söndag, december 04, 2005

Hur ett helt liv kan präglas av alltför utbredd konsumtion av engelska barnböcker i späda år


Mörkläggningsgardiner. Drag. Kortbyxor. Stickiga ylletröjor. Stora nedkylda gamla hus på landet med underliga vindar att gå vilse på. Ransonering. Mörkrött läppstift. Rävpälskragar. Internatskolor. Roddtävlingar. Silkesstrumpor som man både kan ha på sig och bli strypt med. Bridge. Soldater. Skyddsrum. Monoklar. Mord.

Jag är fullt medveten om att det förmodligen bara är en ännu relativt okänd fetischism. Men det England från 30- och 40-talet som orden ovan manar fram är det fantasiuniversum jag först präglades av, och fortfarande en av de parallella världar som känns mest åtråvärda. Jag vet förstås att det är vrickat. Jag kan bara skylla på klart överdriven konsumtion i formbar ålder av först engelska barnböcker och sedan engelska klassiska deckare.

Jag ville verkligen gå på internatskola. Jag ville verkligen ha skoluniform. Kort därefter ville jag ha glamorösa blanka lockar och liten dräkt och jobba på något kontor och ha pojkvänner med tweedkavajder och randiga slipsar eller stiliga uniformer. Jag ville laga mina silkesstrumpor själv. Jag försökte till och med laga ett par vanliga nylonstrumpor en gång för att känna krigstidsglamouren. Det gick inget vidare.

I går slötittade jag en stund på tråkeposet Pearl Harbor bara för att kläderna och miljöerna är så rasande snygga. Personligen föredrar jag förstås den råare brittiska stämningen och Cate Blanchett före Kate Beckinsale, men om man bara låter bli att lyssna på dialogen är det ändå en okej film. Tjusiga bombmattor över fartygen ockå.

I sängen om nätterna ville jag ha sällskap. Nej, inte främst av de där vackra männen, den här drömmen är faktiskt långt äldre än så.

Jag ville ha en varmvattenflaska. Hela den brittiska överlägsna livsstilen tycktes för mig koncentrerad till te på eftermiddagen och vattenburen värme i sängens fotända.

Länge trodde jag att varmvattenflaskorna var i glas, ungefär som de lika exotiska mjölkflaskorna. Jag försökte med glasburkar som jag hällde hett vatten i. Jag brände tårna och blötte ner sängen. Om jag någon gång lyckades skruva åt tillräckligt hårt vågade jag inte somna för att jag var rädd för att sparka ut burken på golvet med splitter och kaos som följd. I många år tryckte jag sedan undan min längtan. Mina fötter må vara som isbitar på nätterna under den kalla årstiden, men jag värmde dem på mitt nattsällskap eller hade raggsockor. Det första kräver rätt intensiv kärlek. Det andra är stickigt och obekvämt.

Min tillfredsställelse över att för någon vecka sedan ha tagit fram min nya kompis är därför djup och innerlig. Jag köpte den för ett år sedan. På Boots. Den är i gummi med en vackert grön fleeceutsida. Jag fyller den med hett vatten och skruvar åt korken. Lägger den i sängens fotända och kryper ner. Den är förmodligen något produktutvecklad sedan Enid Blytons hjältinnor värmde sina fötter. Ändå fortfarande trivsamt low-tech. Och den är bara min. Fast skulle lord Peter Wimsey dyka upp skulle han kanske få låna lite.

9 kommentarer:

Daniel sa...

Vilken underbar post! Igenkänningsfaktorn är oerhört, oerhört hög.

Tweed, ylle och... ja, mord är även för mig en liten fetisch. Rule Britannia.

Tack för det.

Anonym sa...

älskar england på 30-talet! älskar gosford park!

Anonym sa...

Jag lever fortfarande i drömmen om ett förflutet england under samma tidsepok. Har försett mig med kaninpälsmuff samt varmvattensflaska för de kalla vinternätterna. En smula pervers antar jag, men vad gör man inte för att hålla drömmen levande och den fula verkligheten utanför.

Anonym sa...

åh michelle magorian

Anonym sa...

Såg "Gosford Park" häromveckan och kan gärna hålla med om att de här 30-talsmiljöerna har en helt annan dramatisk potential än det nutida höstruskiga Sverige.

Daniel sa...

England överhuvudtaget har en helt annan dramatisk potential än Sverige nånsin haft. Tyvärr är det nog folkhemmets fel. Feodalism och rovgirigt klassamhälle skapar spänning och dramatik.

Anonym sa...

En poäng med fotot av Blanchett (ur "Charlotte Gray") är ju att hon just här är förklädd till fransyska. i en kommande film spelar hon tysk kvinna i Berlin efter 1945.

Anonym sa...

jag vill vara med i brideshead revisited! fast bara de tidiga dagarna, och helst inklämd någonstans mellan jeremy och anthony och aloysius bear.

Anonym sa...

Hehe, jag som alltid har kopplat ihop varmvattenflaskor med mina tüska släktingar och hus utan centralvärme. Något mindre romantiskt men hej, flaska värmer åtminstone lika bra även om den är tüsk.