fredag, november 25, 2005

Jag vill vara en sån som tror att allt kommer att ordna sig

Den sista bilden jag har på min dotter togs för exakt ett år sedan. Ultraljudet i vecka 10. Jag klippte till en plastficka och hade med den överallt sen. Man ser tydligt att det är ett barn. Huvudet och den lilla kroppen. Man ser i alla fall tydligt att det är ett barn om man vet att det är det. Kanske skulle hon i annat fall lika gärna kunna vara en färgfläck.

De ville att man skulle betala i förväg för ett foto sen på det stora ultraljudet, så vi betalade 120 kronor. De tog Mastercard. Men vi fick aldrig någon bild. Det kändes väl inte aktuellt. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag minns att vi kom på det flera veckor senare när vi hittade kvittot på betalningen.

Så jag sitter med den första och sista bilden framför mig på henne som snart borde ha varit ett halvår gammal. Det är som om det cykliska kalendersystemet i sig självt gör allt värre. Det finns alltid någon fasansfull bemärkelsedag att uppmärksamma. Aldrig mer firar vi jul bara vi, sa vi till varandra så här års förra året. Min cynism har inga gränser när jag tänker på hur naiva, hur fullkomligt fruktansvärt förtröstansfulla vi var. Ändå bara ett år sen. Jag känner mig hundra år äldre. Jag är förmodligen också hundra år äldre enligt sådana där tabeller som kvällstidningarna brukar annonsera med "så gammal är du egentligen" och så får man dra bort år om man tränar och lägga till om man har mycket konflikter på jobbet.

Tidigare i dag kunde jag heller inte hindra mig själv från att slänga ur mig några bittra självömkande kommentarer till en nygravid vän. Jag vill inte vara en sån person som gör det.

Jag vill vara en sån som har orealistiska förväntningar. Jag vill vara en sån som naivt utgår från att allt kommer ordna sig till det bästa, som tror att de flesta människor är snälla och obekymrat väljer att ta ut glädje i förskott. Jag vill hellre vara glad först och besviken sen än jämntjockt nollställd hela tiden. I hela mitt liv har jag levt lika mycket i drömmar som i verklighet och de drömmarna har nästan uteslutande varit förtjusta förväntningar om allt roligt och bra som kanske kommer att hända mig. Kanske har bra saker rent av hänt mig just för att jag hoppats så att de skulle det.

Men jag har inga förväntningar eller drömmar längre. Jag tänker inte ens längre än till nästa vecka. Detta är sorgens verkliga handikapp. Cynism som livshållning är så jävla ocharmigt. Jag vill inte vara en sån person.

18 kommentarer:

nb sa...

Mmm, jag vägrar tro att det inte kommer att ordna sig. Och jag vägrar låta bli säga "Det kommer ordna sig" till den som har det nattsvart för damn vad det är vad JAG vill höra när jag sitter inspärrad i det kolsvarta o inte ens orkar andas. Även om jag oftast får en känga som svar. Men saken är ju den att om man inte dör själv (framstår ibl som excellent alternativ) så blir det oftast bättre, ngn ggn, till slut.

Sorry för kommentarsältandet men det inlägget landade rakt i sternum som per automatik hackar sig in i köttet under just de där dagarna. Jack-hammer love, typ.

Mamselamsen sa...

Ja men! Allt ordnar sig alltid... men kanske inte alltid på det sättet som jag hade tänkt mig.

Så har det i backspegeln, alltid varit för mig.

"Äckelpositiv"? Jaa...

Goesta sa...

Det hugger som vanligt till i bröstkorgen när jag läser om detta. Om henne.

Shit, vad man får perspektiv på sin egen smörja.

Känner med dig, som alltid när du berättar. Att säga huruvida det ordnar sig eller inte känns förmätet, härifrån. Vad vet jag om det?

/Goesta

Anonym sa...

jag förlorade ett barn 1991,det var bara svart men sen kom dom andra grabbarna och det var faktiskt så att det till slut ordnade sig

Marmelad sa...

Jag var på en anställningsintervju en gång, det gjordes en del tester, bl a en personlighetstest som man sedan fick förmånen att gå igenom med rekryteraren som var någon sorts psykologmänniska. "Det verkar som om du är alldeles för positiv, det kan vara viktigt för dig att tänka på att allt inte alls ordnar sig alltid!" påpekade hon lite irriterat.

Men det gör det ju visst det! Precis som mamselamsen skriver, kanske inte riktigt på det sätt du har tänkt dig i och för sig... men ordnar sig, det gör det definitivt! Det är inte ens klämkäckt.

Sluta aldrig drömma!

k sa...

