Vintermagi

Vi kom ut från elverket nån gång kring halv sex och han skulle ha varit någon annanstans redan för 30 minuter sen. En liten bit gick vi. Men mina höga klackar och hans brådska fick oss att ge upp efter mindre än hundra meter. Jag uppgav hans namn till taxibolaget när jag ringde. Mitt är sällan någon bra idé med taxiväxlar.

Medan vi stod där och väntade och pratade och skrattade började de första flingorna falla. Stora, ljudlösa tumlade de ner från himlen och jag vände upp ansiktet och tog emot dem. Den första snön är en sådan lycka. Jag sträckte ut tungan för att fånga den. Han skrattade åt mig och ville ta en bild. Jag vände ansiktet mot hustaken och log på det där sättet som man gör när man i just det ögonblicket faktiskt glömt bort allting som finns att vara olycklig över. Och det över frusna iskristaller. Så enkelt är det ibland.

Det kom ingen taxi. Vi hade lyckats säga rätt nummer men fel gata. Om jag hade vetat var vi var hade vi inte fått någon snö i ögonbrynen. Okunskap är onekligen ibland sällhet.