien."
Tyckande när det är som bäst.
Det är svårt det där. Så fort det kommer till tyckande så ska det alltid tyckas längst ut på barrikaderna vilket snabbt förvandlas till tyckande för tyckandets skull.
Världen ser vansinnig ut med tobakssubventioner och skövlande av människoliv till fördel för marknadsframgångar, men det går ju liksom inte att backa bandet och det hjälper inte att kalla GWB för terrorist och trycka ner de asiatiska skyskraporna i jorden igen.
Hursom; fantastiskt bra skrivet. Den här gången också.
Orkade inte läsa om henne i pappersformat, det här var roligare, säker bättre, fan, I put my trust in you när det kommer t indiskt jordbruk.
Janå, hur bra fullständigt avreglerade marknader funkar i fattiga länder har ju IMF och världsbanken med tydlighet demonsterat i sin exprimentverkstad Sydamerika. Men det är kanske en annan fråga. Jag har dock inte mycket över för herr Norbergs analyser.
Norbergs artikel kunde ha skrivits av Per Ahlamrk, och det är inget beröm i det här sammanhanget.
I artikelns klimax får vi veta att "det är ur alltmer radikala muslimska enklaver runt om i Frankrike som kraften har hämtats till detta våld. Om upploppen som trotsar ordningsmakten skulle börja mattas när imamer nu har utfärdat en fatwa mot dem, har de senare visat vilka det är som egentligen har makten över de franska förorterna."
Den första är mycket tveksamt - alla begriper väl att det inte är al-Qaidas folk om är ute på gatorna, och i nte ens Chirac har påstått att det är de som inspirerar oron i saint_denis och Dijon - och den andra är ett klassiskt exempel på damned if you do and damned if you don't.
Om imamerna inte säger något (eller inte uttalar sig lika tuft som som Sarkozy) så är de likgiltiga, om deras ord skulle lyckas hejda vågen av upplopp så har de visat att det egentligen var muslimer som drev på hela tiden. Det ligger faktiskt en hel del i det där Arbetaren skrev om islamofobi.
Det föregående alltså om debatten mellan Johan Norberg, Stockholm Spectator och ett par skribenter från Arbetaren (se Norbergs blogg) men det begriper säkert alla.
Skicka en kommentar