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för det hjälper ju inte att höra att det ordnar sig när allt är svart. när jag själv mår dåligt har jag alltid vetat att jag har mått bättre förut, och att jag förmodligen kommer att göra det igen, men mitt i en djup svacka är det helt omöjligt att fatta hur man någonsin ska kunna ta sig ur det svarta. fast svackorna måste ju också vara okej. en sorg som din måste man ju få sörja ut, en sådan förlust kan aldrig "ordna sig".
men man hittar sätt att hantera allt runtomkring ändå, och så plötsligt, när man minst anar det, är livet ljusare igen. våga tro på det. du är stark och klok och ditt liv kommer att bli ljusare.

Carin sa...

Nej, det ordnar sig inte alls på det där käcka sättet, det fanns en tid innan man visste hur sårbar man är som människa, sen lär man sig det och den vetskapen kan man aldrig sudda ut. Man kan aldrig få sin oskuld tillbaka. Och hur många barn man än får så är det inte DET barnet. Ja, det här är kanske inte det roligaste att höra just nu. Så är det för mig, kanske inte alls för dig. Men sorgen måste få plats.

margit sa...

alltså, förlåt min dumhet men, missfall? :´(

Mamselamsen sa...

Jag skrev ovan om "att allt ordnar sig". Det betyder INTE att man inte ska få ge sig lov att sörja och vara deppig. Men att framtiden skulle vara becksvart... nej!

Jag kan nog uppfattas som "klämkäck"... Ja, jag är väldigt glad och positiv i mitt sinne, tack vare/på grund av alla djävligheters djävligheter jag varit med om i livet.

Hade inte jag varit med om detta, hade jag inte varit denna så kolossalt "klämkäcka" person jag är.

Vad är alternativet? Sur och bitter?

Carin sa...

mamselamsen: Nej, jag menade inte att du var klämkäck, du talar utifrån din synvinkel och försöker ge den pepp du kan, det är en bra sak. Men jag minns när jag var som mest drabbad och hur ont det gjorde att höra att det löser sig och går över. Det blev bara värre av det. Vi försöker alla ge vår syn på saken, ingen har mer rätt än nån annan.

Husmusen sa...

Att kunna ifrågasätta sitt eget beteende och vara kritisk till sitt handlande i sådana situationer är väl åtminstone en bra bit på vägen bort från den riktigt smutsiga cynismen, inte sant? Jag beklagar och som de andra ovan har skrivit, man önskar att "det ordnar sig" kändes mindre ållepkindat och hurtigt i ett sånt här sammanhang. Men jag hoppas på det i alla fall, å dina vägnar.

Husmusen igen sa...

mindre äppelkindat skulle det stå, jag börjar bli trött här vid tangentbordet.

Marmelad sa...

Jag hoppas att jag inte heller tolkades som nån superkäck typ, det är långt ifrån vad jag är. Det är nog snarare en överlevnadsstrategi som inte alls är käck som jag lagt mig till med tack vare allt skit som jag råkat ut för. Till sist blev valet: antingen väljer jag att försöka se framåt eller så lägger jag mig ner och dör. Så känns det för MIG alltså, vill jag poängtera! Jag valde att försöka se framåt (även om det är jävligt svårt ibland).

Bara ett litet tillägg :-)

Anonym sa...

Oj vad jag kan förstå vad du går igenom. Jag ligger bara ett halvår efter. Det stämmer, man känner sig 100 år äldre. Fast hela den här diskussionen om optimism och käckhet, jag vet inte om den hör hit... no offence, alltså, men man är väl den man är, bara visare efter en sådan erfarenhet?
Vet inte, men hoppas!
/KU

Nathalie Sundesten Landin sa...

Det viktigaste i sorgen och när livet är tungt är nog ändå att folk lyssnar. Det behöver inte finnas svar på allt - men någon som håller handen. Stryker med handen på kinden, tittar och verkligen ser! Jag tänker på dig Isobel.

Isobel sa...

Fast i mitt fall tror jag att det är kontrasten i livsinställning som är värst. Innan var jag verkligen äppelkäck. Jag var en sån som alltid utgick ifrån att allt skulle gå bra och som hade lycka som grundtillstånd. Att gå från det till det här är ett lite för stort steg för att man särskilt lätt ska kunna orientera sig i det nya jaget. Jag var dessutom rätt förtjust i det gamla.

Fast jag vet att det kommer att kännas bättre nån gång. Det måste det ju.

David sa...

Jag är hemskt ledsen för din skull. När jag kommer hem ikväll ska jag ge min dotter (18 månader) en extra stor kram bara för att hon finns.

Om det är någon som helst tröst, goda vänner till oss hade ett missfall förra året efter en ganska långt gången graviditet, och var förståss förkrossande ledsna.
Förra veckan föddes deras dotter Charlotte, hon är frisk och söt och allt gick bra.

Ge inte upp. Kram.

Ribb sa...

Hej,
Det finns alltid mer att säga. Kilometervis av tomhet att försöka få grepp om och kontrollera med en formulering. Ibland kan bokstäverna lappa över lite av det hemska. Ibland blir det bara tårar. Jag försökte beskriva men slutade halvvägs (och ändå befinner jag mig inte alls i din situation). Du gör det otroligt. Tack för det.