tisdag, november 29, 2005

Något litet om bristen på intressanta svenska intellektuella

I kommentarsfältet en bit ner hävdar någon att vi i Sverige lider särskild brist på intressanta högerintellektuella. Det är helt sant. Men problemet är större än så. Vi lider nämligen av lika stor brist på intressanta vänsterintellektuella. Det finns helt enkelt inte så himla många människor alls här som tänker smarta och spännande saker kring samhället, livet och politiken. Det är väldigt tråkigt.

Jag ser flera anledningar till att det blivit så. En är att vi i Sverige inte skiljer särskilt tydligt mellan policy och politics. Eller rättare sagt. Det är bara politics som räknas. De enda grejerna folk funderar över är sånt som kan översättas i konkreta politiska förslag och helst genomföras inom en mandatperiod. Det blir lätt lite torftigt. Det i sin tur beror på att det finns förfärligt få arenor för samhällsengagerade intellektuella utanför de politiska partierna. Visst Timbro finns och Arena, men sen då? Och förresten är många på båda de tankesmedjorna ändå i någon mening kopplade till ett parti.

Inom LO får man tydligen inte ens vara lokalanställd i pensionsfrågor om man inte är socialdemokrat. Det organiserade näringslivet är något mindre partipolitiskt bundet, men säger å andra sidan knappt alls något om samhället längre, med undantag för den förtjusande Stefan Fölster. Han är faktiskt en klok intellektuell med breda icke partipolitiskt bundna förslag. Dessutom är det något med rösten som gör att jag har svårt att värja mig. Jag har aldrig påstått att jag var alltigenom förnuftsstyrd.

Inom kulturjournalistiken finns förstås en del oberoende röster i samhällsdebatten. På nästan alla kultursidor utom den jag medverkar vid kommer nära nog alla dessa röster vänsterifrån. En del av dem är galna slovener som skriver att det vore bra om Iran skaffade kärnvapen. Jag tycker ju i alla fall att de smartaste finns på Expressen, från vänster till höger, ha, men framförallt gillar jag att vi har den bredden. Både jag och Linton, både Per Svensson och Nina Lekander. Okej, det kanske inte var en extrem bredd mellan just dessa, men jag lovar att spännvidden mellan Nisse Schwartz och Leo Lagerqrantz är påtaglig. Det har förstört eller piggat upp ett antal redaktionsfester, beroende på vilken inställning man har.

Men det är inte särskilt lätt att försörja sig som oberoende samhällskritiker. Visst man kan få jobb på en tidning, men hur ofta händer det i dag? De som kan tar ofta anställningar inne i någon organisation och anpassar sig efter dess agenda. Om man jämför med större språkområden där man faktiskt kan leva på att skriva politiska böcker ligger vi betydligt sämre till. Magnus Linton fick exempelvis finansiera sin bok Americanos helt själv bara för att han brann för ämnet.

Ett angränsande bekymmer är att om de mer uttalat politiska intellektuella är för snävt inriktade på konkreta förslag så kan oberoende intellektuella inte sällan alldeles för lite om den konkreta politiken. Det gör att många idéer blir komplett verklighetsfrånvända. Sådana kan man förstås diskutera ändå, men då handlar det om filosofi mer än om samhället.

Ytterligare en unikt svensk aspekt är den närmast totala frånvaron av maktskiften. Högerns intellektuella har helt enkelt nära nog aldrig fått konfrontera sina idéer mot ideologiska likar med makt. Medan vänsterns ofta betraktar den politiska makten som självklar. Det första kan dels leda till ointresse eftersom ingenting egentligen betyder något, dels till fundamentalism eftersom ingenting nånsin måste prövas mot verkligheten. Det senare till uppfattningen att makten är viktigare än idéerna. På ingetdera hållet är det bra grogrunder för spänstiga diskussioner.

Visst finns det intressanta politiska tänkare och skildrare ändå, både innanför och utanför partierna. Av redan nämnda skäl är det främst utanför partierna som det roliga händer. Jag gillar förutom de jag redan nämnt (och då menar jag inte slovenen) Dilsa D-S, Roland P-M, Malin Ullgren, Zaremba, Karolina Ramqvist, Johan Hilton, Petra Östergren, Johan Norberg, Natalia, Merit Wager, Torbjörn Tännsjö, Nathan Schachar, Yvonne Hirdman, Göran Greider och många till.

