Söte Manne tvingade upp mig i ottan (dvs före sju) för att gå och lyssna på Adolf Fredriks lucia-firande. Det är jag väldigt glad över.
Jag är i grunden rätt skeptiskt till barnkörer. Barn sjunger nämligen sällan särskilt bra. Falsksång blir inte mer njutbart för att det är barnröster som sjunger. Förutom möjligen om det är ens egna barn.
AF-klasserna däremot var proffsbarn. Klara röster, avancerade arrangemang och så mycket julstämning som det över huvud taget går att klämma in i Adolf Fredriks kyrka. Bäst var förstås goss-sopranerna. Jag gråter av goss-sopraner. Den perfekta förgänglighetens ljuva sötma. De sjunger som vackrast strax innan rösten försvinner för evigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
På den bitvis trista compilation-plattan Christmas In Sweden från 2001 sjunger fantastiske barrytonen Peter Mattei Härlig är jorden med kör från Uppsala musikklasser. Det är vackrare än det mesta jag hört. På tal om proffsbarn och goss-sopraner, altså.
Vid ett strövtåg på tyska ebay hittade jag ett skivpaket mned titeln "Weihnacht in der DDR". "Ostalgin" i denna rubrik kunde få vem som helst till mardrömmar, men det visade sig inte handla om Volksarmees marschorkester, snarare om julsånger och gosskörer.
Adolf Fredrik-barnen är läskiga. Dom är som "the pod-people" styrda av en centralhjärna någonstans. Dom har ingen egen personlighet. Läskigt!
Skicka en kommentar