torsdag, november 17, 2005

I'm only in it for the love

Jag vet att det är fånigt med engelska rubriker, men när man väl börjat är det svårt att hindra sig själv. Det ser, för att anknyta till förra inlägget, fräckare ut.

Söta Caroline tycker att jag är för oreflekterat kärleksfull. Well, det är nog en analys som har större sanning i sig än vad hon känner till, men, vad ska jag göra då? Ska jag låta bli att tycka att folk är smarta och snygga och snälla och i stället börja kasta spydigheter omkring mig?

Jag vill inte det. Det finns tillräckligt många som lever ut sina textuella aggressioner. I spalterna gör jag ju det också emellanåt. Men i verkligheten, här, i det här alternativet av verklighet, så gillar jag mest folk. Jag vet att det framstår som naivt, till och med lite pantat att faktiskt tycka att både Therese och Andres är jättesmarta när de pucklar på varandra, men jag kan inte hjälpa det! Jag må beundra Nisse Schwartz och Johan Croneman hur mycket som helst, men jag har det nog inte i mig att vara en sådan charmfullt bitter intellektuell. Ibland undrar jag ens om jag är det sistnämnda. Herregud, jag gillar ju till och med Björn Ranelid. Lägre kan man knappt sjunka.

Fast lite ledsen är jag ändå nu. Therese verkar irriterad på riktigt över Andres svar på mina frågor. Kanske borde jag inte ha låtit honom, han som har all annan övrig plats i världen att breda ut sig, hoppa på henne igen här. I verkstan som ska vara ett mysigt ställe.

Jag vet inte. Jag gillar debatter. Men jag tänkte nog inte på att det är annorlunda för den som inte är proffs (och med det menar jag inget nedsättande, utan bara att man inte jobbar med att tycka saker). Man blir ju lite avtrubbad till slut och tar inte till sig kritik på samma hudlösa sätt som i början. Lyckligtvis förstås, annars skulle man inte kunna finnas i offentligheten många timmar.

Usch, nu framstår jag i stället som förnumstig, som om jag klappar Therese på huvudet. Det vill jag ju inte. Andres var också jävligt grinig i sin text i tidningen. Och det klart att det tar att bli attackerad av någon som han. Aargh. Jag känner mig som systern som först tussat brorsorna på varandra och sen besvärat vill att de ska bli sams när de börjar bråka på riktigt.

Kan vi inte kramas i stället?

4 kommentarer:

Goesta sa...

Fortsätt vara orefleketerat kärleksfull. Det fungerar väl alldeles utmärkt. Det är ju en av de främsta anledningarna till alla besök här. Det och att du kan vara så reflekterat sylvass när du lägger den sidan till.

/Goesta

Isobel sa...

Tror du? Ibland får jag för mig att folk tror att det är en pose. Och såklart blir jag också besinningslöst arg och småsint grinig över grejer. Men jag är lite trött på grinighet. Kärlek är det nya svarta.

andres sa...

jag ville bara säga att jag tycker therese är helt jävla briljant och jag älskar vad - och hur - hon skriver.
gjorde jag inte det skulle jag aldrig komma på tanken att ens bry mig, än mindre börja debattera i tryckt form.

Goesta sa...

Jag tror inte på poser. Jag har ingen anledning att tvivla på vare sig din skärpa eller snällhet. Särskilt när du erbjuder dig att baka. The world needs more Isobel.

(Sen ska jag, en vacker dag, få dig att rannsaka dig själv och byta åsikter politiskt men det är definitivt ett avlägset projekt.)

/Goesta