Nä, alla dessa kan nog inte räknas som intellektuella i den gamla tweed-versionen och inte heller som klassiska politiska tänkare. Men de säger spännande saker om samhället och samtiden. Det betyder inte att jag håller med dem, det kan man rimligen inte göra med så olika människor samtidigt, men jag uppskattar deras tankar. Jag gillar oftast smarta människor som tycker annorlunda än jag.

23 kommentarer:

Goesta sa...

Jag ska inte vara dum, Isobel, men syftar du inte på Agora snarare än Arena? Eller är det jag som är fel ute?

/Goesta

Goesta sa...

Ok, de hänger ihop, insåg jag snabbt. Ska vara tyst nu.

/Goesta

Anonym sa...

Bra blogg, jag håller på Nisse framom Leo, och ständigt denne stockkonservative Martinsson, brrr.

Johan H sa...

Djupt hedrande att få vara med på din lista.
Jag bröstar upp mig likt en tupp.

oldtimer sa...

Med risk för att framstå som en idiot (eller kanske icke-intellektuell), men vad avses när man pratar om "intellektuell"?

Är säg, Anders Isaksson det? Eller Andres Lokko? Mats Svegfors? Lukas Moodyson? Kjell Espmark? Peter Englund? Kerstin Thorvall? Sigge Eklund? K-O Feldt? Hugo Lagerqrantz? Peter Dahl? Göran Rosenberg? Per T Ohlsson? Ulf Lundell? Fredrik Strage? Ulrika Knutsson? Jan Guillou? Fredrik Reinfeldt? Lars Nittve? Jonas Birgersson? Matti Alkberg? Bob Hansson?

Rimligtvis jobbbar många intellektuella som journalister, författare eller inom den akademiska världen, men samtidigt är knappast alla med dessa yrken intellektuella. Vad gör någon till en intellektuell? Förutom tweed-kavajen då...

Willyesque sa...

Precis så: det råder brist på folk som säger spännande saker om samhället och samtiden i Sverige. Och visst råder brist på vänsterintellektuella (hur kommer det sig t ex att Lotta Gröning är debattredaktör på Sveriges största dagstidning?), även om jag personligen tycker att bristen är än mer skriande på högerkanten.

Anledningarna du punktar upp är i stort desamma som jag själv kommit fram till (även om du formulerar dem betydligt bättre). Att de ekonomiska förutsättningarna på en liten marknad som Sverige hindrar oberoende personer från att fördjupa sig samhällsdebatten är väl den främsta förklaringen till problemet. Det vore önskvärt om fler hade Norbergs genomslagskraft/talang, lyckades nå utanför våra snäva gränser och fick en ekonomisk möjlighet att tänka vidare. Man kan ju bara hoppas att Americanos (som jag ska ge bort tre ex av i julklapp i just det syftet) översätts till ett flertal språk.

Vad gäller vänsterns långa maktinnehav kan jaga bara instämma i det du skriver. Vidare leder det nog till att ett flertal begåvningar och karriärister väljer bort politiken (vem i hela världen vill göra karriär inom CUF?) och samhällsdebatten varmed konkurrensen är försvinnande liten på högerkanten. Om bara ett fåtal av de högerbloggar jag läser valde ett mer publikt forum skulle t ex Marie Söderqvists och Thomas Idergaards talanglöshet vara uppenbar för de flesta.

Sen tror jag också medielogiken har skuld i att reproducera dumhet. En medielogik som premierar förenklingar och glorifierar personer framför tankar/idéer. Hur kommer det sig annars att Siewert Öholm, av alla människor, får orera osammanhängande på sidan 4 i Expressen? Och hur kommer det sig annars att för varje Dilsa Demirbag-Sten kanal 8 lyfter fram finns det tre Hamiltons som ojar sig över hur vi klär oss uppblandat med tio timmar Fox TV. (Nu är väl det väl inte ett svenskt fenomen samtidigt som det har tydliga kopplingar till den ekonomiska förklaringen ovan, men ändå.)

(Vad gäller Expressens kultursidor kan jag bara instämma. De innehåller en bra bredd mellan vänster och höger, högt och lågt, yta och djup. Synd bara att jag inte kan undvika artiklar om Persbrandts senaste fylla innan jag länkat mig dit.)

Tack förresten för att du tog dig tid att utveckla dina tankar om det här.

David sa...

