måndag, december 12, 2005

En av de största

Det finns fotbollsspelare som överskrider alla lagsympatier och -antipatier. Det finns spelare som man faktiskt måste älska oavsett. För en kategori är detta rätt okontroversiellt. Alla människor som utger sig för att älska fotboll känner själva att de måste älska Ronaldinho även om de hatar Barça. Man måste älska Zlatan, Scheva, Henry, Rooney. Nä, förresten, inte Rooney. Han har väl utseendet emot sig.

Även jag älskar dessa spelare. Även jag gråter av lycka över dribblingar man inte trodde fanns eller klockrena skott ur de mest omöjliga av vinklar. Men jag har en annan svaghet också. Jag säger: Stefan Bergtoft. Okej, alla blårandiga hyllar Bergtoft, men jag älskar också själva spelartypen. Den närmast brutala mittfältaren som sällan går av planen utan en varning, vars passningsäkerhet visserligen ibland kanske lämnar frågetecken, men som kämpar till sista svettdroppen och aldrig är nöjdare än efter en perfekt glidtackling. I relation till de riktigt hårda mittfältarna får jag emellanåt till och med den där sortens könsliga stjärnögdhet som jag i vanliga fall hånar när kvinnor andlöst beundrar valpiga anfallsstjärnor. Please Mr Viera, tackla omkull mig.

Alla lag behöver minst en sådan spelare. De tekniska offensiva lagen behöver dem ännu mer. De är kanske inte alltid lagets hjärta, men väl dess ryggrad. Och förresten gärna laghjärtat också, sett ur supporterögon. För inte sällan tenderar den här sortens spelare att vara laglojala på riktigt. Kanske för att deras konster inte är bildsköna nog att leda ut i vida världen från lag till lag på jakt efter ännu högre löner och roligare lekkamrater.

I går spelade en sådan spelare sin allra sista match. Enligt vad jag har läst i tidningarna fick han i alla fall en liten del av de hyllningar han är värd. För det spelar ingen roll att han sällan gjort spektakulära mål eller ens att han sitter som fastvuxen i den där skattesmitarklubben på västkusten (en härva han förmodligen för övrigt gråtit på riktigt över).

Håkan Mild är en av de största. Han var en sån man bara var tvungen att, ja kanske inte älska, men innerligt respektera. Jag var alltid nöjd när han var avstängd i matcher mot oss. Då blev det betydligt lättare. Han gnällde inte i medierna över hårfina offside-bedömningar efter att själv ha missat öppet mål. Han hånade inte motståndarsuportrarna mer än ibland. Han gick bara ut och var för jävla vidrigt jobbig att möta. Och fick gult kort. Och tacklade nån halvvägs över planen. Och sprang kilometer efter kilometer, om så med vrickade fötter och lindade ögonskador. Det har varit en ära att få se dig göra det, Håkan. Jag är väldigt glad över att aldrig behöva göra det igen.

4 kommentarer:

Silverfisken sa...

Du har så rätt. Håkan var kungen. *bockar med den blåvita halsduken runt halsen*

jill sa...

Ställer mig väldigt tveksam till Milds fotbollskunnande, däremot var han en kämpe av sällan skådat slag. Lustigt hur långt man kan komma på det...

Anonym sa...

Förmodligen kan Håkan Mild ingenting om fotboll han har bara hunnit med:
250 Allsvenska matcher
74 landskamper
19 OS matcher
4 U21- matcher
11 Juniorlandslagsmatcher

/"Alla heter Mild i Göteborg"

Goesta sa...

Jag var nog ensam bland mina vänner att sörja när Håkan försvann ur landslaget. Det jag kommer minnas honom mest för var att visst, han sprang mer än någon annan, men det tog dubbelt så lång tid för honom att få upp farten. Det såg på riktigt ut som att han sprang uppför en rulltrappa som var på väg ner när han skulle börja ruscha.

Aaron