Det är en rätt svår jul i år. Kontrasterna lyser en i ansiktet lite för hårt och klart. Man kan vilja halsa det glöggkryddade brännvinet för mindre. Så har jag i och för sig känt tidigare jular också, om än av andra anledningar. Andra år har allting varit precis så tindrande som det ska enligt mallen i den lagom smetiga amerikanska julfilmen. En liten lista över mina erfarenheter från forna juletider:
- Varit plakat i tre dagar i sträck för att mota den sociala ångesten.
- Varit spik nykter i tre dagar i sträck men längtat oavbrutet efter flaskan för att mota den sociala ångesten för att därefter få missfall den 29 december.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld som avslutades med att sopas under mattan och ligga som en klump i mellangärdet på alla inblandade under resten av högtiden.
- Uppslitande gräl som gränsade till hot om fysiskt våld och faktiskt sönderrivna kläder som avslutades med tårdränkta innerliga samtal som förde alla inblandade närmare varandra.
- Upphämtning av mitt livs stora kärlek på flygplatsen i Orly och sedemera orimligt dyra mottagna presenter som inkluderade diamanter. Jag bär dem fortfarande efter 11 år. Avslutades med att vi lyckligt drev runt på gatorna i Paris och hungrade och frös eftersom vi bara hade råd med ett mål mat om dagen. Eftersom ingen av oss vid den här tiden egentligen åt någonting gjorde det inte så mycket.
- Tinder mot mitt livs stora kärlek och orden: "Det här är den sista julen som det bara är vi".
Fan. Jag vill inte vara bitter. Bitterhet är så ocharmigt. Lösningen kanske finns i den där snapsen ändå.
Eff bidrar med dagens julsång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det känns verkligen som om ingen kommer undan. Börjar smått begripa alla som flyr landet eller bara drömmer om en julfri jul.
Hoppas det blir någon råd, trots allt. Med eller utan snaps (rekommenderar i det förstnämnda fallet kraftigt rökt korv, vikabröd och knappt rumstempererad Piratens Besk)
Bitterhet är en vacker känsla som vittnar om ett djupt och levande känsloliv. Definitivt charmigt! Får jag föreslå bäska droppar i glaset och en riktigt skitig gammal bluesinspelning av Howling Wolf? Genom tårarna med det klagoskriket ringande ser man hur vackert livet är! Att uppleva dalarna är en förutsättning för att kunna känna in topparna, som kommer förr eller senare.
Skicka en kommentar