Det må så vara att Expressens kulturjournalister är utmärkt smarta och intellektuellt lysande, men tidningen själv bidrar ju inte särskilt mycket till främjandet av intellektuellt tänkande.
Det är en svår balans för media att fylla rollen som spridare av kulturellt och politiskt tänkande, samtidigt som pressen är stor att sälja lösnummer med sexskandaler och mordbränder.
Det hjälper ju inte mycket om någon skriver en lysande artikel på Expressens kultursidor, om jag inte läser tidningen på grund av min uppfattning (felaktig eller inte, min mening är inte att peka finger utan att ge ett exempel) att Expressen är fylld med skräpjournalistik och ytliga sensationsreportage.
Problemet är ju inte bara bristen på intellektuell produktion, utan också en stor brist på konsumenter som tar sig tiden och energin att söka upp och läsa det som skrivs.

Min lösning? Inte en aning, tyvärr. Just my two cents...

OM sa...

Att Expressens kultursida skulle ha bredd - jo, tjena. Under Per Svenssons ledning har den bredden smalnat av betydligt, och de enda radikaler som numera släpps in är de beskedligt socialliberala.

Isobel sa...

Well, testa att kalla Nisse för liberal och se vad som händer. Eller Malin. Ha.

Men visst, brunvänstern får inte så mycket utrymme. De har å andra sidan minst en hel större kultursida där de får leka helt ensamma.

Isobel sa...

Och förresten så älskar jag kvällstidningar även bortom just vår förtjusande ledar- och kulturredaktion. Inte allting som står i dem förvisso, men jag gillar det inneboende underifrånperspektivet, jag gillar blandningen av skvaller, avslöjanden och hård kampanjjournalistik, jag gillar att syftet är att underhålla snarare än uppfostra läsaren. Niklas Svensson är nog den vanlige reporter som just nu tydligast personifierar kvällstidningens styrka.

Sedan är jag inte helhjärtat förtjust i utvecklingen på senare år, bort från det klassiska kvällstidningsgrävandet mot en mer skvallertidningsinspirerad kändisdramaturgi. Och nedmonteringen av nöjesjournalistiken på Expressen är klart ledsam. Men folk verkar vilja ha det så. Jag respekterar de kommersiella drivkrafterna.

Och omvandlingen av nöjesredaktionen har gjort kultursidorna ännu bättre eftersom vi får rymma den avancerade populärkulturbevakningen också. Mindre plats att slåss med fler om, men bättre sidor för läsaren.

Och att välja bort kvällstidningarna fastän man till exempel skulle vilja läsa kultursidorna tycker jag ärligen är rätt fånigt. Tvärtom, om fler faktiskt köpte tidningen för dess seriösa material skulle det snabbt märkas på läsarunderökningarna och tidningen skulle följaktligen satsa mer på de delarna. Medelklassens förnäma kvällstidningsförakt är ju själva anledningen till att det aldrig lönar sig ekonomiskt att satsa upmarket med en kvällstidning. Så om ni inte köper den fastän ni egentligen vill läsa oss så bidrar ni bara till att vi får mindre utrymme.

Gunnar sa...

Förlåt mig för detta, men jag måste ifrågasätta en hel del av inlägget och vet knappt var jag ska börja. Låt oss börja med definitionen på intellektuell. Enligt NE.se finns en snäv och en vidare. Inom den snävare definitionen anses endast OBEROENDE tänkare som arbetar för att förändra samhället på ett omvälvande sätt. Där passar alltså INTE journalister in. I den snävare meningen nämns akademiker, forskare, författare osv. Inte journalister. Men ok, låt oss säga att den definitionen kanske är förelgad (delvis). Låt oss testa hypotesen att vissa journalister (ledar-, debatt- och kulturjournalister) skulle vara intellektuella. Nämn för mig en enda radikalt ny idé som fötts av en sådan skribent på Expressen, eller annorstädes inom svensk media. Jag kommer inte på någon på stående fot. Dagisdebatten? Inget nytt under solen. Om Irakkriget, läs The Economist, The Guardian eller Le Monde istället. Upprappning, popularisering, av andras idéer är det JAG sett under min tid som vuxen i DN, Svd, Expressen och Aftonbladet. Alla ledarskribenter (tänk DN) får sedan sina "bebisar" och till slut vet man (i sin sanna betydelse) vad alla anser om något innan man ens läst artikeln. Men det är kanske definitionen som är fel; låt oss förstöra ordet intellektuell, fan det kan ju innehålla en hel del annat också eller hur?

Men. Jag är inte ledsen för det. Bara för att det inte finns så många intellektuella i ordets ursprungliga betydelse, betyder inte att det inte finns en livgivande DEBATT. På sätt och vis har jag svårt för det elitistiska stråk som finns i ordet. Precis som jag har svårt för att tala om genier inom konst. Det behövs en en Niklas Ekdal, en Per Svensson, en Nina Björk (eller flera kan jag tycka... Hon är så jävla MODIG oavsett hennes idéer), en Torgny Lindgren, en Göran Greider, en Peter Birro, en Klas Östergren, en Horace (surfisk) Engdahl, en Lars Gustafsson, och tro det eller ej, en Per Ahlmark (tänk på ARG han måste vara, och BITTER, härligt!) och en Hans Bergström. För mig kommer "intellektuell" med barnsliga, romantiserade, förtecken; en dålig myt. Däremot inte sagt att DEBATTEN kan bli bättre, smartare, djupare, och mer ett riktigt SAMTAL. Tyvärr, tyvärr, finns inga kaffestugor som på Strindbergs tid där tänkare kan samlas och tala. Vi har artiklar och TV-soffor. Men det saknas något. Det är i MÖTET dialogen föds. Och det MÖTET ser jag inte ofta.

Isobel sa...

En gång skrev jag en recension av ett fransk uppslagsverk över intellektuella, rätt logiskt kallat dictionaire des intellectuelles. Där fanns defitionen att man bara kunde vara intellektuell om man uttalade sig utanför sitt eget yrkesområde. En kärnfysiker som ägnade sig åt kärnfysik var alltså inte intellektuell, men en kärnfysiker som diskuterade segregation eller arabisk poesi var det. Jag är inte helt säker på om jag håller med om just den inbyggda dilettant-dimensionen i den intellektuelles identitet.

Å andra sidan är jag inte alls säker på att jag har någon egen färdigslipad definition heller. Jag må vara tweed-fetischist själv, men inte ens det är nödvändigt. Det jag menar med politiskt intellektuella i det här inlägget är mest människor som tänker och formulerar vidare intressanta tankar om samhället. Det är förstås en rätt bred definition. Men jag vet inte om en snävare är så himla meningsfullt, då blir det lätt mest en tjusig etikett. Nä, inte alla akademiker, inte alla opinionsjournalister, absolut inte alla politiker är intellektuella, ens i den breda bemärkelsen. Men föreslå gärna andra som ni tycker tänker smarta saker.

Erik Svensson sa...

Isobel:

Jag håller i princip med dig om ditt ursprungliga inlägg, och skulle gärna se en bredare intellektuell diskussion utanför de politiska partierna. Men du gör två fel i dina vidare analyser:

1. Expressen är inget intellektuellt föredöme, och den påstådda "bredden" du talar om inkluderar enbart olika liberala schatteringar (från nyliberalism till socialliberalism). Nina Lekander, Magnus Linton och Per Wirtén är knappast representativa för vänstern, de utgör en alltför smal del och är alltför nära associerade med den ljumma, socialliberala "lattevänstern" runt Arenagruppen.

2. Att vara intellektuell innebär att man PROBLEMATISERAR och REVIDERAR sin världsbild. Hela tiden. Och att man ständigt är beredd att ompröva sina ståndpunkter och sin bild av världen och historien. I den meningen måste alltså alla intellektuella vara "historierevisionister", d. v. s. vara beredda att slakta heliga kor och ifrågasätta rådande sanningar om historiska förlopp. T. ex. den gängse liberala ideologiska hegemonin och starkt vinklade bild av Balkan-kriget och dess orsaker under 1990-talet. När ni på Expressen under Per Svenssons ledning stämplar alla avvikande åsikter från den liberala fåran som "brunvänster" demonstrerar ni med all önskvärd tydlighet att ni INTE är intellektuella. När ni därmed också indirekt beskyller Aftonbladet kultursida för nazism ("brunvänster") har ni marginaliserat er själva i den politiska debatten. Jag tror att vi är många i Sverige som tröttnat på Expressens onyanserade borgerliga propaganda av denna anledningen och övergått till att läsa Aftonbladet istället!

Jonas Westerberg sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
The Loser sa...

"I kommentarsfältet en bit ner hävdar någon att vi i Sverige lider särskild brist på intressanta högerintellektuella. Det är helt sant. Men problemet är större än så. Vi lider nämligen av lika stor brist på intressanta vänsterintellektuella."

... och allra störst är nog bristen på intellektuella som varken definierar sig som vänster eller höger. Politiska lojaliteter är ett hinder.

Erik Svensson sa...

Jonas Vesterberg:

"Att vara intellektuell handlar, för att använda en sliten marxistisk term, om självreflektion, kritik och förmågan att ifrågasätta det som ofta ses som ontologiska självklarheter"

Jag instämmer helt. Jag försökte själv lyfta fram det i mitt inlägg ovan, alltså vikten av att reflektera och kritiskt ifrågasätta etablerade "sanningar". Som den "sanning" om Balkankrigen som Expressen vägrar att kritiskt diskutera, utan stämplar alla som ifrågasätter densamma som brunvänster eller historierevisionister!

Jag håller också med Jonas att det råder en ideologisk hegemoni i Sverige. Men Jonas har fel när han hävdar att denna ideologiska hegemoni är socialdemokratisk. I själva verket råder en borgerlig hegemoni, iallafall om man ser till massmedia. De överväldigande majoriteten (mer än 75 %) av alla stora dagstidningar kontrolleras av borgerligheten, och Aftonbladet utgör det enda undantaget. I Sverige finns det därför bara plats för en "sanning" om Balkankrigen och dess orsaker, nämligen den som förfäktas av ledarskribenter och kolumnister på Expressen, SvD och DN. Alla andra uppfattningar kallas för "brunvänster".

Jonas Westerberg sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Erik Svensson sa...

Jonas:

"Men självreflektionen får aldrig ta slut, och det är tyvärr i denna återvändsgränd som många vänstermänniskor hamnat"

Nja, bristen på självreflektion är knappast något som enbart återfinns inom vänstern! Det finns gott om högermänniskor som inte reflekterar ett dugg över sina val och ställningstaganden.

"Jag kallar mig själv marxist, metodologiskt sett. Och på så vis kan jag göra en kritisk analys av socialdemokraternas Sverige, där makten genom välfärdsstatens mekanismer köpt människors handlingskraft, ja till och med försökt hjärntvätta folk att tro att de är maktlösa. Så för mig är det revolutionära valet att rösta på Moderaterna. Marx trodde ju faktiskt på individens frihet, något som totalt har förvanskats genom historien"

Moderaterna är knappast ett revolutionärt val idag, när de i stort sett anammat den "socialdemokratiska" välfärdsmodellen med mindre justeringar. Söker man ett revolutionärt alternativ på högerkanten idag hittar man knappast det i moderaterna, de få nyliberaler som finns kvar i partiet är idag ganska marginaliserade.

Apropå Marx så tycker jag ditt resonemang om "hjärntvätt" ovan är oerhört omarxistiskt, eftersom det försöker förklara människors beteende utifrån ett konspiratoriskt resonemang om en ideologi som påstås köpa röster. Konpirationsteorier är alltid dåliga, oavsett om de har höger- eller vänsterfärg. Dessutom tycker jag att resonemanget bryter mot liberalismens strävan efter att respektera människor som individer och respektera deras val istället för att se dem som en kollektiv, viljelös och manipulerad massa. Det råkar faktiskt vara så i Sverige att vänsterblocket vunnit det ena demokratiska valet efter det andra, och de människor som valt att rösta pp s/v/mp är individer som man bör respektera, även om man inte delar deras åsikter, eller hur? Det är väl knappast så att den halva av Sveriges befolkning som röstar borgerligt är så mycket mer ädla i sina motiv, eller?

Nikola sa...

Naturligtvis har debatt och polemisk nivå att göra med andra saker än intellektuell kapacitet också.

I själva verket uppfostras vi svenskar till att undvika konflikt, att på alla sätt uppnå effektivaste konsensus så fort som möjligt. Det är inbyggt i systemen, genom teknologi (vi avskärmar oss alltmer från det vi inte håller med om) och genom uppsplittringen av kontaktformer.

Med andra ord omgärdar vi oss av Bredband, mobiltelefon, fickdatorer, telefonväxlar, bloggar, kabeltv, hembio, I-poddar (namnet!), multimediebilar och andra uppfinningar. Vi kan kontrollera all social interaktion genom dessa slussar.

Vidare är medier själva utsatta för de naturliga krafter som kapitalismen medför. Det ursprungliga och uppmanande tilltalet, den självtillräckliga rösten, har fått ge vika i tidningar och tv för den insmickrande och tvetydiga. För att sälja annonser måste läsaren "hålla med".

Det har marknadsundersökningar visat; att läsare ständigt söker efter artiklar och information som berättar och visar det läsaren redan anser och tror sedan tidigare. En läsare är inte ute efter nya uppfattningar, en läsare är ute efter att få dem bekräftade. Så fungerar Internet, vilket har fått en långt större effekt på det intellektuella klimatet än vi anar just nu.

Det är genom internet som människor kan slippa läsa det som motsäger deras egna åsikter. Inte tvärtom. Man googlar konstant efter självbekräftelse, inte efter upplysning.

Därför gillar inte det svenska googlande folket en besserwisser som faktiskt är trygg i sin kunskap och sitt vetande om att det han/hon säger faktiskt kan vara fel. Det är osmakligt för en svensk åhörare att inte få ett insmickrande och ursäktande tilltal: "Ja jag vet att jag, typ, låter dum, men, tihi, jag e ju bara människa, typ, och förresten så fattar jag nog ingenting. Fast, en grej kan min djuriska del av min hjärna inte låta bli att reflektera över, och den har jag ingen kontroll över, och det är; hur kan man bära dessa lågt skurna jeans så man får pop-rumpa?! Asfult! Eller e det, typ, bara jag?"

Så tilltalar svenskar varandra idag. Ett slags koketterande med en ointellektualitet som helt enkelt är ovärdigt en tänkande människa. Men så är det; En svensk ryser när han/hon lyssnar på en person som berättar om att denne lever i en ständig skiftande verklighet, men ändå har en stark övertygelse om de betingelser som gör oss till människor. Medkänsla, moral, ambition.

Jag är medveten om existensen av intellektuella i Sverige, men det är svårt att finna något större allmänt erkännande av deras betydelse. Det är en stor tragedi och det finns ett skriande behov av dessa människor.

Nikola sa...

Jag vill tillägga en liten detalj, och det är den förlorade dialektiken. Inom Politiken är det extra tydligt även om det kan appliceras på andra förhållanden i mikroformat också.

Den förlorade Dialektiken är alltså ett förlorat kreativt tillstånd där två kontrahenter hela tiden samarbetar fast med motsatta krafter. Rent konkret skulle detta vara Moderaterna och Sossarna, i detta fall. För att få en levande politik måste desa två vara varandras speglar, motsatser i någon mån.

Som det nu är, att gränserna suddas ut och blir otydliga, att det skapas en slingrig tango kring mittpunkten, gör att själva kärnan, politiken i sig, inte förändras och därmed stagnerar.

Jag vill mena att detta kan appliceras på andra situationer också. För att nå kreativitet och intellektuell vigör måste man möta en motsats, en kontrahent, som speglar en själv. Inte som fiende, det är en helt annan sak.

Man samarbetar, men som motståndare.

Jonas Westerberg sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Erik Svensson sa...

Jonas:

Jag håller delvis med dig i din beskrivning av välfärdsstaten som en kompromiss, och vill påpeka att det har funnits en kritik även från vänster mot densamma.

Det mest tydliga exemplet på detta ser vi kanske i Ebba Gröns låt "Staten och Kapitalet": "sida vid sida, tillsammans hjälps de åt, staten och kapitalet de sitter i samma båt. Men de inte de som ror som ror så att svetten lackar, och piskan som kittlar den kittlar inte heller DERAS FETA NACKAR!". Vidare:"...för staten skjuter så gärna till när levnadsomkostnaderna blivit alltför dyra" (om statliga bidrag som kompensation för den kapitalistiska utsugningen, min anm.).

Nåväl. Om detta kan man ha olika åsikter. Jag menar dock att välfärdsstaten dock är bättre än sitt rykte, och att den har underskattats både från höger och vänster. Det ser vi nämligen efter 1990-talets avregleringar och privatiseringar, och det börjar så sakteliga gå upp för allmänheten att allting inte blev så bra som det påstods att det skulle bli under det nyliberala och galna årtionendet efter murens fall. Så sent som idag bestämdes det att Sverige ska satsa statliga medel i en vaccinfabrik, eftersom "marknaden" själv uppenbarligen inte klarar av att vara förutseende nog att producera vaccin på nationell nivå, med stora risker som följd om vi skulle få en influensa-pandemi. Se där; ett uppenbart exempel på kapitalismens tillkortakommanden. Och det finns fler exempel. Många fler!

Lösningen på problemen i Sverige och övriga världen idag är knappast mer liberalism och mer nyliberalism. Den vägen har redan prövats och nått vägs ände, bl. a. i Latinamerika. Nej, lösningen är nog att åter ta sig en titt på den förkastade välfärdsstaten, modernisera den och förena den med de nya och frihetliga socialistiska strömningarna som ökar i styrka världen över!

Anonym sa...

You have an outstanding good and well structured site. I enjoyed browsing through it
»